Trudvang - Den svarta solen + Vattnaskymmel

Joined
20 Aug 2018
Messages
92
MOIRA I

55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

Edair'maan.

Kära Torkel. Hoppas Hrafnir når dig med svärd i hand och att du överlåter det tråkiga tänkandet åt fader Varg. Och att ni äntligen fått Er förstfödde och att den klarade varganatten i Bjarnskogen som Varg föreslog.


Här i Mittland har jag äntligen återförenats med mina adoptivsyskon Brandw och Gwydion som jag aldrig tidigare mött i vuxen ålder. De har fått bud av vår fader Gwydrin som ber om hjälp mot ett stort mörker på de klagande vindarnas ö, Edair'maan. Frågan är vad som kan vara ett större hot än Bulturernas expansion från det södra Sylvan och vårt fjärde syskon Brans fångenskap hos dessa människoätande as. Brandw är en stor krigare och leder mindre grupper av krigare bakom fiendens linjer på ett imponerande sätt. Men jag befarar att han är ansatt av ett stort mörker ty den som stirrar för djupt ner i avgrunden blir ju som alla vet en del av det. Han verkar även ha en ansträngd relation till Gwydrin. Jag undrar hur jag kan hjälpa honom? Dessutom följer han blodsguden Gave. Nidendomsföljarna här verkar besatta av att tro att demoner hotar överallt men i fallet med de benklädda bulturerna är jag faktiskt beredd att hålla med.


Gwydion är en gåta, uppvuxen på ett kloster i Illdebad sedan fem års ålder. Hon verkar ha dolda kvalitéer och är lika orädd som sin bror. På färden över till ön med koggen Ostanvind hade en grupp av dom smugit ombord och överraskade oss i natten. De brann av vildmännens raseri och kämpade in i döden precis som arker.


Vår dimmiga ö tornade upp sig ur havet med det enorma berget Eldjair i centrum. Vi hörde genast rykten om någon form av konflikt mellan fader Gwydrin och nidendomsprästen på ön, Sorkwalan. Och även att Gwydrin kan ha förts bort? Sedan hörde vi något annat märkligt, att en mystisk man rör sig på ön med ett följe krigsmän. En kall vind följer hans spår och det sägs att det är som att all glädje försvinner då han passerar. Hans följeslagare kallar honom konungen, men han går även under namnet Kaan, går klädd i pälsmantel och hosor och rider på en väldig ulv. Vad kan det vara för mörker som hotar vår tidigare så lugna, karga, dödligt vackra ö? På en rest gammal sten delvis dold av naturen vid stigen till släktgården Eldwin läser vi på röna: ”På denna plats mottog Yggbran Rughla Gave.” Och så något om skydd mot mörkrets återkomst, ”Gave bevara hans själ.” Jag hoppas vid Storme att jag inte kommer att behöva din hjälp.


Som en främling går jag ibland dom, även fast de tror att jag är en av dom.

Saknar Er mer än vad jag kan tillåta.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
GWYDION III
404126501_606393881555224_355442219447044893_n.jpg

Efter att vi ankom till Edair’maan sporrade jag de andra att genast ge oss ut på vägen mot familjens gård. Hade vi stannat en natt i Vulklama hade kanske tanken slagit oss att ta en båt runt ön. Men vi valde fel och tog våra hästar längs fastlandet. Gadb prövade oss sannerligen.

Under dagar reste vi i det vackra men ogästvänliga landskapet. Till en början tvingade jag mig själv att resa vidare även nattetid och de andra två fick snällt följa med då de inte tänkte låta mig resa själv.

Det är vackert på ön, men jag känner inte igen mig någonstans. I Vulklama talades det om en som kallar sig ”Kaan” som ska dra omkring på ön. Bäst att hålla ögonen öppna, ty detta låter olycksbådande i mina öron. Längs vägen kom vi över en gård, vars befolkning slaktats. En garm åt av ett lik och jagade oss därifrån. Vid Gadb, vad händer på vår ö!



Efter en lång resa i det fruktansvärda regn som sköljer bort skörden ur åkrarna når vi till slut gården. Kvar fanns bara husens grunder och i massgravar ligger brända lik. Ett av dem bär fars halssmycke med Silverormsordens sigill. Vad som hände därnäst vet jag inte, för jag förgicks av sorg och grät bara intill fars förkolnade lik.

Vad som nu ska ske vet jag inte. Brandw är familjens överhuvud och jag är rädd att han ska få någon typ av idiotisk idé. Men båda mina syskon fick höra från den gamle stallmästaren som överlevt att gavlianen Sorkwalan kanske ligger bakom detta. Kanske beger vi oss till klostret via Vulklama?
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
BRANDW III
404029022_730086498655081_268382990173852360_n.jpg



Jag är nu föräldralös då min far blivit dödad av demonriddare. Inga tårar fälls för den veklingen, men det här ställer till flera problem för mig. På ett sätt så är jag fri från mitt förutbestämda öde som arvtagare till silverormsordern som min far påstått existerar, men samtidigt så kräver min heder att jag hämnas mordet på min far. Att han blev bränd av rättrogna förenklar inte saken. Mitt hjärta kommer behöva härdas och min gud ge mig förlåtelse för det som kommer hända. Gwydion sörjer och även Unnr, vilket vi inte har tid med då vi alla tre har fått en förbannelse över oss. Ett brännmärke satt av någon demon som sprider sig över våra kroppar och jag känner att min lekamen blir svagare.

