Nekromanti Teatersyndromet

[Mukwa]

Jag gillar folk som spelar, men även jag har svårt för folk som spelar över. Stor skillnad.

Jag har ibland haft nöjet att spela med riktigt duktiga rollgestaltare men det intressanta är att de bästa rollgestaltarna sällan är benägna att framhäva sin egen förträfflighet. De som är riktigt trygga i sitt spelande låter sitt agerande vid spelbordet tala för sig.
De mediokra däremot... Jag är säker på att alla här hamnat i situationen där man står och lyssnar på en övertänd nörd som pladdrar utan att ens göra paus för att andas (hur lyckas de med det btw?) om en eller flera coola rollpersoner de haft, hur awesome allt var i den kampanjen, och så vidare. Vid de tillfällen jag sett samma personer vid spelbordet så har de inte riktigt levererat om man säger så.

Precis så. (Framförallt är jag allergisk mot att höra vad rollpersonerna/SLPs gjorde och hittade på... det är liksom förklädd narcissism, och jag står inte ut med narcissism)

 

[Anarchclown]

Det känns i viss mån som att du talar om två problem här och inte bara ett.
1. Spelare som inte tar till sig vad andra omkring dem gör.
2. Spelare som spelar teater dåligt.

1. Intressant nog finns det faktiskt en teori inom teater (improviserad sådan) som ofta är väldigt applicerbar på rollspel också. Det var länge sedan jag spelade teater på någon slags seriös nivå nu så jag kommer inte ihåg exakt vad uttrycket var, men i princip lyder det "Säg aldrig nej till något infall som en annan får när ni improviserar tillsammans, om du inte är nöjd kan du försöka leda handlingen bort till någonting annat men ett nej dödar scenen."

Hur är detta då applicerbart på det du talar om. Den där regeln är gjord just för att man inte ska "köra sitt race" och tvinga handlingen dit man vill ha den. Det är självklart att spelledare ibland bara säger nej (när man spelar med en sådan, vilket jag tror att majoriteten av rollspelare fortfarande gör). Att däremot som spelare bara köra på och skita i input ifrån både spelledare och andra spelare är således inte ens att spela teater bra.

Lösningen, i den mån att det finns en, måste ju vara att man själv försöker styra in saker i en annan riktning genom att ge förslag och vara produktiv och kreativ. Om du spelleder och ger morötter till folk som beter sig på ett visst sätt eller ger idéer och infall till dem så att de börjar röra sig i den riktning du vill så skapar det incitament för dem istället för att göra dem sura vilket inte nödvändigtvis är bra för gruppen eller spelet det heller.

2. Jag gillar personligen när folk inte spelar sig själva utan tänker på hur deras karaktär ser på världen och uppträder. Om det innebär att de förställer rösten eller antar en skum dialekt är det helt ok. Notera dock att det är ok att garva åt hur deras karaktärer beter sig. Om någon försöker göra Clint Eastwood-rösten och istället lyckas spela över och låta skitnödig samtidigt är det bara att garva, det gör inte så mycket så länge det är avslappnad stämning vid bordet.

Jag spelar en karaktär just nu där jag både pratar dummare än vad jag vanligtvis gör och i en mycket bredare södermalmssvenska än jag vanligtvis talar. Det får folk att garva rätt ofta när jag öppnar käften. Särskillt när vi talar med nya SLP så försöker jag minnas att prata med bredast möjliga dialekt så att SL ska minnas att jag låter förjävligt när jag pratar och förtjänar att bli bemött därefter. Om jag inte hade haft självdistans nog att stå ut med att folk garvade åt mig skulle det inte vara vettigt att spela den karaktären.

Det finns dock för mig en gräns mellan karaktären och att vara ett svin. Även om det vore "logiskt" för min karaktär att döda en annan karaktär så skulle jag förmodligen inte göra det om inte hela kampanjen gick ut på det. Jag skulle också förmodligen bete mig som Han Solo och komma tillbaka för att rädda mina kompisar även efter att jag flytt och sagt att jag inte brydde mig. Om de andra dör slutar jag att ha roligt och min karaktär dör lika mycket som deras i och med att kampanjen dör ut.

Slutligen tror jag att det här återigen går att härleda tillbaka till den gyllene regeln när man spelar rollspel. Don't be a dick. Detta gäller alla sidor, men särskilt de i gruppen med makt (oftast spelledaren) och de som tar det mesta sociala utrymmet.

 

[RasmusL]

Jag gillar folk som spelar, men även jag har svårt för folk som spelar över. Stor skillnad.

