VARG IV
Vi tar oss mot kusten. Ett omfattande alferljus leker oroväckande med sin gröna pulserande flamma över natthimlen. I det stora trädet på kullen utanför den med palissad inhägnade hamnstaden Eiglasta hänger kroppar från grenarna. Vitnervävare. Det stormländska samhällets avskum, skys som pesten. Staden sjuder dock av liv. Vi märker av fler spänningar än de som orsakat kropparna i trädet. Något så ovanligt som ett nidendomskloster hotas av en uppretad mobb men försvaras av en ensam kvinnlig rortväktare. Hon bär Namnet Edwige, har en fläta tatuerad horisontellt över ansiktet och flera imponerande ärr. Dom kallar henne häxa. Svingar mot henne med tillhyggen. Snabb som en drauglo hugger hon av armen på en karl med sin västerländska pendelyxa. Mobben försvinner som hundar med svansarna mellan benen men våldet ligger där och bubblar under ytan. Man kan se det i människornas blickar. Oron är stor på grund av det allt mer ihärdiga ljuset från skyn. Dess ursprung försvinner långt bortom havet. Stadens båda maktfaktorer Esklaklanen i form av Höggvald Eskla och de mystiska stjärnsvurnas ledare Tangbrand är väldigt intresserade av att lösa dess gåta. De erbjuder sig utan större omsvep att utrusta ett långskepp med besättning till vårt förfogande. Jag har för övrigt börjat klä mig i pälsar som man gör här i Stormländerna. Lämnade min vackra Mittländska ullmantel som jag fått av drottningen i Majnjord vid Einarsgården. Tänkte att Esklaklanen hade skrattat åt mig om jag vandrat in i deras hall och såg Mittländsk ut. Jag måsten göra allt för att vi ska lyckas med vårt värv. Till och med förändra mig själv, en sista gång.
Utanför Esklaklanens ölhall möter vi dvärgarna igen och ingår en pakt. Vi ska återbörda Zmajoka till dom vilket kommer att leda till att nidrunan hävs och vi Fynningar slutligen kan få dö med ära och nå stormevaka. Jag får en dvärgisk vänskapsruna inbränd i handen. Med på vår färd får vi den mörkt skäggige och i lädermask klädde Vestri av Vestris blod. Han har djupa grå ögon och går barfota. Dvärgiska tatueringar pryder hela hans kropp. Han är fåordig men när han väl säger något är det av betydelse. Våra kusiner från Tveirsätten Brothild och Helga har även dom bestämt sig för att följa oss på äventyret för släktens bästa och vi välkomnar dom hjärtligt. Jag tänker på vad väverskorna sa: Följ alferljuset, österut över havet, följ Gjafvalderståget. Ni kommer att möta etterstormar, en Havsdronyg, samt en malströms djup. Lös Rimhavets gåtor. Den vandöde björnen vet vägen till dödens hallar. I Nidhstynger öga finner ni sanningen.
Bjarking, halskarl på långskeppet Bäckermärr som anlitats åt oss är en glad prick och den ende av besättningsmännen som verkar upprymd över att få bege sig ut på uppdrag. Rutger hittar några mästersmeder från Vildland, Ragrut och Ongbar Bolk, som han får hjälp av att smida en bronsbrynja under den vecka det tar innan skeppet är färdigt för avfärd. Kapten på skeppet är Traen Grimkäft och vid hans sida står tryggt nog en stormikhjalt, Hravna. Vad skulle kunna gå fel då vi har Stormes välsignade vid vår sida? Dagen för avfärd kommer nidendomskrigaren Edvige till skeppet och säger att hon ska åka med. Hon söker efter sin make Hoskuld Eskla, bror till den mäktige Höggvald Eskla och försvunnen till havs. Det är bara att tacka och ta emot då hon vida överträffar oss i stridskapacitet! Ytterligare en person kliver på i absolut sista stund, en som döljer sitt anlete med en kåpa. Han är utsänd av de stjärnsvurna och säger sig heta Valtaja, vandraren på alfiska, och nu är skeppet fyllt till bristningsgränsen.
Torkel är alltså min son. Atla den vackert vithårigas son. Vi försöker nu umgås på ett annat sätt än tidigare men det blir lite stelt. Platsbristen gör privata samtal svåra. Båten är full av besättningsmän som heter saker som Garmvråle, Myrkjartan, Mundelfarne och Stöng. Istället för att prata sjunger vi tillsammans med sjömännen och jag faller in i det jag kan bäst, att berätta skrönor.
Sagan om Jorn och Solvei.