Jag måste övertyga mina kamrater om att nästa steg på vår resa är att söka upp häxan som finns på ön. Under kriget så såg jag makten som finns i häxeri och demondyrkan. Hur bulturer genom blodsoffer och med hjälp av fasansfulla reliker upphävde naturens lagar. Min hämnd är det som driver mig och jag är villig att göra vilket offer som helst för att se den uppfyllas.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
MOIRA II
55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

Eldwin

Kära bror. Jag skriver till dig även fast jag inte är säker på att mina ord kommer att nå dig. Vet inte om jag vågar skicka bud med Hrafnir ty vi verkar ha drabbats av en sjuka, kanske till och med pest. Och det grämer mig mycket ty jag har stora, fasansfulla nyheter att förtälja. Låt mig ta det från början.

Ön är farligare än vad jag uppfattade som barn, mycket mer oberäknelig. Kanske är det mörkret som fallit eller så har det alltid varit såhär bara att jag varit omedveten om det. Det tar väldigt lång tid att resa i tuff terräng mellan klippor, forsar och skrevor. Vi måste försöka färdas över vattnet framöver. Vädret är även det oberäkneligt. I ösregn stöter vi på en överfallen gård. En garm dröjer sig kvar och äter på liken av djur och människor. Flera familjer har blivit slaktade här, även barnen. Brandw spejar och lyckas nätt och jämnt ta sig undan besten. Vi drar oss tillbaka, vill inte locka till oss den som kallas konungen och har garmar i sitt följe. Något säger mig dock att vi kommer att behöva konfrontera honom. Sedan kommer skräcken. Den stolta vackra gården Eldwin är nedbränd till grunden. Och det är långtifrån det värsta. I en grop har alla bränts levande till döds. Gårdskarlen Hwil dör i våra armar och berättar att Sorkwalan kommit med riddare dit, nidendomska demonbröder som utförde massakern.



I fiskestugan som tillhör gården finner vi Gwydrins rustning. En rustning för sanna hjältar och Tronländska ättlingar, i rokjärn. Han verkar ha varit något större än vad vi har förstått, kommer vi någonsin förstå? Vi hittar även en krum dolk samt Gwydrins personliga sigillring. Det är här som Brandw visar vad han funnit vid gården som överfallits av garmar. Guldmynt präglade med en mans ansikte på ena sidan. Och på den andra, den omisskännliga symbolen av den svarta solen vilket får mig att tappa fattningen. Vad i Helgaardhs alla riken är det här??

Måste få reda på mer om den här ”konungen” och varför han låtit prägla mynten? Eller är det för farligt?


På väg med familjens lilla båt tillbaka till Vulklama stöter vi på en wulterfisk och hjälper den med att dra ut harpuner ur den. På morgonen finner vi en kista pärlor på stranden. Ett gott omen till sist.


Väl i Vulklama tar vi in på gården som ibland används som värdshus. Brandw upptäcker att det finns någon på övervåningen som är allvarligt sjuk i den flammande febern med eldsliknande utslag på kroppen. Smittan är redan här.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
GWYDION IV
404126501_606393881555224_355442219447044893_n.jpg

Tillbaka i Vulklama. Här tog vi in på värdshuset och betalade för oss med hästköttet efter Moiras namnlösa springare. Hon är nästan ett med naturen på något vis, men inte på det sätt jag tänkt mig innan. Moder Alys, som lärde oss om botanik och zoologi, ömkade för allt naturen hade att ge och hade namn på minsta daggmask och underhöll växter som vore de hennes barn.

Men detta beteende är ju i själva verket onaturligt. Moiras vis speglar ju snarare naturen som den är, grym och ordlös. Kanske rättvis?

Moira tjatar på mig om min gud, och hennes också. Hon vill jämföra hennes flowror med min herre och frågar upprepade gånger huruvida jag ”talar med min gud”. Jag säger att jag gör det varje dag när jag ber men hon verkar inte förstå. Jag håller verkligen av Moira, men det finns en barriär mellan oss.

Även Brandw gör det svårare än jag velat att tycka om honom. Han babblar vidare om hur vek vår far var, fast det är uppenbart att han var en maktspelare av rang här på ön.

Vem far egentligen var har ännu inte framgått.

Vi har talat med nästan alla här i Vulklama men ingen har några ordentliga svar.

Vart vi ska bege oss nu återstår att se, våra viljor skiljer sig.



Vi har alla tre fått märkliga röda utslag, eller brännmärken. Vi fruktar att vi drabbats av en farsot.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
BRANDW IV
404029022_730086498655081_268382990173852360_n.jpg

Del 4

Vulklama, vilket skitställe. Jag har tvingats att framstå från min bästa sida när jag kommunicerat med lokalinvånarna. Mina efterforskningar har lett till massvis med viktig information dock. Det finns ett flertal lågintensiva konflikter här ute på ön om skitsaker som inte betyder någonting i relation till invasionen av Dranvelte. Jag har fått fram viktig kunskap när det kommer till häxan Fianna. Hon har tydligen döttrar och barnbarn ute i Alvangvatten. Detta kommer jag att kunna använda till min fördel. Märket på min hand blir intensivare och större och det måste bort! Mordet på min far, och konflikterna som han var involverade i verkar vara en del av något större. Gavlianerna på ön följer en tro som jag nödvändigtvis inte känner igen mig i. Jag är upplärd i att Gave finns inom oss och vi får kontakt genom att utföra hjältedåd. Här verkar de inte hantera saker genom ärorik strid utan genom trött och sniken byråkrati. Jag känner att min väg är rättfärdig och inga metoder är smutsiga om det gäller att stoppa någon form av demonkult likt den Unnr talar om. En ökande oro växer inom mig när det kommer till min andra syster dock. Hon verkar inte vara tränad för våld på det sättet som vi andra är. Hur tänkte min svagsinta far när han placerade henne i ett kloster där krigskonst inte prioriteras?
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
MOIRA III
55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

Vulklama.