(--)

Jag har sällan råkat ut för medspelare som spelar över på det sätt du beskriver, bara tillräckligt mycket för att veta att jag inte gillar det. Nuförtiden spelar jag nästan bara med samma spelgrupp, alla där är ganska laid back och sitter still i soffan under spelet.

Jag vill påstå att gränsen är hårfin och mer eller mindre omöjlig att se och inse på egen hand när det kommer till det egna spelet. Jag behöver input utifrån för att veta om mitt skådespeleri roar eller irriterar, input som kan vara allt från ett leende, lyssnarstil, uppmuntrande ord, intresse/ointresse etc. Har jag däremot svårt för de sociala signalerna i gruppen, varse sig det beror på mig, gruppen eller situationen (så som att komma in i en ny spelarkultur) måste jag få mer handgriplig hjälp och om mina medspelare inte är villiga att ge mig den utan sitter och "lider i tystnad" har de i mina ögon ingen rätt att beklaga sig över fenomenet.

Kan vi inte ha en vuxen dialog runt spelbordet så uppstår problem och det här känns som ett som med lätthet avhjälps genom att kunna ta emot och ge kritik, instruktioner och önskemål. Jag vågar påstå att om vi har ambitionen att bete oss som vuxna människor och ha en öppen dialog kring spelbordet så är det här problemet inget mer än en halmdocka.

 

[Gordeg]

Kan vi inte ha en vuxen dialog runt spelbordet så uppstår problem och det här känns som ett som med lätthet avhjälps genom att kunna ta emot och ge kritik, instruktioner och önskemål.

Anarchclown skrev ett bra inlägg om det här - att ha en vuxen dialog som du föreslår är det första jag skulle prova vid det problem som A-clown kallar problem nr 2, dvs en spelare som menar väl men kanske behöver få förklarat för sig att "less is more" ibland.

Det är i en situation med problem nr 1, alltså en spelare som inte lyssnar på medspelarna, som den verkliga svårigheten uppstår. Det är min erfarenhet att de spelare som ständigt tar för mycket plats (subjektivt även detta) vid spelbordet är ganska obenägna att ta till sig feedback om det. Det handlar om vad man vill ha ut av spelet, den som gillar att synas och höras hela tiden kommer inte att sluta gilla det bara för att någon har en vuxen konversation med spelaren i fråga.

 

[RasmusL]

Det är min erfarenhet att de spelare som ständigt tar för mycket plats (subjektivt även detta) vid spelbordet är ganska obenägna att ta till sig feedback om det. Det handlar om vad man vill ha ut av spelet, den som gillar att synas och höras hela tiden kommer inte att sluta gilla det bara för att någon har en vuxen konversation med spelaren i fråga.

Oj, ja, vem vet, det kanske finns fler människor som inte bryr sig om kritik än vad jag tror men jag har svårt att se att en deltagare i en grupp som blir tillrättavisad av "resten av gruppen" kan fortsätta i samma hjulspår utan att förlora sitt "kul" (jag tänker mig att det är en social belöningskänsla som driver personen att ta plats vilken bör förminskas eller försvinna om det tydliggörs att ingen uppskattar spelstilen) eller att gruppen tar avstånd på allvar.
Givetvis finns det extrema undantag men det känns nästan som att vi börjar närma oss gränsen för individer med psykisk ohälsa.

Är det här ett reellt problem bland rollspelare så ger jag mig men jag misstänker att det är ryggrad nog att ta diskussionen som saknas.

 

[Gordeg]

Är det här ett reellt problem bland rollspelare så ger jag mig men jag misstänker att det är ryggrad nog att ta diskussionen som saknas.

Ja, det också.
Vi är på väg att deraila tråden lite här (eller kanske inte?) men det här leder in på det jag brukar kalla för social powergejming, det finns sociala mekanismer som kan missbrukas av den som vill vinna fördelar eller helt enkelt ta extra mycket plats.
Att medspelare inte protesterar mot någon som härjar fritt kan kanske ibland bero på att man känner till skådespelartekniken att inte säga "nej" som nämnts i tråden, men vanligast är nog att medspelare/spelledare inte gärna vill ta konflikter.
En annan klassisk metod är att härja fritt med hänvisningen "jag spelar bara mitt (antisociala) koncept".

En situation med social powergejming kräver samsyn i gruppen för att lösas.

 

[RasmusL]

Är det här ett reellt problem bland rollspelare så ger jag mig men jag misstänker att det är ryggrad nog att ta diskussionen som saknas.