En gång vaknade Storme med nyväckt kraft och överväldigande jaktlust. Han önskade skinande sol under dagen så att han kunde få jaktlycka och därför skickade han sin son Jorn att till gryningen få Solvei på gott humör. Jorn vandrade österut över landet tills han kom till havet och såg sin gemål bada i dagbräckningen. Solvei var den vackraste av alla gudinnor och var och en som såg på henne skulle förtrollas av hennes skönhet. Så strålande vacker var hon att Jorn, som var natten och mörkret, endast kunde träffa henne under gryning och skymning för att inte skapa obalans i världen så att det blev mörkt under dagen och ljust under natten. Dessa stunder tillsammans var deras lyckligaste ögonblick. När Jorn hade kommit fram till det östra havet vadade han ut för att omfamna sin hustru, men på vägen reste sig ett fruktansvärt odjur upp ur havet, Nidhstynger, den största drakormen som blivit sprungen ur mörkrets sköte. För att kunna träffa sin hustru var Jorn tvungen att slåss mot Nidhstynger och kampen skakade hela Trudvang. Luften mullrade som åska av deras kraftansträngningar och stormar for över havet där deras angrepp möttes. Jorn slet upp havets botten för att skydda sig mot drakens sprutande etter så att det kvar blev endast sönderbrända klippor. Stormes son fick så tag på drakormens hals och de båda låstes i ett grepp som för var dag skulle tära på deras krafter men utan att för den skull sina. På detta vis kunde Solvei utan att rädas Nidhstynger färdas över Trudvangs himmel var dag och uppvisa sin förtrollande skönhet. Dagarna det är molnigt är då röken från Nidhstyngers giftiga andning täcker skyn.
Den gode jarlen Gjafvalder som bosatt sig invid kusten levde ett gott liv tillsammans med sin hustru Embla och sina tre barn Einar, Tveir och Thrir. Med tiden visade sig vädret bli sämre och vågorna piskade upp på land så långt att Gjafvalder snart fann sig bo ute i vattnet. Detta bekymrade honom och han frågade den gamla Viska vad han skulle göra för att få frid i hemmet. Viska berättade då för honom att det stormande havet skapades av kampen mellan Jorn och Nidhstynger och att detta endast kunde stoppas genom att dräpa odjuret. Gjafvalder rustade sig och begav sig ut över havet med sina skepp. Där såg han hur Nidhstynger, den fruktansvärda besten lyckats betvinga den utmattade Jorn och fångat honom i ett dödligt nackgrepp. Men kampen hade inte varit förgäves för Jorn höjde triumfartat Nidhstyngers etterfyllda och utslitna lungor i sin högra hand. Gjafvalder utbrast då:
Útin eitur vera ekki neinn hræddur vith thér. Í thes andartak ég munu drepa thér og thér leyfa til botn af heimshaf síga hvar ekki eins Heillfrigg geta thér endurheimta!
[Utan etter räds dig ingen. I denna stund skall jag dräpa dig och låta dig sjunka till havets botten där inte ens Helfrigg kan kalla dig åter!]
Med dessa ord anföll han drakormen och kämpade själv som en vildsint best så att hela Fynhem föll i dimma. När han körde sin klinga djupt i odjurets käft föll besten livlös ner i den vattenfyllda graven och stötte emot dess botten med sådan kraft att hela Trudvang skälvde av jordbävningar. I segerrus förkunnade Gjafvalder:
Hér, hvar ofsavethur af eitur ennthá sveifla og Hjrn blóthugur andardráttur enn-thá leynilegur himinn er hlith til Todeshjall hver ég litha sjálfur ath vaka yfir.
[Här, där etterstormar fortfarande sveper och Jorns blodiga andedräkt fortfarande förmörkar himlen är porten till dödens hallar som jag ställer mig att vakta]
Och så blev det.
Jag undrar om Torkel är chockad eller oberörd av att jag är hans riktiga far? Svår att bedöma är han valpen. Likt Gjafvalder själv beger vi oss nu ut på jakt till havs genom rimhavets dimslöjor. Där Brotarna sägs komma ifrån och där havsvargar ständigt hotar. Dit ingen frivilligt beger sig. Det enda man egentligen vet om Gjafvalder är att han inte kom tillbaka från sin resa…
Efter någon vecka till havs uppstår en malström framför oss i vattnet. Ett enormt oundvikligt slukhål som sväljer hela långskeppet med besättning och allt. Rutger sjunker till botten i sin nya glänsande brynja av brons. Torkel slås nästan medvetslös men jag lyckas hitta en vrakspillra till honom att klamra sig fast vid. Han är min son, hinner jag tänka innan allt svartnar för mig. Är vi döda? Har vi kommit till Narstränderna? Platsen i dödsriket man anländer till om man dör till havs.