Nekromanti [Svavelvinter] Döds ände (en gång till)

[Skarpskytten]

Efter att ha varit med i bladerunner_35:s kampanj bestämde jag mig för att jag vill spelleda Svavelvinter själv. Jag är övertygad om att spelet kommer bäst till sin rätt i kampanjspel, men ville testa att spelleda det en gång först, då jag förstått av bladerunner_35 att det är ganska annorlunad från mycket annat att spelleda Svavelvinter. Samtidigt kunde jag låta att par av de spelare som jag vill ha med i kampanjen testa på spelet och se om de gillade systemet och tanke på att spela karaktärsdrivet. Valet föll på Döds Ände. Jag var ganska nervös, för jag kände verkligen att jag inte hade en aning om hur det skulle gå ...

Vi spelade igenom hela Döds Ände i en sittning (med matpaus), med genomgång av regler, värld och bakgrund. Bara en spelare hade spelat spelet tidigare och en visste ingenting om herr Granströms värld så blev det väl en fem - sex timmar effektivt spel.

Jag körde äventyret rakt ur boxen, med undantaget att jag gjorde en helt ny karta. Jag slog ihop överbyggnaden från det ursprungliga äventyret (Äventyrsspels) med en nio nivåer djup dungeon från Ars Magica äventyret Cabelais The Broken Covenant. Min tanke var att det skulle bli lite mer klaustrofobiskt att vara djupt ner i jorden, med bara en hiss och några trappor upp. Och så tyckte jag att kartan i äventyret var ganska trist ...

AKT I
Scen 1
Alla shaguliter samlades efter frukosten i Anatomicum och Grafficanus och Gobrugda förklarade att Döds Ände nu vara nära, att alla måste förbereda sig för att möta Shagul och att elexiret tack vare Brior (som stod och log fånigt jämte patriarkerna) snart skulle vara klart. Gobrugda skulle bara utvinna vissa salter ur några av fångarnas levrar, och sedan skulle elexiret vara klart. Under frågestunden ställde ett par bifigurer (Ninshubur och Klysma) frågor (för att etablera deras karaktärer lite), liksom Tamita och Iarlaganda.

Iarlaganda och Adipsomon hade satt sig långt bak på läktaren med Trasliba och de talade lite om Briors naivitet. Trasliba utryckte sig svävande om att Brior så klart skulle dö nu, vilket både Iarlaganda och Adipsomon tolkade som en subtil order att döda denne.

Iarlaganda och Adipsomon fick order av Ninshubur att föra upp Brior till hans gästkvarter.

Scen 2
Mostermok linkade fram till Gobrugda, samtidigt som de flesta ur sekten hade börjat lämna Anatomicum. Efter ett korta samtal viskade Gobrugda till Mostermok om att "alla inte är värdiga" och "ingen kejda är starkare än den svagaste länken" och utryckte sin rädsla att Shagul skulle straffa alla om inte alla var värdiga. Han förklarade sedan att han ville att Mostermok skulle döda Ninshubur. Mostermok accepterade villigt.

Detta var första prövningen. I äventyret ber Gobrugda Mostermok att döda Grafficanus, men jag ville inte dra igång en sådan stor sak så tidigt, så jag bestämde mig för att Gobrugda ville eliminera några av Grafficanus lakejer innan han slog till mot denne på allvar

Scen 3
Tamita passade samtidigt på att närma sig Grafficanus, ivrig att tjäna sekten, och frågade vad hon kan göra nu när det är så nära. Grafficanus bad henne att ta med sig Adipsomon och mata fångarna med zombin, "för inget får gå fel nu". Hon säger ja till detta.

Min plan var här att låta Adipsonom vara med om en av de mer vidriga aspekterna av shaguliternas verksamhet och samtidigt bli anfallen av en av fångarna (en av prövningarna som föreslås i äventyret), men samtidigt ha med Tamita, så att det inte direkt blev för mycket solospel

Scen 4
Nu är Tamita och Mostermok (som har fjäskat för varsin partriark) ensamma kvar i Antomicum; alla andra har lämnat. Mostermok närmar sig Tamita och upprepar mycket av det som Gogrunda just har sagt till honom. Han trycker på vikten av att stå enade och att rensa ut alla som är svaga i tron. Tamita ger bara vaga svar. Mostermok lämnar Tamita lite besviken att han inte fått en allierad - han behöver hjälp att döda Ninshubur.

Scen 5
Iarlaganda och Adipsomon har fört upp Brior till hans rum. Den lärde babblar på om mineraler och salter och livselexiret och Iaralganda tröttnar och går. Så fort denne lämnat förvandlas Brior från naiv vetenskapman till en mycket intelligent och rädd person. Han berättar för Adipsomon att han förstår att han gjort ett misstag, att hemska saker händer i Järntornet och att han snart kommer att dödas. "Hjälp mig fly! Jag vet att du inte är som de andra!". Adipsomon skruvar på sig; "det är för svårt". Brior säger att han ska fly under natten. Adipsomon lämnar efter att ha lovat att inte säga något till någon om deras samtal.

