Nekromanti [Svavelvinter] Varför är inte spelet mer populärt?

[TomasFriaLigan]

Väldigt intressant diskussion här. Det finns mycket att säga om detta och vi har pratat mycket om det internt. Kort sagt tycker jag att era tankar här ligger väldigt nära det vi själva tänkt. Några ytterligare perspektiv:

• Svavelvinter kanske i ljuset av dagens situation kan ses som ett lite avsomnat spel - men spelet uppnådde de mål vi hoppades på 2012 och mer därtill. Det blev ett bra och uppskattat spel och en fin bok, som väl fångade stämningen i Eriks böcker. Spelet sålde bra och man skulle kunna hävda att det var startskottet i den nu pågående svenska rollspelsrenässansen.
• Spelet Svavelvinter skapades från början för att bli ett "one-shot" - släpp av ett spel, utan uppföljning i form av moduler. Det var Järnringens plan från början, och vi ärvde även den. Att vi sedan gav ut moduler till spelet var mer av en eftertanke - till skillnad från exempelvis Mutant: År Noll fanns det ingen långsiktig plan för Svavelvinter från början. Spelet skrevs därför i första hand för att skapa sina egna kampanjer och äventyr, vilket det också finns gott om stöd för.
• Att skriva moduler till spelet är svårt, eftersom det kräver både god insyn i Trakorien och i spelets regler och ramverk. Vi har länge önskat ge ut en modul baserad på Femte konfluxen/Vanderland, men just nu kan vi inte ge några säkra besked om hur det blir.
• Spelet är designat för att stödja en viss typ av berättelser: personligt intrigspel av det slag som det finns mycket av i Eriks böcker - alltså inte traditionellt äventyrande. Så här i efterhand är premissen kanske för snäv - ett bredare och mer öppet spel hade sannolikt lockat fler. Men då, när spelet skrevs, var målet att emulera romanerna och deras stämning och värld, inte att skapa ett brett fantasyspel.
• Slutligen vill jag tillägga att spelet på intet sätt är dött - tvärtom har vi märkt av ett större intresse för spelet det senast halvåret än tidigare, både i form av försäljning och forumaktivitet. Svavelvinter lever i alla högsta grad!

 

[Dimfrost]

Jag kan tillägga att den här diskussionen har fått mig att bli sugen på att spela Svavelvinter igen. Det är ett grymt spel, och även om det inte spelas så mycket nu, eller får så många moduler, tror jag att det är ett spel som kommer att stå ut när den svenska utgivningen under 2000-2020 ska sammanfattas, till exempel.

 

[PraanzdaKaelve]

Praanz bryter sin långa tystnad... är väl en lämplig tråd för detta?


Spelet var riktigt trevligt som läsning, men reglerna har inte någon alls jag spelat eller prata med fastnat för (även de som gillar mer narrativa spel). För många av oss som växte upp med original-konfluxen lyser den med sin frånvaro, det gör också en intressantare mer färdig alternativ kampanj - eller tillräcklig sådd och öppning för en dylik.

Mycket av det roliga i spelmekaniken som ändå fanns i konfluxsviten går förlorad i ett så lågupplöst "narrativt" spelsystem ärligt talat. Jag vet verkligen inte om fåtal egenskaper med bara 1-3 i verkligen räcker för att variationen och känslan skall uppstå. Mina två spelgrupper (och andra jag pratade med) tröttnade helt enkelt på systemet snarare än världen efter några omgångar, även om vi gillar en hel del av tänket och det är både snyggt och välgjort. Vi ville väl ha både bra narrativ OCH spel, inte bara narrativ...

 

[Henke]

Ytterligare en tanke utifrån det Tomas skriver om att fokuset är intrigspel. Den klassiska kampanjen har ju ett starkt fokus på äventyr som är kopplade till Konfluxens skeende. I romanerna så kan jag tycka att Konfluxen som företeelse inte är lika central, utan snarare intrigerna runt Konfluxen. Eftersom spelet bygger på romanerna och inte den gamla kampanjen, så kan jag isåfall förstå att nyutgivning ur den aspekten inte blir lika viktig. Vad jag är ute efter i en nyutgivning är dock inte grottkrälet utan en mer detaljerad beskrivning av platser, personer och intriger. Fast det är ju inte samma sak som en nyutgivning. Får nog fundera vidare på vad som egentligen är mitt önskade läge här

Kanske äventyrsplatser från romanerna istället för en kampanj?

