Jag brukar säga att jag spelar med inlevelse i berättelsen i stället för inlevelse i rollpersonen. Vilket även det är ett angränsande och till viss del överlappande koncept med det som trådstarten tog upp.
Annars, story gaming är just det som efterfrågas enligt mig. Vi spelar berättelser och rollpersonerna är bara dockor i ett dockskåp, vi utsätter dem för situationer och ser var vart det leder.
Till skillnad från rollspel, där rollen är det centrala. Det är ju svårt att tala i absoluta termer, men jag kan tänka mig att de som går in för att spela sin roll, också med det antar rollens perspektiv, och därför vill att det skall gå "bra" för rollen.