Trudvang - Den svarta solen + Vattnaskymmel

[Råttfångaren]

MOIRA I

​

Edair'maan.

Kära Torkel. Hoppas Hrafnir når dig med svärd i hand och att du överlåter det tråkiga tänkandet åt fader Varg. Och att ni äntligen fått Er förstfödde och att den klarade varganatten i Bjarnskogen som Varg föreslog.


Här i Mittland har jag äntligen återförenats med mina adoptivsyskon Brandw och Gwydion som jag aldrig tidigare mött i vuxen ålder. De har fått bud av vår fader Gwydrin som ber om hjälp mot ett stort mörker på de klagande vindarnas ö, Edair'maan. Frågan är vad som kan vara ett större hot än Bulturernas expansion från det södra Sylvan och vårt fjärde syskon Brans fångenskap hos dessa människoätande as. Brandw är en stor krigare och leder mindre grupper av krigare bakom fiendens linjer på ett imponerande sätt. Men jag befarar att han är ansatt av ett stort mörker ty den som stirrar för djupt ner i avgrunden blir ju som alla vet en del av det. Han verkar även ha en ansträngd relation till Gwydrin. Jag undrar hur jag kan hjälpa honom? Dessutom följer han blodsguden Gave. Nidendomsföljarna här verkar besatta av att tro att demoner hotar överallt men i fallet med de benklädda bulturerna är jag faktiskt beredd att hålla med.


Gwydion är en gåta, uppvuxen på ett kloster i Illdebad sedan fem års ålder. Hon verkar ha dolda kvalitéer och är lika orädd som sin bror. På färden över till ön med koggen Ostanvind hade en grupp av dom smugit ombord och överraskade oss i natten. De brann av vildmännens raseri och kämpade in i döden precis som arker.


Vår dimmiga ö tornade upp sig ur havet med det enorma berget Eldjair i centrum. Vi hörde genast rykten om någon form av konflikt mellan fader Gwydrin och nidendomsprästen på ön, Sorkwalan. Och även att Gwydrin kan ha förts bort? Sedan hörde vi något annat märkligt, att en mystisk man rör sig på ön med ett följe krigsmän. En kall vind följer hans spår och det sägs att det är som att all glädje försvinner då han passerar. Hans följeslagare kallar honom konungen, men han går även under namnet Kaan, går klädd i pälsmantel och hosor och rider på en väldig ulv. Vad kan det vara för mörker som hotar vår tidigare så lugna, karga, dödligt vackra ö? På en rest gammal sten delvis dold av naturen vid stigen till släktgården Eldwin läser vi på röna: ”På denna plats mottog Yggbran Rughla Gave.” Och så något om skydd mot mörkrets återkomst, ”Gave bevara hans själ.” Jag hoppas vid Storme att jag inte kommer att behöva din hjälp.


Som en främling går jag ibland dom, även fast de tror att jag är en av dom.

Saknar Er mer än vad jag kan tillåta.

 

[Råttfångaren]

GWYDION III
​

Efter att vi ankom till Edair’maan sporrade jag de andra att genast ge oss ut på vägen mot familjens gård. Hade vi stannat en natt i Vulklama hade kanske tanken slagit oss att ta en båt runt ön. Men vi valde fel och tog våra hästar längs fastlandet. Gadb prövade oss sannerligen.

Under dagar reste vi i det vackra men ogästvänliga landskapet. Till en början tvingade jag mig själv att resa vidare även nattetid och de andra två fick snällt följa med då de inte tänkte låta mig resa själv.

Det är vackert på ön, men jag känner inte igen mig någonstans. I Vulklama talades det om en som kallar sig ”Kaan” som ska dra omkring på ön. Bäst att hålla ögonen öppna, ty detta låter olycksbådande i mina öron. Längs vägen kom vi över en gård, vars befolkning slaktats. En garm åt av ett lik och jagade oss därifrån. Vid Gadb, vad händer på vår ö!



Efter en lång resa i det fruktansvärda regn som sköljer bort skörden ur åkrarna når vi till slut gården. Kvar fanns bara husens grunder och i massgravar ligger brända lik. Ett av dem bär fars halssmycke med Silverormsordens sigill. Vad som hände därnäst vet jag inte, för jag förgicks av sorg och grät bara intill fars förkolnade lik.