Ja, det också.
Vi är på väg att deraila tråden lite här (eller kanske inte?) men det här leder in på det jag brukar kalla för social powergejming, det finns sociala mekanismer som kan missbrukas av den som vill vinna fördelar eller helt enkelt ta extra mycket plats.
Att medspelare inte protesterar mot någon som härjar fritt kan kanske ibland bero på att man känner till skådespelartekniken att inte säga "nej" som nämnts i tråden, men vanligast är nog att medspelare/spelledare inte gärna vill ta konflikter.
En annan klassisk metod är att härja fritt med hänvisningen "jag spelar bara mitt (antisociala) koncept".

En situation med social powergejming kräver samsyn i gruppen för att lösas.

Jag kan bara hålla med och hoppas att de som hamnar i en situation där de känner att de inte har kul i sitt spel kan inspireras att ta tag i problemet. Det är lätt och lönlöst att klaga på fel hos andra utan att helhjärtat försöka göra något åt saken.

 

[Arfert]

Vissa spelar rollspel för att få "spela ut", det tycker jag är bra och roligt. Det viktigaste är ju inte att man är "duktig" när man spelar rollspel utan att man har roligt. Står man inte ut med sina medspelare bör man förslagsvis prata med dem om vad man har problem med på ett konstruktivt vis ("det är toppen att du vill spela ut din rollperson, men det vore bra om du försökte synka med oss andra lite mer än att bara köra en egen show"), eller byta spelgrupp.

Rollspel är, kan och bör vara en väldig massa saker, och för vissa är det just amatörteatrandet som är poängen. Det vore mycket synd att tala illa om någon för att de uppskattar en viss del av hobbyn bara för att man själv föredrar något annat. Hur irriterande dåligt och överdrivet skådespelande än må vara.

Håller i stort sett med Eksem här. Jag är väl inte överdrivet för teater själv, utom i mindre doser. Och har inga krav på mina spelare när jag är SL att de ska gestalta sina rollfigurer. Men gör nån det och tycker det är kul så är det givetvis OK. Men ingen press från min sida.

Själv så blir det "amatörteater" ibland. Men verkligen inte hela tiden, 5% kanske. Och dosen varierar från spel till spel.

 

[Necross]

Jag har aldrig varit världens smidigaste person socialt. Kanske hade jag haft fler vänner om jag hade hållt käften i vissa lägen... Men det finns en het potatis som jag har velat prata om hur länge som helst!
Enligt min åsikt är rollspel inte teater. Det är inte heller en blandning mellan improteater och brädspel. Trots att jag har rätt, så envisas många med att inte dela min åsikt.
Jag har träffat på många sådana här "skådespelare". Inte en enda har varit en bra skådis. Tvärt om har alla varit riktigt dåliga. Krystad och/eller stel, överdriven leverans... En vanlig uppfattning tycks vara att om man förställer rösten på ett pinsamt sätt, så håller man på med skådespeleri. Överdrivna, rent av besvärande reaktioner på allt. Lider personen av någon sorts nervsjukdom? En viktig del av skådespeleri är ju att reagera på vad motspelaren gör och säger. Icke. Denne rollspelare verkar vara fångad i en sorts privat hallucination...
Jag har egentligen inte för avsikt att trolla folk som tycker det är kul att "spela teater" (väldigt tunga citattecken där...) utan bara att diskutera detta ämne, och ta reda på vad andra tycker om det... Är det någon som känner likadant?
Mitt problem är inte principiellt. Helt enkelt - denna typ av spelande går mig på nerverna av flera olika anledningar. Man kanske även borde tänka på att inte ens de flesta professionella skådisar är speciellt bra skådisar...

Tack för det här inlägget. Jag har en hel del liknande erfarenheter, särskilt från konventsspel förr. Jag vet inte om det är likadant nu för tiden, men förr handlade konventsscenarion mest om vad jag kallar "slå i dörrar"-rollspel eller "stå på bordet"-rollspel, dvs de som skrek och larmade och gjorde sig till mest vann alltid alla scenarion.

Jag är galet trött på spelare som alltid försöker få till slapstick av varje given situation, oberoende av vad SL eller de andra spelarna gör.

Men det är väl en smaksak. Det gäller nog att man är överens om vad man vill ha ut av spelandet och hur man ska spela. Om man bara vill sitta och garva några timmar, fine, men då kan jag tipsa om att Paranoia säkert är mer lämpligt än t ex Vampire.

