Nekromanti Tekniker för referenser till spelvärlden

[Bifur]

En av de häftigare upplevelserna i rollspel tycker jag är när man som spelare ser en referens eller ett sammanhang som berättar något om spelvärlden och intrigen utan att en annan i spelgruppen behöver förklara innebörden. När man helt enkelt kan läsa av omgivningen eller vad folk säger på samma vis som i verkligheten. Som exempel på vad jag menar: en SLP (eller spelare) ska kunna säga "staden är dömd, som Dresden 1945" utan att sedan meta-förklara vad som hände då.

Än så länge har jag främst erfarit två vägar dit: långvarigt spel i samma värld eller stora mängder formaliserad bakgrundsinfo. Men långvarigt spel är ju beroende av många andra faktorer och även spel med mycket lore levererar inte alltid rätt sorts info (och dessutom ska ju alla vara beredda att läsa och lära sig det).

Så frågan är, har någon sett något spel med tekniker som illustrerar detta utan att det ska till inläsning?

 

[Mogger]

Jag gissar att du menar i påhittade settings, för annars är ju Dresden 1945 fullt möjligt att spela i Och när det gäller påhttade settings så är väl den enklaste vägen att gå att just härma vår världs historia och företeelser.

"Ni anländer till staden Redsen som nästan helt förstördes under det stora krigets sista anfall."

Eller?

 

[Fiktionslek]

Pröva Oktoberlandet, särskilt i kombination med Lintovaffären.

Upplevelsen av fiktionsvärldar bygger på att spelet förser med vissa pusselbitar och spelaren med andra -- dvs. det är inte bara världsboken som dikterar allt. Om du skriver "Rodin är en alv", så kommer spelaren som läser det att föreställa sig Rodin utifrån sina erfarenheter av alver. Om du tecknar alven kommer spelaren ändå föreställa sig den där alven i en rad olika sammanhang m.h.a. sina tidigare alv-erfarenheter (böcker, filmer etc.). Så tekniken för att ge en känsla av en djup spelvärld utan att skriva ut allt är att anspela på saker som spelarna kan ha i sitt bagage, men gärna också konfigurera ett utrymme för spelarens "bidrag" som gör att de tidigare erfarenheterna måste anpassas lite för att funka:

"Orken slätade ut rynkorna på sin chaufförslivré och ägnade en stund åt att polera betarna i backspegeln. Så länge han var tvungen att svassa för alvbojarer kunde han lika gärna göra det med stil. Men en dag skulle revolutionen komma och Baba återvända från sin exil."

Den här tekniken kan användas på en massa sätt, men när det funkar som bäst tycker jag att den på en gång ger en känsla av originalitet och något välbekant, samtidigt som den har potential att fungera främmandegörande. En riktigt bra spelvärld tvingar också läsaren/spelaren att konfrontera sina förutfattningar i något avseende.

Hälsar

Christian

 

[Bifur]

I just denna fråga inte ute efter känslan av djup utan något mer konkret. Jag vill kunna krasst kunna säga motsvarande: "svärden smiddes i Gondolin" och att alla då förstår vad det faktiskt betyder, dvs förstå något om Gondolins historia (i detta fallet då utan att alla läst Silmarillion).

Men kanske är detta en kognitivt omöjlig ambition? (Kanske vill jag bara ha spelare som är mer sugna på att läsa på ?).

 

[Leon]

I just denna fråga inte ute efter känslan av djup utan något mer konkret. Jag vill kunna krasst kunna säga motsvarande: "svärden smiddes i Gondolin" och att alla då förstår vad det faktiskt betyder, dvs förstå något om Gondolins historia (i detta fallet då utan att alla läst Silmarillion).

Men kanske är detta en kognitivt omöjlig ambition? (Kanske vill jag bara ha spelare som är mer sugna på att läsa på ?).

Alltså, jag håller med om att det kan vara svårt att få in bakgrund och koncept i spel, och att det finns en spänning mellan djup bakgrund och vad man faktiskt kan använda i spel. För mig är lösningen att köra på ikoniska, grunda, koncept som man sedan kan riffa på i spel. Det är skillnad på att hänvisa till Gondolin för att man har läst Silmarillion eller "SRR: Gondolin, Belägrarens Handbok", och att hänvisa till Gondolin eftersom ens RP kämpat med balroger bland dess tinnar tidigare i kampanjen.