 

[Arioch]

För min del är det enkelt, svavelvinters setting är riktigt trevlig, men jag håller mig till DoD, och eftersom det frångått det, well. Den enda kampanj jag verkligen vill spela där är svavelvinter kampanjen. Men det är bara jag och mina preferenser...

 

[Rangertheman]

Främsta anledningen till att jag inte har testat Svavelvinter är att jag tänker mig (sant eller falskt) att spelet har rätt mycket "baggage" genom böckerna, som gör att både SL och spelare måste ha hyfsad koll på Granströms spelvärld för att det ska bli kul. Men så är det kanske inte? På sätt och vis kan jag ibland känna det med mitt favoritspel Symbaroum också, att det bär emot att avvika från spelvärlden och den "kanon" som den bär med sig.

 

[Bifur]

Främsta anledningen till att jag inte har testat Svavelvinter är att jag tänker mig (sant eller falskt) att spelet har rätt mycket "baggage" genom böckerna, som gör att både SL och spelare måste ha hyfsad koll på Granströms spelvärld för att det ska bli kul. Men så är det kanske inte? På sätt och vis kan jag ibland känna det med mitt favoritspel Symbaroum också, att det bär emot att avvika från spelvärlden och den "kanon" som den bär med sig.

Instämmer, fast skillnaden är att i Symbaroum vill jag spela "med" kanon, att springa iväg åt annat hålls känns mindre intressant. Törnetronen-kampanjen är ett rejält åtagande och den tid som finns över ägnar jag hellre åt andra spel. I Svavelvinter är läget annorlunda, men det är ju personligt för att jag kan originalkampanjen. Då blir också relationen till kanon mer komplicerad.

 

[nyvinter]

Främsta anledningen till att jag inte har testat Svavelvinter är att jag tänker mig (sant eller falskt) att spelet har rätt mycket "baggage" genom böckerna, som gör att både SL och spelare måste ha hyfsad koll på Granströms spelvärld för att det ska bli kul. Men så är det kanske inte? På sätt och vis kan jag ibland känna det med mitt favoritspel Symbaroum också, att det bär emot att avvika från spelvärlden och den "kanon" som den bär med sig.

Baggaget kommer mer av att folk förväntar sig den gamla DoD-kampanjen, vilket spelet inte alls är. Så på sätt och vis är den mycket närmare romanerna eftersom de är intrigbaserade snarare än att hytta med svärd åt gudarna. Men samtidigt som spelet hämtar mycket från böckerna i upplägg som sådant så kände jag inte att det fanns något krav att ens tänka ordet "konflux". Det är mycket mer fisktank-tänkande på alla nivåer av spelet. (Vilket givetvis kan vara paralyserande för vissa.)

Världen som den beskrivs i spelböckerna är bra mycket mer komplett än Symaboums IMO. Inget "vill du veta mer om resar — som är vagt och mystiskt beskrivet med två korta paragrafer trots att det är ett spelar-alternativ? Köp ett av våra äventyr thihi för vi vill inte ha allt i grundreglerna."

 

[hakanlo]

Jag läste svavelvinter när det kom och begav sig. Det var mycket trevligt, och spelet är vackert och som jag minns välskrivet, och dessutom regelmässigt intressant. Jag upplevde det som nyskapande (någon mer påläst person kan säkert spåra mycket mer än jag kunde). Dock kändes det som att det fanns en viss tröskel i form av värld, skuggspel (som jag vet är frivilligt) och samberättande. Lite svårt att hitta en grupp där det bara går rätt in också.

Det borde vara läge för en nystart för Svavelvinter iom bokseriens färdigställande. Eller?

 

[kloptok]

Svavelvinter var rollspelet som fick mig att öppna ögonen och blicka ut i den bredare rollspelsvärlden. Det var det som fick mig att titta på spel som Fate, Apocalypse World och övriga Forge-relaterade spel. Det fick mig att börja intressera mig för rollspelsteori och inse att det finns en hel del intressanta spel därute som man kanske inte hört talas om här i Sverige om man inte själv sökt efter dem. Men det blev inget spelande. Gamla spelgruppen är lite för traditionell och de var smått skeptiska när vi testade systemet en kväll. Personer jag spelar med ungefär sedan dess är såpass intresserade av rollspel att det känns som att de antingen tycker det är för lite eller för mycket samberättande över det. Det känns lite "samberättande light" över presentationen (även om jag nog inte tycker att det är det egentligen om man tittar på regelsystem och uppmuntrad spelstil) vilket nog inte uppfattas som tillräckligt mycket samberättande för de jag spelar med som gillar sånt och som för mycket för de som håller sig borta från sånt.