Magh, hör mina viskningar i dimman. Jag tackar dig ödmjukast för att du fört mig hit så att jag kan fullfölja mitt öde. Ett öde jag trodde att jag hade uppfyllt men ack jag är så ovetandes i förhållande till Er, ni sprungna ur blommorna. Tack för att jag fortsatt får förtroendet att bekämpa den svarta solen åt dig, att du finner mig värdig, jag skall icke svika!



Människorna i Vulklama och överlag på ön verkar det som, har nästan helt lämnat ostroseden. Det är hemskt att se vad som händer då gavetroende tar över en plats. Vårt folk lever otryggt här. Jag önskar om mitt öde tillåter det att bekämpa nidendomens utbredning över Mittland med alla tillbuds stående medel. Ack jag som trodde att jag skulle kunna leva och verka här på min barndoms ö. Först måste jag ta reda på mer om den svarta solen som är här i form av en svart vind, konungen Kaan. Det är sant det som spågumman i byn här sa: att en sol inte släcks i första taget, om någonsin. Men jag svär att bekämpa den i återstoden av det liv som den här kroppen bär.



Mina syskon är svåra att förstå och närma sig. Kanske är det deras tro på den enda guden som gör saker och ting svårare. Jag känner att mitt tålamod är aningen kort. Det är helt enkelt en avgrund emellan oss. Vi får se hur de hanterar Sorkwalan. Jag vill ha hämnd men förstår samtidigt att det finns större saker och omständigheter i rörelse här vilket försvårar allt. Nidendomsprästen måste svara på frågor om far, öns mörker och sjukdomen. Annars kommer han behöva plikta med sitt liv.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
BRANDW V
404029022_730086498655081_268382990173852360_n.jpg

Del 5

Mörkret över Vulklama är tyngre än vad jag ens kunde föreställa mig. Westermarks företrädare på ön är ett gäng ulvar i fårakläder. Män som bakom en ljusets förklädnad sprider ett gift över ön. Jag har själv känt på den gästfriheten som Sorkwalan och hans demonbröder erbjuder mäktiga och rättstrogna krigare. Detta genom att den hemskt fula mannen och Sorkwalans högra hand Pior Mauri har förgiftat oss.

Dock så lyckades jag med mitt skarpa intellekt få information och en kur av en av bröderna i klostret, som i förtroende berättade för mig att Gaves allsmäktiga omfamning verkar ha lämnat ön. Han talade om att alla förutom Sorkwalan inte har någon kontakt med högre makter längre. Detta är djupt illavarslande. Vilka demoner har ens makten att hindra den allsmäktige att hjälpa sina undersåtar. Eller är det så att Gave själv har bestämt sig för att denna ö inte går att rädda?

Hur som helst så är det här en situation som enbart en man av min kaliber kan lösa. Bestarna på ön faller för min båge som regn på en mörk höstdag. Även min syster Gwydion har dräpt sitt första monster. Det är ett gott tecken för framtiden. Det är endast genom våldet och smärtan som en stark karaktär kan byggas. Min andra syster Unnr har verkar inte vilja kalla på sin mor sjörået för att hjälpa oss. Det kanske finns en konflikt där som hon undangömmer för oss andra?

Trots att det inte kommer till mig naturligt så känner jag att jag behöver rädda denna ö från uppenbar undergång. Att nå framgång där min far misslyckades och återupprätta den befläckade status och känsla av äckel, som mitt efternamn nu sprider över landet likt en pest. Folket på den här ön behöver en hjälte nu när Gaves kärlek har lämnat dem. En hjälte som inte viker med blicken när mörkrets avgrund tittar tillbaka.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
GWYDION V
404126501_606393881555224_355442219447044893_n.jpg

Vi lämnade Vulklama efter att ha vänt på varje sten i jakt på ledtrådar rörande far, Kaan, situationen på ön och Sorkwalan. Utan större resultat egentligen. Jag tyckte det verkade som om den grove stenhuggaren visste något, men han var så vresig att det inte gick att få något ur honom. Dock delgav han att det i klostret finns en runsten från gamla tider, något som intresserade både Moira och mig. En sak vi kan enas om… I övrigt talar Moira mest om hjältedåd, dödande och Flowror. Hon försöker ständigt få min enfaldiga bror att överge sin tro på Gadb och bekänna sig till hennes skogsandar. Måste en dag sätta mig ner med Brandw och förklara sakernas tillstånd. Att han inte har läshuvud ser man ju på flera dagsmarschers avstånd, men att det är såhär illa… han verkar inte alls inse problemet med att offra till skogsrå och flowror, verkar tycka att det går hand i hand med att vara trogen Gadb.

Nog för att Flowrorna är mäktiga varelser, som är aspekter av herren själv, en av många sätt han manifesterar sig bland oss, men att dyrka dem som separata gudomar…

Brandw tyckte det var lustigt att erbjuda min hand till en kärlekskrank gubbe som skickade en påse snäckor åt mig. Sådant ägnar han sig åt mitt i allt detta. Man häpnar.



Vi reste från Vulklama i vagn med en man som ville ha hjälp att döda sin bror, eller en som utger sig för att vara hans bror, som återvänt efter många år på fastlandet och nu håller vår förare med familj och en tredje bror med familj fångna på deras egen gård. Jag fick övertala honom med att vi skulle komma och hjälpa honom när vi besökt klostret OM vi får möjlighet.

Tycker något verkar fel med den mannens historia.

Med oss hade vi också en bultur som Moira är fascinerad av. Hon kanske tänker gifta sig med honom, vad vet jag. Han är allt Moira kan tänkas vilja ha, en mördande hedning.