Vad som nu ska ske vet jag inte. Brandw är familjens överhuvud och jag är rädd att han ska få någon typ av idiotisk idé. Men båda mina syskon fick höra från den gamle stallmästaren som överlevt att gavlianen Sorkwalan kanske ligger bakom detta. Kanske beger vi oss till klostret via Vulklama?

 

[Råttfångaren]

BRANDW III
​

Jag är nu föräldralös då min far blivit dödad av demonriddare. Inga tårar fälls för den veklingen, men det här ställer till flera problem för mig. På ett sätt så är jag fri från mitt förutbestämda öde som arvtagare till silverormsordern som min far påstått existerar, men samtidigt så kräver min heder att jag hämnas mordet på min far. Att han blev bränd av rättrogna förenklar inte saken. Mitt hjärta kommer behöva härdas och min gud ge mig förlåtelse för det som kommer hända. Gwydion sörjer och även Unnr, vilket vi inte har tid med då vi alla tre har fått en förbannelse över oss. Ett brännmärke satt av någon demon som sprider sig över våra kroppar och jag känner att min lekamen blir svagare.

Jag måste övertyga mina kamrater om att nästa steg på vår resa är att söka upp häxan som finns på ön. Under kriget så såg jag makten som finns i häxeri och demondyrkan. Hur bulturer genom blodsoffer och med hjälp av fasansfulla reliker upphävde naturens lagar. Min hämnd är det som driver mig och jag är villig att göra vilket offer som helst för att se den uppfyllas.

 

[Råttfångaren]

MOIRA II
​

Eldwin

Kära bror. Jag skriver till dig även fast jag inte är säker på att mina ord kommer att nå dig. Vet inte om jag vågar skicka bud med Hrafnir ty vi verkar ha drabbats av en sjuka, kanske till och med pest. Och det grämer mig mycket ty jag har stora, fasansfulla nyheter att förtälja. Låt mig ta det från början.

Ön är farligare än vad jag uppfattade som barn, mycket mer oberäknelig. Kanske är det mörkret som fallit eller så har det alltid varit såhär bara att jag varit omedveten om det. Det tar väldigt lång tid att resa i tuff terräng mellan klippor, forsar och skrevor. Vi måste försöka färdas över vattnet framöver. Vädret är även det oberäkneligt. I ösregn stöter vi på en överfallen gård. En garm dröjer sig kvar och äter på liken av djur och människor. Flera familjer har blivit slaktade här, även barnen. Brandw spejar och lyckas nätt och jämnt ta sig undan besten. Vi drar oss tillbaka, vill inte locka till oss den som kallas konungen och har garmar i sitt följe. Något säger mig dock att vi kommer att behöva konfrontera honom. Sedan kommer skräcken. Den stolta vackra gården Eldwin är nedbränd till grunden. Och det är långtifrån det värsta. I en grop har alla bränts levande till döds. Gårdskarlen Hwil dör i våra armar och berättar att Sorkwalan kommit med riddare dit, nidendomska demonbröder som utförde massakern.



I fiskestugan som tillhör gården finner vi Gwydrins rustning. En rustning för sanna hjältar och Tronländska ättlingar, i rokjärn. Han verkar ha varit något större än vad vi har förstått, kommer vi någonsin förstå? Vi hittar även en krum dolk samt Gwydrins personliga sigillring. Det är här som Brandw visar vad han funnit vid gården som överfallits av garmar. Guldmynt präglade med en mans ansikte på ena sidan. Och på den andra, den omisskännliga symbolen av den svarta solen vilket får mig att tappa fattningen. Vad i Helgaardhs alla riken är det här??

Måste få reda på mer om den här ”konungen” och varför han låtit prägla mynten? Eller är det för farligt?


På väg med familjens lilla båt tillbaka till Vulklama stöter vi på en wulterfisk och hjälper den med att dra ut harpuner ur den. På morgonen finner vi en kista pärlor på stranden. Ett gott omen till sist.


Väl i Vulklama tar vi in på gården som ibland används som värdshus. Brandw upptäcker att det finns någon på övervåningen som är allvarligt sjuk i den flammande febern med eldsliknande utslag på kroppen. Smittan är redan här.

 

[Råttfångaren]

GWYDION IV
​

Tillbaka i Vulklama. Här tog vi in på värdshuset och betalade för oss med hästköttet efter Moiras namnlösa springare. Hon är nästan ett med naturen på något vis, men inte på det sätt jag tänkt mig innan. Moder Alys, som lärde oss om botanik och zoologi, ömkade för allt naturen hade att ge och hade namn på minsta daggmask och underhöll växter som vore de hennes barn.