Jag spelar gärna spel där man försöker leva sig in i en seriös situation på ett trovärdigt sätt, där man t ex bemöter npc:s på ett trovärdigt sätt, med nerv, som om de vore verkliga personer. ÄVEN om alla inblandade är muterade djur som läspar.

 

[Ape of Wrath]

Jag håller med om att det här med att förställa rösten eller lägga sig till med brytningar och dialekter lätt blir flamsigt, men jag kan verkligen uppskatta att spela ut lite mer än nödvändigt, röra mig omkring i rummet osv. Inte ofta men det händer och för mig beror det helt på gruppen. Känner jag mig säker och uppskattad i gruppen, och om jag märker att det är på väg däråt, så släpper jag gärna loss lite.

Jag minns ett konventsäventyr på Gothcon (CoC) där vi skulle leta efter Andréexpeditionen. En i gänget var musikalartist och levde sig verkligen in, visserligen lite för sakens skull som jag uppfattade det, men vi andra hakade på och det är nog ett av de roligaste sessionerna jag varit med om.

Nu kanske det bara är min hjärna som romantiserar men jag vill minnas att vår SL gick och hämtade andra SL's som kom in och blev publik när vi körde loss. Måhända skrattade de åt oss och inte med oss men vi hade sjukt roligt.

Sammanfattning: Jag säger varken bu eller bä, för mig hänger det på gruppen. Jag kan inte säga att det ena är roligare än det andra, och att säga att någonting är fel är ju rena kätterier. Different strokes, och så vidare.

Ha kul! är den enda uppmaning man behöver när man ska spela.

 

[Mogger]

Du verkar prata om två, av varandra oberoende, företeelser:

1. En del spelare som tycker att det är kul att spela ut är inte några bra skådespelare.
2. En del spelare tar inte hänsyn till övriga speldeltagare.

Jag har många gågner stött på båda sorterna, och i enstaka fall båda hos samma person. Så, vad är ditt problem, och hur kan man lösa det?

1. Du tycker att det är tråkigt när fol är dåliga skådisar. Här tycker jag att problemet verkar ligga hos dig. De gör ju knappast det här för att jävlas med dig, utan för att de tycker att det är kul. Du tycker inte att det är kul. Då kanske ni inte ska spela ihop?

2. När någon tar för mycket plats och inte tar hänsyn till resten blir det lätt trist. Ibland kan det vara skönt att låta någon annan vara i rampljuset, ibland kan det vara frustrerande. Prata med varandra. "nu vill jag göra något" eller "kan vi inte klippa din scen här så vi andra får spela lite med" eller "Du, kan du försöka lyssna lite på oss andra?". Det bruar funka.

Edit: Anrach hade typ redan sagt det här. Sorry

 

[wilper]

Medhåll!

Det är ett ofog. Sedan tycker jag att det är tråkigt när teateraporna försöker fuska till sig fördelar i tex strid. Viftar och vinkar och vill göra saker det inte finns regler för, eller snackar en massa som sin rollperson som rollen aldrig hade hunnit säga på en stridsrunda. Det sabbar spelbalansen, och är orättvist.

Många har också svårt att se gränsen mellan vad som är spelledarens uppgifter och sin egen. De hittar på saker, bara för att få fördelar. De spelar ut att det finns broar, rep, krukor och annat som inte fanns där från början på spelledarens karta. Sedan skyller de på att det blir "coolt" om deras roll kan göra stunts, men även här sabbar det bara spelbalansen.

Jag har märkt en oroväckande tendens hos vissa spelare att i bland lämna stridsronderna och börja gena. I bland har jag till och med sett spelledare göra det. En del kan slänga ur sig saker som "Och på kvällen kommer ni fram till ett värdshus!". Och de har inte alls räknat med förflyttningen som rollerna har. Sabbar fullständigt för de som har optat sin rollperson för att kunna vara snabbare än de andra. Ni kan säkert tänka er andra situationer med sådant fusk.

Du skriver bra om problemen med "skådespelare", jag tror att lösningen är att sätta ner foten tidigt innan gruppen börjar driva för långt från riktigt rollspel. Och hålla dem i ordning. Agera direkt om någon ställer sig upp för att spela, börjar förställa rösten, eller spelar i första person. Det bryter mönstret när någon plötsligt är tråkig och börjar säga "Jag klättar upp på muren.", i stället för "Jag slår för klättra för att se om min krigare kan klättra upp för muren.".