På vägen råkade vi på happjor som Brandw och Moira lovat någon att ta itu med. Herren visade mig en syn strax innan vi gick i batalj med dem, en vision av skepp som anländer i Vulklamas hamn, Sorkvallan som rider för att möta dem.


Striden med hapjorna blev tuff. Jag dödade en med min seax men blev själv allvarligt skadad. Moira blev mycket nöjd och imponerad, över att jag nu har dödat. Spenderar resten av resan liggande i vagnen.


På vägen stötte vi mycket riktigt på Sorkvallan, på väg till Vulklama. En hederlig karl tycktes han vara. Sade åt oss att vänta honom vid klostret.


Väl där möttes vi av en gavlian vid namn Pior Mauri, den gräsligaste karl jag någonsin sett. Han fick Labras, den unge mannen som levererade varor till Siro Werte och som alltid stirrade odiskret på Tibba med käften dumt halvöppen, att framstå som en alvprins.

Här verkade allt frid och fröjd, tills vi upptäckte att vi förgiftats. Till vår räddning kom en annan broder, som inte tycks välvilligt inställd till Sorkvallan. Dock räckte hans konkokt inte till vår bulturvän, som nu är allvarligt sjuk. Jag tänker ge mig in i klostret i natt för att söka svar om far, och ska även se om jag kan hitta något att bota honom med.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
MOIRA IV
55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

Happjors sång.

Dimman ligger tät över Edair’maan. Bakom de disbeklädda klipporna och karga platåerna döljer sig en svärta, ett mörker som letat sig in i människors hjärtan och sinnen. Brandw och Majnwuld förtärs båda av någonting; galenskap, hämnd, våld och avsky, en soppa av de hemska handlingar som de begått. Men alla kan välja en ny väg att vandra. Kan jag visa dem vägen? Det beror på hur djupt ner i avgrunden som de skådat…



Vi får med oss Majnwuld, övertygar honom om det finns något större att vinna därute och att hjältedåd kan rädda hans förminskade tillvaro i Vulklama. Har ingen aning om han följer med av sina egna smala motiv eller om han ser en ljusare framtid i oss och våra rättmätiga krav på sanning och hämnd. Vår krassa verklighet är att vi behöver all hjälp vi kan få.



Vi åker på Svides fullastade kärra mot klostret i Glodurr. Först hade vi dock lovat den enda familjen som fortfarande följer öns gamla traditioner att jaga bort några människofåglar som stört säljakten. Gwydion har i sitt kloster hört att de går under namnet Happjor, att de talar drakars språk och älskar vackra glittrande ting. Så vi lockar dom med pärlorna vi fick av Wulterfisken. Efter en lång stund landar en av dom men det går inte att kommunicera med den. Vi anfaller den trots att det bär mig emot. Dess skri gör att vi tvekar ett ögonblick och då dyker flocken emot oss i vågor från luften. Det blir en tuff strid då de ständigt lyfter mot skyarna för att sedan störta nedåt igen. När fjädrarna slutligen slutat falla tar sig Majnwuld en männskofågelklo medan vi ser tre skepp mot horisonten. Gwydion ser för sitt inre att fler gavlianer och riddare är i annalkande. Vad är det som händer på den här lilla ön? Vad vet företrädarna för Gave som vi inte vet? Tydligt är iallafall att jag har missbedömt min syster. Hon verkar tyvärr ha sin guds fulla förtroende. Kanske är hon precis som jag här som en förkämpe eller apostel? Några får mycket av spjutet i sig, andra mer av trädet!



Kärran tar oss vidare på en oväntat bra väg. Sången om hjältedåd läker våra sår. Vad skulle jag göra utan all hjälp från vår älskade ödesgudinna? En regnig dag ser vi ryttare komma emot oss i full galopp. Vi ställer oss i vägen men de gör ingen som helst ansats till att stanna. Brandw utstöter ett avgrundsvrål då han inser att det är Sorkwalan med sina fem riddersmän, demonbröderna som dundrar fram. Något i Brandws blick och röst får prästen att stanna. Han har bråttom att möta sina bröder som anländer från Väst men bjuder oss till klostret för att tala igenom allt som hänt. Det låter nästan lite för bra för att vara sant.

När vi väl når Glodurr och klosterbyn så möts vi av fattighjon som ber om allmosor. Det är en dyster och sorglig plats. Varför lever så många människor i byar och städer? En Arilak möter oss vid klostret. Då vi säger att vi bjudits in av Sorkwalan verkar han avogt inställd, framförallt till sin ledare och en Pior med puckelrygg, översteprästens högra hand. Det verkar till och med som att Arilak varnar oss för Sorkwalan. Vi tilldelas en enkel stuga. Eldsmärket har flammat upp igen, blivit större. Vi får varm mat. Sedan insjuknar vi snabbt. Är det sjukdomen eller är vi förgiftade av Pior den ohygglige? Febern klöser huden inifrån. Majnwuld verkar riktigt illa däran. Är han förlorad? Kan jag rädda honom genom att ta hjälp av Magh? Göra honom till min Duvunge!? Berätta din historia på dödsbädden, Majnwuld, och jag ska skalda om den i svärdshallarna. Morgu kommer till mig, viskar med sin bloddrypande mun i mitt öra. Jag tror först att hon är här för att hämta mig till Othwa. Men i febertopparna tränar hon mig hårt i raseriets stridskonst, hetsar till kamp, mot gavlianerna. Ur mitt hår växer något kallt och vasst. Jag drar fram svarta pilspetsar ur skallen. Klostret brinner framför mina ögon. Jag är en jättelik vitkalkad demon som glider fram genom eldslågorna. I handen har jag ett knippe av demonbrödernas skallar.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
GWYDION VI
404126501_606393881555224_355442219447044893_n.jpg

Jag tog mig på natten in i klosterkyrkan. Genom bibliotekets fönster gled jag in, barfota. Jag fann inget som pekade oss i rätt riktning, utan en underbar bönebok, förmodligen Sorkwallans personliga. Att stjäla från en sådan orm gjorde mig inget.

