Det här är en bra tråd, Måns. Önskar att jag hade skrivit den själv.
Särskilt eftersom jag gärna skulle vilja kunna spela ett rollspel som blandande strikt tradspelsparadigm med fritt bollplanksrollspel. Alltså där man dels kunde ha en Chock-gåta med förberedda ledtrådar, kartor, spelledarpersoner och grejer; och dels ha en fri fisktank i vilken spelarna kunde bidra med egna spelledarpersoner och fatta egna initiativ på ett ledigt sätt utan att behöva fråga spelledaren om lov hela tiden.
Enklast att överge från tradspel:
Rekvisita i scenen tycker jag är skitskönt att släppa från SL och göra fritt. Han (Rickard) är en stor uppmanare till detta, och han har övertygat mig om dess finesser. Det är asskönt att som spelare bara säga "jag rundar ett krön och kommer för en stund bort ur vakternas synhåll, och vad har vi här? Ett par stora fisktunnor med lock, minsann. Javafan, jag tar chansen. Första locket av - nä, full med fisk! Den andra: Ja! Tom tunna, så när som på några kräftor i botten. Jag börjar först försiktigt krypa ner, men sedan hör jag ljudet av vakterna komma närmare utanför, och hoppar ned kvick och drar locket över mig!" istället för att ägna sig åt call-and-response med spelledaren.
"Okej, springer vi bara rakt fram på gatan, eller går vägen av och an?"
"Vad menar du?"
"Alltså, jag hoppas kunna runda ett hörn för att undslippa deras synhåll för en stund"
"De kommer kunna se om du slinker av åt någon sidogata"
"Ja, ja, men alltså, bara för att få några sekunders tid bortom synhåll?"
"Jarå. Det finns flera någorlunda stora gator som korsar huvudgatan"
"Okej, jag sticker iväg längs en sådan. Vad är jag på för gata nu? Är den stor, är den folktom?"
"Mellanstor. Det är lite lagom folk här och där. Inte tillräckligt för att du skall kunna gömma dig i någon folkmassa."
"Okej, finns det några tunnor eller stora lådor någonstans?" osv. Det blir liksom ingen action.
Det är asskönt att bara kunna säga "Jag tar upp en X och kastar på honom!" och alltså kunna hitta på en X på stört när man tycker att en sådan borde finnas på platsen. Istället för att fråga SL om en, först.
---
Sedan tycker jag det är skönt att överge narrativet när det gäller rollpersonernas handlingar. Om min rollperson träffar ett monster med ett hugg så är det roligare om jag får beskriva detta själv än om spelledaren skall göra allt. Det blir ett ledigare klimat runt bordet om det varvas med beskrivningarna. Det vanliga är väl att spelarna beskriver vad de vill göra, medan spelledaren beskriver hur det går, men det är nice och förhållandevis problemfritt att vara lite mer avslappnad kring detta. Jag uppmuntrar till kreativa beskrivningar: Om man gör skada på ett monster med ett gevärsskott så kan man mycket väl beskriva det såsom att man skjuter upp mot kristallkronan i taket och får den att falla ner över monstret. Sånt är awesome.
***
Ältande
I regel så vill vi inte att rollpersonerna skall kunna nå sina målsättningar för tidigt och för lätt. Det hade varit tråkigt om Ringens brödraskap bodde granne med Sauron, liksom, och det hade blivit final showdown på en gång.
Min spelledarstil går i stort sett ut på att jag ältar konflikter. Istället för att spelarna skall stå öga mot öga med sina antagonister direkt så sätter jag ett hinder framför dem, och när de har överkommit detta hinder så leder det till ett nytt hinder eller till problemfyllda komplikationer av något slag, så att rollpersonerna alltid har något att göra.
Det här kan gärna ske ur den öppna lådan; jag kan vara helt tydlig med att jag improviserar och låta spelarna få ett stort inslag av medberättande. Ett typiskt exempel på det är hur jag tillämpar "men..."-regeln: När en spelare säger att han vill använda sina kontakter i Undre Världen för att komma i kontakt med någon som kan fixa honom falska passerkort så att äventyrarna kan komma in i staden, då säger jag "javisst; du känner en sådan person - din gamle mentor, rentutav. Men du drar dig ändå för att kontakta honom, för..." och så låter jag spelaren fylla i resten själv. "...för att jag gjorde hans fru på smällen?" Sure. Direkt har vi ett nytt problem för äventyrargänget att ta itu med.
Det här är att "älta konflikten". I sin bästa form så kan det användas för att stegra spänningen och leda berättelsen framåt såsom en bergochdalbana, (i sin värsta form kan det förstås upplevas som harvande och att man står och trampar) och det viktiga med det är att jag som spelledare går helt in i rollen som bollplank och bara reagerar på vad spelarna vill göra och demonstrera med sina rollpersoner.
Scener, narrativ, innehåll... You name it; spelarna får narrativ kontroll över allt. Men bara under ältandets villkor; jag behåller rätten att själv bestämma när vi faktiskt skall gå vidare med plotten, och de får (vanligtvis) inte röra någon information som hör direkt till den.
Planteringar och Skörd
Jag hade en idé i Sägnernas Spår att en och samma spelare inte skulle få skörda det han själv planterat.
Alltså; om en spelare sade "gammeltrollet pekar på irrblossets stora, svarta läderväska och säger 'vad har du för något i den där? Det ser tungt ut.' Irrblosset plirar pillemariskt mot honom, klappar lätt uppe på väskans handtag med sin lilla näve och säger 'åh, det är en hemlis. En liten överraskning. Till senare.'", ja, då skulle inte samma spelare få berätta vad för något det faktiskt var i väskan.
Detta var inte tänkt som en elak straffparagraf, utan bara för att alla andra skulle förstå "ni löper ingen risk att trampa mig på tårna om ni spinner vidare på det här. Tvärtom! Själv kan jag nämligen inte skörda den här planteringen. Det är upp till er att göra det, om det överhuvudtaget skall göras!". Det var tänkt att uppmuntra spelare att kroka an till varandras stories och inte vara rädda för att använda sig av det som andra etablerat. Jag såg nämligen att det fanns en risk med berättande spel att många deltagare bara körde sina egna race i varsina hörn.
***
Det får fan räcka för den hår gången. Jag hoppas att jag kunde peka på en del praktiska sätt som de här tankarna kan användas på; även i vanliga tradspel, samt en del tankar som jag har, som inte riktigt ligger på samma nivå som Ron Edwards tankar.