Här slängde jag in en av prövningarna som rekommenderas. Adipsomons spelare var väldigt försiktig i detta skede, men började redan nu fundera på hur han skulla kunna komma undan från Järntornet, med eller utan Brior

Läggdags! Återkommer.

 

[Henke]

Kul läsning och skall bli spännande att se hur det utvecklar sig i er grupp. Till skillnad från min egen spelgrupp så gillar jag att ni smög igång Gobrugdas utrensning istället för att gå direkt på Grafficanus. Det blev aldrig riktigt tal om en försiktig start hos oss eftersom en av RP startade upp med att döda en shagulitbroder som pressade honom.

 

[Skarpskytten]

När jag först läste äventyret såg jag det som min uppgift att överösa spelarna med bomber. Men när jag tittade lite i regelboken, avsnittet om äventyr, så fanns det en uppmaning att vara lite försiktig med prövningar och låta spelet ha sin gång så länge spelarna hade bra driv i berättelsen.

Till det kom att jag hade en spelare som inte hade någon tidigare bekantskap med världen, och andra spelare som aldrig tidigare hade spelat karkatärsdrivet rollspel (även om de har spelat mycket). Jag ville ge dem alla tid att hitta in i settingen, hitta sina karaktärer och börja driva på saker själva. Därför tog jag det lite lungt i upptakten. Vi hade två söndagar avsatta för spel, så det fanns inte någon anlending att hetsa av mer praktiska skäl heller.

Jag ville också tidigt i äventyret se om jag kunde förhindra att de två "givna" allianserna - Mostermok+Tamita resp Iarlagand+Adiposumon - uppstod för tidigt, varför jag gav dem uppdrag med en ur varje par. Det blev inte så, men mer om det senare ...

 

[Skarpskytten]

Scen 6
Iarlaganda lämnar Brior och Adipsomon och tar sig till köket där hon inför en diskzombie stjäl en kniv (till sin Mördarkonst). Garax kommer in och beordrar henne att söka upp Mostermok, gå ned till dissektionsrummet och plocka upp två mer eller mindre döda fångar och mata horndemonerna med dem. Efter att ha väntat ett tag beger sig Iarlagande tillbaka till Brior för att döda honom (enligt missförståndet i Scen 1). Brior öppnar och släpper in Iarlaganda, men är så vaksam att hon lämnar honom levande - för tillfället.

Scen 7
Tamita beslutar sig för att hon vill vara ifred och börjar tillverka mer zombin utan att be Adiposumon om hjälp. Sedan matar hon de flesta av fångarna - utom specialfången, som Ramorba skyddar. Tamita tycker det är lite skumt med denna särbehandling på en columans order och går in till fången - en mycket vacker, rädd, ung kvinna som häntats från sjukstugan, svårt lungsjuk. Tamita börjar hota flickan (den första konflikten vi hade), som bryter samman totalt. Flickan säger sig inte veta vari Remorbas intresse består i, men tror att det handlar om åtrå. Tamtita förklarar att hon kommer att döda flickan om denne berättar för någon om vad hon just sagt, och gör en mental anteckning: columna Remorba är inte att lita på, och detta är en bra hållhake ett ha för en ambitiös novis - eller någon som kan röjas ur vägen för karriärpoäng.

Mycket snyggt spel av Tamitas spelare här. Det här hade kunnat bli en intressant tråd, men på grund av det följande kaoset rann allt detta ut i sanden.

Scen 8
Iaralganda har fått tag på den väldige Mostermok och beger sig till dissketionskammaren. Där hittar de två fångar som just fått sina levrar utplockade (till elexiret, remember?). De stöter också på Tamita, som börjar prata med dem om att det finns förrädare i sekten. Ingen av dem reagerar på hennes tal, men den dumsluge Mostermok noterar det noga; här anar han en allierad.

Iarlaganda och Mostermok matar horndemonerna med de två ännu levande fångarna.

Här använde jag en av prövningarna i äventyret mot dubbelagenten Iaraganda. Trots att jag bredde på rätt tjockt här så högg Iaralgandas spelare inte ett dugg på betet. Den här prövningen totaldog och jag gjorde inte ens en grejj av själva matningen. Först lite senare förstod jag varför: Iarlagandas spelare hade redan nu bestämt sig för att vara sekten trogen.

Scen 9
Den vankelmodige Adipsomon söker upp sin vän, mogulen Tralisba i dennes kvarter. Tralisba frossar på en delikatess: en kycklingstek. Tralisba berättar om sin längtan att komma hem till Tricilve, svina runt och träffa riktig folk. Döds Ände vill han inte uppleva. Adipsomon berättar nu om sitt samtal med Brior, och säger att "vi måste rädda honom, inte döda honom". Tralisba ser frågande ut, och nu kommer missförståndet fram: Brior ska inte dödas, Tralisba försökte bara förklara att Briors liv inte längre var värt något. Tralisba säger att han kommer att fly under natten. Adipsomon utrycker sitt tvivel över det möjliga att överleva en flykt ut på isen. Tralisba skickar sedan Adipsomon att själa några läckerbitar ur skafferiet utan att några konkreta planer har lagts.

