Från en tråd om prat som jag ska svara på strax! Men ville bryta ut detta.
Well, en tanke inom OSR-bubblan som kommit är den här... det finns spel, såsom Baron Munchausen och Penny For My Thoughts, som är nästan som berättartävlingar (jag tycker PFMT är otroligt dåligt designat med många dåliga cues men det är en annan sak). The Mountain Witch är också lite så. Spelaren blir satt under en förhörslampa. "DU! Berätta något intressant om kungen i detta rike, NU!" (PS Jag har personligen inget emot såna inslag, jag kan droppa hela ättesagan i landet Karovenia inkl konflikten med den missbelåtna pretendentgrenen av familjen, Havolskterna, på fem röda sekunder. Eller vad det nu är som behöver komma från the top of my dome.) Men, många blir paralyserade av det. (Har ironiskt nog en kompis som är otroligt förväntansfull på andras kreativitet samtidigt som han själv är den mest fantasilösa nånsin. Jag är nog tvärt om, jag är van vid att bre på ordentligt med en långt-från-mittfåran snowflake-rollis som är allra bäst alt allra sämst på nåt. Som Mukoi som typ vägrade slåss till partyts stora förtret.)
Och det finns också spel som är mer tillbakadragna, typ Fia och Backgammon. Man kan sitta där ta det lite lugnt och chilla med sina tärningar. Men, många tycker det är trist.
Det som D&D lyckas med är att man kan välja efter humör och ork och dagsform. Känner man för att göra Matthew Mercer-style (även om jag tycker han är en dålig DM så är han bra på att beskriva strider) stridsbeskrivningar så gör man det. Känner man för att bara "äh jag slår med yxan igen" (för att använda frasen som en viss onämnd OSR-skribent myntat) så gör man det. Jag tycker det är en stor fördel jämfört med alla uschliga stuntbonusar i Exaulted etc.
2.
Däremot älskar jag när det gemensamma tankemöblemanget får ta del i striden. Välta stolar, knuffa ner monster i hål, dra barbarer under vattnet tills dom drunkar, gömma sig i tunnan med ett blåsrör osv osv. Sånt är guld värt <3 Har fått till det bra som spelare i DW (nämner den sessionen igen nedan) men när jag provade att vara GM funkade det inte alls. Samma sak med Fate, har inte fått till det där heller. Femman är det närmaste men då är det snarare mina pretties som är kreativa i hur dom plågar RP, än tvärt om.
3.
En tredje sak med D&Ds enformiga strider som jag ser som ett plus är att det är lite som att veila dom. Innan jag började i OSR-gruppen provade jag att spela fyran en session. Men det var så himla hemskt med alla detaljerade beskrivingar av uppsprättade kobolder osv. (Har numera vant mig vid sånt + gått i terapi. Men jag var en väldigt hypersensitive rollspelare länge.) Att striden är så abstrakt med lite vapenskrammel, stridspoäng och försvar är på vissa sätt skönt!
PS (i det tjugonittiosjuska användandet av "PS"), en anledning till att jag tycker att namnen "försvar" och "stridspoäng" som SåS (guh, hatar den förkortningen) använder är så himla lyckade är att det är så jag gillar att se striderna, att man får en rejäl skada när man går ner på 0 stridspoäng men fram till dess är det mest clang-clang-clang-went-the-shortsword, zing-zing-zing-went-the-bow. Zorro fäktas mot Robin Hood och visst är det spännande att se hur dom tappar och vinner fotfäste (stridspoäng) tills en ger sig eller går ner, och får slå death saves och ett slag på lingering injuries och kanske blir av med ögat eller armen eller bara en skråma eller dör helt. Men jag ser det inte som nån "trädfällning" där varje HP-loss är en köttskada tills kotletten är helt avverkad.
4.
