Som exempel tänker jag mig en hypotetisk CoC-kampanj*: Spelarnas äventyrare blir kultister och äventyren handlar om hur de ska fixa mänsklighetens undergång, bland annat med hjälp av vidriga ritualer.
Här vill jag även komplettera med att designern ofta formulerar något i stil med "du som SL får välja själv hur mycket av reglerna/äventyret du vill använda". Varför behöver det nämnas? Som läsare så är jag fullt medveten om att jag hyffsat medveten om min frihet att använda regler/äventyr som jag vill. Varför behöver det skriva i rollspel, men inte i Monopol eller Fia med knuff?
Här tycker jag iofs helt tvärtom.
Vissa spels skapare är väldigt noga med att deras spel är tänkta att spelas exakt så som de är skrivna, annars ger de en helt annan upplevelse än de tänkt sig.
Jag tycker iofs att detaljnivån är bra, men jag vill inte ha ett halvfärdigt mysterium utan svar. Mycket hellre som i i MUA eller Symbaroum där det finns mysterium i spelardelen, och förklaringarna för dessa i SL-delen. Annars känns det mer för mig som att designern varit för lat för att levereraHär tycker jag iofs helt tvärtom.
Jag vill inte ha specifikation—jag vill ha inspiration!
Om ett spel eller köpäventyr är allt för specificerat och för få saker blir lämnade öppna landar det i “skönlitterärt”.
För mig är Coriolis lite sweet spot, i sitt material. Men jag vet att många hade velat ha mer detaljer där!
Det vill jag!
Det här är väldigt intressant. Jag tänker att det kan ha att göra med hur jag konsumerar rollspelsböcker just nu. Jag spelar väldigt lite jämfört med hur mycket jag läser och utifrån det kanske jag mer använder äventyren som skönlitteratur.Det vill jag!
Mest för att det är lättare för mig som spelledare att välja svar som passar spelgruppen och inte kräver extraarbete för att fungera. Men också för att jag ofta kommer på vad jag tycker är coolare lösningar på mysterier eller andra sätt att väva in dem, vilket gör den eventuella färdigskrivna lösningen meningslös i alla fall.
Medhåll. Sånt där är olidligt. Detsamma tycker jag om i stort sett alla stämningstexter i rollspel. I bästa fall är de bara slöseri med utrymme, i sämsta fall så pinsamma att jag måste plocka fram skämskudden.
Det kan det absolut göra! Jag läser inte rollspel som skönlitteratur. Jag läser antingen för att spela, i hyfsat direkt anslutning till spel eller prepp, eller för att hitta inspiration till eget material.