Ännu en prövning ur äventyret. Adipsomon har ännu inte fattat något stort beslut.

 

[TomasFriaLigan_UBBT]

Spännande! Ser fram mot att få veta vad "det följande kaoset" består av...
Det är detta jag gillar med att läsa rapporter från karaktärsdrivna scenarion - samma grundförutsättningar kan ge så väldigt skilda resultat!

 

[Skarpskytten]

Jo, det blev verkligen slående hur oförutsägbar handlingen blir. Det lärde vi oss också i bladerunner-35:s kampanj, "Den vulgäre enhörningen", där vi inför sista spelmötet inte hade en aning om hur det skulle sluta.

 

[Skarpskytten]

Scen 10
I slutet av Scen 8 hade Tamita, samtidigt som Iarlaganda och Mostermok gav sig av för att mata horndemonerna, stött på Gobrugda och bestämde sig för att skugga honom när han lämnade den understa nivån (Tamita har relationen "dold åtrå" till Gobrugda) (Tanita vann konfliktslaget för Lönndom mot Gobrugda)). En något vankelmodig Tanita dräller utanför patriarkens kammaren, dit han begav sig, när Mostermok, klar med horndemonmatningen, kommer förbi. Mostermok förklarar att han ska till verkstäderna och Tamita bjuder in sig själv. På vägen upp berättar Tamita, som helt klart ser Mostermok som en möjlig allierad, om Remorbas märkliga relation till fången. Mostermok svarar att han vet att också Ninshubur är en förrädare och att han har Gobrugdas mandat att döda denne; alla som är svaga i tron måste dö innan Döds Ände. Tamita uttrycker sitt tvivel, men Mostermok står på sig: "Nej, jag har inte missuppfattat något". De har nu kommit fram till Ninshuburs kvarter, som ligger jämte verkstäderna. Mostermok bankar på dörren, Ninshubur öppnar, Mostermok tränger sig in i kammaren. Utan att säga något går Mostermok till attack. Tamita stänger snabbt (och med en skyldig uppsyn) dörren bakom sig. Mogulen skadas svårt av bjässens rallarsvingar och försöker försvara sig med en nekromantisk attack. Han misslyckas och Mostermok bryter nacken av honom. Mostermok tittar stolt på sin medbrottsling och säger: "Jag är glad att du valde rätt sida!"

Nu börjar det hända saker! Detta var en underbar scen, för Mostermok och Tamita hade inte fattat något gememsamt beslut när Mostermok trängde sig in i kammaren och dödade Ninshubur. Men eftersom Tamita stängde dörren, så blev hon medskyldig till detta mord. Här körde vi vår första större konflikt, som varade i tre rundor. Hade jag slagit lite bättre när Ninshubur trollade så kunde det gått annorlunda.

Scen 11
Efter matningen av horndemonerna har Iarlaganda utfört några enklare novissysslor i köket och matsalen. Hon stöter nu på Grafficanus på väg ned för trapporna. Iarlaganda (som har "djup respekt" för G) närmar sig patriarken och utrycker tvivel inför Gobrugdas kompetens. Om denne har forskat så länge om livselexiret, är det inte märkligt att Brior bara dyker upp och löser allt i ett trollslag? Är Gobruga verkligen en bra shagulit? Grafficanus griper occasuran i luften: Gobrugda är inte värdig; i själv verket bör Iarlaganda röja honom ur vägen om hon får en möjlighet. Befodran väntar. De två skiljs åt.

I äventyret föreslås att Grafficanus gör detta erbjudande till Tamita; Iarlagandas spelare föregrep detta genom sitt agerande i linje med karaktärens öde. Intrigen tjocknar, och det ännu bara Akt I

Scen 12
Iarlaganda har knappt hunnit återvända till sina sysslor i köket jämte diskzombien när Adiposumon kommer dit. Adiposumon skyndar fram och berättar om missförståndet med Brior, och börjar sedan berätta för sin platonska kärlek om att han undrar om det här med Döds Ände och livselexiret är en så bra idé. Iarlaganda hugger direkt och börjar förhöra den vankelmodige: vad menar han? Adiposumon kan inte stå emot och berättar om Briors flyktplan och sitt eget tvivel. Adiposumon slinker iväg medan Iarlaganda gör en mental not om hans förrädiska tankar.

Iarlaganda vann en retorisk konflikt mot Adiposumon

 

[Henke]

Mycket underhållande och kul vändningar. Perfekt att du fick en öppning att lyfta in Grafficanus erbjudande till Iarlaganda istället.

