Sebastian Andersson
Hero
Postar här några av de nya stämningstexterna som skrivits till den nya alvboken som en liten teaser på lite av dess innehåll. Tanken med stämningstexterna är att de ska ge "snap shots" från alla de olika stammarna och från de olika delarna av Mundana där alverna är bosatta.
Texterna är ännu helt okorrade så jag reserverar mig därför för eventuella språkliga fel (och jag överlåter helt åt bokens korrare att gå loss på texterna senare).
Introduktion
Löv och kvistar knastrade under stövlarna på mannen där han vandrade fram igenom skogen. De som kände honom kallade honom Runo Kvickyxa då han var en av Nadas mest framgångsrika skogshuggare. Han njöt av den friska luften och kunde inte låta bli att förundras över alvernas skog och dess förtrollande skönhet. Överallt växte väldiga träd som reste sig mot himmelen likt väldiga pelare som höll ett tätt tak av gröna blad uppe. Här och var silade sig solens ljus igenom, och likt strålar av ljus belystes marken som täcktes av ett hav av vita skogsstjärnor. Runo visste att alverna kallade denna del av skogen för ”sjungande trädgården” men han hade då aldrig hört något träd, eller någon annan växt heller för den delen, sjunga trots alla gånger han varit här. Men vem vet vad alverna kunde höra med sina konstiga spetsiga öron? Runo rös vid tanken på dem. Med sina genomträngande, obehagliga brännande blickar och underliga samhälle som tycktes genomsyrat av häxkonst, så fick det även en man som han, som normalt sett inte fruktade skogens faror, att känna en viss fruktan. För säkerhets skull hade han därför valt en stig långt från de vanliga färdvägarna, så han borde vara säker.
Plötsligt sken han upp för mitt där i den soliga gläntan växte det han sökte. Det var en stor och ståtlig ädelek, säkert över hundra alnar hög. Den var säkert åtskilliga hundra, eller kanske till och med åtskilliga tusen, år gammal och nu stod den där framför honom nästan som en hög prydligt uppstaplade guldtackor. För han visste att de betalade bra i Nada även för endast några grenar av detta värdefulla träslag, vars guldaktiga och extremt hårda karaktär gjorde det mycket eftersökt. Som tur var hade han slipat sin yxa väl i morse för han insåg att det här skulle bli ett mödosamt arbete.
Med ett girigt leende höjde han så yxan för första hugget. Med ett surrande läte borrade plötsligt en pil ner sig i marken knappt en tum från hans vänstra fot. Ögonblicket efter kunde han känna deras brännande blickar på sig allt medan de trädde fram ur de skuggor och snår där de måste ha gömt sig tidigare. En alvman med myndig stämma, iklädd en grön huvförsedd mantel och med en mörk halsduk som skymde nederdelen av ansiktet, tog till orda: ”Anema, du har trätt långt in i vår skog utan tillstånd och vad värre är dristar du dig att sätta yxan i ett av våra äldsta minnesträd. Överlämna ditt vapen om ditt liv är dig kärt – eller gör dig redo att möta döden denna dag, i denna glänta, till våra pilars sång. Ditt blod skall då få hedra minnet av den vars minne du vanärat genom din närvaro här.”
Rollpersonen
Maxander satt och stirrade drömskt på sin bägare med vin med ett fånigt flin på sina läppar. Det var som om han var helt omedveten om allt liv och väsen på tavernan runtomkring honom. Omsorgsfullt smakade hans mun på lätet av hennes namn ”Duniare, Du-ni-a-re, Duniaaaaare”. Han suckade djupt och längtansfullt. Han kunde fortfarande minnas natten de spenderade tillsammans som om den var igår. Hennes långa eldröda hår, hennes söta fräknar, hennes vackra spensliga kropp. Han suckade igen – den här gången ännu djupare. ”Driobutos!” Utropade han plötsligt varvid mannen i svart kåpa på andra sidan bordet ryckte till och tycktes vakna från sin mörka trans och svarade med en dramatisk stämma: ”Ja, dödlige varför stör du mig i min kontemplation på mörkrets djupa mysterier?” ”Jag tror jag är kär!”. ”Din stackare då är din själ bortom all räddning” svarade Driobutos den här gången med en viss ångestladdad sympati. ”Hon kunde känna magin i min beröring sa hon, och hennes ögon Driobutos, när hon tittade på mig var det som om hon tände eldar i mitt inre. O när vi älskade Driobutos…vid Aurias och Pelias jag skulle med glädje ge alla mina ärkemagikerkrafter för en natt till med henne…synd bara att det inte blev ett så…ehum…långvarigt ögonblick senaste gången. ”Är det hon den rödhåriga kiryaalven du babblar om?” svarade Driobutos cyniskt. ”Ja, hon den rödhåriga ängeln, vars strålade ögon som…” svarade Maxander den här gången med en blick av ett slags drömsk besatthet fäst långt i fjärran. ”I så fall bör du inte vända dig om” förmanade Driobutos kyligt varvid Maxander snurrade runt so fort att han tappade sin svarta basker på golvet. Borta vid ett av borden satt målet för hans hjärtas affektion, kiryakvinnan med det röda håret, i knäet på en väldig kraggbarbar vars muskulösa hals hon ömt kysste, samtidigt som hennes fingrar smekte över hans väldiga håriga bringa. Driobutus sträckte över kruset med vin som stod vid hans sida: ”Här min vän – du kommer behöva det”.
