När vi spelar OSR så är reglerna föredömligt enkla: Slå initiativ i början av striden, sedan är det FV+T20 mot AC, vid träff 1T6 skada. Förutom ett par detaljer är det typ hela stridssystemet. En stridsrunda är en minut lång, så varje slag representerar en hel del slåssande. Mellan varje runda räknar man med att kombattanterna drar sig tillbaka lite för att återhämta sig.
I övrigt hanterar man taktik och liknande baserat på den fiktiva situationen och på konsekvens med tidigare avgöranden. De taktiska besluten har varit många. Uppställning i rummet där fienderna kommer från en korridor så att flera av oss kan komma åt, men bara en av dem. Uppradande i korridoren med två främre kämpar med sköld och två bakre med långa spjut, så att fyra pers kan anfalla, men bara två pers kan bli anfallna (och de har sköld). Slåss bakom en fallucka för att fienden ska riskera att trilla ned i den. I den senaste fajten tvingades vi retirera upp på en slänt för att få höjdövertag, och strösslade med fotanglar nedanför oss för att sabba för förföljarna. Vi klarade oss tack vare detta beslut, men vi skar också av vår egen flyktväg, så det var vinst eller TPK som gällde. Systemet premierar en hel del beskrivningar, eftersom fiktionen är viktig, så den måste beskrivas, för annars kan vi inte ta våra taktiska beslut.
Det här tycker jag är ett bra stridssystem för den som vill ha taktisk strid. Det är mycket beslut och mycket att ta hänsyn till, utan att man behöver ha så mycket koll på mekanik. Det är den fiktiva verkligheten som är avgörande, inte siffervärden och specialförmågor. Det tar dock en herrans massa tid, och en strid kan lätt ta 15 minuter att spela igenom. Men det är en viktig del i det här spelet, eftersom hela målet i spelstilen är att mörda och stjäla, så mordsystemet behöver funka.
När jag inte kör OSR så ligger min tröskel på max ett tärningsslag för en fajt. Många spel jag spelar har inget konfliktsystem alls, andra sköter det utan tärningar (för att spelet är tärningslöst), och ett fåtal sköter striden genom att man slår ett tärningsslag för att se vem som vinner. Då blir det ju också mycket handling per slag, och det blir ordentligt med beskrivning, för det är berättelsen som är det viktiga. Genom att man inte har en massa mekanik så blir berättandet viktigt.
Ett tredje sätt som jag tycker är vettigt (men inte spelar själv) är att göra striden till ett brädspel. Man pausar rollspelandet och lirar lite av ett kul och väldesignat brädspel. Här är väl D&D4 (och antagligen Dunder & Drakar) det bästa exemplet. Kör man den här metoden behöver det här brädspelet vara kul och intressant i sig. Fiktionen spelar mindre roll, utan det är själva mekaniken som ska vara kul och intressant.
Det här tycker jag är rimliga sätt att hantera strid som kan vara funktionella och kul. Som vanligt tycker jag illa om mellanmjölkstrad som ofta gör lite halvt ett brädspel, mekaniserar en massa saker men utan att egentligen göra mekaniken så kul i sig, så att det varken funkar som brädspel eller som simulering av fiktionen, och det tar en herrans massa tid utan att man egentligen får ut något av det. Så det tycker jag är den sämsta (men klart vanligaste) metoden.
www.rollspel.nu