 

[Skarpskytten]

Scen 13
Tamita och Mostermok har en död mogul framför sig. De bestämmer sig snabbt för att göra sig av med kroppen - de ska slänga ned den i kaklunens håla! De virar den döde Ninshubur i ett draperi, och smyger ut i shaguliternas boning. Någon rör sig i den andra trappan, men de blir inte upptäckta. De kommer till rummet med portalmatrisen och dumpar kroppen till kaklunen. Så snart det är klart börjar Tamita skälla ut Mostermok: vad har han gjort, han kan inte går runt och mörda shaguliter, med eller utan Gobrugdas godkännande. Mostermok: "Alla är inte trogna, jag kommer att tjäna Gobruga - han är den värdigaste av oss". Mitt i samtalet slås dörren upp och patriark Grafficanus kommer in. Det är inte ofta noviserna är här inne - ibland slänger de avskräde till kaklunen - och de har inga slaskhinkar eller annat med sig. "Vad gör ni här?" Tamita förklarar att de bara ville vara ostörda och detta är ett bra ställe. Grafficanus ser skeptisk ut, men låter sig till slut övertalas om att Tamita talar sanning. Han ber då Mostermok att lämna dem, vilket denne så klart gör. Så snart Mostermok har lämnat vänder han sig till Tamita och förklarar att Gobrugda måste röjas ur vägen. Vill Tamita hjälpa honom med det? Hon vågar inte säga nej. Grafficanus förklarar att Tamita kan lita på Ninshubur och Garlotan och lova henne guld och gröna skogar om hon medverka till Gobrugdas död. Sedan kör han ut även Tamita.

Detta var en dramtisk scen. Spelarna visste att Grafficanus - Ninshuburs vän - befann sig i trapphuset sedan Scen 11 - men de lyckades vinna ett konfliktslag mot honom (och alla andra) och ta sig ned till kaklunen (Lönndom). Jag kunde inte motstå frestelsen att skrämma upp dem med Grafficanus en gång till. Tamita vann här ett konfliktslag mot patriarken för att övertyga honom om att de inte hade något fuffens för sig; mycket stod på spel där för om Grafficanus hade kommit på att de hade döda Ninshubur ... Sedan lade jag in en av Tamitas prövningar från äventyret, den som jag redan gett till Iarlaganda. Tamitas spelares min var oslagbar när han insåg att han just varit delaktig i ett mord å Gobrugdas vägnar och nu blev ombedd att göra samma sak åt Grafficanus. Detta ställde också hennes öde i en helt annan dager - hur står man "i främst ledet" när sekten håller på att slitas sönder innifrån? Vem skulle hon följa?

Scen 14
Iarlaganda lämnar köket snart efter Adiposumon och beger sig till Gobrugdas kvarter. Där berättar hon om vad Adiposumon just sagt: om sitt tvivel på det shaguliterna håller på med. Gobrugda tackar för rapporten och säger åt Iarlaganda att i så fall övertyga Adiposumon om att deras väg är den rätta. Medan samtalet pågår dyker Mostermok upp. Iarlaganda lämnar och Mostermok berättar om mordet på Ninshubur. Gobruga är nöjd med hans insats och förklarar att nu måste Garotlan dö. Mostermok nickar och ger sig ivrigt i väg på mer shaguliterblod.

Här ville jag sakta bygga upp mot en slutlig konfrontation med Grafficanus senare i äventyret; förhoppningen var att Mostermok skulle ta med sig en annan novis i jakt på Garotlan

Scen 15
Adiposumon återvänder till vännen Tralisbas kvarter. Denne håller på att packa sin kappsäck och förklarar att han tänker fly vid midnatt; Adiposumon kan föja med om han vill, med eller utan Brior. Adiposumon berättar om sitt möte med Iarlaganda och pladdrar på om sitt tvivel. Tralisba har inget emot att vara biktfader åt sin vän.

Adiposumon blev knäckt i Scen 12; detta var en viloscen för tvivel

Scen 16
Tamita lämnar villrådigt Grafficanus i portalmatrisen. Bägge patriarkerna försöker mörda varandra! Vad ska hon göra? Hon beger sig till sin bästa vän i sekten, Klysma, som var den som såg till att hon kom i sekten. Mogulen mediterar på sitt rum. Tamita berättar om det som hänt. Klysma nickar och berättar om att hon tror att någon yttre makt manipulerar sekten. Detta stärker henne bara i den tron. Det bästa vore nog att lämna innan Döds Ände, men hon kan inte förmå sig till det. Hon kommer att stanna här på sitt rum och passivt vänta ut vad som än kommer att hända. En än mer förvirrad Tamita lämnar sedan Klysma.

Tamitas spelare lockade här själv fram en av prövnignarna i äventyret.