Jag tycker inte att rollpersoner behöver ha namn. Det räcker bra med vilket yrke de har, det kan ju ändå inte finnas flera med samma yrke i en balanserad spelgrupp. Dessutom finns det folk som försöker fuska till sig fördelar genom att ha ett häftigt namn på sin rollperson.

 

[God45]

Medhåll!

Det är ett ofog. Sedan tycker jag att det är tråkigt när teateraporna försöker fuska till sig fördelar i tex strid. Viftar och vinkar och vill göra saker det inte finns regler för, eller snackar en massa som sin rollperson som rollen aldrig hade hunnit säga på en stridsrunda. Det sabbar spelbalansen, och är orättvist.

Många har också svårt att se gränsen mellan vad som är spelledarens uppgifter och sin egen. De hittar på saker, bara för att få fördelar. De spelar ut att det finns broar, rep, krukor och annat som inte fanns där från början på spelledarens karta. Sedan skyller de på att det blir "coolt" om deras roll kan göra stunts, men även här sabbar det bara spelbalansen.

Jag har märkt en oroväckande tendens hos vissa spelare att i bland lämna stridsronderna och börja gena. I bland har jag till och med sett spelledare göra det. En del kan slänga ur sig saker som "Och på kvällen kommer ni fram till ett värdshus!". Och de har inte alls räknat med förflyttningen som rollerna har. Sabbar fullständigt för de som har optat sin rollperson för att kunna vara snabbare än de andra. Ni kan säkert tänka er andra situationer med sådant fusk.

Du skriver bra om problemen med "skådespelare", jag tror att lösningen är att sätta ner foten tidigt innan gruppen börjar driva för långt från riktigt rollspel. Och hålla dem i ordning. Agera direkt om någon ställer sig upp för att spela, börjar förställa rösten, eller spelar i första person. Det bryter mönstret när någon plötsligt är tråkig och börjar säga "Jag klättar upp på muren.", i stället för "Jag slår för klättra för att se om min krigare kan klättra upp för muren.".

Jag tycker inte att rollpersoner behöver ha namn. Det räcker bra med vilket yrke de har, det kan ju ändå inte finnas flera med samma yrke i en balanserad spelgrupp. Dessutom finns det folk som försöker fuska till sig fördelar genom att ha ett häftigt namn på sin rollperson.

+1

 

[Gordeg]

Wilper, jag gissar att det här är ditt sätt att säga att man inte bör förkasta andras spelstil bara för att man själv har andra preferenser? Am I rite?

Tyvärr tycker jag att det är precis vad du själv gör här. Du raljerar över kritik som jag tycker kan vara befogad. Det är inte ett problem i alla spelgrupper, men mer "kreativitet" är inte alltid bättre. Om medspelarna känner sig störda så gör de det. Du kan tycka att de har fel om du vill men du är knappast en lagspelare om du bara skiter i det, eller hur?

 

[Arfert]

Jag sa det här i lådan men det där är den onödigaste och bajsnödigaste termen någonsin. Jag ångrar att jag nu vet vad termen betyder.

Jag håller inte med, utan termer blir det svårt att prata om spelet. Grymtningar och gester så som "typ mest in-character" och "ja ba säger hu min göbbe gör" blir tröttsamt i längden.

/RasmusL, predikar för massorna i director stance

Jag vet fortfarande inte vad det betyder.

 

[Recca]

Spela sin karaktär är ju hela poängen med att spela rollspel! Annars kan man ju lika bra spela ett brädspel eller något.

Så mer amatörteater tycker jag. Bättre att försöka och göra det dåligt än att inte göra det alls.

Håller med God45.

Dåligt skådespeleri är bättre än inget skådespeleri. Då har jag ändå en grupp som inte skådespelar så mycket. Jag skulle vilja se mer inlevelse av amatörtypen.

 

[Recca]

Motsatsen är ju ännu värre kan jag tycka.

Alltså överdrivet skådespeleri kan säkert va jobbigt men när folk inte bryr sig om de skrivna karaktärerna och bara spelar sig själva kan jag bli riktigt irriterad. När för mycket metatänk blöder in i agerandet IC, när OOC och IC är samma sak, då blir det fel. Och det felet är värre än när någon går in i rollen och överdriver den. Förutsatt att gå in i rollen och överdriva den inte är detsamma som att ta över storyn, för det är inte okay. Man måste som spelare tillåta individuella spotlightmoments för andra spelare i gruppen.

Edit: Ajdå. Både Anarch och Måns har redan skrivit detta. >.<

 

[Necross]

Medhåll!

