Nekromanti Term för icke vinstdrivet spel?

[RasmusL]

Fast i så fall betyder ju "play to lose" verkligen att sabba för sin rollperson. Och det är ju inte den spelstil jag är ute efter. Jag är ute efter en spelstil där man tar beslut baserat på andra kriterier än rollpersonens framgång. Det vill säga varken "play to lose" eller "play to win". Som tekniker används än den ena än den andra, men det är inte viktigt vad som används. Det viktiga är ståryn och trovärdigheten.

Ja... Kanske kan man tänka sig att en bra betydelse kan vara att man är "beredd att sabba för sin karaktär för att uppleva förlustens konsekvenser"? I exempelvis This is Pulp har det skett många gånger att jag offrat min karaktär på ett pulpdramatiskt vis i slutet men det är inte något jag planerat från början. Min kreativa agenda är Story Now och jag fattar ett metabeslut som medför att min karaktär dör för att skapa drama. Jag upplever nog att det är en teknik, men å andra sidan finns det mycket folk som på lajv verkligen går in för att förlora och få uppleva när hela skiten går åt helvete (det här tycker jag sker ofta i Story Now-spel, däremot kanske det inte alltid är bra). Jag kan dock tänka mig att de då använder tekniken så pass konsekvent att det kan se ut som en spelstil, men i mina ögon är det fortfarande en teknik.

 

[Ape of Wrath]

När jag spelar så gör jag det ofta så som det beskrivs i Little Fears Nightmare Edition, och det är att om det fanns ett sätt att omvandla hela vår session till en film så skulle det bli en förbannat underhållande film. Därför fattar jag som spelare då och då val som sätter min karaktär i eventuellt dödlig risk.

Jag gör det dock inte för att få uppleva konsekvenserna utan för att det passar in i storynhelt enkelt.

Play to Lose låter inte rätt i mina öron heller om jag förstår dig rätt...

Play for Story?

 

[Ond bråd död]

Storyspel? Alla-är-spelledare-spel?

Varför har man (bara) en rollperson om man spelar så?

 

[Måns Bredelius]

hade något som var bra.

Sen läste jag Play to Play.

det låter så bra. Skönt att säga också. Säger exakt vad det betyder också. Det tänker jag säga alla fall oavsett vad ni andra kommer fram till.

Jag röster för Play to Play. Mycket bra förslag.

 

[RasmusL]

När jag spelar så gör jag det ofta så som det beskrivs i Little Fears Nightmare Edition, och det är att om det fanns ett sätt att omvandla hela vår session till en film så skulle det bli en förbannat underhållande film. Därför fattar jag som spelare då och då val som sätter min karaktär i eventuellt dödlig risk.

Jag gör det dock inte för att få uppleva konsekvenserna utan för att det passar in i storynhelt enkelt.

Play to Lose låter inte rätt i mina öron heller om jag förstår dig rätt...

Play for Story?

Då tycker jag att du Spelar Djärvt, Playing Boldly. Det är i mina ögon mer av en spelstil som kan innefatta Play to Lose.

EDIT: Vår alldeles lysande Elin Dalstål (<3) skriver om detta här om ni undgått det:

http://www.gamingaswomen.com/posts/2012/09/play-boldly-let-yourself-be-vulnerable/

 

[Ape of Wrath]

Ja du länkade till det nån annan gång men jag tycker inte riktigt det stämmer på hur jag spelar. Jag tror jag skrev det i den tråden också.

Så som jag fattade spela djärvt så verkar det finnas nån slags psykologisk katharsis-agenda med i bakgrunden och sånt skiter jag i. Klart det kan vara kul ibland men det är verkligen inget som driver mig som spelare.

Jag föredrar termen Spela Intressant framför Spela Djärvt.

Nu får du säga om jag behöver läsa om artikeln, jag kan såklart ha missuppfattat?

 

[Sodivra]

Play to find out what happens.

Spela nyfiket.

 

[Genesis]

Storyspel? Alla-är-spelledare-spel?

Varför har man (bara) en rollperson om man spelar så?

Det har man inte nådvändigtvis, men många spel har man så i. Jag gillar det för att man har en spelare som fokuserar på den här rollpersonens ståry. Man har ett ansvar för och en auktoritet över just den här rollpersonen. Det brukar också oftast bli naturligt så att om man delar på rollerna så blir det ändå samma spelare som spelar den här rollpersonen i varje scen, eftersom man har vant sig vid det och identifierar spelaren med rollpersonen. Det kan bli förvirrande om roller hoppar runt för mycket.

Men det vanligaste är ju att du har en rollperson per spelare och sedan en grupp biroller som är gemensamma. Så man har oftast inte bara en rollperson per spelare.