I detta skede tyckte jag att grytan kokade på bra; det var fart på intrigerna, och alla spelare hade något att syssla med. Jag hade bränt ganska många av prövningarna ur Akt I och andra hade blivit irrelevanta. Jag bestämde mig för att det var dags för Akt 2.

 

[Skarpskytten]

AKT II
Scen 17
Iarlaganda vandrar runt på jakt efter Adiposumon, som hon ska försöka få på bättre tankar. I trappan på väg upp mot novisernas bostäder hör hon plötsligt dämpade skrik och möbler som flyttas. Hon rusar upp och kommer in i sällskapsrummet. Garotlan ligger på golvet med en armborstskäkta i låret; över honom står två storvuxna främlingar i läderrustningar, tungt beväpnade. Iarlagande överväldigas av tvivel - vad är det som händer? vilka är dessa män? vad ska hon göra? och medan hon tvekar hugger de två krigarna ihjäl huligan Garotlan. De två männen tittar upp från sitt värv och en av dem riktar sitt svärd mot Iarlaganda och säger med dov röst: "är det du som är agenten?". I samma stund dyker Mostermok - som letar efter Garotlan för att döda honom - upp bakom Iarlaganda. Han ser den döde, och hör det han länge misstänkt: Iarlaganda är en förrädare. Iarlaganda springer snabbt bort och ställer sig jämte de två krigarna.

Nästan alla prövningar i äventyret i Akt II handlar om att spelarna stöter på någon av äventyrarna. Jag valde denna; och utsatte här här Iarlagandas spelare för en berättarutmaning på sin förbannelse, som han accepterade. Iarlaganda kunde alltså inte hjälpa Garotlan. Sedan bestämde jag mig för att låta Mostermok dyka upp här och höra frågan om Iarlaganda var agent för att jag kände att det hade en stor dramatisk potential. Jag hade väl rätt, men i efterhand tror jag att detta var det kanske sämsta beslutet jag fattade under hela äventyret.

Scen 18
Tamita, som är lyckligt omedveten om att äventyrare har trängt in i komplexet och att minst en shagulit har dödats beslutar sig nu för att söka upp Gorbguda (som hon har "hemlig åtrå" till). Hon finner patriarken i dissektionsrummet och börjar göra fysiska närmanden mot denne. Han är inte avvisande, men inte heller inbjudande. Hon frågar "vad ska jag göra?". Hon berättar om vad Grafficanus sagt och om mordet på Ninshubur. Gobrugda tackar henne; det kommer att bli belöningar för detta. Han ber Tamita att söka upp Mostermok och tillsammans med honom dräpa Garlotan. Döds Ände kommer snart och alla ovärdiga måste dö. Tamita har hittat sin sak; hon nickar och hastar iväg.

Tamita valde här efter ett visst velande sida; hon ska stödja Gorbugda och sälja ut Grafficanus. Här tänkte jag att Gobrugda ville samla sina resurser för en slutuppgörelse med Grafficanus.

Scen 19
Adiposumon har lämnat Trasliba och är på väg upp till sitt kvarter. Han ramlar rakt in i en strid och ser hur Mostermok vrålande rusar på två krigare som står framför Iarlaganda. En kort och våldsam strid utspelar sig; Mostermok skadar en av männen svårt, men de har svärd och är två stycken ... Mostermok faller död till marken, jämte Gartolan som han kommit hit för att mörda. Adiposomon rusar fram - han har nämligen känt igen de två krigarna som sina vänner Turik och Trebik, och förstår att de är de hjältar han har fantiserat om ska komma och göra slut på sekten. Turik och Trebik berättar om hur de är en del av expedition som kommit hit för att rädda en agent från Digeta Longa - Iarlaganda - och förstöra sekten. Allt gick väl fram till fästet, men när de tog sig in hamnade de i strid med två monster (horndemonerna). Monstrena dödades, men äventyrarnas ledare stupade och de kom ifrån resten av sällskapet. Men nu har de gjort vad de kan, de har hittat agenten, nu är det dags att fly. Iarlaganda förklarar att det inte räcker; de måste slå ett slag mot sekten, de kan förgöra den! De måste döda Gorbrugda! Nu! Turik och Trebik protesterar, "låt oss ge oss av", men de kan inte stå emot Iaralagandas svada och ger till slut med sig. Tillsammans med Turik och Trebik ger sig Iarlaganda och Adiposomon iväg på jakt ...

En dramatisk scen. Mostermok gick bärsärk men slog ganska dåligt mot bifigurerna; han klarade nästan ett dödslag på SG 3 med tre tärningar men det gick inte ... Nu sa Iarlagandas spelare rakt ut att hans karaktär var lojal mot sekten, vilket nog förklarar mycket av karaktärens agerande ovan. Han kläckte en mycket elak plan; med hjälp av Turik och Trebik skulle han röja Gobrugda ur vägen för att stiga i aktning hos Grafficanus; Adiposomon skulle så klart bli ett vackert lik någongång på vägen. "Hjältarna" protesterade så klart, då deras mål beskrivs som att "komma hem till värdshuset värme", men Iarlagandas karaktär vann en retorisk konflikt mot dem. Adipsomon fattade ju inte vidden av Iaralgandas förräderi, utan trodde så klart - även om hans spelare visste bättre - att planen var att slå till mot sekten. I vilket fall hade han ingen avsikt att släppa Turik och Trebik ur sikte.

