Nekromanti Tips om Trail-äventyr?

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,634
Location
Malmö
Någon som kan tipsa om ett kul Trail of Cthulhu äventyr? Har bara hört att det som finns med i boken är skit...


(Någon som spelat Esoterrorists?)

/ Nils
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,663
Location
En mälarö
Nu kanske det är jag som har missuppfattat allting men är inte Trail of Chtulhu bara Call of Cthulhu fast med andra regler? I sådana fall finns det ju miljarders äventyr att välja mellan.

/Anders
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,342
Location
Umeå
Jag har hört mycket gott om The Dying of St. Margaret's. Hittas här:
http://www.indiepressrevolution.com/xcart/product.php?productid=16853

Det är till classic/traditionella/vad de nu kallar det genren och inte pulpcthulhu.


Sen har jag också hört nämnas att Curse of the Yellow Sign: Digging for a Dead God skall vara trevligt och ett annorlunda grepp från herr Wick.
http://www.indiepressrevolution.com/xcart/product.php?productid=16917&cat=248&hotseller

Annars finns det väl regler för att konvertera CoC-scenarion till ToC? Plocka något klassikt och damma av det. :gremsmile:
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,265
Location
Rissne
Tja, min personliga uppfattning är ju att bra CoC-scenarion inte handlar så mycket om regelsystem utan mer om intressanta strukturer och interaktionsmöjligheter; jag har inget specifikt Trails-äventyr eller så, men kan varmt rekommendera att du skaffar Tatters of the King, och sedan försöker konvertera det. borde inte vara så svårt.
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,634
Location
Malmö
Ja, fast det är reglerna jag är sugen på att testa, och då känns det bra att spela dem med ett scenario som är tänkt för spelet- skulle vi/ jag fastna för Trail så kan man ju göra som du säger och plocka friskt.

Själv har jag aldrig haft kul med CoC vilket ju liksom inte motiverar en att leta bland dess äventyr. Settingen verkar ju kul dock, så därför tänkte jag ge trail en chans.
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,634
Location
Malmö
Ja, utifrån ert spelande så verkar ju Tatters of the King vara häftigt. men som sagt- att göra om gamla CoC äventyr blir först aktuellt om Tarils system slår mig/ oss med total häpnad...
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Problemet tror jag är att man i Trails vill planera allt i scener med givna ledtrådar och bonusledtrådar, vilket innebär att det kan bli en hel del jobb att konvertera och planera om. Det verkar inte så farligt med one-shots (sitter och bläddrar i Mansions of Madness just nu), men jag skulle nog inte ge mig på att spela Masks med Trails.
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,634
Location
Malmö
Ja, nu har jag köpt och börjat titta i äventyret.

Kan inte säga annat än att jag blir jävligt frustrerad och skeptisk:
Hur ska man spela det här för att det ska bli kul?

och jävligt nyfiken:
Hur ska man spela det här för att det ska bli kul?

Jag undrar om det är så att Chtulhu-diggare har en helt annan syn på drama, spänning, vad som är kul och hur ett "äventyr" ska vara...?

Lite olika punkter:

Äventyret inleds med att texten berättar att det finns ingen action, inget våld i äventyret.
Äventyret har ingen avslutande bomb utan sluttar med en... pysning... vilket spelarna bör informeras om.

Så vad ska man göra i äventyret????

Alla rollpersoner har en drivkraft i Trail- något som gör att de är Undersökare, nyfikenhet, maktbegär etc. I slutscenen ska SL läsa en text specialskriven till varje drivkraft där det beskrivs hur just den rollpersonen (som har den drivkraften) tappar hoppet och lusten för livet och för Utforskandet, sätter sig ner och ger upp livet, eller åker hem och blir galen..

Helt jävla SL-rälsande- psykstyrt!!! vad man än gör så utvecklas och förändras ens rollperson på exakt samma sätt..

Och monstret då? man slåss mot färgen lila!!!!

Behöver jag säga mer?

Suklle vara fett kul om någon som spelat äventyret kunde höra av sig och berätta vad som var kul!
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,600
Location
Göteborg
Som jag har förstått så är Trail of Chthulhu "Helt jävla SL-rälsande- psykstyrt: The RPG". Det är till för folk som tycker att SL-rälsande-psykstyrt är kul. Vilket vissa tycker. Kul för dem, säger jag, och flyr springande från spelet. :gremsmile:
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag har lite frågor:

Hur är detektivarbetet i äventyret? I andra recensioner så läser jag att det finns många olika möjligheter och vägar att välja bland. Finns det en frihet där, och verkar detta gåtlösande utmanande?