Jag fann även ett sällsynt exemplar som behandlar botanik.

Tumult på gården. Hästar, många, galopperade in och någon förde en hemsk klagan där ute. Snart hörde jag hur dom som anlänt äntrade kyrkan och passerade rummet jag intagit. Nyfikenheten fick övertaget mot förnuftet, och med en dyrk tog jag mig ut i korridoren för att undersöka. Sorkvallan torterades i ett rum längre in i kyrkan, jag såg honom genom nyckelhålet. Förhörsledaren frågade efter oss! Just då kände jag mig iakttagen. Jag vände mig om och stod då öga mot öga med en munk. Jag försökte få honom att hålla tyst, rädda oss båda, men medvetet eller ej varnade han dom i tortyrkammaren.

Tillbaka in i biblioteket, kastade mig ut genom fönstret och kom undan med ett ömt ben.



Vi rymde på stulna hästar under kalabaliken som uppstår när Brandw satte eld på stallet, med en medvetslös knekt som fånge. På vägen dog Majnvuld av giftet vi matats med. Moira förberedde honom på deras vis. Senare slog vi läger i en stuga vi hittat, där jag förhörde gossen. För han var en gosse, yngre än alla oss. Jag var rädd för vad Brandw skulle göra, så jag krävde att få tala med honom först. Han fruktade att bli smittad av farsoten vi bär på, kallade oss demoner. Det gjorde ont.

Vi släppte pojken fri med den information vi har att överlämna till Merkul Sulsak, hans ledare, den som torterade Sorkwallan.



När dom andra hade lagt sig att sova under den övergivna stugans tak, satt jag vakt i glöden av vår eld, läsande böneboken jag tagit från klostrets bibliotek. Böcker är sällsynta ting i detta land har jag förstått, men själv växte jag upp omgiven av dom.

Boken är vacker och väcker en lust att studera och meditera över orden. Jag blev lycklig av att läsa den.

Moira muttrade ogillande om böckerna tidigare, denna manifestation av det västerländska, av Gave och oss som dyrkar honom. Hon är aggressiv i sin kritik, hatar oss och menar att vi förpestar världen, både genom våldet med vilket tron först kom hit, och genom rättvisan den medför.

Ty den hjältedyrkan som frodas i Mittland är motsatsen till det rättvisa. Den som är stark och brukar våld, den kommer till Othwa för att festa och strida än mer.

Men den som plöjer fälten, helar dom sjuka eller hjälper barn till världen går inte samma hägrande öde till mötes. Det är den starkes rätt som är giltig.

Många av Gadbs företrädares metoder är svåra att sympatisera med, men herren själv är lätt att älska. Alla får plats i hans Himmelhall och allt som krävs är tillgivenhet och godhet. Vad flowrorna söker är höljt i dunkel, ingen vet vad Morgu vill med själarna hon lovas av sina dyrkare.



Blodstågen är grymma företag som skördar liv. Förhoppningsvis utgår inga fler från väst. Men jag önskar att vår tro kan fortsätta spridas på fredligt vis och med kärlek, för alla dom som inte dyrkar våldet, utan skyr det. Dom vars livs dagar är arbete som gagnar andra och inte bara dom själva och för barnen till fattiga stackare som svälter när skörden regnar bort.



Imorgon reser vi vidare för att ta en båt till ”häxan” som vi hoppas kunna ge oss svar.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
BRANDW VI
404029022_730086498655081_268382990173852360_n.jpg

Vår tid i klostret blev som sagt något av en katastrof. De andra har tydligen inte lika starka magar som jag Brandw, barkätaren.

Vi lägger dock upp en plan som går ut på att Gwydion med sitt oskyldiga utseende ska ta sig in i klostret för att leta efter ledtrådar. Jag tänker mig att det här är ett bra tillfälle för henne att visa vad hon går för. Det går inte att växa utan press! Det hela slutar dock på ett helt annat sätt än vad vi har tänkt oss. Ett litet tag efter att Gwydion tagit sig in så anländer demonbröderna med sina svartröda kappor till klostret. De har Sorkwallan dragandes efter backen och det verkar som att det skett en förändring inom kyrkans hierarki på ön. Jag bestämmer mig för att vi måste bege oss av illa kvickt. Jag tar mig till stallet där två vakter finns. Jag klättrar upp i taket, likt en nattens demon svingar jag mig mellan bjälkarna fram till mitt mål. Jag använder mitt spjut för att anlägga en brand. Detta skapar panik och ger mig utrymme till att stjäla hästar samtidigt som jag tar en yngre demonbroder som gisslan. Utanför stallet sammanstrålar jag med de andra. Moira ser svag ut, Majnwuld är döende och Gwydion haltar. Det verkar som att det ligger på familjens överhuvud att lösa den situationen. Jag leder djärvt mitt följe genom horden av fäktande demonbröder ut från klostret.

Efter ett tag tar vi paus för att vila. Majnwuld är nu stel som en pinne och blek som en lyrtorsk. Moira verkar ha tagit hans bortgång hårt, vilket jag inte förstår mig på.