Men detta beteende är ju i själva verket onaturligt. Moiras vis speglar ju snarare naturen som den är, grym och ordlös. Kanske rättvis?

Moira tjatar på mig om min gud, och hennes också. Hon vill jämföra hennes flowror med min herre och frågar upprepade gånger huruvida jag ”talar med min gud”. Jag säger att jag gör det varje dag när jag ber men hon verkar inte förstå. Jag håller verkligen av Moira, men det finns en barriär mellan oss.

Även Brandw gör det svårare än jag velat att tycka om honom. Han babblar vidare om hur vek vår far var, fast det är uppenbart att han var en maktspelare av rang här på ön.

Vem far egentligen var har ännu inte framgått.

Vi har talat med nästan alla här i Vulklama men ingen har några ordentliga svar.

Vart vi ska bege oss nu återstår att se, våra viljor skiljer sig.



Vi har alla tre fått märkliga röda utslag, eller brännmärken. Vi fruktar att vi drabbats av en farsot.

 

[Råttfångaren]

BRANDW IV
​

Del 4

Vulklama, vilket skitställe. Jag har tvingats att framstå från min bästa sida när jag kommunicerat med lokalinvånarna. Mina efterforskningar har lett till massvis med viktig information dock. Det finns ett flertal lågintensiva konflikter här ute på ön om skitsaker som inte betyder någonting i relation till invasionen av Dranvelte. Jag har fått fram viktig kunskap när det kommer till häxan Fianna. Hon har tydligen döttrar och barnbarn ute i Alvangvatten. Detta kommer jag att kunna använda till min fördel. Märket på min hand blir intensivare och större och det måste bort! Mordet på min far, och konflikterna som han var involverade i verkar vara en del av något större. Gavlianerna på ön följer en tro som jag nödvändigtvis inte känner igen mig i. Jag är upplärd i att Gave finns inom oss och vi får kontakt genom att utföra hjältedåd. Här verkar de inte hantera saker genom ärorik strid utan genom trött och sniken byråkrati. Jag känner att min väg är rättfärdig och inga metoder är smutsiga om det gäller att stoppa någon form av demonkult likt den Unnr talar om. En ökande oro växer inom mig när det kommer till min andra syster dock. Hon verkar inte vara tränad för våld på det sättet som vi andra är. Hur tänkte min svagsinta far när han placerade henne i ett kloster där krigskonst inte prioriteras?

 

[Råttfångaren]

MOIRA III
​

Vulklama.

Magh, hör mina viskningar i dimman. Jag tackar dig ödmjukast för att du fört mig hit så att jag kan fullfölja mitt öde. Ett öde jag trodde att jag hade uppfyllt men ack jag är så ovetandes i förhållande till Er, ni sprungna ur blommorna. Tack för att jag fortsatt får förtroendet att bekämpa den svarta solen åt dig, att du finner mig värdig, jag skall icke svika!



Människorna i Vulklama och överlag på ön verkar det som, har nästan helt lämnat ostroseden. Det är hemskt att se vad som händer då gavetroende tar över en plats. Vårt folk lever otryggt här. Jag önskar om mitt öde tillåter det att bekämpa nidendomens utbredning över Mittland med alla tillbuds stående medel. Ack jag som trodde att jag skulle kunna leva och verka här på min barndoms ö. Först måste jag ta reda på mer om den svarta solen som är här i form av en svart vind, konungen Kaan. Det är sant det som spågumman i byn här sa: att en sol inte släcks i första taget, om någonsin. Men jag svär att bekämpa den i återstoden av det liv som den här kroppen bär.



Mina syskon är svåra att förstå och närma sig. Kanske är det deras tro på den enda guden som gör saker och ting svårare. Jag känner att mitt tålamod är aningen kort. Det är helt enkelt en avgrund emellan oss. Vi får se hur de hanterar Sorkwalan. Jag vill ha hämnd men förstår samtidigt att det finns större saker och omständigheter i rörelse här vilket försvårar allt. Nidendomsprästen måste svara på frågor om far, öns mörker och sjukdomen. Annars kommer han behöva plikta med sitt liv.