 

[TomasFriaLigan_UBBT]

Otroligt spännande!

Är nyfiken på vad som gick snett - så här långt känns det ju packat med spännande drama och karaktärsdefinierande val.

Alltid trist när en karaktär dör förstås - men i en one-shot är det ju inte hela världen.

Ser fram mot fortsättningen.

 

[Skarpskytten]

Är nyfiken på vad som gick snett - så här långt känns det ju packat med spännande drama och karaktärsdefinierande val.

Jag är kanske onödigt självkritisk. Men jag ska försöka skriva en liten utvärdering av allt när jag är klar med krönikan och tar upp frågan där.

 

[Bornmo]

Härlig läsning!

Jag blir sjukt sugen på att börja spelleda Svavelvinter efter att ha läst denna lilla krönika och andra liknande (Vulgära Enhörningen, inte minst).

 

[bladerunner_35]

Visserligen var det lite trist att Mostrelmok gick och dog men det var ett klimatiskt ögonblick och ett passande sätt för fanatikern att dö i strid för den sanna tron!

På Svavelvinters typiska sätt så gav berättelsen egentligen varken dig eller mig något egentligt val i situationen så ja, du är alldeles för självkritisk.

Jag kom också på mig senare med att ha missat en massa små och stora regler som eventuellt hade gett en annan utgång (men förmodligen inte).

Förövrigt kommer jag inte heller ihåg någon berättarutmatning i Mostrelmoks dödsscen. Jag vet att den enda utmaningen som Mostrelmok fick var när Tamita riskerade att göra sig själv misstänkt i Mostrelmoks ögon (och som jag vägrade gå med på).

Verkligt synd att det inte finns mer tid på dygnet för jag har aldrig varit mer sugen på att spela ett rollspel som Svavelvinter med din spelgrupp! Jag tror ni kommer få Svavelvinter att flyga!

 

[bladerunner_35]

Härlig läsning!

Jag blir sjukt sugen på att börja spelleda Svavelvinter efter att ha läst denna lilla krönika och andra liknande (Vulgära Enhörningen, inte minst).

Kul att höra att du tyckte om vår krönika. Det finns ingenting att tveka på - bara att köra igång din egen kampanj!

 

[Skarpskytten]

Kul att höra att du tyckte om vår krönika. Det finns ingenting att tveka på - bara att köra igång din egen kampanj!

Svavelvinter är något av det bästa jag varit med under 30 år i hobbyn.

 

[Skarpskytten]

Du har säkert rätt i att jag är för självkritisk. Och det är ju inte heller spelledarens uppgfit att driva handlingen eller styra och ställa för mycket. Jag håller med om att Mostermok dog en passande död, men jag tror att Akt 2 hade blivit intressantare (och längre) om han hade överlevt några scener till. Det jag kunde gjort: lagt en fet berättarutmaning på hans halta ben och bestämma att han ramlade ned i trapphuset; eller kommit ihåg att några av äventyrarna hade ett extrauppdrag: att hämta hem honom till Pik Pistula till hans familj. Det senare hade kanske inte gjort någon skillnad, men hade i alla fall spetsat till saker.

Vi får väl se hur det blir med flygandet. Jag tror att det kan haverare också. Men vi ska försöka. Och hellre höra den tarm som brast, än aldrig spänna ett gomsegel (som man säger på Saphyna).

 

[Skarpskytten]

Scen 20
På Gobrugdas uppdrag letar Tamita efter Mostermok; tillsammans ska de hjälpa patriarken i hans försök att rena sekten. I matsalen stöter hon på huliganen Lekone, som berättar att hon tyckte att hon såg någon röra sig in mot köket härifrån - någon som inte var en shagulit! Finns här inkräktare? Tamita finner detta otroligt, men efter en tids munhuggning följer hon med huliganen mot köket och förrådet. Ingen är i köket. De öppnar förrådet och går in, Lekone först. Plötsligt hoppar en atletisk krigare fram. Det är Mygna Dezne, som Tamita en gång hade en het kärleksaffär med, långt, långt härifrån. Tamita stänger dörren så att ingen ska höra eller se det som händer nu: Mygna hugger förödande snabbt och effektiv ihjäl Lekone med sina två svärd. De två älskande faller i varandras armar. Tänk att de möts - här! Lektone berättar om agenten och äventyrarna, medan Tamita blir allt mer alarmerad. Mygna vill att de ska fly, men Tamita är inte färdig med shaguliterna. Efter ett långt gräl går Mygna med på att tills vidare gömma sig i förrådet. Tamita lovar att se till att smuggla ut henne när saker och ting har lugnat ned sig.