De sex stammarna
Nattvinge tittade med avsmak från grenen där han satt gömd på det förbipasserande sällskapet. Där nere vandrade ett tiotal alver som uppenbarligen var sändebud från den så kallade sanariska alliansen. Allra främst gick en ståtlig thismkrigare med ett långt svallande blont hår, klädd i en skinande plåtrustning och med ett långt svärd i något slags kristalliknande material på ryggen. Bakom honom vandrade fyra stycken thismsoldater med långa sereinebågar och koger på ryggarna. I mitten red en vacker sanarikvinna med ett långt svart hår uppfört i något besynnerligt hårarrangemang, iförd en vit skimrande klänning som var så stor och tillsynes osmidig att Nattvinge undrade varför någon frivilligt skulle vilja bära ett sådant klädesplagg. Vid var sida om henne vandrade vad Nattvinge visste förstod måste vara liljegardister, sanaristammens elitkrigare, med sina kännetecknande rökfärgade kristallrustningar och med den blodröda tabarden med den snövita liljan på.
Allra sist red ett par sanari klädda i färgsprakande och luxuösa ämbetsdräkter. En av dem bar en guldfärgad trästav med massa underliga symboler inristade vilket vittnade om att han förmodligen var en trollkarl. Vad gjorde de här på skuggvandrarnas marker? Han visste att det då och då hade hänt att de besökte de svarta tornen, men den här gången var de på väg raka vägen mot hans flocks hemliga underjordiska boplats och de hade dessutom thismkrigare med sig. Nattvinge hatade thismkrigarna precis som alla av hans folk hade gjort enda sedan det stora andra kriget då dessa svek dem genom att aldrig komma till undsättning då hans ättlingar fängslades i dvärgarnas gruvor som slavar. En av de målade blåa ringarna på hans arm symboliserade just den svurna fiendskapen med thism.
Varför de hade kommit tills hans marker spelade därför ingen roll. Henéas sed bjöd att av var tionde thism som vandrade inom deras marker så kommer en av de tio dödas till dess att varje död henéa under fångenskapen och flykten har växlats mot en död thism. Nattvinge signalerade till de andra gömda medlemmarna av jaktlaget och pekade på thismkrigaren som gick främst i följet samtidigt som han höjde sin båge med dragen pil och tog sikte. Den ståtlige thismkrigaren skulle få bli det pris den här gruppen fick betala för att så dåraktigt ha vandrat bortom de varnande markeringarna.
Alvisk mentalitet
Vårblomster klättrade upp de sista klätterpinnarna som ledde till den lilla kojan som, likt flera andra av Trädets döttrars boningar, var byggda uppe bland träden. Det var en enkel koja byggd av sammanflätade och ihopsnörade pinnar och grenar med ett enkelt skynke som hängde för ingången. Vårblomster drog undan skynket och kikade in. Där inne satt han precis som hon hade lämnat honom kvällen dessförinnan, sittandes på golvet med korslagda ben och vänd mot den lilla gluggen som tjänade som fönster, med en frånvarande blick som vittnade om ingen som helt reaktion på den yttre världen. Hans namn var Gammal-som-trädet och han var den äldsta, inte bara av flocken, utan förmodligen av alla henéa i hela sunariskogen. Hans långa vita hår vittnade om hans ålder liksom hans, hos alver så ovanligt, rynkiga ansikte. Precis som vanligt så verkade det inte som om han märkte hennes närvaro när hon steg in i hyddan. Han bara satt där tittandes ut i tomheten med ett intetsägande ansiktsuttryck.
Hon tog fram maten hon hade med sig och började omsorgsfullt mata honom. Maten bestod av mosade frukter som hon fick hjälpa honom skölja ner med vatten, för så förlorad till förbannelsen var han att han inte ens tuggade eller svalde av egen vilja. Efter måltiden var avklarad så tog hon fram sin benkam och kammade omsorgsfullt hans hår samtidigt som hon sjöng en klagosång om förbannelsen och sorgen hon kände inför den. Som vanligt berördes hennes hjärta av mötet med denna deras äldste och dennes dystra öde så hon fyllde sin sång med all sin känsla vilket gjorde den vacker och äkta. Efter kamningen gav hon honom en ömsint kyss på hans panna, svepte en filt kring hans axlar och steg med en mödosam suck ur hyddan. Innan hon drog för skynket viskade hon: ”Stjärnans ljus brinner i ditt hjärta o vördade mentor” liksom hon gjorde var gång hon lämnade honom, fortfarande med hoppet om att han en dag skulle svara henne.
Hade hon då fäst sin blick vid hans ansikte så hade hon kanske kunnat se den lilla tår som manifesterats i hans ena ögonvrå likt en ensam liten glänsande pärla.
Samhälle & kultur
Leadan Elisari, överhuvudet för den Meloriska filialen av handelhuset Elisari, bugade djupare än vad seden krävde, och lade samtidigt händerna för sina ögon för att hälsa på alvernas vis på den hårdföra styrka av järvskogens försvarare som stod framför honom, fortfarande med sina vapen dragna i vad som var en uppenbar fientlig gest.
”Som jag sa har jag kommit för att å handelshuset Elisaris vägnar erbjuda er ett förmånligt handelskontrakt och jag önskar därför språkas vid med husfurst Jalandon Antari vhic Nangalie som jag hört är den som håller i saker och ting här. Som ett bevis på min aktning för er stam bringar jag med mig en gåva av det allra finaste sasvenivin från Emori'an kiri som du och dina mannar kan dela på om ni vill”.