 

[Bifur]

Alltså, jag håller med om att det kan vara svårt att få in bakgrund och koncept i spel, och att det finns en spänning mellan djup bakgrund och vad man faktiskt kan använda i spel. För mig är lösningen att köra på ikoniska, grunda, koncept som man sedan kan riffa på i spel. Det är skillnad på att hänvisa till Gondolin för att man har läst Silmarillion eller "SRR: Gondolin, Belägrarens Handbok", och att hänvisa till Gondolin eftersom ens RP kämpat med balroger bland dess tinnar tidigare i kampanjen.

Då talar vi ändå om att bygga referenser under spel? Kan du ge något exempel på koncept? Typ SL introducerar den onda kulten vars kännetecken spelarna sedan lär sig känna igen?

 

[anth]

I just denna fråga inte ute efter känslan av djup utan något mer konkret. Jag vill kunna krasst kunna säga motsvarande: "svärden smiddes i Gondolin" och att alla då förstår vad det faktiskt betyder, dvs förstå något om Gondolins historia (i detta fallet då utan att alla läst Silmarillion).

Men kanske är detta en kognitivt omöjlig ambition? (Kanske vill jag bara ha spelare som är mer sugna på att läsa på ?).

Jag tror det är omöjligt, men följer tråden med spänning ifall jag skulle ha fel.

T.ex. vägrar jag spelleda Conan-rollspel om inte samtliga spelare läst Conan-novellerna.

 

[erikt]

I just denna fråga inte ute efter känslan av djup utan något mer konkret. Jag vill kunna krasst kunna säga motsvarande: "svärden smiddes i Gondolin" och att alla då förstår vad det faktiskt betyder, dvs förstå något om Gondolins historia (i detta fallet då utan att alla läst Silmarillion).

Men kanske är detta en kognitivt omöjlig ambition? (Kanske vill jag bara ha spelare som är mer sugna på att läsa på ?).

Omöjligt att göra fullt ut, men det är möjligt att komma nära - om än svårt.

För att spinna vidare på ditt exempel: Första gången vi hör talas om Gondolin är just när Elrond talar om för Bilbo & Co att svärden de hittade hos trollen kommer från Gondolin. När Bilbo/The Hobbit ursprungligen gavs ut så hade ingen läst Silmarillion - det skulle dröja flera decennier innan den gavs ut.
Hela betydelsen av att svärden kommer från Gondolin kunde ingen läsare förstå just då, men att det var Viktigt - det framgick.

Tolkien gjorde så på flera andra ställen i Bilbo och Ringtrilogin - refererade till personer och händelser från världens historia utan att förklara referenserna fullt ut. Fulla betydelsen hos referenserna kunde en läsare inte få eftersom de saknade nödvändig kunskap, men ändå så gav de en känsla av djup och historia till världen.

 

[Bifur]

Jo precis. Det är lite det som Fiktionslek skriver ovan. Det kan verkligen vara suggestivt men om inte SL sedan berättar något om Gondolin går det inte att använda i intrigen. Jag vill ju liksom få spelarna att fatta att när de sedan hittar en inskription om Turgon så kopplar det tillbaka till Gondolin, utan att behöva säga "jo din RP har ju historia 85% så du vet att..." då jag inte tycker att det ger den känsla jag vill få fram.

Jaja, jag eftersträvar väl det omöjliga här.

 

[Rangertheman]

Jag tror att det krävs pålästa eller påhittiga spelare. I spelsystem som tillåter att spelarna hittar på fakta om spelvärlden, blir det både en referens där och då och något alla kan referera till i efterhand.

 

[Leon]

Då talar vi ändå om att bygga referenser under spel? Kan du ge något exempel på koncept? Typ SL introducerar den onda kulten vars kännetecken spelarna sedan lär sig känna igen?

