Nekromanti Titelutmaningen 2 (eller "Vaska och ge igen")

[Wilmer]

Re: Bortom alla gränser (2)

Istället för spelledare har man en spelar som har rollen av skeppet, det är även den som sätter stämmning och gener.

Ett typo, men coolt ändå om spelarna var så i skeppets makt att den kunde ändra deras egenskaper hursomhelst!

 

[Nightowl]

Re: Titelutmaningen 2 (eller "Vaska och ge igen")

Jag har inte gjort n¨ågot hittills, eftersom jag inte har mycket till dator. Nästa vecka börjar jag jobba igen, då har jag möjlighet att datorisera på fritiden.

Erik

 

[walium]

Vexilla regis prodeunt inferni

Vexilla regis prodeunt inferni
Rollspelet handlar om frälsning, botgörelse och att det aldrig är för sent att gottgöra sina misstag. Men det handlar också om svek, frestelser och falskspel. Ty vägen mellan det jordiska och helvetets hjärta är lång och kantad av faror.

Rollpersonerna är alla trasiga individer med någon form av band till helvetet; det kan handla om att de vill rädda en anhörig ifrån fördömelse, att de ångrar att de har sålt sin själ eller att de vill göra bot för ett liv av synd och mörker. Lucifer har på något sätt berört dem alla. Nu har de påbörjat en lång vandring genom helvetets alla nivåer med förhoppningen att nå fram till mörkrets furste själv.

De kommer att gå i Dantes fotspår och varje scen kommer att utspela sig på en av de nivåer som beskrivs i ”Inferno”. Varje nivå innehåller en prövning nära kopplad till dem som är fängslade där och deras brott. Men rollpersonerna kommer också att ställas mot varandra och deras lojalitet kommer att prövas. Valet av vägvisare och guide är avgörande; det finns många själar som gärna vill hjälpa dig, men aldrig gratis och alltid i egna syften. Få kommer att nå till den innersta nivå och än färre kommer att beveka Lucifer själv.

Spelet är berättarfokuserat och reglerna är inspirerade av spel som ”Mountain Witch”, ”Haragada” och Nyx-reglerna. Varje rollperson har ett antal aspekter som kryssas när de används, de har dessutom tre stycken grundegenskaper för social, mentala och fysiska utmaningar. Men det är aspekterna som ger störst chans att nå framgång. Om rollpersonerna samarbetar och bevarar minnet av sin mänsklighet så kommer de att ges en bonus. Samtidigt så kommer de att vara frestade att svika sina höga ideal och vänskapsband. En rollperson som kryssat för alla sina negativa aspekter kommer att förvandlas till ännu en av helvetets många plågade invånare.

Spelet är avsett för kortare kampanjer och för intensiva och känsloladdade scener.






Det hade säkert blivit häftigare med ett mer genomtänkt regelklur och om jag hade känt till mer om Dantes Inferno.

 

[Bunny]

Re: Vexilla regis prodeunt inferni

• Karaktärerna behöver motiv för sin vandring. För att främja de intensiva scener du eftertraktar borde dessa motiv kretsa kring kärlek och hat, samt kanske även maktanspråk. Dessa drivkrafter kan tjäna på att reglifieras. Orfeus öde kan kanske bidra med viss tematisk inspiration, även om det var ett annat helvete han traska ner i.
• Karaktärpossen behöver en Vergilius. Tillsammans med karaktärgenereringen finns det regler för gruppens mentor, en av de hederssamma hedningarna (gärna en välkänd antik personlighet*) - denne kan ha ett varierat antal funktioner, möjligtvis via de aspekter du nämner, och kan vid tillfälle komma till värdefull eller direkt livsavgörande hjälp, kanske via någon form av dramapoäng. Det finns också stöd för att lösa varför denne vise man övertalas, tvingas, binds eller förbarmas att hjälpa gruppen.