”Pyar är inte välkomna här och dina mutor får mig inte att ändra uppfattning om den saken” svarade försvararnas ärrade stridsledare torrt med uppenbart förakt i sin röst.
Leadan visade då upp ett dokument med ett vackert alviskt sigill på i sin ena hand. ”Jag förstår att ni inte verkar ta Lagen om gästfrihet särskilt hårt här, men det här dokumentet från självaste Underrådet för handel ger mig faktiskt tillstånd att samspråka med någon av era ledare.”
Stridledaren rykte åt sig dokumentet och ögnade igenom det kvickt innan han svarade: ”Jag är en av våra ledare och du har fått samspråka med mig nu. Du har fått chans att säga ditt ärende, jag har lyssnat och du har frestat mitt tålamod genom att vara påstridig. Ge dig nu av härifrån innan jag känner mig förolämpad - om du fortfarande har något vett kvar i din människoförpestade skalle!”
Leadan gjorde en sista alvisk bugning, den här gången kortare än vad seden krävde, och vände på klacken och började gå därifrån. Han begrepp sig inte på alverna i Sholye hen'oro, nog för att thism kunde vara trångsynta ibland men dessa tog utan tvekan priset. Nåväl, kanske skulle han få en ny chans om han återkom nästa gång vid Midvinterfesten istället, en tid av dans och sång då alla fientligheter tillfälligt lades åt sidan. För han var inte mannen som lät sig avskräckas så lätt av lite visad fientlighet när han såg en god affärsmöjlighet.
Krigarkultur
Araliel stod i total tystnad med de båda korta niahmsvärden korsade framför bröstet och med en långsam fokuserad andning. Hennes ansikte var en aning vinklat neråt och ögonen var slutna i full koncentration. Hon stod mitt ute på en äng vars grässtrån gungade rofyllt i takt med vindens stillsamma svepningar. För sitt inre öga så föreställde hon sig hela dansen som skulle ta plats, varje steg, varje rörelse, varje andetag från början till slut. Slutligen höjde hon huvudet, tog ett djupt andetag, och lät svärden sakta glida isär så att de pekade rakt ut åt varsitt håll samtidigt som hon lyfte det högra benet så att hon balanserade hela kroppen på det vänstra. Denna position kallades ”tranan hälsar den uppgående solen” och var utgångspositionen i dansen ”de många vingslagens symfoni”.
Plötsligt kastade hon sig framåt stötande med båda svärden i rörelsen ”falken slår med klorna” för att sedan i en perfekt synkroniserad rörelse svepa med båda svärden i ”svanen sveper med vingarna”. I nästa ögonblick stannade hon upp, andades tre djupa andetag och vände sedan ansiktet snett bakåt som om hennes fortfarande slutna ögon tog fäste på något bakom henne, och började sedan i blixtsnabba piruettliknande rörelser att snurra kroppen i rörelse bakåt. Svärden blixtrade likt en virvelvind av silverstrimmor som omgav henne i ”den fallande örnens snurr”. Hon stannade sedan tvärt, återigen stående på ett ben, med det ena svärdet utsträckt rakt framför henne som en lans, och det andra närmre kroppen i skyddande parerpose i vad som kallades ”tranan tar fäste på fisken”. Hon tog än en gång exakt tre andetag innan hon rusade framåt med båda svärden än en gång virvlande runtomkring henne likt silverstrimmor i ”Den svepande hökens” rörelse för att avsluta med en volt där hon landade på ena knäet med ena svärdet pekande mot marken som om hon just spetsat en fiende där och med det andra pekande rakt uppåt himmelen. Än en gång tog hon tre djupa andetag innan hon tillslut reste sig upp igen, återigen på ett ben, och lät svärden glida ner på var sida av henne i ”tranan hälsar den nedgående solen”. Hon stannade i denna position i flera andetag innan hon tillslut gled över i den första positionen med båda svärden korsade framför bröstet igen. Hon andades kraftigt för att lugna pulsen samtidigt som hon för sin inre blick gick igenom var rörelse hon just genomfört.
Hon kunde inte låta bli att le när hon insåg att varje rörelse hade varit perfekt. Hon, svärden och dansen hade varit som ett. Hennes läromästare skulle ha varit stolt.
Den sanariska magitraditionen
Trädsångarna stod samlade i en cirkel kring det väldiga trädet. Ovanför dem syntes en klar natthimmel vars tusentals stjärnor gnistrade likt små juveler i en svart ocean. En tunn skära av månen gav sitt silverfärgade ljus till platsen.
Så började sångarna unisont sjunga en vacker stillsam sång. Det var som om deras vackra stämmor väckte trädet från sin sömn, för plötsligt började det att röra på sig. De höjde sina ämbetsstavar, var utav vissa nu glödde svagt i ett grönaktigt ljus och trädet påbörjade sakteliga sin förvandling. Trappsteg började växa fram ur trädets stam för att slingra sig hela vägen upp till toppen likt en trappstege. Där lösa brädor hade lagts för att skapa plattformar var det som om trädet växte fast i dessa och på så sätt stabiliserade dem. På sina ställen gav trädstammen vika för att ge plats till enorma hålrum som sedan skulle komma bli rum och nischer. Grenar rörde på sig och bytte position för att ge plats eller för att staga någon av plattformarna som bärande bjälkar. Sakta men säker började huset att ta form.