Tamitas spelare visste ju nu att äventyrare hade trängt in i komplexet och jag ville få in den här prövningen så snart som möjligt för att se om spelaren tänkte hålla fast vid sitt öde eller överge det för sin gamla kärlek. Det blev något mellanting: Tamita stängde dörren och blev indirekt skyldig till Lekones död, men smutsade - för andra gången - inte ned sina händer egna händer med att anfalla en shagulit. Tamita fick här försvara sig i en retorisk konflikt för att inte gå med på att fly, men knäckte sin kärlek med sin överlägsna retorik.

Scen 21
Adiposomon, Iarlaganda, Turek och Trebik ger sig av på jakt efter Gobrugda. De hittar honom inte i hans Gymnasion, men kommer på att han ju ska göra klart elexiret. Han måste vara i verkstäderna där han utvinner det avgörande salter ur några människolevrar. Våra hjältar kommer upp till verkstäderna. Iarlaganda smyger fram till det alkemiska laboratoriet och finner där patriarken och Brior, fullt upptagna med e-kolvar och brännare. Iarlagnade återvänder; någon subtil plan finns det inte tid för: alla fyra rusar in i kammaren. Adiposomon (som har fått Iarlagandas kniv) och de två krigarna störtar över patriarken och hugger vilt, men hans hud är hård som läder och tar flera hugg som skulle ha fällt en oxe. Trots flera stora sår blinkar han inte ens av smärta. Sedan höjer Gobrugda sinar armar och med ett kraftord slungar han en kraftig besvärjelse mot de förrädiska noviserna. Både Adiposomon och Iarlaganda känner hur en mörk kraft sliter i deras bröstkorgar och nära nog får deras hjärtan att stanna, men ... magin är inte stark nog. Stapplande, halvt förlamad, stötar Adiposomon kniven i naveln på Gobrugda. Den tränger rakt in i ... hans lever. Patriarken faller omkull, dödligt sårad. "Grafficanus ... " väser han, och försöker säga något mer, men Iarlaganda, som inte har deltagit i striden, tar Trebiks svärd och hugger honom gång på gång i huvudet tills han ligger still. Gobrugda ligger död i en växande pöl grönslemmigt shagulitblod. Brior faller sina räddare om halsen. Men Adiposomon och Iarlaganda är svårt sårade; Trebik likså (av Mostermok) och de är långt nere i shaguliternas komplex ...

Jag tyckte att Iarlagandas plan att anfalla Gobrugda var intressant, så när spelarna letade på ett rimligt ställe så var det klart. Ett konfliktslag för Lönndom lyckades här och sedan kom striden. Jag var lite tveksam hur jag skulle hantere den, inte minst eftersom Adiposomon hade ett sämre vapen än Turek och Trebik. Men utfrån credot att det är spelarnas karaktärer som är viktigast så beslöt jag att låta Adiposomon slå tärningarna i striden, men med en bonustärning för var och en av de två biffarna (som ett kamplag). Första rundan tog Gobrugda två i skada. Eftersom jag hade gott om ödestärningar kastade han sedan en maxad nekromatisk attack och gjorde precis skada nog för att knäcka både Iarlagand och Adiposomon. Bägge tog en tillfällig konsekvens. De flesta var inte direkt tillämpliga, men vi bestämde att de hade fått det som kallas för en armskada i reglerna.

 

[Skarpskytten]

Okej, ett inlägg till innan min rygg lägger av för kvällen ...

Scen 22
Tamita gömmer Lekones kropp under en stor hög med tunnor och säckar i matförrådet. Sedan gömmer hon Mygna på samma sätt, men lämnar rejält med vatten och något att äta. Efter ett sista löfte om att återvända och rädda sin käresta lämnar hon. Järntornet är invaderat och hon vet nu sin plikt: hon måste få tag på Grafficanus. Som hon misstänkt hittar hon honom i portalmatrisrummet där han just fiskat upp en liten slemmig ryckig sak med sin demonarm. Hon berättar för honom om inkräktarna. Grafficanus reagerar direkt. Han ska samla alla shaguliter han kan hitta runt sig och rensa fästet våning för våning till alla äventyrare är döda. Han rusar mot columnernas rum med Tamita i släptåg.

