Inkognito;n142353 said:
Om det vore så enkelt som att det stannade vid det här. Jag upplever ibland att man drar "våldtäktskultur"-begreppet än längre. Att vara emot könskvotering i företagsstyrelser blir våldtäktskultur.
Jag har inte sett någon påstå att motstånd mot könskvotering i företagsstyrelser skulle vara ett uttryck för våldtäktskultur. Jag kan såklart inte påstå att det aldrig hänt, men jag delar inte din upplevelse här. Snarare upplever jag det som att "våldtäktskultur" lite för ofta pratas om som något som enbart gäller invandrare, specifikt muslimer, snarare än något som genomsyrar vår kultur (som i exemplen jag gav). Att våldtäktskulturen bland "infödda svenskar" påstås inte finnas eller åtminstone inte ha några som helst likheter med våldtäktskulturen från andra länder.
Jag säger nu inte nödvändigtvis att du sagt så, men jag har sett den attityden även här på forumet.
Inkognito;n142353 said:
En bra utgångspunkt tror jag är att utgå ifrån att personen på andra sidan inte medvetet kämpar för ett patriarkat och sexuell objektifiering/äganderätt över kvinnors kroppar.
Jag utgår alltid från att folk i sina egna huvuden vill väl. Jag utgår från att väldigt få som uttrycker sig rasistiskt själva uppfattar det de uttrycker som rasistiskt och jag utgår från att väldigt få som uttrycker sig sexistiskt ser sig själva som sexister.
Dock, även om det kan framstå som annat ibland så är jag helt ointresserad av skuldfrågan. Jag är inte intresserad av att ge någon individ någon "skuld" för något. Jag tror överhuvudtaget inte på "skuld" eftersom jag inte tror på "fri vilja" men det är en helt annan diskussion. Det som intresserar mig är att hitta användbara sätt att analysera världen på.
Det som intresserar mig är att få fler personer att låta analys gå före känslor. Jag är långt ifrån bra på det, och ofta blir jag oerhört frustrerad när jag tycker att jag påvisat ett samband men det tolkas som att jag försöker "påföra skuld". Och med frustrationen försämras min förmåga att uttrycka mig.
Om jag till exempel skriver att "alla män agerar för att upprätthålla patriarkatet", så betyder det i mitt huvud inte att jag ger alla män något ansvar för patriarkatet eller att varje man borde känna skuld för sitt bidrag till patriarkatet. I mina ögon har jag bara påpekat ett sakförhållande - det är omöjligt, i mina ögon, att växa upp i vårt samhälle utan att hjärntvättas med en massa skumma uppfattningar om manligt och kvinnligt, om sexualitet, makt, värderingar och så vidare.
Jag agerar också för att upprätthålla patriarkatet. Sällan medvetet, aldrig med illvilja, jag skulle inte beskriva det som att jag har någon "skuld", men det betyder inte att jag inte gör det. Jag kommer antagligen inte att helt och hållet kunna sluta agera för att upprätthålla patriarkatet med mindre än total hjärntvätt, att hela min personlighet utraderas och ersätts med en som tränats och vuxit upp i en jämställd utopi. Det bästa jag kan hoppas på är att bli medveten om de sätt jag agerar för att upprätthålla patriarkatet och sedan försöka begränsa detta agerande så gott jag kan.
Men jag har inte hittat något sätt att förklara det här på utan att skriva för långt (som här) eller att det upplevs som förolämpande och skuldpåförande. Ofta när jag skriver långt upplevs det ändå som kränkande och förolämpande och skuldpåförande. Trots att jag uttryckligen skriver att skuldfrågan inte ens intresserar mig.