En fjärde sak är det här: "Vad tar du med dig till striden?" Anledningen till att 5e har sina olika manövrar och klasser och feats och spells och olika vapenskada är inte nödvändigtvis för att striden i sig ska bli intressant. Utan för att det kan ibland vara väldigt viktigt vad man "bring to bear" så att säga. Jag älskar brädspelet Star Wars Rebellion men det fick kritik av många recensenter för att ha ett trist och ointeraktivt stridsystem. (Plottrigt, tillade SU&SD, men dom hade missförstått reglerna, så...) Man har lite taktikkort som ibland är relevanta, man kan välja vilka av fiendernas skepp som dör först (kan vara väldigt viktigt) men i grunden är det bara något som ska rullas igenom, det är inte världens intressantaste minigame. Men. Att stridssystemet i SW: Rebellion är som det är gör det otroligt viktigt vilka styrkorna kring dom olika stjärnorna är, vad man har i sin build queue, om man har planerat för en trench run, om man vågar gå upp mot en destroyer osv osv. Striderna i sig må vara triviala men detaljerna i dom gör spelet runt striderna väldigt tense och viktigt. Samma sak med D&D. Det kan vara Oh Shit Run för bara några strigor när man har låga nog stridspoäng. Eller så kan man jaga en ogre på flykten om man har förutsättningarna på sin sida. Tycker intressant. Sen är själva pingpongen inte det jag lever för. På samma sätt är det delvis pga dom mer intressanta karaktärs-"builds"en som gör att jag föredrar femman över Svärd och Svartkonst. Inte för att jag vill ha "combat as art" utan för att det man väljer att ta med sig ner i grottan -- inkl sin egen kropp och sina färdigheter- kan vara skillnaden mellan liv och död. Do you go to the dungeon to find out how to make peace with your days in the dungeon?
5.
För det femte: hastigheten i pingpongmatcherna.
Första gången jag DM:ade femman för Pilzemann oroade han sig för att det skulle bli trista pingpongstrider men alla strider dom råkade ut för var väldigt snabba och tog upp kanske 5% av spelmötet. I femman är det mycket glaskanoner både bland pretties och RP så det är lätt att få totalstryk och det är lätt att ge totalstryk, beroende på hur tärningarna faller. Senare samma dag GM:ade han DW för mig och då tog dom tre striderna upp 90% av spelmötet. Dom var bra och intressanta iofs och jag kommer aldrig glömma dom eftersom jag blev en abborre. Men, det är inget system som jag vill byta till i mina egna spel, även om det var dom bästa striderna i mitt liv.
Det är nämligen så här att jag lever inte för att strida, jag strider för att leva!
1.Sapient;n228476 said:Och en sista reflektion - egentligen är vi generellt sett ju faktiskt inte särskilt bra på att spela ut stridande karaktärer särskilt väl heller, bara för att det i de flesta spel finns en massa mer stridsinriktad mekanik. Undantag finns ju säkert - men så länge mångas kritik av långa strider är att de blir enformiga och "ping-pong:iga", så skulle jag säga att då är det ju faktiskt ganska mycket samma sak som att låta någon utan fantasi eller inlevelse försöka rollspela ett övertalningsförsök.
Rörelse, finter, överraskande attacker, variation mm är ju egentligen otroligt viktigt i närstrid - "jag hugger", runda efter runda, tyder ju på exakt samma fantasilöshet och bristande inlevelse/förståelse/förmåga. Men vi köper det. Vi ser inte det som samma brist.
Egentligen borde ju SL kanske svara "så, du bara står där och gör ett utfall, den här rundan också? Okej, men du - orchen har läst din fantasilösa stil för länge sen och har +4 på undvika för att du gör samma sak gång på gång"...
Well, en tanke inom OSR-bubblan som kommit är den här... det finns spel, såsom Baron Munchausen och Penny For My Thoughts, som är nästan som berättartävlingar (jag tycker PFMT är otroligt dåligt designat med många dåliga cues men det är en annan sak). The Mountain Witch är också lite så. Spelaren blir satt under en förhörslampa. "DU! Berätta något intressant om kungen i detta rike, NU!" (PS Jag har personligen inget emot såna inslag, jag kan droppa hela ättesagan i landet Karovenia inkl konflikten med den missbelåtna pretendentgrenen av familjen, Havolskterna, på fem röda sekunder. Eller vad det nu är som behöver komma från the top of my dome.) Men, många blir paralyserade av det. (Har ironiskt nog en kompis som är otroligt förväntansfull på andras kreativitet samtidigt som han själv är den mest fantasilösa nånsin. Jag är nog tvärt om, jag är van vid att bre på ordentligt med en långt-från-mittfåran snowflake-rollis som är allra bäst alt allra sämst på nåt. Som Mukoi som typ vägrade slåss till partyts stora förtret.)
Och det finns också spel som är mer tillbakadragna, typ Fia och Backgammon. Man kan sitta där ta det lite lugnt och chilla med sina tärningar. Men, många tycker det är trist.
Det som D&D lyckas med är att man kan välja efter humör och ork och dagsform. Känner man för att göra Matthew Mercer-style (även om jag tycker han är en dålig DM så är han bra på att beskriva strider) stridsbeskrivningar så gör man det. Känner man för att bara "äh jag slår med yxan igen" (för att använda frasen som en viss onämnd OSR-skribent myntat) så gör man det. Jag tycker det är en stor fördel jämfört med alla uschliga stuntbonusar i Exaulted etc.