Sångarnas sång började stiga mot ett crescendo och trädet rörde nu på sig så intensivt att det knakade ljudligt och det såg nu verkligen ut som en levande varelse. Trädet verkade dessutom bli tjockare och tjockare i omfång och växte sig allt högre och ståtliga mot natthimmelen och det verkade även som om rötterna blev grövre och grävde sig allt djupare ner i jorden.
Sången tystnade och ögonblicket därefter slutade trädet att röra på sig. Sångarna sänkte sina stavar och en stund av ceremoniell tystnad följde då ljudet av den svala kvällsbrisen som susade genom trädens blad var det enda som hördes. Där tidigare ett vanligt träd hade stått stod nu början till en av alvernas fantastiska trädbyggnader. Trädsångarna tittade på varandra, nickade och gick sedan åt olika håll. Kvällens arbete var avklarat och thismfursten skulle säkerligen bli nöjd med sitt nya hus när det väl stod färdigt.
Historia
Carwelan lutade sig tungt mot stenen. Hans kropp smärtade av alla sår från tirakernas vapen, men än mer smärtade det honom att samtliga av hans modiga vapenbröder hade stupat i striden. Tirkerna hade bara fortsatt och fortsatt att komma och en efter en hade hans vänner fallit för deras övermäktiga styrka. Endast genom ett mirakel hade han själv lyckats överleva. Ett djupt sår i sidan på honom pumpade ut en stril ström av blod som beblandades med blodet från både hans fallna vapenbröder och de dräpta tirakerna som nu färgade hela kullen, där striden hade stått, i dödens mörka färg.
Han kände ett par kalla droppar i pannan och så började ett kyligt höstregn falla vilket fick blodet att flyta i röda floder utmed kullens sidor. Han kände hur livskraften snabbt lämnade honom och insåg att han med all säkerhet inte skulle överleva natten. Men det gjorde inget, det här var en värdig död, och det enda han ångrade var att han inte hunnit tända något gravbål till sina fallna bröders ära ännu. Så slöt han sina ögon, tog ett djupt andetag och inväntade dödens befrielse från hans smärta.
Han vet inte hur länge han hade legat så, i ett tillstånd någonstans mellan liv och död, innan han plötsligt hörde ljudet av mäktiga vingar slå som åska i regnet. Sedan kände han en närvaro, stark som om den brände hans själ, varvid han öppnade sina ögon. Framför honom stod en bländande vit drake med ett pärlemorskimrande skinn.
”Din tid är ännu inte kommen Carwelan” sade den till honom med ord som borrade sig in i hans sinne och som slet honom tillbaka till medvetandet igen. ”Ännu har du mycket kvar att göra”.
I samma ögonblick svepte den sin skyddande vinge kring honom vilket skyddade honom från det numera piskande iskalla regnet. Sakta kände han hur värmen och livskraften i kroppen började återvända och till sin förvåning kunde han se hur såret vid hans sida redan hade börjat sluta sig. Än en gång pratade draken till honom med ord som ekade av eterisk kraft i hans huvud.
”Lyssna nu noga, för jag har något mycket viktigt att berätta för dig”.
Hemligheter & kampanj
Den lilla gruppen av utvalda alver fann rådsmedlemmen stående i skuggan av ett träd i parken där han bestämt möte med dem. De kunde inte förstå varför han valde att mötas på en plats som den här och framförallt inte varför de var tvungen att komma mitt i natten och göra sig sådan bemöda att de inte var förföljda. Rådsmedlemmen hälsade dem hastigt och tittade sig sedan oroligt omkring innan han började prata med nervös stämma.
”Är ni säkra på att ingen förföljde er?”
De nickade honom alla till svars spända inför vad han hade att berätta.
”Saker och ting är inte riktigt som det verkar i vårt samhälle. Några av de som utger sig för att vara era välvilliga ledare tjänar i själva verket bara sina egna makthungriga syften. Mycket oskyldigt blod har spillts, och hemska dåd utförts i vårt folks namn för att tjäna dessa individer i deras ändamål. Om de kommer lyckas så kommer de överge oss alla i nödens timma för att lämna oss åt vårt bittra öde.”
Den lilla skaran alver tittat med häpnad på rådsmedlemmen för vad han sagt skakade om dem och vände onekligen upp och ner på vad som var deras uppfattning om samhället de levde i. Nu nästan viskandes av förfäran fortsatte rådsmedlemmen:
”Vad värre är att det verkar som om det vandrar en stor ondska bland vårt folk som drar i trådar och manipulerar oss för att tjäna deras syfte. Jag vet inte exakt vilka, eller ens vad de är, men namnet som viskats mig är ”de fördömda”. Vad ni än gör så…”
Rådsmedlemmen stönade plötsligt till och föll framåt med vad som visade sig vara en pil som satt inborrad i ryggen.
”Skuggögat…” hostade han bittert fram. ”Deras vakande ögon och öron finns överallt så ni måste vara försiktiga… lita inte på någon… och akta er… akta er för den vita döden…”
Det var det sista rådsmedlemmen han säga innan den förgiftade pilen släckte livgnistan i hans kropp. Den lilla skaran av alver tittade panikslaget på den döda rådsmedlemmens kropp som just tjänade som bevis på allt det hemska han berättat för dem. På avstånd kunde de höra ljudet av en annalkande vaktstyrka och de insåg att om de blev sedda där de nu stod skulle de kunna bli misstänka för mordet på en av självaste liljans råds medlemmar, varvid de snabbt började springa därifrån, omedvetna om de ögon som från skuggorna betraktade dem.