 

[Råttfångaren]

BRANDW V
​

Del 5

Mörkret över Vulklama är tyngre än vad jag ens kunde föreställa mig. Westermarks företrädare på ön är ett gäng ulvar i fårakläder. Män som bakom en ljusets förklädnad sprider ett gift över ön. Jag har själv känt på den gästfriheten som Sorkwalan och hans demonbröder erbjuder mäktiga och rättstrogna krigare. Detta genom att den hemskt fula mannen och Sorkwalans högra hand Pior Mauri har förgiftat oss.

Dock så lyckades jag med mitt skarpa intellekt få information och en kur av en av bröderna i klostret, som i förtroende berättade för mig att Gaves allsmäktiga omfamning verkar ha lämnat ön. Han talade om att alla förutom Sorkwalan inte har någon kontakt med högre makter längre. Detta är djupt illavarslande. Vilka demoner har ens makten att hindra den allsmäktige att hjälpa sina undersåtar. Eller är det så att Gave själv har bestämt sig för att denna ö inte går att rädda?

Hur som helst så är det här en situation som enbart en man av min kaliber kan lösa. Bestarna på ön faller för min båge som regn på en mörk höstdag. Även min syster Gwydion har dräpt sitt första monster. Det är ett gott tecken för framtiden. Det är endast genom våldet och smärtan som en stark karaktär kan byggas. Min andra syster Unnr har verkar inte vilja kalla på sin mor sjörået för att hjälpa oss. Det kanske finns en konflikt där som hon undangömmer för oss andra?

Trots att det inte kommer till mig naturligt så känner jag att jag behöver rädda denna ö från uppenbar undergång. Att nå framgång där min far misslyckades och återupprätta den befläckade status och känsla av äckel, som mitt efternamn nu sprider över landet likt en pest. Folket på den här ön behöver en hjälte nu när Gaves kärlek har lämnat dem. En hjälte som inte viker med blicken när mörkrets avgrund tittar tillbaka.

 

[Råttfångaren]

GWYDION V
​

Vi lämnade Vulklama efter att ha vänt på varje sten i jakt på ledtrådar rörande far, Kaan, situationen på ön och Sorkwalan. Utan större resultat egentligen. Jag tyckte det verkade som om den grove stenhuggaren visste något, men han var så vresig att det inte gick att få något ur honom. Dock delgav han att det i klostret finns en runsten från gamla tider, något som intresserade både Moira och mig. En sak vi kan enas om… I övrigt talar Moira mest om hjältedåd, dödande och Flowror. Hon försöker ständigt få min enfaldiga bror att överge sin tro på Gadb och bekänna sig till hennes skogsandar. Måste en dag sätta mig ner med Brandw och förklara sakernas tillstånd. Att han inte har läshuvud ser man ju på flera dagsmarschers avstånd, men att det är såhär illa… han verkar inte alls inse problemet med att offra till skogsrå och flowror, verkar tycka att det går hand i hand med att vara trogen Gadb.

Nog för att Flowrorna är mäktiga varelser, som är aspekter av herren själv, en av många sätt han manifesterar sig bland oss, men att dyrka dem som separata gudomar…

Brandw tyckte det var lustigt att erbjuda min hand till en kärlekskrank gubbe som skickade en påse snäckor åt mig. Sådant ägnar han sig åt mitt i allt detta. Man häpnar.



Vi reste från Vulklama i vagn med en man som ville ha hjälp att döda sin bror, eller en som utger sig för att vara hans bror, som återvänt efter många år på fastlandet och nu håller vår förare med familj och en tredje bror med familj fångna på deras egen gård. Jag fick övertala honom med att vi skulle komma och hjälpa honom när vi besökt klostret OM vi får möjlighet.

Tycker något verkar fel med den mannens historia.

Med oss hade vi också en bultur som Moira är fascinerad av. Hon kanske tänker gifta sig med honom, vad vet jag. Han är allt Moira kan tänkas vilja ha, en mördande hedning.


På vägen råkade vi på happjor som Brandw och Moira lovat någon att ta itu med. Herren visade mig en syn strax innan vi gick i batalj med dem, en vision av skepp som anländer i Vulklamas hamn, Sorkvallan som rider för att möta dem.


Striden med hapjorna blev tuff. Jag dödade en med min seax men blev själv allvarligt skadad. Moira blev mycket nöjd och imponerad, över att jag nu har dödat. Spenderar resten av resan liggande i vagnen.


På vägen stötte vi mycket riktigt på Sorkvallan, på väg till Vulklama. En hederlig karl tycktes han vara. Sade åt oss att vänta honom vid klostret.