Jag vet inte om jag riktigt förstår vad du menar? Ja, på något sätt måste ju SL beskriva kulten - direkt eller indirekt. Show dont tell är mäktigare än inklistrade exposeer, men båda är ju beskrivning av SL (eller spelare beroende på hur samberättande är upplagt)

 

[Ymir]

I Eon och i synnerhet Neotech gör vi ofta som Tolkien. Jag tror tekniken kallas "cognitive estrangement". Dvs, vi slänger in en dylik referens utan att ge läsaren någon som helst kontext för den, men av sammanhanget kan läsaren förstå -ungefär- vad som menas, samtidigt som man skapat en känsla av att världen har ett djup långt bortom den pågående berättelsen.

Om man skriver så här förstår ingen vad man menar om de inte förstår referensen:

"Det är som en polsk riskdag"
"Nu anlände de fördöma femtekolonnarna."

Om man däremot skriver som Tolkien gjorde, så gör man mer så här:

"Det var brutalare än Kandahar -68"
"Hotellsviten såg ut som när Azam trippade på LSD och ugnsrengöring"

Dvs, "staden är dömd, som Dresden -45" är perfectly fine. För man fattar som läsare att vad som än hände Dresden så involverade det något hemskt och undergångsartat. Man har liksom en ledtråd för att förstå referensen. Och det räcker för att kittla fantasin och skapa en svindlande känsla av en stor och rik värld.

 

[Fiktionslek]

I Eon och i synnerhet Neotech gör vi ofta som Tolkien. Jag tror tekniken kallas "cognitive estrangement". Dvs, vi slänger in en dylik referens utan att ge läsaren någon som helst kontext för den, men av sammanhanget kan läsaren förstå -ungefär- vad som menas, samtidigt som man skapat en känsla av att världen har ett djup långt bortom den pågående berättelsen.

Om man skriver så här förstår ingen vad man menar om de inte förstår referensen:

"Det är som en polsk riskdag"
"Nu anlände de fördöma femtekolonnarna."

Om man däremot skriver som Tolkien gjorde, så gör man mer så här:

"Det var brutalare än Kandahar -68"
"Hotellsviten såg ut som när Azam trippade på LSD och ugnsrengöring"

Dvs, "staden är dömd, som Dresden -45" är perfectly fine. För man fattar som läsare att vad som än hände Dresden så involverade det något hemskt och undergångsartat. Man har liksom en ledtråd för att förstå referensen. Och det räcker för att kittla fantasin och skapa en svindlande känsla av en stor och rik värld.

Nej, det där är inte cognitive estrangement. Cognitive estrangement är när t.ex. en science-fictionberättelse blixtbelyser (ofta genom fiktionens kontrastverkan) invanda och självklara föreställningar på ett sätt som främmandegör dem -- dvs. de blir synliga och främmande som om du såg dem för första gången (och därmed blir de också tillgängliga för omförhandling). Det är väl Darko Suvins begrepp från början tror jag, även om det bygger på Brecht och Sklovskij. För Suvin vill jag minnas att ett villkor också är att det handlar om teknik och vetenskap, men där kan jag minnas fel.

Hälsar

Christian

 

[Bifur]

Nu låter det lite som att jag bara är ute efter att lobba för mina spel, men det är ett sammanträffande, jag lovar .

Det du (och andra) tar upp är en mer samberättande ansats, och jag gillar den. Kanske är det den bästa möjliga lösningen. Men den tillåter inte SL och spelarna att fundera ut sambandet som en gåta, de etablerar det själva. Så jag hävdar alltjämt att det inte svarar på min fråga. Men det är nog bara att inse att vill spelarna inte plugga går vissa scenarion inte att spela på det viset. Det är möjligen lättare i med spel i vår värld men inte givet att det går bara för det.

(Lång parantes med personligt exempel: När jag i ungdomen läste Gene Wolfs Den nya solens bok tog det många sidor innan jag fattade att den utspelar sig i framtiden. Avgörande var när en person i boken som rest i tiden från det förflutna återger sagan om Tesseus äventyr i allmänna ordalag. Eftersom jag som läsare, helt oberoende av Wolfs bok, var bekant med sagan blev effekten av igenkänning och sammanhang väldigt stark utan författaren (eller SL för oss) behövde skriva ut exakt vad referensen egentligen var. Jag fick känna mig lärd och bildad och kunde omtolka hela boken. Någonstans är det detta jag söker.)

