Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,068
Jag vet inte riktigt om detta är starten på en diskussion eller en krönika. Det är i alla fall ett ämne jag ofta funderat över och känner att jag nu bara måste få vädra lite. Det handlar om ett verk som många av oss tycker väldigt mycket om, nämligen Sagan om Ringen. Eller närmare bestämt, hur monstren i Sagan om Ringen beskrivs.
Jag tycker att Tolkien har ett väldigt fantasifullt och unikt sätt att beskriva monstren i Midgård. Många av dem känns verkligen “otherworldly” och märkliga, dessutom ganska vagt beskrivna så att fantasin verkligen eggas. Det är liksom inte vad man ser som är det läskiga, utan det man inte ser och fantiserar ihop själv.
Av denna anledning tycker jag att det ofta är en stor besvikelse hur dessa varelser gestaltats av andra. Många konstnärer och andra adoptörer har inte alls tagit vara på det unika i Tolkiens beskrivningar och istället omvandlat dessa till rena dussinmonster. Så himla tråkigt! Och en missad chans att verkligen få visa något unikt.
Jag tänkte därför våga mig på en liten bildanalys där jag utefter Tolkiens beskrivningar av sina varelser resonerar kring vad jag tycker funkar bra i bilderna, och (kanske mer ofta) vad jag tycker är bedrövligt med bilderna.
Och jag vill poängtera att jag inte påstår mig sitta på någon universell sanning här. Om andra gillar tolkningarna som jag ogillar är det självklart helt okej
Dela gärna med er av era åsikter 
Vi börjar med Väktaren i vattnet. Tolkien beskriver denna som en grön illaluktande varelse med 21 armar med fingrar. Det är ju sjukt fantasieggande och skulle kunna se ut hur som helst. Att varelsen dessutom förmodligen är en sån där “nameless thing” som Gandlaf talar om gör det hela ännu mer kittlande. Är varelsen “nameless” för att ingen känner till den sen innan? Kanske. Men jag tycker även att det indikerar att varelsen har ett sådant sjukt utseende att det liksom inte går att benämna. Jag tycker att Tolkien skapar en närmast Lovecraftiansk stämning kring detta monster, vilket inte är den enda gången det händer!
Så, hur bestämmer sig människor för att tolka denna mystiska varelse. Well, det verkar som att typ 90% av alla tänker typ “Ööööh, långa armar ur vattnet… Det måste vara en jättebläckfisk!” Så himla tråkigt och fantasilöst! David Day bestämmer sig dessutom i sitt Tolkienbestiarium för att skriva att denna bläckfisk heter Nidhugg, något som det inte finns belägg alls för i böckerna!
Många av de målningar som finns av Väktaren i vattnet visar i och för sig inte rätt ut att det rör sig om en jättebläckfisk (fast några gör rentav det), men det är tydligt att inspirationen kommer därifrån:
Bland de allra värsta förbrytarna tycker jag här är Peter Jackson, som rentav låter den bläckfiskinspirerade varelsen sticka upp sitt trista huvud och säga “Buuu!”. Då "subtilitet" är ett ord som inte verkar existera i den mannens vokuabulär, är jag inte förvånad, men det är väldigt trist.
Men jag vill inte bara vara en gnällspik utan även lyfta fram lite bra exempel. Ulla Thynell har här gjort en målning som tar mer fasta på den “otherwordlyness” jag eftersöker:
Dock tycker jag att detta mästerverk är det allra bästa:
Det här är det fantasieggande jag eftersöker! Här finns det “otherworldly” jag eftersöker! Att vad för varelse (eller varelser för den delen) som har armarna är något så annat från vad vi är vana vid att man knappt kan föreställa sig det. Den här bilden tycker jag känns betydligt kusligare än alla bläckfiskmoster.
Jag tycker att Tolkien har ett väldigt fantasifullt och unikt sätt att beskriva monstren i Midgård. Många av dem känns verkligen “otherworldly” och märkliga, dessutom ganska vagt beskrivna så att fantasin verkligen eggas. Det är liksom inte vad man ser som är det läskiga, utan det man inte ser och fantiserar ihop själv.
Av denna anledning tycker jag att det ofta är en stor besvikelse hur dessa varelser gestaltats av andra. Många konstnärer och andra adoptörer har inte alls tagit vara på det unika i Tolkiens beskrivningar och istället omvandlat dessa till rena dussinmonster. Så himla tråkigt! Och en missad chans att verkligen få visa något unikt.
Jag tänkte därför våga mig på en liten bildanalys där jag utefter Tolkiens beskrivningar av sina varelser resonerar kring vad jag tycker funkar bra i bilderna, och (kanske mer ofta) vad jag tycker är bedrövligt med bilderna.
Och jag vill poängtera att jag inte påstår mig sitta på någon universell sanning här. Om andra gillar tolkningarna som jag ogillar är det självklart helt okej
Dela gärna med er av era åsikter Vi börjar med Väktaren i vattnet. Tolkien beskriver denna som en grön illaluktande varelse med 21 armar med fingrar. Det är ju sjukt fantasieggande och skulle kunna se ut hur som helst. Att varelsen dessutom förmodligen är en sån där “nameless thing” som Gandlaf talar om gör det hela ännu mer kittlande. Är varelsen “nameless” för att ingen känner till den sen innan? Kanske. Men jag tycker även att det indikerar att varelsen har ett sådant sjukt utseende att det liksom inte går att benämna. Jag tycker att Tolkien skapar en närmast Lovecraftiansk stämning kring detta monster, vilket inte är den enda gången det händer!
Så, hur bestämmer sig människor för att tolka denna mystiska varelse. Well, det verkar som att typ 90% av alla tänker typ “Ööööh, långa armar ur vattnet… Det måste vara en jättebläckfisk!” Så himla tråkigt och fantasilöst! David Day bestämmer sig dessutom i sitt Tolkienbestiarium för att skriva att denna bläckfisk heter Nidhugg, något som det inte finns belägg alls för i böckerna!
Många av de målningar som finns av Väktaren i vattnet visar i och för sig inte rätt ut att det rör sig om en jättebläckfisk (fast några gör rentav det), men det är tydligt att inspirationen kommer därifrån:
Bland de allra värsta förbrytarna tycker jag här är Peter Jackson, som rentav låter den bläckfiskinspirerade varelsen sticka upp sitt trista huvud och säga “Buuu!”. Då "subtilitet" är ett ord som inte verkar existera i den mannens vokuabulär, är jag inte förvånad, men det är väldigt trist.
Men jag vill inte bara vara en gnällspik utan även lyfta fram lite bra exempel. Ulla Thynell har här gjort en målning som tar mer fasta på den “otherwordlyness” jag eftersöker:
Dock tycker jag att detta mästerverk är det allra bästa:
Det här är det fantasieggande jag eftersöker! Här finns det “otherworldly” jag eftersöker! Att vad för varelse (eller varelser för den delen) som har armarna är något så annat från vad vi är vana vid att man knappt kan föreställa sig det. Den här bilden tycker jag känns betydligt kusligare än alla bläckfiskmoster.