 

[Genesis]

Play to find out what happens.

Spela nyfiket.

Problemet med det är att det redan är en term som betyder något helt annat.

 

[RasmusL]

Play boldly – Let yourself be vulnerable
by Elin Dalstål • September 10, 2012 • Essays • 3 Comments
Role-playing games can be powerful. They can make you feel, think and change. To get those kind of powerful experiences, you need to be bold. Bold enough to act and not pick the safe path. Bold enough to let yourself be vulnerable and to let yourself be moved by the expedience.

This a philosophy me and the rest of NordNordOst plays by and I’ll try to share it with you.

Don’t be overprotective

As players, we want to play it safe. We want to protect our characters, our ideas, and ourselves. To some degree it is natural and healthy, but it is easy to become overprotective. That affects the game in bad ways.

It creates games where players don’t do anything that risks their characters. Games where the characters don’t care, because caring about something can be used against them. Games where the game-master keeps a choke-hold on the story, killing off every initiative. It creates players that censor themselves because of what others might think.

Being overprotective leads to games where nothing really happens, good or bad, because no one takes any risks. It is a land of bleak boredom.

Stop being overprotective. Trust your fellow players. They wont hurt you; they will give you an awesome experience.

Det kanske inte är helt rätt men jag tycker att det överlappar ganska mycket. Elins exempel:

One time I faced my fear and decided to trust my fellow players was at a LARP. I had created a kickass ranger, scarred and full of hate. My plan was to run around in the woods and be a cool lone ranger. Then I got captured and my kidnappers wanted to make my character a slave. Oh crap? My first reaction was that I wanted to protect myself from this thing. I wanted to protect the character from harm, I wanted to protect my plan for the LARP, and I wanted to protect myself. How would people see me if I played a slave? Would it suck to play a slave?

I knew the group that captured me; they were good players We discussed out-of-character what to do and they would have respected my decision if I didn’t want to. But, even if it wasn’t the LARP I imagined, it had the potential of being really cool. I decided to trust them, and let my character become enslaved. I made the right choice. I had a great time and eight years later I still the playing the same character. I made the bold move and let myself be vulnerable.

...upplever jag ganska mycket tangerar det du pratar om; att bejaka även möjligheter att föra historien vidare som kan leda till att det går dåligt för din karaktär(?).

 

[Sodivra]

Play to find out what happens.

Spela nyfiket.

Problemet med det är att det redan är en term som betyder något helt annat.

Om man inte spelar sin rollperson för att vinna, är då inte nyfikenhet drivkraften? Vad är drivkraften då? Få till en bra historia?

Eller ska vi hålla uppsåt och kreativ agenda utanför det här? Går det?

 

[Genesis]

Jag kan dock tänka mig att de då använder tekniken så pass konsekvent att det kan se ut som en spelstil, men i mina ögon är det fortfarande en teknik.

Precis. Tekniken innebär att i ett visst ögonblick göra något för att medvetet sabba för sin rollperson.

Därför har jag fortfarande inget namn på spelstilen i vilken man generellt sett som spelare inte använder sina resurser i syfte att det ska gå så bra som möjligt för rollpersonen. Man spelar fortfarande en rollperson som vill att det ska gå bra för henne, men som spelare har man inte den agendan.

 

[Mukwa]

Jag tror nämligen inte att det finns många spel där man inte gör andra val än sådana som är ämnade att föra karaktärern till en seger.

Men det finns flera och det är ett vanligt fenomen i indieliren. Det är en viktig distinktion mellan vanligt OSR/G/trad/det andra och på det Genesis vill hitta en term för.

I flera lir är det önskvärt att lämna luckor, släppa garden för vad som kan hända med sin rollperson, så att andra spelare eller en eventuell spelledare kan plocka upp bollen och karatekicka rollpersonen i bröstkorgen för att skapa konflikter. Spelaren har då i uppgift att inte spela sin rollperson för att vinna utan för att få en story som funkar. I flera sådana spel är det inte ens säkert att spelarna har en specifik rollperson knuten till sig, och ibland kan en spelarknuten rollperson tas över av andra spelare emellanåt. Detta går att göra för att spelarna inte försöker bli rikare/döda motståndarna/vinna belöningen/skaffa xp osv. Det går att göra för att spelarna väljer att inte försöka maximera vinsten för sin (eller andras) rollperson.

 

[RasmusL]

Play to find out what happens.

Spela nyfiket.

Jag upplever över lag att det inte riktigt råder konsensus kring vad fenomenet/spelstilen vi pratar om egentligen är och då blir det problematiskt att sätta en etikett på "det".

Genesis: Kan du beskriva vad det är vi jagar?

