Det räcker väl t.o.m. med att kunna reglera förlusten av resursen, som när man kan välja mellan att göra två attacker (och riskera att förlora mer KP) eller att göra en attack och en parering (med mindre risk att förlora KP).
Jag ser det snarare som nödvändigt abstrakt. Det öppnar nya möjligheter och gör konflikten intressant och flerdimensionell. När alla konflikter handlar om samma sak (att inte dö) så tröttnar jag, för det är tråkigt. Dessutom känns det som om de är inslängda motstånd utan koppling till ståryn. Om man lägger konflikten på nivån "få värdesakerna" så händer en massa intressanta grejor.
Återigen, hur gjorde man innan indiespelen kom? Jo, precis samma saker. Enda skillnaden är att man bara talar om en konflikt i själva striden, motståndare mot motståndare, men det finns fortfarande massa regellösningar för att sno åt sig värdesakerna, hoppa ut genom fönstret, uppehålla eller vad det kan vara. Faktum är att ju mindre scope man har i konflikterna (en konflikt = en stridsrunda, ex), desto mer variationer finns det ju på storyn. Eller?
Tackar!
Jag tänkte lite begränsat bara (och skyller på att jag kan ganska lite om D&D). Naturligtvis går det att använda Hit Points som en resurs. I den kommande varsionen av Millennium kommer jag antagligen att ha med ett sådant system, där man kan välja att få extra utmattning i utbyte mot en ökad chans att lyckas på ett slag. (Även om det kanske egentligen är riskhantering och inte resurshantering.)
I sådana spel använder man andra metoder för att skapa variation. Alla i Monopol börjar med lika mycket pengar, men de kommer att hamna på olika gator och därmed få olika möjligheter att använda sina resurser. Alla i Carcassonne börjar med samma antal följeslagare, men de kommer att dra olika brickor att ställa dem på. Där kommer den andra faktorn jag nämnde in: den varierande spelplanen. För att uppnå det i en rollspelsstrid måste man införa ett system som gör att fienden ändras från val till val.
Jo, det räcker inte med resurshantering för att göra ett intressant spel, men det kan vara ett steg på vägen.
Ja, säkert, men vari ligger problemet?
Att förklara resultatet efter slaget? Det gör man väl i många indiespel också? Eller? I vilket fall har det inget med konfliktscope att göra, dessutom ser jag inte heller hur det skulle vara ett viktigt problem.
Jag gillar indiespel för att de tänker på nya regler, nya sätt att påverka storyn direkt med regler, etc, men jag förstår inte ett jota av vad du och Genesis nu påstår. Det gick och går fortfarande utmärkt att ha roliga, intressanta, engagerande konflikter i "gamla sortens" rollspel.Både ja och nej. Det beror på hur systemet stödjer agerande för att skydda/återvinna Hit points. Klassiskt D&D mm. är ju Slåss inte denna runda, drick en Potion. För en Cleric: Åsamka skada eller Hela osv.
Striden kan visst vara intressant. Intressant regelmekanik, eller intressant storyutfall (det går att varva dialog och stridsregler, så att säga
) kan göra stridsmomentet minst lika intressant som omgivande moment. Dessutom får ju striden tyngd av vad man försöker uppnå och vad som orsakade striden - det vill säga ens mål.
Snarare är väl skillnaden sådana att tradspelen har tre sorters regler för att lösa konflikter: stridsregler, ett färdighetsslag (eventuellt motsatt) eller ad hoc friformande. Indiespelen* utforskar möjligheten med konfliktregler, som ett övergripande sätt att hantera alla konflikter, inte bara strid. Det spelar helt enkelt inte någon roll huruvida du löser konflikten med vapen, knytnävar, munläder eller pengapungar - du använder fortfarande samma regler i alla dessa situationer.
Inte jag heller. Jag snackade om scenariokonstruktion. Regelsystemet brydde jag mig inte om alls. Det var därför jag skrev att det inte hade något att göra med taktiska stridssystem. Jag snackade om att om det enda målet med konflikten är att slå ihjäl hindret som står i din väg, och om den enda insatsen är ditt liv, så är det en tråkig och ointressant konflikt. Om vi sätter striden i samma rum som juvelerna, så att målet kan hamna på nivån "komma undan med juvelerna", så är det en intressant strid. Om striden istället är på vägen till juvelerna så är det en ointressant strid. Det var det jag menade. Jag snackade aldrig om konfliktmekanik eller regelsystem överhuvudtaget (förutom om regelsystemet kan hjälpa till att bygga sådana konflikter, såklart).
Jag vill klargöra att det var du som drog fram indiespel i det hela. När jag snackade om "på vilken nivå man lägger konflikten" så hade jag inga regler i åtanke. Om du i striden har fler valmöjligheter än att ha ihjäl motståndaren, och/eller att du har mer eller mindre än ditt liv att förlora (din heder, din flickvän, din egendom, etc.), så är det en intressant konflikt, oavsett regelsystem. Om det enda du har att förlora i den är ditt liv, och det enda sättet att vinna är genom att döda alla andra, så är det en ointressant konflikt. Indie eller inte indie spelar ingen roll här.
.
