Nekromanti Tips om Trail-äventyr?
- Thread starter Nässe
- Start date
Christoffer
It's all pig.
Jag har hört mycket gott om The Dying of St. Margaret's. Hittas här:
http://www.indiepressrevolution.com/xcart/product.php?productid=16853
Det är till classic/traditionella/vad de nu kallar det genren och inte pulpcthulhu.
Sen har jag också hört nämnas att Curse of the Yellow Sign: Digging for a Dead God skall vara trevligt och ett annorlunda grepp från herr Wick.
http://www.indiepressrevolution.com/xcart/product.php?productid=16917&cat=248&hotseller
Annars finns det väl regler för att konvertera CoC-scenarion till ToC? Plocka något klassikt och damma av det.
http://www.indiepressrevolution.com/xcart/product.php?productid=16853
Det är till classic/traditionella/vad de nu kallar det genren och inte pulpcthulhu.
Sen har jag också hört nämnas att Curse of the Yellow Sign: Digging for a Dead God skall vara trevligt och ett annorlunda grepp från herr Wick.
http://www.indiepressrevolution.com/xcart/product.php?productid=16917&cat=248&hotseller
Annars finns det väl regler för att konvertera CoC-scenarion till ToC? Plocka något klassikt och damma av det.
Tja, min personliga uppfattning är ju att bra CoC-scenarion inte handlar så mycket om regelsystem utan mer om intressanta strukturer och interaktionsmöjligheter; jag har inget specifikt Trails-äventyr eller så, men kan varmt rekommendera att du skaffar Tatters of the King, och sedan försöker konvertera det. borde inte vara så svårt.
Ja, fast det är reglerna jag är sugen på att testa, och då känns det bra att spela dem med ett scenario som är tänkt för spelet- skulle vi/ jag fastna för Trail så kan man ju göra som du säger och plocka friskt.
Själv har jag aldrig haft kul med CoC vilket ju liksom inte motiverar en att leta bland dess äventyr. Settingen verkar ju kul dock, så därför tänkte jag ge trail en chans.
Själv har jag aldrig haft kul med CoC vilket ju liksom inte motiverar en att leta bland dess äventyr. Settingen verkar ju kul dock, så därför tänkte jag ge trail en chans.
Christoffer
It's all pig.
Funderar själv på att leda Dying of St Margaret's så skriv gärna en tråd om hur äventyret fungerar.NilsH said:
En bloggpost som skriver lite om äventyret, och lite om problem som fanns med det, men som nu tydligen skall vara fixat:
http://danharms.wordpress.com/2009/04/12/on-the-shelf-review-the-dying-of-st-margarets/
Problemet tror jag är att man i Trails vill planera allt i scener med givna ledtrådar och bonusledtrådar, vilket innebär att det kan bli en hel del jobb att konvertera och planera om. Det verkar inte så farligt med one-shots (sitter och bläddrar i Mansions of Madness just nu), men jag skulle nog inte ge mig på att spela Masks med Trails.
Ja, nu har jag köpt och börjat titta i äventyret.
Kan inte säga annat än att jag blir jävligt frustrerad och skeptisk:
Hur ska man spela det här för att det ska bli kul?
och jävligt nyfiken:
Hur ska man spela det här för att det ska bli kul?
Jag undrar om det är så att Chtulhu-diggare har en helt annan syn på drama, spänning, vad som är kul och hur ett "äventyr" ska vara...?
Lite olika punkter:
Behöver jag säga mer?
Suklle vara fett kul om någon som spelat äventyret kunde höra av sig och berätta vad som var kul!
Kan inte säga annat än att jag blir jävligt frustrerad och skeptisk:
Hur ska man spela det här för att det ska bli kul?
och jävligt nyfiken:
Hur ska man spela det här för att det ska bli kul?
Jag undrar om det är så att Chtulhu-diggare har en helt annan syn på drama, spänning, vad som är kul och hur ett "äventyr" ska vara...?
Lite olika punkter:
Äventyret inleds med att texten berättar att det finns ingen action, inget våld i äventyret.
Äventyret har ingen avslutande bomb utan sluttar med en... pysning... vilket spelarna bör informeras om.