 

[Fiktionslek]

Men ditt exempel visar ju att det funkade för att du *hade* läst/var bekant med sagan? I tråden fattar jag det som att du försöker få det att funka utan att någon läst sagan?

Undrar

Christian

 

[Bifur]

Men ditt exempel visar ju att det funkade för att du *hade* läst/var bekant med sagan? I tråden fattar jag det som att du försöker få det att funka utan att någon läst sagan?

Undrar

Christian

Ja. Visst det framstår alltmer som löjligt...

Edit: Kanske bäst att lägga ner

 

[luddwig]

Intressant tråd. Svårt ämne. Jag tänker att en händelse i varje rollfigurs bakgrund, kanske slumpad enligt en tabell eller bestämd av SL, skulle kunna ha rätt effekt. "Du är en av ett fåtal överlevande från slaget vid Bodurs klippa, där Röda templets riddare tillintetgjordes av drottning Etires ödleryttare." "Du är ättling till Virakerna, de sista att bilda råd i elfenbenskupolen innan zimberstoftet satte stopp för stjärnfararnas era." Med fyra-fem spelare finns då fyra-fem händelser i spelvälden att referera till utan att någon för den skull måste läsa in särskilt mycket fakta.

 

[Skarpskytten]

Upplevelsen av fiktionsvärldar bygger på att spelet förser med vissa pusselbitar och spelaren med andra -- dvs. det är inte bara världsboken som dikterar allt. Om du skriver "Rodin är en alv", så kommer spelaren som läser det att föreställa sig Rodin utifrån sina erfarenheter av alver. Om du tecknar alven kommer spelaren ändå föreställa sig den där alven i en rad olika sammanhang m.h.a. sina tidigare alv-erfarenheter (böcker, filmer etc.). Så tekniken för att ge en känsla av en djup spelvärld utan att skriva ut allt är att anspela på saker som spelarna kan ha i sitt bagage, men gärna också konfigurera ett utrymme för spelarens "bidrag" som gör att de tidigare erfarenheterna måste anpassas lite för att funka ...

Jag tycker att Pendragon bygger rätt hårt på det här; "alla" vet vad en riddare är och "alla" vet vem kung Arthur var. Jag tror också att "alla" för rätt tydliga inre bilder när SL säger "riddare i rustning" eller "borg med tinnar och torn": Nya spelare fattar att "Honor" är viktigt för en riddare, och i spelet eftersom det har ett värde på karaktärsbladet. Nu är Pendragon ett spel som gör sin helt egen tolkning av Arthursagan och som går att spela tungt kultur-gejjmigt, men eftersom spelarna har så stora förkunskaper så är det lätt att köra igång. Efterhand kommer nya spelare att lära sig vilken Arthur vi har att göra med här - och exakt vad som läggs i "Honor". Däremot finns det inte mycket utrymme för spelarna i bidra när man spelar så här. Och någon teknik är det knappast. Men det visar hur ett spel kan ta en massa kulturell förförståelse och använda det för att göra ett sofistikerat spel med massa fluff och regler lätt för nya spelare att komma in i.

 

[God45]

Man låter spelarna göra det. Om en karaktär utbrister "Det här är mer fucked up än Gellspa, staden av dårar!" Så är det ditt jobb att skriva upp Gellspa någonstans.

 

[Leon]

Man låter spelarna göra det. Om en karaktär utbrister "Det här är mer fucked up än Gellspa, staden av dårar!" Så är det ditt jobb att skriva upp Gellspa någonstans.

Håller med om detta - det är en enkel och effektiv bit spelarmedberättande. Som nämnts ovan finns det här med i karaktärsskapandet i många spel - tänker osökt på Svavelvinter och MY0 men väl också Hillfolk, Järn etc

För min egen del har jag med det i Barbarians of the Dark Ages - RP får beskriva olika platser och personer i Hallen de börjar. "Utbölingar" beskriver istället avlägsna hallars furstar och nyckelplatser.

Det är fö därför jag gillar settings som är tabula rasa eller beskrivna med mycket breda penseldrag. T.ex. fann jag det alltid enkelt att bara höfta platser och personer i REHs Hyborien.