Texterna är ännu helt okorrade så jag reserverar mig därför för eventuella språkliga fel (och jag överlåter helt åt bokens korrare att gå loss på texterna senare).
Introduktion
Löv och kvistar knastrade under stövlarna på mannen där han vandrade fram igenom skogen. De som kände honom kallade honom Runo Kvickyxa då han var en av Nadas mest framgångsrika skogshuggare. Han njöt av den friska luften och kunde inte låta bli att förundras över alvernas skog och dess förtrollande skönhet. Överallt växte väldiga träd som reste sig mot himmelen likt väldiga pelare som höll ett tätt tak av gröna blad uppe. Här och var silade sig solens ljus igenom, och likt strålar av ljus belystes marken som täcktes av ett hav av vita skogsstjärnor. Runo visste att alverna kallade denna del av skogen för ”sjungande trädgården” men han hade då aldrig hört något träd, eller någon annan växt heller för den delen, sjunga trots alla gånger han varit här. Men vem vet vad alverna kunde höra med sina konstiga spetsiga öron? Runo rös vid tanken på dem. Med sina genomträngande, obehagliga brännande blickar och underliga samhälle som tycktes genomsyrat av häxkonst, så fick det även en man som han, som normalt sett inte fruktade skogens faror, att känna en viss fruktan. För säkerhets skull hade han därför valt en stig långt från de vanliga färdvägarna, så han borde vara säker.
Plötsligt sken han upp för mitt där i den soliga gläntan växte det han sökte. Det var en stor och ståtlig ädelek, säkert över hundra alnar hög. Den var säkert åtskilliga hundra, eller kanske till och med åtskilliga tusen, år gammal och nu stod den där framför honom nästan som en hög prydligt uppstaplade guldtackor. För han visste att de betalade bra i Nada även för endast några grenar av detta värdefulla träslag, vars guldaktiga och extremt hårda karaktär gjorde det mycket eftersökt. Som tur var hade han slipat sin yxa väl i morse för han insåg att det här skulle bli ett mödosamt arbete.
Med ett girigt leende höjde han så yxan för första hugget. Med ett surrande läte borrade plötsligt en pil ner sig i marken knappt en tum från hans vänstra fot. Ögonblicket efter kunde han känna deras brännande blickar på sig allt medan de trädde fram ur de skuggor och snår där de måste ha gömt sig tidigare. En alvman med myndig stämma, iklädd en grön huvförsedd mantel och med en mörk halsduk som skymde nederdelen av ansiktet, tog till orda: ”Anema, du har trätt långt in i vår skog utan tillstånd och vad värre är dristar du dig att sätta yxan i ett av våra äldsta minnesträd. Överlämna ditt vapen om ditt liv är dig kärt – eller gör dig redo att möta döden denna dag, i denna glänta, till våra pilars sång. Ditt blod skall då få hedra minnet av den vars minne du vanärat genom din närvaro här.”
Rollpersonen
Maxander satt och stirrade drömskt på sin bägare med vin med ett fånigt flin på sina läppar. Det var som om han var helt omedveten om allt liv och väsen på tavernan runtomkring honom. Omsorgsfullt smakade hans mun på lätet av hennes namn ”Duniare, Du-ni-a-re, Duniaaaaare”. Han suckade djupt och längtansfullt. Han kunde fortfarande minnas natten de spenderade tillsammans som om den var igår. Hennes långa eldröda hår, hennes söta fräknar, hennes vackra spensliga kropp. Han suckade igen – den här gången ännu djupare. ”Driobutos!” Utropade han plötsligt varvid mannen i svart kåpa på andra sidan bordet ryckte till och tycktes vakna från sin mörka trans och svarade med en dramatisk stämma: ”Ja, dödlige varför stör du mig i min kontemplation på mörkrets djupa mysterier?” ”Jag tror jag är kär!”. ”Din stackare då är din själ bortom all räddning” svarade Driobutos den här gången med en viss ångestladdad sympati. ”Hon kunde känna magin i min beröring sa hon, och hennes ögon Driobutos, när hon tittade på mig var det som om hon tände eldar i mitt inre. O när vi älskade Driobutos…vid Aurias och Pelias jag skulle med glädje ge alla mina ärkemagikerkrafter för en natt till med henne…synd bara att det inte blev ett så…ehum…långvarigt ögonblick senaste gången. ”Är det hon den rödhåriga kiryaalven du babblar om?” svarade Driobutos cyniskt. ”Ja, hon den rödhåriga ängeln, vars strålade ögon som…” svarade Maxander den här gången med en blick av ett slags drömsk besatthet fäst långt i fjärran. ”I så fall bör du inte vända dig om” förmanade Driobutos kyligt varvid Maxander snurrade runt so fort att han tappade sin svarta basker på golvet. Borta vid ett av borden satt målet för hans hjärtas affektion, kiryakvinnan med det röda håret, i knäet på en väldig kraggbarbar vars muskulösa hals hon ömt kysste, samtidigt som hennes fingrar smekte över hans väldiga håriga bringa. Driobutus sträckte över kruset med vin som stod vid hans sida: ”Här min vän – du kommer behöva det”.