Så vad ska man göra i äventyret????
Alla rollpersoner har en drivkraft i Trail- något som gör att de är Undersökare, nyfikenhet, maktbegär etc. I slutscenen ska SL läsa en text specialskriven till varje drivkraft där det beskrivs hur just den rollpersonen (som har den drivkraften) tappar hoppet och lusten för livet och för Utforskandet, sätter sig ner och ger upp livet, eller åker hem och blir galen..
Helt jävla SL-rälsande- psykstyrt!!! vad man än gör så utvecklas och förändras ens rollperson på exakt samma sätt..
Och monstret då? man slåss mot färgen lila!!!!
Äventyret har ingen avslutande bomb utan sluttar med en... pysning... vilket spelarna bör informeras om.
Så vad ska man göra i äventyret????
Alla rollpersoner har en drivkraft i Trail- något som gör att de är Undersökare, nyfikenhet, maktbegär etc. I slutscenen ska SL läsa en text specialskriven till varje drivkraft där det beskrivs hur just den rollpersonen (som har den drivkraften) tappar hoppet och lusten för livet och för Utforskandet, sätter sig ner och ger upp livet, eller åker hem och blir galen..
Helt jävla SL-rälsande- psykstyrt!!! vad man än gör så utvecklas och förändras ens rollperson på exakt samma sätt..
Och monstret då? man slåss mot färgen lila!!!!
Behöver jag säga mer?
Suklle vara fett kul om någon som spelat äventyret kunde höra av sig och berätta vad som var kul!
Som jag har förstått så är Trail of Chthulhu "Helt jävla SL-rälsande- psykstyrt: The RPG". Det är till för folk som tycker att SL-rälsande-psykstyrt är kul. Vilket vissa tycker. Kul för dem, säger jag, och flyr springande från spelet.
Rising
Vila i frid
Jag har lite frågor:
Hur är detektivarbetet i äventyret? I andra recensioner så läser jag att det finns många olika möjligheter och vägar att välja bland. Finns det en frihet där, och verkar detta gåtlösande utmanande?
Vidare: Hur är det med stämningen och atmosfären i äventyret? Är miljöerna och spelledarpersonerna väl utmejslade? Byggs det upp en tät och oroande stämning i äventyret? Varslas det om mystiska och lite oförklarliga saker som ser ut att kunna hålla igång spelarnas fantasi och kittla deras föreställningsförmåga?
Och så en del tankar, som jag tar i spoiler-fri version:
Nå, jag kan inte uttala mig säkert om just det här äventyret, men rent generellt så gäller det för offerskräck att man måste acceptera att man inte kommer att gestalta någon hjälte och att man inte kan tänka i något metaperspektiv:
Om du tänker på din rollperson som en marionett som du styr - och om du hela tiden utgår från att du spelar ett rollspelsäventyr; då kommer du att bli frustrerad, eftersom du med detta metaperspektiv kommer se att du blir rälsad genom äventyret, vilket gör att det blir tråkigt för dig att styra din marionett.
Man måste göra sig kvitt det där metaperspektivet om man skall uppskatta offerskräck: Man måste vara rollpersonen. Rollpersonen vet ju inte om att han deltar i ett äventyr, och han har inte något konstlat behov att få välja sin egen väg genom det, heller. Rollpersonen är rätt och slätt en person. Om du ser genom den personens ögon och upplever fiktionen genom denna rollperson så hamnar allt fokus på inlevelsen, stämningen, atmosfären och känslorna.
Är det starka känslor? Tja, om man tycker att känslan av uppgivenhet, litenhet och maktlöshet hör hemma i skräckgenren, då kan man uppskatta sådana här rälsade äventyr. Det är det dock inte alla som tycker.
Hur är detektivarbetet i äventyret? I andra recensioner så läser jag att det finns många olika möjligheter och vägar att välja bland. Finns det en frihet där, och verkar detta gåtlösande utmanande?