Jag ger Gwydion ansvaret att förhöra vår gisslan, samtidigt som jag höklikt övervakar situationen. Hon gör bra ifrån sig och får ut vital information från pojken. Dock så verkar hon rätt hetsig när vi diskuterar saker. Jag misstänker att hennes skyddade uppväxt har skapat en för hög självkänsla samtidigt som hennes kropp och psyke inte riktigt klarar av denna utmaning.

Vi bestämmer oss sedan för att stjäla en båt och ta oss illa kvickt till häxan Fiana. Vinden och sjörået är med oss och färden går snabbt framåt. På plats i Alvangvatten möter vi en väldigt ståtlig kvinna som presenterar sig som häxans dotter Gowanon. Hon är trevlig och berättar för oss om att kejsaren Kaan varit här för att försöka gifta sig med en av hennes döttrar. Väldigt förvånande så kommer det fram att släktet i alvangvatten har blodsband till den bulturiska hjälten Antorax som stred för kappmästaren. Jag blir förvirrad, förfärad och intresserad på samma gång. Dock så verkar det som att Gowanon har hjärtat på rätt ställe då hon gav kalla handen till Kaan. Hon vänder sig då till mig och erbjuder hemgift på 500 guldmynt om jag gifter mig med en av hennes döttrar. Jag visar det inte utåt men mina tankar flyger fram och tillbaka bakom min panna. 500 guldmynt är en ansenlig summa och det vore underhållande att sätta Kaan på plats, dock så har mina själsliga sår efter kriget med just bulturerna inte läkt och jag vet inte om jag är redo att bli någons make.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
MOIRA V
55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

Hatets krona


Det sägs att hjältar är odödliga. De kan fällas på slagfältet eller drunkna i en stilla sjö, eller dö av törst och utmattning. Men denna död är bara hjälmen som hjälten tar av sig för att visa sin krona. När livet rinner ur oss kommer vi till Othwa, hjältarnas rike.


Mitt i natten anländer ett stort följe av ryttare. In i klostret släpas en fängslad Sorkwalan. Vi eftersöks och i facklornas sken flyr vi hals över huvud. Brandw kastar en medvetslös väpnare över hästen och vi rider i flera timmar österut. Majnwuld faller död av sin springare. Giftet tog hans liv. Jag har svikit honom. Mina tårar förvandlas snabbt till ilska. Gwydion förhör Lukar, väpnaren, och det som framkommer är bestörtande. Merkul Sulsac, tredje inkvisitor och förste demonjägare från ”direktoratet som renar folket från ondska” är här för att betvinga en demon från Blotheim. Den sprider sig i form av en smitta. Gave har visat honom en brinnande best i köttet. Den är i oss säger Lukar och vi måste ”renas.” Rening i form av eld i en grop. Merkul kommer att söka efter oss. Han har bara död att erbjuda, för vidare färd mot himmelhall som efterlivet kallas i Väst. Inkvisitionen är här för att förinta allt och alla på vår ö. På grund av att vi är ”orena” och tillber ”fiskar”. Det är inte mitt öde att gå under i deras tortyrkammare. Nidendomens makt är en krona av hat sprungen ur förtryck. Vid alla flowror, ge mig kraft att bekämpa den!

Jag häpnar över att Gwydion inte direkt underkastar sig en sådan mäktig representant för kyrkan. Omfamnar och kysser henne. Vad har hon för roll att spela i det här? Talar Gave direkt till henne? Är hon en möjlig förrädare? Vad skulle hon göra om hennes gud befallde henne att överlämna oss till inkvisitionen? Jag måste få reda på det!

Vi skickar med Lukar Nornas spådom och den svarta solens mynt att överlämna till Merkul. Det kan förhoppningsvis få honom att undersöka den så kallade konungen närmare. Uppenbart är dock att inkvisitionen dömt oss och alla som smittats till undergång. Vi måste söka hjälp hos häxan. Våra liv hänger rent av på det!

Flowrorna visar genast att de är med oss. Neman hjälper oss att färdas snabbt som vinden mot Ylfingrahus som ligger hopsnickrad av vrakgods och timmer vid svarta lavastränder. I skydd av stormen skjuter vi ut en liten fiskebåt i den höga sjön. Vi lämnar skrinet med pärlor bakom oss som betalning. Enorma dyningar sveper den lilla träbåten obehagligt snabbt mot andra sidan ön. Det är ett under att seglet håller i den starka vinden. Med kartans hjälp ser vi ungefär var vi kan gå iland ty jag har aldrig varit på den här ödsliga delen av ön förut. Allvangvatten kallas denna plats. Klinten höjer sig högt över havet och efter några timmars sökande finner vi en dold hamn. En vacker kvinna i fyrtioårsåldern möter oss då vi bestigit en lång trappa upp. Hon är av bulturisk härkomst och presenterar sig som Govanon och hon har en alldeles särskild historia att förtälja oss. Den är nästan svårt att ta in. Hon bjuder in oss på sin välbeställda gård innan hon efter en lite trevande start börjar berätta. Om anfadern Antorax, Kappmästarens härförare och om amuren från fjärran Fjal, Kaan Tydrik, som liksom vi anlände från hamnstigen med ett mindre följe för ett tag sedan. Han är här för att äkta någon av hennes giftasmogna döttrar, Maarin och Arjboda. Den svarta vinden är ingen mindre än landet Fjals nye morgonhärförare. Govanon blir illa till mods när hon talar om honom. Hon verkar dock angelägen att trolova någon av döttrarna med släkten Rughla. Hemgiften på femhundra guldstycken imponerar och Brandw ser intresserad ut. Jag ser framför mig en stark pakt mellan våra båda släkter, för öns räddning och framtid! Kan det här vara ett sätt för honom att acceptera sitt öde och ta sig igenom sitt mörker? Kaan är dock på jakt efter att döda potentiella friare till kvinnorna så det hela verkar kunna bli ett ärofyllt men också ödesdigert tilltag. Plötsligt slås dörren upp, Hrafnir kraxar till på min axel och en liten tant stegar in i rummet och pekar sitt krumma finger mot mig.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
GWYDION VII
404126501_606393881555224_355442219447044893_n.jpg

Vi anlände på häxans strand med båt. Gadb blåste stark vind i våra segel.