Men jag är mycket tacksam att jag köpte spelet och läste det just eftersom det förändrade min kunskap och förståelse för rollspelshobbyn i grunden. Hoppas fortfarande på att kunna spela en kampanj någon gång.

 

[SingingFox]

Jag själv är spelare i en grupp som för stunden kör Femte Konfluxen-sviten med detta regelsystem och jag är oerhört positivt förvånad. Med en bakgrund av att bara ha spelat DoD innan så fann jag regelsystemet främmande och inte helt i min smak i början, men det kom jag snabbt över. Jag gillar idén om att bara ha fyra grundegenskaper. Förmågorna är intressanta och framförallt magin ger en sådan härlig frihet i sitt utförande. Borta är de extremt snäva och specifika förklaringar på magiska variationer som finns i mer klassiska BRP-system, istället väljs en tro/lära (pyromantik, vindvävare, ljusmagiker, animist osv.) och den påhittige spelaren kan skapa oändligt många olika besvärjelser inom sitt område.

Att ha en delad pott med Ödestärningar som både spelare och spelledare behöver för att aktivera förmågor tycker jag känns väldigt nytänkande i jämförelse med DoD, och att i samband med att dessa går fram och tillbaka mellan spelare och SL växlar samtidigt den som sitter på makten. Att varje spelare sedan har ett Öde och en Förbannelse som kan följas/drabbas av för att återfå Ödestärningar känns som en intressant mekanik som oftast skapar intressant spel.

Jag kan förstå den höga dörrtröskeln som folk ser framför sig, jag har själv sett den framför mig när jag visualiserat att spelleda Konflux-sviten. Men jag tror att det blir lite vad man gör det till. Vi har en SL som är galet insnöad i världen och kan infodroppa om lite allt möjligt intressant och ointressant, men för en grupp som inte hade läst bokserien tidigare så är det mycket information som lätt kunnat lämnats ute och vi hade varit lika glada för det. Äventyret/världen känns stor och öppen, men det är ju för att SL väljer att måla upp den så, istället för att snäva av och leda in oss på mer specifika platser.

Till det så tror jag att både grupp och SL får en väldigt bra inkörsport via Marjura-äventyrandet. Vi hade ingen tidigare insikt i världen än det som SL droppat på fem minuter, men det märks ju tydligt via SLPs vad den generella tonen hos Trakoriens invånare är. I vår grupp fanns det med både ett sändebud till shaguliterna, en animist och en inkvisitor vilket gjorde att spelarna fann tydliga trådar att följa både på Marjura och efter att ha lämnat kontinenten. Skuggspelet uteslöt vi helt till en början, införde när gruppen kände sig rätt bekväm med resterande mekanik och tog sedan bort på nytt då just denna grupp hade svårt att få full sammanstrålning och/eller fann inte skuggspelet relevant.

 

[DanielSchenström]

Mitt i all diskussion om hur bra ett system är, eller dess värld och allt sånt. Kan det inte vara att det finns en viss mättnad i spel som i alla tider? Med så många rollspel som finns, och att de flesta exponeras för de största och mest kända och är nöjda med dem så finns det inte riktigt plats för alla. Det är säkert olika i olika grupper men i min är det spelledarnas intressen och köp som blir det som spelas och D&D och DoD köps och spelas mest och många kanske nöjer sig med ett fantasyrollspel eller två.
Här på forumet exponeras man ju för det mesta som ges ut eller finns lättillgängligt i landet, men utanför, hur ser det ut där, känner alla till spelet?

Och för att vara anekdotal: I min spelgrupp nu så är vi typ 8st och av dem köper 4 aktivt rollspelsprodukter. Ingen av oss har köpt Svavelvinter. Jag är inte intresserad alls av världen eller spelet och förutom lite svenska indiespel köper jag inget svenskt alls. En av de andra tror jag är ointresserad på grund av hur vi uppfattade Granströms äventyr när vi körde dem, i min spelgrupp ses de som bottennapp.
De andra två tror jag inte har större koll på svenska rollspelsmarknaden.
Romanerna kanske är jättebra men min läslista har nog ett par hundra böcker på att-läsa-listan som ligger före så det finns mycket motförsbacke för att det ska spelas hos oss.