Dumma, dumma Tolkien! Allt är ditt fel!
Du tog en perfekt fungerande genre som kunde användas för att berätta vilka fantastiska historier som helst och förstenade den i folks medvetande. Innan du lade dina tobaksfläckiga nävar på fantasyn var det ingen som tänkt tanken att berättelserna skulle innehålla världar med en genomtänkt historia, eget språk, politik, raser, folkslag och annan smörja -- istället berättade man precis vilka historier man ville. Man hittade på fantastiska platser och händelser och sket i om de var trovärdiga, konsekventa eller vettiga, bara de var intressanta.
Och så kom du och förstörde allt.
(Okej, riktigt så var det väl inte, men ibland måste man överdriva lite för att få fram en poäng. Nog om Tolkien och vidare till rollspel.)
Många av dagens fantasyrollspel är fullständigt nedtyngda av sin egen vilja att skapa en så detaljerad och konsekvent värld som möjligt. Varenda grushög och myrstack beskrivs, varje myntslag, ostsort och fartygstyp. Politik, raser, städer, byar, åkerfördelningen i nedre ÖverRohan efter storskiftet 1495 och dess konsekvenser för spannmålsexporten till Wherever. Ibland får jag känslan att väldigt lite plats lämnas till det som borde vara kärnan i fantasygenren: det fantastiska. Det är inte så konstigt egentligen. Om man skapat ett trovärdigt feodalsamhälle med en trovärdig politik och miljö är det naturligtvis svårt att slänga in ett torn med en ond trollkarl eller ett tempel från en annan dimension som ständigt flyttar sig runt landsbygden eller en svävande ö med flygande apor utan att trovärdigheten spricker.
Frågan är då: Fokuserar inte spelen på fel saker?
Det finns en inneboende konflikt mellan trovärdighet och det fantastiska i fantasyn. Om världen beskrivs för detaljerat finns det ganska lite utrymme för fantastiska infall. Om man belastar världen med för mycket fantastiska infall saknar den trovärdighet. Jag vill slå ett slag för att fylla världarna med de fantastiska infallen och låta trovärdigheten fara och flyga. Den onda härskaren har ett kilometerhögt torn med en miljon deformerade mutantsoldater mitt ute i öknen. Vad äter de? Vem bryr sig? I den djupa dalsänkan sitter sex skalbaggar, var och en över 400 meter lång, spetsade på enorma nålar. De vaggar sakta på benen i utdragen smärta och mumlar profetior om framtiden nästan oändligt långsamt. Dyrkare samlas runt nålarna för att lyssna till skalbaggarnas gudomliga vishet. Är det trovärdigt? Nej! Är det häftigt? Jag tycker det i alla fall.
När rollspelen först kom saknade de helt världsbeskrivningar och trovärdighet. De innehöll bara kul platser att äventyra på. Var inte det roligare?
/tobias, som är fullt medveten om att han generaliserar extremt mycket i det här inlägget, men hoppas att folk förstår andemeningen.
Du tog en perfekt fungerande genre som kunde användas för att berätta vilka fantastiska historier som helst och förstenade den i folks medvetande. Innan du lade dina tobaksfläckiga nävar på fantasyn var det ingen som tänkt tanken att berättelserna skulle innehålla världar med en genomtänkt historia, eget språk, politik, raser, folkslag och annan smörja -- istället berättade man precis vilka historier man ville. Man hittade på fantastiska platser och händelser och sket i om de var trovärdiga, konsekventa eller vettiga, bara de var intressanta.
Och så kom du och förstörde allt.
(Okej, riktigt så var det väl inte, men ibland måste man överdriva lite för att få fram en poäng. Nog om Tolkien och vidare till rollspel.)
Många av dagens fantasyrollspel är fullständigt nedtyngda av sin egen vilja att skapa en så detaljerad och konsekvent värld som möjligt. Varenda grushög och myrstack beskrivs, varje myntslag, ostsort och fartygstyp. Politik, raser, städer, byar, åkerfördelningen i nedre ÖverRohan efter storskiftet 1495 och dess konsekvenser för spannmålsexporten till Wherever. Ibland får jag känslan att väldigt lite plats lämnas till det som borde vara kärnan i fantasygenren: det fantastiska. Det är inte så konstigt egentligen. Om man skapat ett trovärdigt feodalsamhälle med en trovärdig politik och miljö är det naturligtvis svårt att slänga in ett torn med en ond trollkarl eller ett tempel från en annan dimension som ständigt flyttar sig runt landsbygden eller en svävande ö med flygande apor utan att trovärdigheten spricker.
Frågan är då: Fokuserar inte spelen på fel saker?
Det finns en inneboende konflikt mellan trovärdighet och det fantastiska i fantasyn. Om världen beskrivs för detaljerat finns det ganska lite utrymme för fantastiska infall. Om man belastar världen med för mycket fantastiska infall saknar den trovärdighet. Jag vill slå ett slag för att fylla världarna med de fantastiska infallen och låta trovärdigheten fara och flyga. Den onda härskaren har ett kilometerhögt torn med en miljon deformerade mutantsoldater mitt ute i öknen. Vad äter de? Vem bryr sig? I den djupa dalsänkan sitter sex skalbaggar, var och en över 400 meter lång, spetsade på enorma nålar. De vaggar sakta på benen i utdragen smärta och mumlar profetior om framtiden nästan oändligt långsamt. Dyrkare samlas runt nålarna för att lyssna till skalbaggarnas gudomliga vishet. Är det trovärdigt? Nej! Är det häftigt? Jag tycker det i alla fall.
När rollspelen först kom saknade de helt världsbeskrivningar och trovärdighet. De innehöll bara kul platser att äventyra på. Var inte det roligare?
/tobias, som är fullt medveten om att han generaliserar extremt mycket i det här inlägget, men hoppas att folk förstår andemeningen.