Vidare: Hur är det med stämningen och atmosfären i äventyret? Är miljöerna och spelledarpersonerna väl utmejslade? Byggs det upp en tät och oroande stämning i äventyret? Varslas det om mystiska och lite oförklarliga saker som ser ut att kunna hålla igång spelarnas fantasi och kittla deras föreställningsförmåga?
Och så en del tankar, som jag tar i spoiler-fri version:
Du låter besviken på att antagonisten är en färg.
Men om du vill kunna titta på monster i sig och hoppas att de skall se läskiga ut, då är nog inte något som det står Lovecraft på något för dig. Jag försöker inte vara snobbig här: Jag tror att du kommer bli lyckligare med mer utpräglade överlevnadsskräckspel; som i princip är vanliga actionspel fast med uppskruvad dödlighet. Sådana spel är bättre lämpade om man vill att äventyr skall kunna vinnas om man spelar bra, och att monsterna skall se läskiga ut i sig.
Det läskiga med en Colour Out of Space visar sig inte i en illustration, utan kommer sig av vad den åsamkar på världen omkring den, och hur alltigenom främmande den är för oss människor. Sådant måste byggas upp långsamt och med starka scener.
Men om du vill kunna titta på monster i sig och hoppas att de skall se läskiga ut, då är nog inte något som det står Lovecraft på något för dig. Jag försöker inte vara snobbig här: Jag tror att du kommer bli lyckligare med mer utpräglade överlevnadsskräckspel; som i princip är vanliga actionspel fast med uppskruvad dödlighet. Sådana spel är bättre lämpade om man vill att äventyr skall kunna vinnas om man spelar bra, och att monsterna skall se läskiga ut i sig.
Det läskiga med en Colour Out of Space visar sig inte i en illustration, utan kommer sig av vad den åsamkar på världen omkring den, och hur alltigenom främmande den är för oss människor. Sådant måste byggas upp långsamt och med starka scener.
Nå, jag kan inte uttala mig säkert om just det här äventyret, men rent generellt så gäller det för offerskräck att man måste acceptera att man inte kommer att gestalta någon hjälte och att man inte kan tänka i något metaperspektiv:
Om du tänker på din rollperson som en marionett som du styr - och om du hela tiden utgår från att du spelar ett rollspelsäventyr; då kommer du att bli frustrerad, eftersom du med detta metaperspektiv kommer se att du blir rälsad genom äventyret, vilket gör att det blir tråkigt för dig att styra din marionett.
Man måste göra sig kvitt det där metaperspektivet om man skall uppskatta offerskräck: Man måste vara rollpersonen. Rollpersonen vet ju inte om att han deltar i ett äventyr, och han har inte något konstlat behov att få välja sin egen väg genom det, heller. Rollpersonen är rätt och slätt en person. Om du ser genom den personens ögon och upplever fiktionen genom denna rollperson så hamnar allt fokus på inlevelsen, stämningen, atmosfären och känslorna.
Är det starka känslor? Tja, om man tycker att känslan av uppgivenhet, litenhet och maktlöshet hör hemma i skräckgenren, då kan man uppskatta sådana här rälsade äventyr. Det är det dock inte alla som tycker.
Rickard
Urverk speldesign
Är Dogs in the Vineyard psykostyrt? Jag har inte läst spelen men de två verkar precis likadana i hur man ska spela dem, förutom att Trail inte vågar släppa simulationismen helt.Genesis said:Som jag har förstått så är Trail of Chthulhu "Helt jävla SL-rälsande- psykstyrt: The RPG". Det är till för folk som tycker att SL-rälsande-psykstyrt är kul. Vilket vissa tycker. Kul för dem, säger jag, och flyr springande från spelet.
/Han som tyckte att motståndet lät asballt
Rickard
Urverk speldesign
Hur avgör man atletiska företeelser i Trail? Följande recension sade följande:Eksem said:
/Han som tycker tärning+poäng är simulatoriskt i detta fall
"Han som tycker tärning+poäng är simulatoriskt i detta fall"
Att spendera resurser i ett abstrakt konfliktsystem är inget jag associerar med simulationism. Atletiska konflikter tror jag mest används i Pulp-mode och då lutar de mer åt system som Hero Quest/Wars eller liknande, snarare än traddiga simspel.