Vidare: Hur är det med stämningen och atmosfären i äventyret? Är miljöerna och spelledarpersonerna väl utmejslade? Byggs det upp en tät och oroande stämning i äventyret? Varslas det om mystiska och lite oförklarliga saker som ser ut att kunna hålla igång spelarnas fantasi och kittla deras föreställningsförmåga?

Och så en del tankar, som jag tar i spoiler-fri version:

Du låter besviken på att antagonisten är en färg.

Men om du vill kunna titta på monster i sig och hoppas att de skall se läskiga ut, då är nog inte något som det står Lovecraft på något för dig. Jag försöker inte vara snobbig här: Jag tror att du kommer bli lyckligare med mer utpräglade överlevnadsskräckspel; som i princip är vanliga actionspel fast med uppskruvad dödlighet. Sådana spel är bättre lämpade om man vill att äventyr skall kunna vinnas om man spelar bra, och att monsterna skall se läskiga ut i sig.

Det läskiga med en Colour Out of Space visar sig inte i en illustration, utan kommer sig av vad den åsamkar på världen omkring den, och hur alltigenom främmande den är för oss människor. Sådant måste byggas upp långsamt och med starka scener.

Nå, jag kan inte uttala mig säkert om just det här äventyret, men rent generellt så gäller det för offerskräck att man måste acceptera att man inte kommer att gestalta någon hjälte och att man inte kan tänka i något metaperspektiv:

Om du tänker på din rollperson som en marionett som du styr - och om du hela tiden utgår från att du spelar ett rollspelsäventyr; då kommer du att bli frustrerad, eftersom du med detta metaperspektiv kommer se att du blir rälsad genom äventyret, vilket gör att det blir tråkigt för dig att styra din marionett.

Man måste göra sig kvitt det där metaperspektivet om man skall uppskatta offerskräck: Man måste vara rollpersonen. Rollpersonen vet ju inte om att han deltar i ett äventyr, och han har inte något konstlat behov att få välja sin egen väg genom det, heller. Rollpersonen är rätt och slätt en person. Om du ser genom den personens ögon och upplever fiktionen genom denna rollperson så hamnar allt fokus på inlevelsen, stämningen, atmosfären och känslorna.

Är det starka känslor? Tja, om man tycker att känslan av uppgivenhet, litenhet och maktlöshet hör hemma i skräckgenren, då kan man uppskatta sådana här rälsade äventyr. Det är det dock inte alla som tycker.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,395
Location
Helsingborg
Genesis said:
Som jag har förstått så är Trail of Chthulhu "Helt jävla SL-rälsande- psykstyrt: The RPG". Det är till för folk som tycker att SL-rälsande-psykstyrt är kul. Vilket vissa tycker. Kul för dem, säger jag, och flyr springande från spelet. :gremsmile:
Är Dogs in the Vineyard psykostyrt? Jag har inte läst spelen men de två verkar precis likadana i hur man ska spela dem, förutom att Trail inte vågar släppa simulationismen helt.

/Han som tyckte att motståndet lät asballt
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
"förutom att Trail inte vågar släppa simulationismen helt."

Inte? Det är ju bara autowin fram till undergången och poäng-spenderande för hela slanten.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,395
Location
Helsingborg
Eksem said:
"förutom att Trail inte vågar släppa simulationismen helt."

Inte? Det är ju bara autowin fram till undergången och poäng-spenderande för hela slanten.
Hur avgör man atletiska företeelser i Trail? Följande recension sade följande:

Also, to be clear, it's only investigative abilities that are automatic successes. If the investigators want to do something about the knowledge they gain, they'll probably have to use abilities that can fail, like Firearms, Explosives and Fleeing (a good and useful ability). The core resolution mechanic that applies is this: roll a six-sided die, and add as many points from the associated ability pool as you like.
/Han som tycker tärning+poäng är simulatoriskt i detta fall
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
"Han som tycker tärning+poäng är simulatoriskt i detta fall"

Att spendera resurser i ett abstrakt konfliktsystem är inget jag associerar med simulationism. Atletiska konflikter tror jag mest används i Pulp-mode och då lutar de mer åt system som Hero Quest/Wars eller liknande, snarare än traddiga simspel.
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,634
Location
Malmö
Vi spelade Dogs för första gången igår, och mitt intryck är att Trail och Dogs är otroligt olika, på en massa olika sätt.