Scen 23
Det är ingen som längre talar om att stanna och spränga sekten. Turik och Trebik har fått nog, Brior kan inte lämna snart nog och Adiposomon tänker likadant. De tänker fly järntornet medan de kan. Adiposomon är kall nog att tänka på detaljerna: hur ska de överleva på isvidderna? Turik och Trebik berättar att det finns mat och allt annat de kan behöva i deras läger vid kanten på vulkanen. De börjar springa uppåt. Iarlaganda följer med av bara farten, medan hon febrilt tänker på ett sätt att lämna sina "räddare" - hon vill ta sig till Grafficanus och berätta om hur hon fick Gobrugda dödad. Men hon hittar ingen hjälp. De två noviserna, de två krigarna och akademikern når översta våningen och i hallen ramlar Iarlaganda ihop. Hon klagar på sina smärtor; Gobrugda har skadat henne svårt. Turik lyfter helt sonika upp henne och slänger henne som en säck över sina väldiga axlar. De fem flyr ut på bron. De har fyrahundra meter kvar till vulkankanten; sedan sak de upp över krönet, slinka förbi Shaguls grav och försvinna ut på isvidderna. De börjar springa. Hundra --- tvåhundra --- trehundra meter, sedan ser de hur hela shagulitersekten (de som ännu är i livet), ledda av Grafficanus kommer ut på bron ...

Iarlagandas spelare fann sig här i en svår sits. Hur skulle hon kunna lämna de andra utan att dra på sig misstänksamhet? Hon försökte fejka en svår skada, men det hade hon inte mycket för ...

Scen 24
Tamita kommer ut med alla shaguliterna på bron. De har bara hittat en äventyrare - i arkivet, och han är nu väldigt död (Rydilak) - i hela komplexet. Nu står de samlade runt Grafficanus, alla som ännu är i livet (dvs minus Gobrugda, Ninshubur, Garotlan och Lekone), och ser de fem därborta på bron. Grafficanus kallar på sin horndemon, men den ligger död på taket. Han höjer sina armar i en gest - men sänkter dem sedan, tvekande. Han vänder sig om: "Vi kan inte följa efter dem. Vår mästare kommer snart. Vi måste göra oss redo". I samma stund ringer en klocka ut över vulkankratern. Shagul har vaknat!

Det gick ganska snabbt de här scenerna. Vi detta laget var klockan ganska mycket och Mostermoks spelare var snart tvungen att gå, så jag ville göra slut på äventyret. Jag lät hjältarna få en enkel flykt. Iarlagandas situation gjorde att flykten ändå hade en del spänning. Jag var på vippen att låta Grafficanus dra iväg en nekromantisk attack med fem ödestärningar (jag hade sju kvar), men ändrade mig efter mycket velande. Jag tyckta att Adiposomon förtjänade att komma undan, och ville hellre se vad Iaralganda skulle göra, än bara spränga dem med en besvärjelse eller låta dem bli fångar. Dessutom måste de ju ta sig förbi Shaguls grav ... Slut på Akt II.

 

[Skarpskytten]

AKT III

Scen 24
Iarlaganda, Adiposomon, Brior, Turik och Trebik hör klockan ringa där de är ute på bron. Shagul har vaknat! De springer vidare, och når slutet på bron. Det tar sig över vulkanranden och ser att ett hål har öppnat sig in till Shaguls gravkammare ... Men de springer förbi, så snabbt de kan, bort mot äventyrarnas läger. Iarlaganda inser att hon måste göra något för att inte bli buren hela vägen till Fam Kvalmi. "Släpp mig! Jag kommer att sinka er! Lämna mig här och rädda er själva!" Hon försöker övertala de andra att "överge" henne. Men Adiposomon bara fnyser. Hon är ju en hjälte! En av Digeta Longas främsta agenter; hon måste återvända, berätta allt hon vet om shaguliterna och få sin belöning för sina stordåd. De fem fortsätter bort mot äventyrarnas läger ...

Tamitas sitution var tragikomisk. Hon hade beslutat sig för att svika Trakioriska riket och trodde sig ha köpt sig en bra plats vid Döds Ände genom mordet på Gobrugda (åt Grafficanus). Men nu var hon svårt sårad och "räddad" av Digeta Longa. Spelaren funderade här först på att brotta sig loss, men med bara Sten 1 pga av sin skada ... en annan spelare föreslog en retorisk konflikt. Det var en bra idé, men Adiposomon slog fem lyckade av fem möjliga för att övertala Iaraganda att fortsätta fly. En tokknäckt Iaralganda släpades alltså iväg med de andra fyra mot ett okänt öde. En ironi i ironin är att detta förmodligen räddade livet på henne, då hon därmed undvek Shaguls gift ...

Jag tyckte att detta var en bra slutpunkt för Iarlaganda och Adiposomon. Nästa scen skulle ju ha varit i Arnhem och det kändes som att ta det för långt. Vi lämnar de fem här, med både svar och frågetecken kring deras framtid.

Scen 25
Hela sekten - de som finns kvar - går några timmar senare över bron och in till Shagul. Han välkomnar dem. En skål ska utbringas för Döds Ände. Grafficanus ber att även Tamita, "vår mest hängivna novis" ska få ett glas. Hela sekten faller snart död ned.

Tamita fick sin belöning för sin "trohet" till sekten ...

SLUT

Återkommer med lite kommentarer kring äventyret och spelet men det kanske dröjer några dagar. Vi får se.