2.
Däremot älskar jag när det gemensamma tankemöblemanget får ta del i striden. Välta stolar, knuffa ner monster i hål, dra barbarer under vattnet tills dom drunkar, gömma sig i tunnan med ett blåsrör osv osv. Sånt är guld värt <3 Har fått till det bra som spelare i DW (nämner den sessionen igen nedan) men när jag provade att vara GM funkade det inte alls. Samma sak med Fate, har inte fått till det där heller. Femman är det närmaste men då är det snarare mina pretties som är kreativa i hur dom plågar RP, än tvärt om.
3.
En tredje sak med D&Ds enformiga strider som jag ser som ett plus är att det är lite som att veila dom. Innan jag började i OSR-gruppen provade jag att spela fyran en session. Men det var så himla hemskt med alla detaljerade beskrivingar av uppsprättade kobolder osv. (Har numera vant mig vid sånt + gått i terapi. Men jag var en väldigt hypersensitive rollspelare länge.) Att striden är så abstrakt med lite vapenskrammel, stridspoäng och försvar är på vissa sätt skönt!
PS (i det tjugonittiosjuska användandet av "PS"), en anledning till att jag tycker att namnen "försvar" och "stridspoäng" som SåS (guh, hatar den förkortningen) använder är så himla lyckade är att det är så jag gillar att se striderna, att man får en rejäl skada när man går ner på 0 stridspoäng men fram till dess är det mest clang-clang-clang-went-the-shortsword, zing-zing-zing-went-the-bow. Zorro fäktas mot Robin Hood och visst är det spännande att se hur dom tappar och vinner fotfäste (stridspoäng) tills en ger sig eller går ner, och får slå death saves och ett slag på lingering injuries och kanske blir av med ögat eller armen eller bara en skråma eller dör helt. Men jag ser det inte som nån "trädfällning" där varje HP-loss är en köttskada tills kotletten är helt avverkad.
4.
En fjärde sak är det här: "Vad tar du med dig till striden?" Anledningen till att 5e har sina olika manövrar och klasser och feats och spells och olika vapenskada är inte nödvändigtvis för att striden i sig ska bli intressant. Utan för att det kan ibland vara väldigt viktigt vad man "bring to bear" så att säga. Jag älskar brädspelet Star Wars Rebellion men det fick kritik av många recensenter för att ha ett trist och ointeraktivt stridsystem. (Plottrigt, tillade SU&SD, men dom hade missförstått reglerna, så...) Man har lite taktikkort som ibland är relevanta, man kan välja vilka av fiendernas skepp som dör först (kan vara väldigt viktigt) men i grunden är det bara något som ska rullas igenom, det är inte världens intressantaste minigame. Men. Att stridssystemet i SW: Rebellion är som det är gör det otroligt viktigt vilka styrkorna kring dom olika stjärnorna är, vad man har i sin build queue, om man har planerat för en trench run, om man vågar gå upp mot en destroyer osv osv. Striderna i sig må vara triviala men detaljerna i dom gör spelet runt striderna väldigt tense och viktigt. Samma sak med D&D. Det kan vara Oh Shit Run för bara några strigor när man har låga nog stridspoäng. Eller så kan man jaga en ogre på flykten om man har förutsättningarna på sin sida. Tycker intressant. Sen är själva pingpongen inte det jag lever för. På samma sätt är det delvis pga dom mer intressanta karaktärs-"builds"en som gör att jag föredrar femman över Svärd och Svartkonst. Inte för att jag vill ha "combat as art" utan för att det man väljer att ta med sig ner i grottan -- inkl sin egen kropp och sina färdigheter- kan vara skillnaden mellan liv och död. Do you go to the dungeon to find out how to make peace with your days in the dungeon?
5.
För det femte: hastigheten i pingpongmatcherna.
Första gången jag DM:ade femman för Pilzemann oroade han sig för att det skulle bli trista pingpongstrider men alla strider dom råkade ut för var väldigt snabba och tog upp kanske 5% av spelmötet. I femman är det mycket glaskanoner både bland pretties och RP så det är lätt att få totalstryk och det är lätt att ge totalstryk, beroende på hur tärningarna faller. Senare samma dag GM:ade han DW för mig och då tog dom tre striderna upp 90% av spelmötet. Dom var bra och intressanta iofs och jag kommer aldrig glömma dom eftersom jag blev en abborre. Men, det är inget system som jag vill byta till i mina egna spel, även om det var dom bästa striderna i mitt liv.
Det är nämligen så här att jag lever inte för att strida, jag strider för att leva!