För ett par år sen gav jag ut Svenska Kulter, en novellsamling med skräckhistorier. En av novellerna – Furierna Från Borås – handlar om hur en grupp unga kvinnor lockar ut en ung man i skogen bakom ett danspalats. Där knullar de honom å det våldsammaste, sliter honom i stycken, äter valda delar och matar sen ett jättelikt tentakelmonster med resterna. Historien handlar givetvis om antikens menader. De lär ha ägnat sig åt extatiska fester fulla av sex, våld och rituell kannibalism. Seriösa svinerier, men likväl en del av världskulturarvet. Och även om mina menader härjar i ett nutida Västergötland kan ingen för en sekund tro att jag skriver om någonting som finns på riktigt. Det är en saga. En fantasi på papper. Illustrerad med bilder ur läsarens egen fantasi.
Så långt allt väl. Folk tycker om vad jag skriver. Jag har ett kontrakt med ett stort förlag som glatt ger ut historien om mina menader. Min förläggare är en klok kvinna som kan skilja på fantasi och verklighet. Livet leker och en vän har sammanfört mig med en ytterst begåvad serietecknare som gillar skräckhistorier och som gärna vill illustrera just Furierna Från Borås. Göra en serie på den. A match made in heaven, kan man tycka. Eller ett sätt för oss båda att hamna i tingsrätten för barnporrbrott. För flickorna i historien är under arton. De är gymnasister. Sexton och sjutton. Och gymnasieflickor får ägna sig åt sex, våld och rituell kannibalism i litteratur. Men inte i serier. Blotta idén att göra en serie på min novell är början till ett brott. Hur mycket saga vi än vill berätta.
Det finns flera intressanta frågor här. Frågor som måste gå att besvara. Till att börja med: i vilket ögonblick begås brottet vi kan dömas för? Övergreppet? I samma ögonblick som gymnasieflickan tecknas utan kläder? Måste bilden vara klar? Eller är vi dömda redan när vi gör en sidodisposition och vet på vilka sidor det kommer att begås otukt. Är det bara min tecknarvän som gör sig skyldig till brottet? Eller kan jag fällas för medhjälp om jag ser några skisser och säger ”exakt så där föreställer jag mig min hjältinna Sofie Granlund, sjutton år och från Borås”? Kan jag klara mig om jag bara ser bilder av Sofie påklädd? Två mina händer och skylla alltihop på den liderlige tecknaren? ”Porr, nej? Jag skriver litteratur, jag.”
Kan vi ljuga om mina karaktärers ålder? ”Den här tecknade figuren är faktiskt nitton.” Jo. Det har jag bestämt. För jag är författare. Jag kan göra sådant. Bara hitta på saker lite som jag vill. Hon ser lite smal ut, men hon är nitton. Och nej, hon har inget kroppshår. Alls. Det har inga tjejer under trettio längre, det har jag läst i Cosmopolitan.
Kommer vi undan om vi inleder serien med porrindustrins alla modeller är arton år eller äldre? ”Records on file.” Tyvärr har teckningar inga personbevis. Vi kan hävda att seriefiguren Sofie Granlund är ett år äldre än sin litterära tvilling och följaktligen får avbildas svinande av hjärtats lust. Jo. Visa mig den förläggare som just nu tycker att det låter som en bra plan för att slippa tingsrätten. Eller tryckare. Eller distributör. Ingen vill få sin dator hämtad av polisen eller mista sitt jobb för att han eller hon blivit uthängd som barnpornograf. Vi får ta oss an någon annan historia. En där vuxna, myndiga seriefigurer begår hor och har ihjäl varandra. Kanske något utdraget och realistiskt där en halvpsykotisk hackerbrud blir brutalt våldtagen av sin förmyndare. Det har jag sett på tv. Så det måste ju vara lagligt. I alla fall om det inte är en tecknad saga.
Slutligen. Jag känner Sofie Granlund. Hon har bott i mitt huvud i tre år nu. Sofie är femtiofem kilo hyperaggresiv girl-power från Borås. Henne kränker man inte vare sig med ritstift eller ordbehandlare. Hon skulle ta livet av den som försökte.
Anders Fager