Där mottogs vi av en som visade sig vara häxans dotter, en vacker men åldrad kvinna som nog är bultur. Fast hon bekänner sig till den enda guden.

Häxan själv var den äldsta och fulaste hagga jag sett. Tokig också. Besvikna insåg vi att här finns ingen hjälp att få. Jag började till och med undra om stormländarnas sed att kasta de gamla i vaken verkligen är så dum.


Kärringen betedde sig underligt, minst sagt. Smet ut på natten gjorde hon.

Det visade sig att hon förrått sin egen familj för att kunna gifta bort sitt barnbarn till Kaan Tydrik, som vi får veta att han heter. En mäktig man i fjärran Fjal, kanske den mäktigaste.



När vi fick veta detta gick jag för att finna den onda gamla häxan. Jag var redo att sätta herrens ilska på henne, men detta behövdes inte. För just som jag skulle ta itu med henne kom hennes egen dotter, Govanon, och sände henne nedför klippan…
 

Bandobras_Took

Veteran
Joined
4 Dec 2020
Messages
92
VATTNASKYMMEL

VARG I​



Mitt namn är Hrung Blodhkjuld (Kallblod) och jag härstammar från en ryktbar släkt. En för människor uråldrig stam med de stoltaste av anor. Rötter som dock stelnat och frusit fast i tiden. En svunnen släkt enbart hyllad i det förgångna. Drakriddaren Gjafvalders ättlingar tolv livstider efter den store hjältekonungens död. Att Storme lyft sin hand ifrån vår släkt är uppenbar då ingen av oss fallit i strid och kommit till Stormvaka i mannaminne. Är vi för evigt hänvisade till den ärelösa halmdöden? Jag har gjort allt jag kunnat för att få dö på slagfältet. För i runda slängar fyrtio vintrar sedan stred jag som ung ryktbar bärsärk med de främsta stormländska hirdmännen och sköldmöerna varthän krigets vindar än drog. Det gick så långt att i princip alla mina stridsbröder och systrar gick vidare till efterlivet utom jag och den snillrike unge Oktar av Grimme. På hans inrådan gav jag mig ut i världen för att undvika galenskapen och för att någon gång i framtiden kunna återvända och möta en hedersam död. När jag lämnade Stormländerna svor jag att aldrig mer lyfta ett svärd i strid förrän jag kunde dö av ett. Jag hade begått fruktansvärda illdåd i krigets tjänst, dödat och lemlästat både skyldiga och oskyldiga i ursinnig blodlust. Framförallt blodlusten som inträffar då man hamnskiftar till en fasansfull ulvbest. Därav mitt gamla smeknamn Varg. Det var länge sedan någon kallade mig vid mitt rätta namn.



Vår släkts glansdagar är som sagt över. Saukamark intill Bjarnskogen är en dyster plats dit ingen vettig människa färdas frivilligt. Skogens skugga ligger tung över landskapet och folket som lever här är ofta tysta och tungsinta. Det knappa livet har skapat ett säreget och viljestarkt släkte.



Efter några års kringflackande kom jag så till världens mitt och städernas stad. Platsen där jag landat efter att ha flytt för att undkomma mitt och släktens öde. I tjugo vintrar levde jag vid storkonungens hov. Tillvaron var väldigt bekväm och bra på alla sätt. Jag var en uppskattad och uppburen skald med inriktning på min hemtrakts hjältesagor och kväden. Jag lärde mig värdesätta intrigerna i kungafamiljens närhet och blev duktig på det politiska spel som så ofta förekommer kring maktens korridorer.



Men så började drömmarna. Storme själv besökte mig om nätterna men jag var oförmögen att förstå vad han hade för budskap. Gerbanis högste gud hade inte varit i kontakt med mig sedan jag lämnat den östra delen av världen och jag trodde aldrig att jag skulle få känna hans närvaro igen. Det som tycktes klart i drömmens värld bleknade dock alltför kvickt om morgonen och lämnade mig grubblandes. Jag sökte upp kunskapare, skriftställare och annat lärt folk, till och med de i Mittland så populära vitnervävarna, i jakt på de symboler som jag ändå lyckades bevara från nattens väv. Jag spenderade mer och mer tid med att transkribera de årsböcker som fanns om Stormländerna och om Fynnheim. Det tog tid, det gick år, men drömmarna fortsatte att komma med jämna mellanrum och tvingade mig alltid tillbaka till sökandet bland böckerna och samtalen med de lärda. En natt framträdde ett mönster bland mina fragmentariska upptäckter. En för mig tydlig profetia visade upp sig om man bara läste texterna och tolkade symbolerna rätt. Dagarna efter det att jag funnit profetian föll jag in i en djup onaturlig sömn. Feberns heta tungor slickade min skakande kropp. Alla runt omkring mig trodde att min sista stund var kommen. Jag isolerades i ett avlägset vindstorn i slottets oanvända delar men jag återhämtade mig snabbt. Min tillvaro var dock för alltid förändrad. Jag hade sett något genom feberyran som inte kunde suddas bort. Fynnheims framtid, Gjafvalders uråldriga dvärgklinga Ormefadre, drakriddarnas gamla bergsfort Niglaklyft samt en kommande kung. En Stormkung ur Fynningarnas ätt som skall resa sig ur askan och återupprätta släktens förlorade anseende. Drömmen om Gjafvaldershall.