De sex stammarna
Nattvinge tittade med avsmak från grenen där han satt gömd på det förbipasserande sällskapet. Där nere vandrade ett tiotal alver som uppenbarligen var sändebud från den så kallade sanariska alliansen. Allra främst gick en ståtlig thismkrigare med ett långt svallande blont hår, klädd i en skinande plåtrustning och med ett långt svärd i något slags kristalliknande material på ryggen. Bakom honom vandrade fyra stycken thismsoldater med långa sereinebågar och koger på ryggarna. I mitten red en vacker sanarikvinna med ett långt svart hår uppfört i något besynnerligt hårarrangemang, iförd en vit skimrande klänning som var så stor och tillsynes osmidig att Nattvinge undrade varför någon frivilligt skulle vilja bära ett sådant klädesplagg. Vid var sida om henne vandrade vad Nattvinge visste förstod måste vara liljegardister, sanaristammens elitkrigare, med sina kännetecknande rökfärgade kristallrustningar och med den blodröda tabarden med den snövita liljan på.
Allra sist red ett par sanari klädda i färgsprakande och luxuösa ämbetsdräkter. En av dem bar en guldfärgad trästav med massa underliga symboler inristade vilket vittnade om att han förmodligen var en trollkarl. Vad gjorde de här på skuggvandrarnas marker? Han visste att det då och då hade hänt att de besökte de svarta tornen, men den här gången var de på väg raka vägen mot hans flocks hemliga underjordiska boplats och de hade dessutom thismkrigare med sig. Nattvinge hatade thismkrigarna precis som alla av hans folk hade gjort enda sedan det stora andra kriget då dessa svek dem genom att aldrig komma till undsättning då hans ättlingar fängslades i dvärgarnas gruvor som slavar. En av de målade blåa ringarna på hans arm symboliserade just den svurna fiendskapen med thism.
Varför de hade kommit tills hans marker spelade därför ingen roll. Henéas sed bjöd att av var tionde thism som vandrade inom deras marker så kommer en av de tio dödas till dess att varje död henéa under fångenskapen och flykten har växlats mot en död thism. Nattvinge signalerade till de andra gömda medlemmarna av jaktlaget och pekade på thismkrigaren som gick främst i följet samtidigt som han höjde sin båge med dragen pil och tog sikte. Den ståtlige thismkrigaren skulle få bli det pris den här gruppen fick betala för att så dåraktigt ha vandrat bortom de varnande markeringarna.
Alvisk mentalitet
Vårblomster klättrade upp de sista klätterpinnarna som ledde till den lilla kojan som, likt flera andra av Trädets döttrars boningar, var byggda uppe bland träden. Det var en enkel koja byggd av sammanflätade och ihopsnörade pinnar och grenar med ett enkelt skynke som hängde för ingången. Vårblomster drog undan skynket och kikade in. Där inne satt han precis som hon hade lämnat honom kvällen dessförinnan, sittandes på golvet med korslagda ben och vänd mot den lilla gluggen som tjänade som fönster, med en frånvarande blick som vittnade om ingen som helt reaktion på den yttre världen. Hans namn var Gammal-som-trädet och han var den äldsta, inte bara av flocken, utan förmodligen av alla henéa i hela sunariskogen. Hans långa vita hår vittnade om hans ålder liksom hans, hos alver så ovanligt, rynkiga ansikte. Precis som vanligt så verkade det inte som om han märkte hennes närvaro när hon steg in i hyddan. Han bara satt där tittandes ut i tomheten med ett intetsägande ansiktsuttryck.
Hon tog fram maten hon hade med sig och började omsorgsfullt mata honom. Maten bestod av mosade frukter som hon fick hjälpa honom skölja ner med vatten, för så förlorad till förbannelsen var han att han inte ens tuggade eller svalde av egen vilja. Efter måltiden var avklarad så tog hon fram sin benkam och kammade omsorgsfullt hans hår samtidigt som hon sjöng en klagosång om förbannelsen och sorgen hon kände inför den. Som vanligt berördes hennes hjärta av mötet med denna deras äldste och dennes dystra öde så hon fyllde sin sång med all sin känsla vilket gjorde den vacker och äkta. Efter kamningen gav hon honom en ömsint kyss på hans panna, svepte en filt kring hans axlar och steg med en mödosam suck ur hyddan. Innan hon drog för skynket viskade hon: ”Stjärnans ljus brinner i ditt hjärta o vördade mentor” liksom hon gjorde var gång hon lämnade honom, fortfarande med hoppet om att han en dag skulle svara henne.
Hade hon då fäst sin blick vid hans ansikte så hade hon kanske kunnat se den lilla tår som manifesterats i hans ena ögonvrå likt en ensam liten glänsande pärla.
Samhälle & kultur
Leadan Elisari, överhuvudet för den Meloriska filialen av handelhuset Elisari, bugade djupare än vad seden krävde, och lade samtidigt händerna för sina ögon för att hälsa på alvernas vis på den hårdföra styrka av järvskogens försvarare som stod framför honom, fortfarande med sina vapen dragna i vad som var en uppenbar fientlig gest.
”Som jag sa har jag kommit för att å handelshuset Elisaris vägnar erbjuda er ett förmånligt handelskontrakt och jag önskar därför språkas vid med husfurst Jalandon Antari vhic Nangalie som jag hört är den som håller i saker och ting här. Som ett bevis på min aktning för er stam bringar jag med mig en gåva av det allra finaste sasvenivin från Emori'an kiri som du och dina mannar kan dela på om ni vill”.
”Pyar är inte välkomna här och dina mutor får mig inte att ändra uppfattning om den saken” svarade försvararnas ärrade stridsledare torrt med uppenbart förakt i sin röst.
