Alltså vart läser du detta? Step on Up artikeln är ju så otroligt peppig och lyfter ju Step on Up till skyarna och visar väldigt mycket hur det kan innebära massa av olika sätt att spela på (inklusive båda de du nämner nu) och utmana spelarna runt bordet?
Oj, väldigt grundlig genomgång av berättelsestrukturer. Tack för tipset!
www.arkenstonepublishing.net
Jag håller med om att gamism får en bättre behandling än simulationism, men jag tycker ändå att det är tydligt att narrativism är det ”riktiga” rollspelandet i GNS. Gamism kanske ibland kan vara coolt och skoj, men dels framställs det som rätt ytligt, dels går mycket utrymme åt att beskriva fel och problem, på ett vis som gör att ens skoj nästan ser ut som ett undantag.
Nu har du säkert läst mer och bättre än jag, men visst har väl Edwards en ganska lång utläggning om att game:ism handlar om precis sådana saker?
Alltså det kan ju handla om att vinna över andra spelare om vi spelar ett sådant spel? Det behöver inte göra det. Men det kan det. Kollar du i artikeln en bit ner finns det ju fyra olika exempel på hur nivån Step on Up och Challenge kan ställas om för att skapa olika sorters spelupplevelser:
Ja, han menar att det är så, men jag tycker att han har helt fel där. Det viktiga är inte att jag triumferar över de andra spelarna, utan att det var tight, spännande och utmanande.
Här blir alltså definitionen av "Gamist play" något som kräver att det som står på spel är socialt erkännande av något slag. Jag tänker mig att väldigt mycket utmaningsorienterat spelande inte bygger på att man, medvetet eller omedvetet, eftersträvar socialt erkännande, utan snarare i att det finns ett nöje i sig i att möta utmaningar, på samma vis som man till exempel kan ägna sig åt en utmanande aktivitet på egen hand och känna tillfredsställelse i att klara den, alldeles oavsett om någon annan känner till den eller inte. Tuovinen poängterar i sin Sim-artikel ovan att Edwards i sin diskussion om denna agenda inte tar särskilt mycket hänsyn till spelarnas interna upplevelse, och jag misstänker att detsamma gäller för gamistiskt spelande. Han behandlar utmaningslösande som något man gör för socialt erkännande, inte för dess eget skull.
Det är helt korrekt uppfattat. Jag kan i princip tänka mig att sådant kan förekomma i spel ibland - som rivaler i ett schackmästerskap, eller om du och jag ska göra upp om vem som är bäst i Titan. Men rollspel slår mig som ett exceptionellt dåligt medium för det. Låt oss säga att gruppen gemensamt med nöd och näppe undviker en TPK. Är reaktionen ett gemensamt ” Yes!!” över hur man med en gemensam ansträngning klarade det, eller börjar man genast se vem det var som var duktigast och därför ska stiga i aktning? Min erfarenhet är att det är det förra.
Detta är väldigt roligt för jag skrev ett inlägg till Faraonen nyss, men sen kom ditt inlägg som i tog upp samma exempel (tpk och coop). Men utifrån en lite annan läsning. Så kastar bara in vad jag läser in annorlunda.
Om man lägger in en styckebrytning mellan den första meningen där, och den där jag nämns, så är jag med. Den sociala biten är inte speciellt viktig för mig; det viktiga för mig är att det finns stakes och konsekvenser i spelvärlden och framför allt att jag riskerar att i mitt innersta av inre känna mig korkad. För om det inte finns någon risk att känna sig korkad så finns det ganska små möjligheter, upplever jag personligen, att få känna sig smart när man lyckas.
Ja, jag tror att det är något av ett nivåfel som begås - att vi bemöter utmaningen för att vinna (snarare än t.ex. andra helt vettiga mål som att agera utifrån världens interna förutsättningar, för att skapa dramatik, eller för att utforska en viss premiss), betyder inte på något vis att vi behöver vara kompetitiva gentemot varandra. Inget utesluter att vi är det, men det kunde vi lika gärna vara med vem som har coolast utspel, bidrar till mest dramatik. eller skapar mest intern realism i sin rollperson i så fall - det finns ingen koppling mellan nivåerna.
Rent anekdotiskt skulle jag väl säga att de mest prestigeorienterade spelmiljöerna jag haft med att göra har varit lajvsammanhang där just coola utspel och bidrag till dramatiken varit högstatusbeteende. Social status genererades av att vara bra på "play to lose", inte "play to win".
100% medhåll! Jag tolkar det som att det är exakt detta som åsyftas. Gå in för att vinna. Axla risken att förlora. Håll inte på att förkoda byggnader och skapa vackra mönster!