I Dogs ska det ju vara absolut No, No att planera händelser, som SL, ha en aning mo vart storyn ska ta vägen, planera slutscener, eller ens veta vem som är monster och vem som är good-guy...

Trail verkar ju ha en otroligt tydlig gång- man spelar en mer eller mindre färdigskriven bok och ska ägna sig åt att... ploppa ut ploppar av olika slag och låtsas att man blir rädd...?
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,342
Location
Umeå
Han said:
Är Dogs in the Vineyard psykostyrt? Jag har inte läst spelen men de två verkar precis likadana i hur man ska spela dem
/Han som tyckte att motståndet lät asballt
Fast, Dogs planerar du endast en backstory, vad som skett, om spelarna skjuter den gravida kvinnan i huvudet spelar ingen roll och skadar inte spelet på något sätt. ToC planerar backstoryn och en sicksackbana fram till ett mål, vilket är något helt annat.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,342
Location
Umeå
NilsH said:
Behöver jag säga mer?
Så illa alltså? Fan. Jag som hört så mycket fint om det. Eller så var det helt enkelt för att det är det enda äventyret som riktar in sig på att inte vara maskingevär mot Mi-Gos som släppts för ToC.

Hur man får det roligt? Antar att det är på samma sätt som man får typ Horror on the Orient Express eller något annat äventyr på räls roligt, man accepterar att rälsen finns där, och kastar tärningar på dom som försöker få tåget att spåra ur. :gremsmile:

Annars, för att spela liknande grejer skulle jag kolla in Afraid, har läst igenom det och är riktigt förtjust i det. Det är helt enkelt Dogs in the Vineyards regler för att spela skräck. Istället för att skapa en stad, skapar man ett monster...
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,634
Location
Malmö
Ja, det är nog väldigt mycket en smakfråga.

Jag ska inte säga att jag helt dömer ut Taril (enligt min smak) utan känner mer att jag kanske ska skriva ett eget äventyr till spelet så att jag kan få det lite mer som jag vill ha det, eftersom jag fortfarande är sugen på att i alla fall under en spelkväll få uppleva Gum Shoe systemet. Jag kanske blir helt såld.

Hur är detektivarbetet i äventyret? I andra recensioner så läser jag att det finns många olika möjligheter och vägar att välja bland. Finns det en frihet där, och verkar detta gåtlösande utmanande?
Jag har liksom inte läst äventyret ord för ord utan mest ögnat igenom det. Men visst är det säkert så att det finns mystiska ledtrådar som spelarna kan grunna på och tecken på ond bråd död. Säkert finns det också olika vägar till samma destination. jag säger inte att jag tycker äventyret är skräp- jag blir bara otroligt undrande över en del grejer...

jag menar coola personer och hemska ledtrådar finns ju även i spel/ äventyr som faktiskt låter spelarna vara med, och i spel som inte dikterar hur ens rollperson ska reagera känslomässigt på det redan dikterade slutet.

Man måste göra sig kvitt det där metaperspektivet om man skall uppskatta offerskräck: Man måste vara rollpersonen. Rollpersonen vet ju inte om att han deltar i ett äventyr, och han har inte något konstlat behov att få välja sin egen väg genom det, heller. Rollpersonen är rätt och slätt en person. Om du ser genom den personens ögon och upplever fiktionen genom denna rollperson så hamnar allt fokus på inlevelsen, stämningen, atmosfären och känslorna.
ja, man kanske ska ge det en chans ändå och kasta sig ut. Får se om jag kan få med mig några spelare i ett sådant experiment.

Är det starka känslor? Tja, om man tycker att känslan av uppgivenhet, litenhet och maktlöshet hör hemma i skräckgenren, då kan man uppskatta sådana här rälsade äventyr. Det är det dock inte alla som tycker.
Mitt problem är nog att det inte räcker för mig att rollpersonen känner starkt för att jag som spelare ska känna starkt. jag kan mycket väl spela en asrädd rollperson och ändå sitta och gäspa som spelare. men kanske är det där som Gåtan kommer in i bilden. Genom att engageras som spelare av att lösa mysteriet så blir man engagerad?
 
Top