Då har även jag spelat DoD23. Spelade en litet tur i Utkante och en lyckad färd till Ridders rös med
@Krille och
@Styrman +1 som jag inte vet om den hänger här eller inte
Jag hade roligt! Vi körde RAW och lag lyckades rulla anka och nasare. Vilket var kul. Det är ju typ min favvoroll och jag fick dessutom en passande svaghet i
Pessimist. En riktigt värdelös entrepenör alltså. Men jag fick en åsna och en kärra!
Styrman spelade en människokrigare från öster och så hade vi en dvärgjägare med. Ett bra gäng. Eller, vi var var rätt värdelösa om vi ska vara ärliga. Man börjar DoD23 på botten. Vi kändes mer som ratcatchers i WFRP än hjältar i skinande rustning. Fattiga som kyrkråttor, hjälpligt kompetenta men utan vettig utrustning. Kort och gott - lodisar. Men, det kändes kul! Vad är det man brukar kalla det? Förbättringspotential? Våra karaktärer hade absolut förbättringspotential. Att hitta skatter kändes som i princip den enda vägen ur detta miserabla tillstånd. Vilket såklart är passande, eftersom det var just vad vi tänkte göra! Eller som vår krigare pedagogiskt förklarade "min specialitet är att hitta monster. Döda dem, och ta deras skatter".
(Min specialitet, som den sura ankgumma jag var, var att...beklaga sig, och snåla med utgifterna)
Iaf, det blev en väldigt dråplig och rolig spelomgång. "Som en skruvad Guy Ritchie-film" som nån sa.
Min erfarenhet:
- Dödligt! Eller iaf farligt. Min anka fick ett enda hugg vilket resulterade i en allvarlig skada som gav mig 1T6 i skada varje gång jag använde en färdighet baserat på STY eller SMI. Så, ingen strid alltså.
- Snabbt! Att göra karaktärer, slåss, läka (ja, utom allvarliga skador då) och allt annat gick fort.
- Roligt! Det här är ett spel med glimten i ögat som inte tar sig på stort allvar.
- Mirth and Mayhem! 100%!