Leadan visade då upp ett dokument med ett vackert alviskt sigill på i sin ena hand. ”Jag förstår att ni inte verkar ta Lagen om gästfrihet särskilt hårt här, men det här dokumentet från självaste Underrådet för handel ger mig faktiskt tillstånd att samspråka med någon av era ledare.”
Stridledaren rykte åt sig dokumentet och ögnade igenom det kvickt innan han svarade: ”Jag är en av våra ledare och du har fått samspråka med mig nu. Du har fått chans att säga ditt ärende, jag har lyssnat och du har frestat mitt tålamod genom att vara påstridig. Ge dig nu av härifrån innan jag känner mig förolämpad - om du fortfarande har något vett kvar i din människoförpestade skalle!”
Leadan gjorde en sista alvisk bugning, den här gången kortare än vad seden krävde, och vände på klacken och började gå därifrån. Han begrepp sig inte på alverna i Sholye hen'oro, nog för att thism kunde vara trångsynta ibland men dessa tog utan tvekan priset. Nåväl, kanske skulle han få en ny chans om han återkom nästa gång vid Midvinterfesten istället, en tid av dans och sång då alla fientligheter tillfälligt lades åt sidan. För han var inte mannen som lät sig avskräckas så lätt av lite visad fientlighet när han såg en god affärsmöjlighet.
Krigarkultur
Araliel stod i total tystnad med de båda korta niahmsvärden korsade framför bröstet och med en långsam fokuserad andning. Hennes ansikte var en aning vinklat neråt och ögonen var slutna i full koncentration. Hon stod mitt ute på en äng vars grässtrån gungade rofyllt i takt med vindens stillsamma svepningar. För sitt inre öga så föreställde hon sig hela dansen som skulle ta plats, varje steg, varje rörelse, varje andetag från början till slut. Slutligen höjde hon huvudet, tog ett djupt andetag, och lät svärden sakta glida isär så att de pekade rakt ut åt varsitt håll samtidigt som hon lyfte det högra benet så att hon balanserade hela kroppen på det vänstra. Denna position kallades ”tranan hälsar den uppgående solen” och var utgångspositionen i dansen ”de många vingslagens symfoni”.
Plötsligt kastade hon sig framåt stötande med båda svärden i rörelsen ”falken slår med klorna” för att sedan i en perfekt synkroniserad rörelse svepa med båda svärden i ”svanen sveper med vingarna”. I nästa ögonblick stannade hon upp, andades tre djupa andetag och vände sedan ansiktet snett bakåt som om hennes fortfarande slutna ögon tog fäste på något bakom henne, och började sedan i blixtsnabba piruettliknande rörelser att snurra kroppen i rörelse bakåt. Svärden blixtrade likt en virvelvind av silverstrimmor som omgav henne i ”den fallande örnens snurr”. Hon stannade sedan tvärt, återigen stående på ett ben, med det ena svärdet utsträckt rakt framför henne som en lans, och det andra närmre kroppen i skyddande parerpose i vad som kallades ”tranan tar fäste på fisken”. Hon tog än en gång exakt tre andetag innan hon rusade framåt med båda svärden än en gång virvlande runtomkring henne likt silverstrimmor i ”Den svepande hökens” rörelse för att avsluta med en volt där hon landade på ena knäet med ena svärdet pekande mot marken som om hon just spetsat en fiende där och med det andra pekande rakt uppåt himmelen. Än en gång tog hon tre djupa andetag innan hon tillslut reste sig upp igen, återigen på ett ben, och lät svärden glida ner på var sida av henne i ”tranan hälsar den nedgående solen”. Hon stannade i denna position i flera andetag innan hon tillslut gled över i den första positionen med båda svärden korsade framför bröstet igen. Hon andades kraftigt för att lugna pulsen samtidigt som hon för sin inre blick gick igenom var rörelse hon just genomfört.
Hon kunde inte låta bli att le när hon insåg att varje rörelse hade varit perfekt. Hon, svärden och dansen hade varit som ett. Hennes läromästare skulle ha varit stolt.
Den sanariska magitraditionen
Trädsångarna stod samlade i en cirkel kring det väldiga trädet. Ovanför dem syntes en klar natthimmel vars tusentals stjärnor gnistrade likt små juveler i en svart ocean. En tunn skära av månen gav sitt silverfärgade ljus till platsen.
Så började sångarna unisont sjunga en vacker stillsam sång. Det var som om deras vackra stämmor väckte trädet från sin sömn, för plötsligt började det att röra på sig. De höjde sina ämbetsstavar, var utav vissa nu glödde svagt i ett grönaktigt ljus och trädet påbörjade sakteliga sin förvandling. Trappsteg började växa fram ur trädets stam för att slingra sig hela vägen upp till toppen likt en trappstege. Där lösa brädor hade lagts för att skapa plattformar var det som om trädet växte fast i dessa och på så sätt stabiliserade dem. På sina ställen gav trädstammen vika för att ge plats till enorma hålrum som sedan skulle komma bli rum och nischer. Grenar rörde på sig och bytte position för att ge plats eller för att staga någon av plattformarna som bärande bjälkar. Sakta men säker började huset att ta form.
Sångarnas sång började stiga mot ett crescendo och trädet rörde nu på sig så intensivt att det knakade ljudligt och det såg nu verkligen ut som en levande varelse. Trädet verkade dessutom bli tjockare och tjockare i omfång och växte sig allt högre och ståtliga mot natthimmelen och det verkade även som om rötterna blev grövre och grävde sig allt djupare ner i jorden.