Det är ett ofog. Sedan tycker jag att det är tråkigt när teateraporna försöker fuska till sig fördelar i tex strid. Viftar och vinkar och vill göra saker det inte finns regler för, eller snackar en massa som sin rollperson som rollen aldrig hade hunnit säga på en stridsrunda. Det sabbar spelbalansen, och är orättvist.

Många har också svårt att se gränsen mellan vad som är spelledarens uppgifter och sin egen. De hittar på saker, bara för att få fördelar. De spelar ut att det finns broar, rep, krukor och annat som inte fanns där från början på spelledarens karta. Sedan skyller de på att det blir "coolt" om deras roll kan göra stunts, men även här sabbar det bara spelbalansen.

Jag har märkt en oroväckande tendens hos vissa spelare att i bland lämna stridsronderna och börja gena. I bland har jag till och med sett spelledare göra det. En del kan slänga ur sig saker som "Och på kvällen kommer ni fram till ett värdshus!". Och de har inte alls räknat med förflyttningen som rollerna har. Sabbar fullständigt för de som har optat sin rollperson för att kunna vara snabbare än de andra. Ni kan säkert tänka er andra situationer med sådant fusk.

Du skriver bra om problemen med "skådespelare", jag tror att lösningen är att sätta ner foten tidigt innan gruppen börjar driva för långt från riktigt rollspel. Och hålla dem i ordning. Agera direkt om någon ställer sig upp för att spela, börjar förställa rösten, eller spelar i första person. Det bryter mönstret när någon plötsligt är tråkig och börjar säga "Jag klättar upp på muren.", i stället för "Jag slår för klättra för att se om min krigare kan klättra upp för muren.".

Jag tycker inte att rollpersoner behöver ha namn. Det räcker bra med vilket yrke de har, det kan ju ändå inte finnas flera med samma yrke i en balanserad spelgrupp. Dessutom finns det folk som försöker fuska till sig fördelar genom att ha ett häftigt namn på sin rollperson.

Och utan ironi?

 

[RasmusL]

Jag tycker att det är gott med ketchup på grillkorv, alla andra sätt att äta korv på är fel.

 

[Mukwa]

Medhåll!

Det är ett ofog. Sedan tycker jag att det är tråkigt när teateraporna försöker fuska till sig fördelar i tex strid. Viftar och vinkar och vill göra saker det inte finns regler för, eller snackar en massa som sin rollperson som rollen aldrig hade hunnit säga på en stridsrunda. Det sabbar spelbalansen, och är orättvist.

Många har också svårt att se gränsen mellan vad som är spelledarens uppgifter och sin egen. De hittar på saker, bara för att få fördelar. De spelar ut att det finns broar, rep, krukor och annat som inte fanns där från början på spelledarens karta. Sedan skyller de på att det blir "coolt" om deras roll kan göra stunts, men även här sabbar det bara spelbalansen.

Jag har märkt en oroväckande tendens hos vissa spelare att i bland lämna stridsronderna och börja gena. I bland har jag till och med sett spelledare göra det. En del kan slänga ur sig saker som "Och på kvällen kommer ni fram till ett värdshus!". Och de har inte alls räknat med förflyttningen som rollerna har. Sabbar fullständigt för de som har optat sin rollperson för att kunna vara snabbare än de andra. Ni kan säkert tänka er andra situationer med sådant fusk.

Du skriver bra om problemen med "skådespelare", jag tror att lösningen är att sätta ner foten tidigt innan gruppen börjar driva för långt från riktigt rollspel. Och hålla dem i ordning. Agera direkt om någon ställer sig upp för att spela, börjar förställa rösten, eller spelar i första person. Det bryter mönstret när någon plötsligt är tråkig och börjar säga "Jag klättar upp på muren.", i stället för "Jag slår för klättra för att se om min krigare kan klättra upp för muren.".

Jag tycker inte att rollpersoner behöver ha namn. Det räcker bra med vilket yrke de har, det kan ju ändå inte finnas flera med samma yrke i en balanserad spelgrupp. Dessutom finns det folk som försöker fuska till sig fördelar genom att ha ett häftigt namn på sin rollperson.

Och utan ironi?

Jag tror att det kan vara på sin plats att läsa in en stor dos ironi i wilpers inlgg .

-----

Jag tror att det här handlar om att vara på samma våglängd som de man spelar med. Ställ er frågan "Hur vill vi spela?" och diskutera: hur stor inlevelse, hur snackar vi? (presens, imperfekt, första eller tredje person... osv)