 

[walium]

Re: Vexilla regis prodeunt inferni

Reglerna är som sagt ytterst skissartade och vaga. Men jag håller med dig om dina funderingar.

När det gäller motiv så kan man tänka sig att dessa utgår ifrån en handfull kategorier såsom kärlek, hat, feghet etc. Motiv kopplade till de klassiska skälen till att man överhuvudtaget beger sig till helvetet. Man vill rädda sitt livs kärlek, man ångrar att man sålt sin själ, man vill återföra någon till livet och så vidare. Motivet bör vara en källa till styrka och svaghet.

Mentorn sköts av spelledaren, men jag funderar på om inte varje rollperson skulle tilldelas någon form av djävul med syfte att vilseleda dem. Djävulen kunde med fördel skötas av någon annan spelare. Kanske är det rentav lämpligt att köra spelledarlöst och utan en konventionell grupp av rollpersoner. Som i Polaris alltså.

Jag är gärna med och spånar, men jag har en del egna rollspelsideér som är längre framskridna än just detta. Även om det så klart är oerhört smickrande att någon blev tilltalad av mina lösryckta funderingar.

 

[Dimfrost]

Re: Lottningen färdig!

När nu Maskinhjärtan redan har recenserats kunde det kanske vara kul att få reda på vem som kom på namnet, och vad denne hade tänkt sig att det skulle handla om?

 

[DeBracy]

Ingen mindre än...

...den ökände Arvidos låg bakom denna titel. Vid inlämningen så gav han följande kommentar: "Svårt val. Jag ville fånga kärlek, inte kallhet. "Maskinkärlek" hade också kunnat funka."

Hoppas han tittar förbi och ger någon mer kommentar.


(f.ö. skäms jag en del för att inte ens postat ett bidrag själv... dålig Debbie )

 

[Dimfrost]

Re: Ingen mindre än...

Tur han inte valde Maskinkärlek för det hade inte inspirerat mig, i alla fall.

 

[Sodivra]

Arvidos talar ut

Vad jag hade tänkt mig var ju först och främst att inspirera till något läckert och överraskande, så jag försökte hålla mig ganska öppen. Mycket riktigt var Maskinhjärtan ett bättre namn, öppnare, och ett som faktiskt ledde till inte bara ett synopsis utan en hel recension. Det var en riktigt positiv överraskning så här helt plötsligt, för jag var väldigt sugen på att se en tolkning av namnet. Tack, Dimfrost!

Men om jag hade skrivit Maskinhjärtan så hade det handlat om hjärtat i maskinen, snarare än hjärtat av maskin i en människa. Jag tänker mig ett spel där mänsklighet är något som vaknar efter hand snarare än utsläcks, som det gör i OO's tolknning. Kanske spelar man väktare i en maskinvärld som vårdar och odlar små ömtåliga fickor av mänsklighet och medvetande i maskinen - Varma färger och fosterliknande estetik.

Kanske spelar man automater som undan för undan, smärtsamt, försöker erövra förståelsen och förmågan till mänsklighet och kärlek och samtidigt värja sig mot de av de sina som halkat in i mänsklighetens mörkaste områden. Konflikten mellan att göra det goda och att göra det som behövs göras skulle vara allenstädes närvarande: Ungefär som Promethean: The Created, fast med robotar. Något som du ju uttryckt en vss förväntan på...

Dnalor tyckte att det var helt uppenbart att det var jag som hade skickat in Maskinhjärtan, eftersom jag älskar "La mecanique du coeur".
http://www.dailymotion.com/video/x3hleh_taistoi-mon-coeur
Faktum var att det, och den vinkeln, hade jag inte alls tänkt på. Men det var säkert en undermedveten påverkan när jag valde titeln.

 

[Dimfrost]

Re: Arvidos talar ut

Ah, ja, det har du ju rätt i. Fickor av liv i en maskinvärld (typ Autochthon i Exalted) låter också ballt. Och om jag hade kommit ihåg "La mecanique du coeur" hade det väl varit uppenbart, ja.