Så jag funderar på konflikter. Sådana när man rullar tärningar. En klassisk visdom är att man bara skall rulla tärningarna när båda resultatet är bra för ståryn. Det tycker jag är, om inte skitsnack, så åtminstone missvisande. Konflikter kan ha flera syften, som att fördela kreativ makt, att avlasta spelledaren från att ta elaka beslut som måste tas, och så vidare. Men jag tror att en av de främsta syftena som konflikter har är att engagera spelarna.
Receptet är enkelt: ta någonting en person bryr sig om och sätt det i fara. Presto: engagemang. Att se på fotboll är en typisk sådan situation. Jag bryr mig inte om vilket lag som vinner, och dämed är fotboll stentråkigt för mig. Folk som däremot bryr sig, som hejjar på ett lag, är väldigt engagerade i spelet. I rollspel är det samma sak, med skillnaden att det spelaren bryr sig om är sin rollperson. Och fotbollsexemplet visar tydligt på en princip: det är inte nödvändigt att kunna påverka utfallet. Där har vi anledningen till att traditionella taktiklösa stridssystem fortfarande lyckas engagera spelare. Jag, däremot, vet att min spelledare i sådana spel inte kommer att ha ihjäl min rollperson. Därmed sätts inte min rollperson (det jag bryr mig om) i fara, och mitt engagemang försvinner.
Vill man inte ha ihjäl rollpersonerna, se till att något som spelaren inte vill skall hända händer om han förlorar konflikten, så har du återerövrat engagemanget. Och engagemang tror jag är en nyckelkomponent i att nå inlevelse, vare sig det gäller inlevelse i ståryn, rollpersonen, situationen, systemet eller spelvärlden.
Receptet är enkelt: ta någonting en person bryr sig om och sätt det i fara. Presto: engagemang. Att se på fotboll är en typisk sådan situation. Jag bryr mig inte om vilket lag som vinner, och dämed är fotboll stentråkigt för mig. Folk som däremot bryr sig, som hejjar på ett lag, är väldigt engagerade i spelet. I rollspel är det samma sak, med skillnaden att det spelaren bryr sig om är sin rollperson. Och fotbollsexemplet visar tydligt på en princip: det är inte nödvändigt att kunna påverka utfallet. Där har vi anledningen till att traditionella taktiklösa stridssystem fortfarande lyckas engagera spelare. Jag, däremot, vet att min spelledare i sådana spel inte kommer att ha ihjäl min rollperson. Därmed sätts inte min rollperson (det jag bryr mig om) i fara, och mitt engagemang försvinner.
Vill man inte ha ihjäl rollpersonerna, se till att något som spelaren inte vill skall hända händer om han förlorar konflikten, så har du återerövrat engagemanget. Och engagemang tror jag är en nyckelkomponent i att nå inlevelse, vare sig det gäller inlevelse i ståryn, rollpersonen, situationen, systemet eller spelvärlden.