Jasså, i startinlägget?

den spelstil jag diggar så är det viktigt att man inte identifierar rollpersonens framgång med spelarens. Spelaren kan ha roligt även när det går dåligt för rollpersonen och kan även medvetet sabba för sin egen rollperson för att det passar i ståryn. Detta kan kontrasteras mot en spelstil där spelaren spelar med sin rollpersons intresse i åtanke och försöker att få det att gå så bra som möjligt för henne.

Tackar!


((och jag tycker att det passar ganska bra in på att spela djärvt))


EDIT: Det här var inget motargument mot Arvidos resonemang, jag behövde mest påminna mig själv om vad vi pratade om och efter ett par edits landade jag i det här slutresultatet

 

[Genesis]

Jävlar! Här får man ligga i för att hänga med i tråden!

Om man inte spelar sin rollperson för att vinna, är då inte nyfikenhet drivkraften? Vad är det då? Få till en bra historia?

Men "play to find out" betyder ju att man inte definierar en massa saker i förväg utan man får reda på vad som händer genom att spela igenom det. Jag relaterar det till Story Now (i motsats till Story Before). Och det är en annan sak. Man kan ju fortfarande heja på sin rollperson.

EDIT: Skrev fel. "Story Before" ska det vara, inte "Story After".

 

[Sodivra]

Jävlar! Här får man ligga i för att hänga med i tråden!

Om man inte spelar sin rollperson för att vinna, är då inte nyfikenhet drivkraften? Vad är det då? Få till en bra historia?

Men "play to find out" betyder ju att man inte definierar en massa saker i förväg utan man får reda på vad som händer genom att spela igenom det. Jag relaterar det till Story Now (i motsats till Story Before). Och det är en annan sak. Man kan ju fortfarande heja på sin rollperson.

EDIT: Skrev fel. "Story Before" ska det vara, inte "Story After".

jjjjjaaaaa, okej då. För mig så innebär "spela nyfiket" som spelare att jag bejakar vad än som kommer, vinst såväl som förlust. Det är inte en specifik attityd till konflikter, utan mer en stil, ett kluster av idéer.

Men då gillar jag å andra sidan att heja på min rollperson också.

 

[Genesis]

Det är en svår balansgång här, för samtidigt som jag inte vill aktivt jobba för att min rollperson ska "vinna" så är det viktigt för mig att jag bryr mig om vad som händer. Jag måste känna att det är viktigt hur det går för min rollperson*.

Och här kanske det låter som att jag säger emot mig själv, men jag kan inte förklara det bättre.

* Det är här AW falierar för mig. Jag har aldrig lyckats bry mig om vad som händer med min rollperson i AW, av någon anledning.

 

[Sodivra]

Genesis: Kan du beskriva vad det är vi jagar?

Jasså, i startinlägget?

den spelstil jag diggar så är det viktigt att man inte identifierar rollpersonens framgång med spelarens. Spelaren kan ha roligt även när det går dåligt för rollpersonen och kan även medvetet sabba för sin egen rollperson för att det passar i ståryn. Detta kan kontrasteras mot en spelstil där spelaren spelar med sin rollpersons intresse i åtanke och försöker att få det att gå så bra som möjligt för henne.

Tackar!


((och jag tycker att det passar ganska bra in på att spela djärvt))

Det som är så svårt med den definitionen är att det inte definerar vad spelet är, utan snarare vad det inte är. Så, vad är det som fyller hålet där vinstintresset fanns? Jag föreslog nyfikenhet, du föreslår djärvhet, bägge skulle kunna förklara det ganska väl, men det beror väl på spelaren själv.

Det är en svår balansgång här, för samtidigt som jag inte vill aktivt jobba för att min rollperson ska "vinna" så är det viktigt för mig att jag bryr mig om vad som händer. Jag måste känna att det är viktigt hur det går för min rollperson*.

Du vill inte aktivt jobba för att din rollperson ska vinna, så vad vill du? Vad har du för mål med de handlingar du gör, de saker du säger när du sitter och spelar rollspel? Jag tänker att där har du namnet på ditt spel.

Eller, om du bara vill signalera att oavsett kreativ agenda så är vinst inte viktigt, så har du redan en term. "Icke vinstdrivet spel". Om termen endast ska beskriva vad det inte är så är den ju perfekt.

 

[Ape of Wrath]

Jag föreslår Spela Intressant.

Fatta intressanta val, behöver inte vara av djärvhet eller av nyfikenhet, utan bara för att bidra till att skapa en spännande story.

 

[Ape of Wrath]

Och ja, de styckena du citerade tangerar det jag menar ganska mycket, men det känns inte spot on. Jag kanske får fundera vidare på vad jag egentligen menar, och det kanske visar sig att du har rätt helt enkelt