Väl där möttes vi av en gavlian vid namn Pior Mauri, den gräsligaste karl jag någonsin sett. Han fick Labras, den unge mannen som levererade varor till Siro Werte och som alltid stirrade odiskret på Tibba med käften dumt halvöppen, att framstå som en alvprins.

Här verkade allt frid och fröjd, tills vi upptäckte att vi förgiftats. Till vår räddning kom en annan broder, som inte tycks välvilligt inställd till Sorkvallan. Dock räckte hans konkokt inte till vår bulturvän, som nu är allvarligt sjuk. Jag tänker ge mig in i klostret i natt för att söka svar om far, och ska även se om jag kan hitta något att bota honom med.

 

[Råttfångaren]

MOIRA IV
​

Happjors sång.

Dimman ligger tät över Edair’maan. Bakom de disbeklädda klipporna och karga platåerna döljer sig en svärta, ett mörker som letat sig in i människors hjärtan och sinnen. Brandw och Majnwuld förtärs båda av någonting; galenskap, hämnd, våld och avsky, en soppa av de hemska handlingar som de begått. Men alla kan välja en ny väg att vandra. Kan jag visa dem vägen? Det beror på hur djupt ner i avgrunden som de skådat…



Vi får med oss Majnwuld, övertygar honom om det finns något större att vinna därute och att hjältedåd kan rädda hans förminskade tillvaro i Vulklama. Har ingen aning om han följer med av sina egna smala motiv eller om han ser en ljusare framtid i oss och våra rättmätiga krav på sanning och hämnd. Vår krassa verklighet är att vi behöver all hjälp vi kan få.



Vi åker på Svides fullastade kärra mot klostret i Glodurr. Först hade vi dock lovat den enda familjen som fortfarande följer öns gamla traditioner att jaga bort några människofåglar som stört säljakten. Gwydion har i sitt kloster hört att de går under namnet Happjor, att de talar drakars språk och älskar vackra glittrande ting. Så vi lockar dom med pärlorna vi fick av Wulterfisken. Efter en lång stund landar en av dom men det går inte att kommunicera med den. Vi anfaller den trots att det bär mig emot. Dess skri gör att vi tvekar ett ögonblick och då dyker flocken emot oss i vågor från luften. Det blir en tuff strid då de ständigt lyfter mot skyarna för att sedan störta nedåt igen. När fjädrarna slutligen slutat falla tar sig Majnwuld en männskofågelklo medan vi ser tre skepp mot horisonten. Gwydion ser för sitt inre att fler gavlianer och riddare är i annalkande. Vad är det som händer på den här lilla ön? Vad vet företrädarna för Gave som vi inte vet? Tydligt är iallafall att jag har missbedömt min syster. Hon verkar tyvärr ha sin guds fulla förtroende. Kanske är hon precis som jag här som en förkämpe eller apostel? Några får mycket av spjutet i sig, andra mer av trädet!



Kärran tar oss vidare på en oväntat bra väg. Sången om hjältedåd läker våra sår. Vad skulle jag göra utan all hjälp från vår älskade ödesgudinna? En regnig dag ser vi ryttare komma emot oss i full galopp. Vi ställer oss i vägen men de gör ingen som helst ansats till att stanna. Brandw utstöter ett avgrundsvrål då han inser att det är Sorkwalan med sina fem riddersmän, demonbröderna som dundrar fram. Något i Brandws blick och röst får prästen att stanna. Han har bråttom att möta sina bröder som anländer från Väst men bjuder oss till klostret för att tala igenom allt som hänt. Det låter nästan lite för bra för att vara sant.

När vi väl når Glodurr och klosterbyn så möts vi av fattighjon som ber om allmosor. Det är en dyster och sorglig plats. Varför lever så många människor i byar och städer? En Arilak möter oss vid klostret. Då vi säger att vi bjudits in av Sorkwalan verkar han avogt inställd, framförallt till sin ledare och en Pior med puckelrygg, översteprästens högra hand. Det verkar till och med som att Arilak varnar oss för Sorkwalan. Vi tilldelas en enkel stuga. Eldsmärket har flammat upp igen, blivit större. Vi får varm mat. Sedan insjuknar vi snabbt. Är det sjukdomen eller är vi förgiftade av Pior den ohygglige? Febern klöser huden inifrån. Majnwuld verkar riktigt illa däran. Är han förlorad? Kan jag rädda honom genom att ta hjälp av Magh? Göra honom till min Duvunge!? Berätta din historia på dödsbädden, Majnwuld, och jag ska skalda om den i svärdshallarna. Morgu kommer till mig, viskar med sin bloddrypande mun i mitt öra. Jag tror först att hon är här för att hämta mig till Othwa. Men i febertopparna tränar hon mig hårt i raseriets stridskonst, hetsar till kamp, mot gavlianerna. Ur mitt hår växer något kallt och vasst. Jag drar fram svarta pilspetsar ur skallen. Klostret brinner framför mina ögon. Jag är en jättelik vitkalkad demon som glider fram genom eldslågorna. I handen har jag ett knippe av demonbrödernas skallar.