Sången tystnade och ögonblicket därefter slutade trädet att röra på sig. Sångarna sänkte sina stavar och en stund av ceremoniell tystnad följde då ljudet av den svala kvällsbrisen som susade genom trädens blad var det enda som hördes. Där tidigare ett vanligt träd hade stått stod nu början till en av alvernas fantastiska trädbyggnader. Trädsångarna tittade på varandra, nickade och gick sedan åt olika håll. Kvällens arbete var avklarat och thismfursten skulle säkerligen bli nöjd med sitt nya hus när det väl stod färdigt.
Historia
Carwelan lutade sig tungt mot stenen. Hans kropp smärtade av alla sår från tirakernas vapen, men än mer smärtade det honom att samtliga av hans modiga vapenbröder hade stupat i striden. Tirkerna hade bara fortsatt och fortsatt att komma och en efter en hade hans vänner fallit för deras övermäktiga styrka. Endast genom ett mirakel hade han själv lyckats överleva. Ett djupt sår i sidan på honom pumpade ut en stril ström av blod som beblandades med blodet från både hans fallna vapenbröder och de dräpta tirakerna som nu färgade hela kullen, där striden hade stått, i dödens mörka färg.
Han kände ett par kalla droppar i pannan och så började ett kyligt höstregn falla vilket fick blodet att flyta i röda floder utmed kullens sidor. Han kände hur livskraften snabbt lämnade honom och insåg att han med all säkerhet inte skulle överleva natten. Men det gjorde inget, det här var en värdig död, och det enda han ångrade var att han inte hunnit tända något gravbål till sina fallna bröders ära ännu. Så slöt han sina ögon, tog ett djupt andetag och inväntade dödens befrielse från hans smärta.
Han vet inte hur länge han hade legat så, i ett tillstånd någonstans mellan liv och död, innan han plötsligt hörde ljudet av mäktiga vingar slå som åska i regnet. Sedan kände han en närvaro, stark som om den brände hans själ, varvid han öppnade sina ögon. Framför honom stod en bländande vit drake med ett pärlemorskimrande skinn.
”Din tid är ännu inte kommen Carwelan” sade den till honom med ord som borrade sig in i hans sinne och som slet honom tillbaka till medvetandet igen. ”Ännu har du mycket kvar att göra”.
I samma ögonblick svepte den sin skyddande vinge kring honom vilket skyddade honom från det numera piskande iskalla regnet. Sakta kände han hur värmen och livskraften i kroppen började återvända och till sin förvåning kunde han se hur såret vid hans sida redan hade börjat sluta sig. Än en gång pratade draken till honom med ord som ekade av eterisk kraft i hans huvud.
”Lyssna nu noga, för jag har något mycket viktigt att berätta för dig”.
Hemligheter & kampanj
Den lilla gruppen av utvalda alver fann rådsmedlemmen stående i skuggan av ett träd i parken där han bestämt möte med dem. De kunde inte förstå varför han valde att mötas på en plats som den här och framförallt inte varför de var tvungen att komma mitt i natten och göra sig sådan bemöda att de inte var förföljda. Rådsmedlemmen hälsade dem hastigt och tittade sig sedan oroligt omkring innan han började prata med nervös stämma.
”Är ni säkra på att ingen förföljde er?”
De nickade honom alla till svars spända inför vad han hade att berätta.
”Saker och ting är inte riktigt som det verkar i vårt samhälle. Några av de som utger sig för att vara era välvilliga ledare tjänar i själva verket bara sina egna makthungriga syften. Mycket oskyldigt blod har spillts, och hemska dåd utförts i vårt folks namn för att tjäna dessa individer i deras ändamål. Om de kommer lyckas så kommer de överge oss alla i nödens timma för att lämna oss åt vårt bittra öde.”
Den lilla skaran alver tittat med häpnad på rådsmedlemmen för vad han sagt skakade om dem och vände onekligen upp och ner på vad som var deras uppfattning om samhället de levde i. Nu nästan viskandes av förfäran fortsatte rådsmedlemmen:
”Vad värre är att det verkar som om det vandrar en stor ondska bland vårt folk som drar i trådar och manipulerar oss för att tjäna deras syfte. Jag vet inte exakt vilka, eller ens vad de är, men namnet som viskats mig är ”de fördömda”. Vad ni än gör så…”
Rådsmedlemmen stönade plötsligt till och föll framåt med vad som visade sig vara en pil som satt inborrad i ryggen.
”Skuggögat…” hostade han bittert fram. ”Deras vakande ögon och öron finns överallt så ni måste vara försiktiga… lita inte på någon… och akta er… akta er för den vita döden…”
Det var det sista rådsmedlemmen han säga innan den förgiftade pilen släckte livgnistan i hans kropp. Den lilla skaran av alver tittade panikslaget på den döda rådsmedlemmens kropp som just tjänade som bevis på allt det hemska han berättat för dem. På avstånd kunde de höra ljudet av en annalkande vaktstyrka och de insåg att om de blev sedda där de nu stod skulle de kunna bli misstänka för mordet på en av självaste liljans råds medlemmar, varvid de snabbt började springa därifrån, omedvetna om de ögon som från skuggorna betraktade dem.
). Är man inte så kåt på sådant så förstår jag om texten kan bli lite långtråkig.