Att spendera resurser i ett abstrakt konfliktsystem är inget jag associerar med simulationism. Atletiska konflikter tror jag mest används i Pulp-mode och då lutar de mer åt system som Hero Quest/Wars eller liknande, snarare än traddiga simspel.
Vi spelade Dogs för första gången igår, och mitt intryck är att Trail och Dogs är otroligt olika, på en massa olika sätt.
I Dogs ska det ju vara absolut No, No att planera händelser, som SL, ha en aning mo vart storyn ska ta vägen, planera slutscener, eller ens veta vem som är monster och vem som är good-guy...
Trail verkar ju ha en otroligt tydlig gång- man spelar en mer eller mindre färdigskriven bok och ska ägna sig åt att... ploppa ut ploppar av olika slag och låtsas att man blir rädd...?
I Dogs ska det ju vara absolut No, No att planera händelser, som SL, ha en aning mo vart storyn ska ta vägen, planera slutscener, eller ens veta vem som är monster och vem som är good-guy...
Trail verkar ju ha en otroligt tydlig gång- man spelar en mer eller mindre färdigskriven bok och ska ägna sig åt att... ploppa ut ploppar av olika slag och låtsas att man blir rädd...?
Christoffer
It's all pig.
Fast, Dogs planerar du endast en backstory, vad som skett, om spelarna skjuter den gravida kvinnan i huvudet spelar ingen roll och skadar inte spelet på något sätt. ToC planerar backstoryn och en sicksackbana fram till ett mål, vilket är något helt annat.Han said:
Christoffer
It's all pig.
Så illa alltså? Fan. Jag som hört så mycket fint om det. Eller så var det helt enkelt för att det är det enda äventyret som riktar in sig på att inte vara maskingevär mot Mi-Gos som släppts för ToC.NilsH said:
Hur man får det roligt? Antar att det är på samma sätt som man får typ Horror on the Orient Express eller något annat äventyr på räls roligt, man accepterar att rälsen finns där, och kastar tärningar på dom som försöker få tåget att spåra ur.
Annars, för att spela liknande grejer skulle jag kolla in Afraid, har läst igenom det och är riktigt förtjust i det. Det är helt enkelt Dogs in the Vineyards regler för att spela skräck. Istället för att skapa en stad, skapar man ett monster...
Ja, det är nog väldigt mycket en smakfråga.
Jag ska inte säga att jag helt dömer ut Taril (enligt min smak) utan känner mer att jag kanske ska skriva ett eget äventyr till spelet så att jag kan få det lite mer som jag vill ha det, eftersom jag fortfarande är sugen på att i alla fall under en spelkväll få uppleva Gum Shoe systemet. Jag kanske blir helt såld.
Jag ska inte säga att jag helt dömer ut Taril (enligt min smak) utan känner mer att jag kanske ska skriva ett eget äventyr till spelet så att jag kan få det lite mer som jag vill ha det, eftersom jag fortfarande är sugen på att i alla fall under en spelkväll få uppleva Gum Shoe systemet. Jag kanske blir helt såld.
Jag har liksom inte läst äventyret ord för ord utan mest ögnat igenom det. Men visst är det säkert så att det finns mystiska ledtrådar som spelarna kan grunna på och tecken på ond bråd död. Säkert finns det också olika vägar till samma destination. jag säger inte att jag tycker äventyret är skräp- jag blir bara otroligt undrande över en del grejer...
jag menar coola personer och hemska ledtrådar finns ju även i spel/ äventyr som faktiskt låter spelarna vara med, och i spel som inte dikterar hur ens rollperson ska reagera känslomässigt på det redan dikterade slutet.
ja, man kanske ska ge det en chans ändå och kasta sig ut. Får se om jag kan få med mig några spelare i ett sådant experiment.
Mitt problem är nog att det inte räcker för mig att rollpersonen känner starkt för att jag som spelare ska känna starkt. jag kan mycket väl spela en asrädd rollperson och ändå sitta och gäspa som spelare. men kanske är det där som Gåtan kommer in i bilden. Genom att engageras som spelare av att lösa mysteriet så blir man engagerad?