 

[Råttfångaren]

GWYDION VI
​

Jag tog mig på natten in i klosterkyrkan. Genom bibliotekets fönster gled jag in, barfota. Jag fann inget som pekade oss i rätt riktning, utan en underbar bönebok, förmodligen Sorkwallans personliga. Att stjäla från en sådan orm gjorde mig inget.

Jag fann även ett sällsynt exemplar som behandlar botanik.

Tumult på gården. Hästar, många, galopperade in och någon förde en hemsk klagan där ute. Snart hörde jag hur dom som anlänt äntrade kyrkan och passerade rummet jag intagit. Nyfikenheten fick övertaget mot förnuftet, och med en dyrk tog jag mig ut i korridoren för att undersöka. Sorkvallan torterades i ett rum längre in i kyrkan, jag såg honom genom nyckelhålet. Förhörsledaren frågade efter oss! Just då kände jag mig iakttagen. Jag vände mig om och stod då öga mot öga med en munk. Jag försökte få honom att hålla tyst, rädda oss båda, men medvetet eller ej varnade han dom i tortyrkammaren.

Tillbaka in i biblioteket, kastade mig ut genom fönstret och kom undan med ett ömt ben.



Vi rymde på stulna hästar under kalabaliken som uppstår när Brandw satte eld på stallet, med en medvetslös knekt som fånge. På vägen dog Majnvuld av giftet vi matats med. Moira förberedde honom på deras vis. Senare slog vi läger i en stuga vi hittat, där jag förhörde gossen. För han var en gosse, yngre än alla oss. Jag var rädd för vad Brandw skulle göra, så jag krävde att få tala med honom först. Han fruktade att bli smittad av farsoten vi bär på, kallade oss demoner. Det gjorde ont.

Vi släppte pojken fri med den information vi har att överlämna till Merkul Sulsak, hans ledare, den som torterade Sorkwallan.



När dom andra hade lagt sig att sova under den övergivna stugans tak, satt jag vakt i glöden av vår eld, läsande böneboken jag tagit från klostrets bibliotek. Böcker är sällsynta ting i detta land har jag förstått, men själv växte jag upp omgiven av dom.

Boken är vacker och väcker en lust att studera och meditera över orden. Jag blev lycklig av att läsa den.

Moira muttrade ogillande om böckerna tidigare, denna manifestation av det västerländska, av Gave och oss som dyrkar honom. Hon är aggressiv i sin kritik, hatar oss och menar att vi förpestar världen, både genom våldet med vilket tron först kom hit, och genom rättvisan den medför.

Ty den hjältedyrkan som frodas i Mittland är motsatsen till det rättvisa. Den som är stark och brukar våld, den kommer till Othwa för att festa och strida än mer.

Men den som plöjer fälten, helar dom sjuka eller hjälper barn till världen går inte samma hägrande öde till mötes. Det är den starkes rätt som är giltig.

Många av Gadbs företrädares metoder är svåra att sympatisera med, men herren själv är lätt att älska. Alla får plats i hans Himmelhall och allt som krävs är tillgivenhet och godhet. Vad flowrorna söker är höljt i dunkel, ingen vet vad Morgu vill med själarna hon lovas av sina dyrkare.



Blodstågen är grymma företag som skördar liv. Förhoppningsvis utgår inga fler från väst. Men jag önskar att vår tro kan fortsätta spridas på fredligt vis och med kärlek, för alla dom som inte dyrkar våldet, utan skyr det. Dom vars livs dagar är arbete som gagnar andra och inte bara dom själva och för barnen till fattiga stackare som svälter när skörden regnar bort.



Imorgon reser vi vidare för att ta en båt till ”häxan” som vi hoppas kunna ge oss svar.