Mer än en längtan hade väckts i mitt bröst. Det brann.



Jag behövde besöka alla klanerna i Saukamark under många års tid för att undersöka vilka familjer som skulle kunna tänkas vara berörda. Som onkel Varg återvände jag vartannat år till Stormländerna och till Fynningarnas boplatser. Profetian skulle enligt mina beräkningar inte ta sin början förrän om ett tjog vintrar så jag behövde arbeta hårt med att lägga band på min iver. Jag fortsatte att verka vid hovet i Majnjord, diktade om hjältar och konungar samtidigt som jag använde mig av det stora biblioteket för att söka efter svunna spådomar med koppling till framtiden. Jag fann efter flera års undersökningar och många resor något mer. En familj stack ut. Det hade bevarats en i rak linje nedstigande länk från Gjafvalder själv. Var det den som härbärgerade den framtida konungen? Den kunde vara i fara. Den måste finnas, hållas hemlig och gömmas undan tills dess att det var dags…
Det här låter ju onekligen väldigt episkt. Om man undantar uttrycket "i runda slängar". Är de här äventyren bra? Är Trudvang bra? Många verkar tycka att reglerna är dåliga. Var kan jag få tag på allt detta material? Finns det på nätet?
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
Det här låter ju onekligen väldigt episkt. Om man undantar uttrycket "i runda slängar". Är de här äventyren bra? Är Trudvang bra? Många verkar tycka att reglerna är dåliga. Var kan jag få tag på allt detta material? Finns det på nätet?
Skulle kunna skriva många långa inlägg om mina känslor inför Trudvang men för att vara någorlunda koncis ska jag säga att jag tycker att äventyren är bra och Trudvang är riktigt bra.
Flera av äventyren kan behöva lite bearbetning och kärlek för att lyfta men när det väl gör det så blir det en väldigt häftig historia. Krönikan som du citerade är exempelvis en del av en ny bakgrund som vi hittade på till Vattnaskymmel för en mer personlig koppling till det äventyret.
Förordet till det kanske minst omtyckta delen av kampanjen (Eldsjäl) satte prägel för hur jag ville närma mig äventyren:
"det är bara du som spelledare som kan lyfta fram sagan i äventyret, därför att den ligger där under och bubblar, den kan bara vara svår att upptäcka till en början."

Trudvang är i mina ögon ett mästerverk med skavanker. Det har presenterats på lite olika sätt i olika utgåvor och därför kan man ibland behöva slipa bort saker som inte passar in i den vision av Trudvang som du vill presentera men det tycker jag stämmer för de flesta spelvärldarna.

Angående reglerna så beror det på vilken utgåva vi pratar om. Vi spelade Trudvang Chronicles vilket jag tycker är ett hyfsat bra regelsystem. Sedan lade vi till några lättare husregler till systemet för att bättre passa hur vi ville spela (exempelvis erfarenhetssystemet samt perfekta slag/fummel). Tröskeln är dock lite högre än till säg MYZ-spel, men när man fattat den huvudsakliga principen flyter det på bra.

Vet inte om det finns något enkelt legitimt sätt att få tag på den Svarta Solen sedan Riotminds sålde licensen till CMON, men det går säkert att hitta på något sätt. Kanske kan någon på den gamla riotminds-discorden hjälpa dig om du är intresserad.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
MOIRA VI
55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

Allvangvattn

Govanon är så långt ifrån en människoätande bultur som man kan tänka sig. Stolt och rättfärdigt sköter hon sin gård med framgång. Hon bjuder in oss att bryta bröd och övernatta, delar sin familjs historia med oss. Det visar sig då hon berättar att Kappmästaren skickade Antorax hit till världens ände för att han trodde att hans gamla härförare skulle vända sig emot honom. Antorax ska ha dött av ett ormbett och ligger begravd i en krypta bland kullarna. Av ”häxan” Fiana får vi inte ut mycket tyvärr. Hon är direkt ohjälpsam och gammal i sinnet. Upprepar att vi inte kommer att lämna ön med livet i behåll. Det går en kall kår nedanför min nacke. Jag spottar och strör för säkerhets skull ut lite salt. Hon drar olycka över oss med sitt prat. Måste undvika vidare kontakt med henne.



Vi undersöker grannarnas försvinnande som Govanon tagit upp. Lugh Forgall med familj verkar ha försvunnit i all hast. Blodspår visar att någon skadats och kanske förts bort mot sin vilja. En garmbrosch i guld tyder på att Kaan och hans följe förmodligen bär ansvaret. Vi finner även korrespondens på de lärdas skriftspråk som används i Väst och av bildat klosterfolk här. Då vi presenterar det vi upptäckt för Govanon blir hon skakad och säger att breven är privata. Jag misstänker att hon och Lugh haft ett förhållande. Hon verkar mycket oroad över vad som kan ha hänt. Kaan har säkert skaffat en potentiell friare ur vägen för sin plan att äkta en arvinge till Antorax. Frågan är varför det är så viktigt för honom?


Govanons ena dotter Maarin verkar ganska lik Gwydion, allt tänkande filtreras genom Gave. Vad skulle Gave vilja? En potentiell klosterråtta helt enkelt. Hon berättar vidare om amuren och att det inte verkar finnas någonting inuti honom. Omänskligt själlös. Som ett skal fyllt av Simags ondska säger hon. Kaan ska även ha lyft handen mot skyarna och förändrat världen. Som att ljuset och hoppet försvann för en stund. Är han även en vitnervävande morkvitalja månne? Hur kraftfull kan han vara? En härförare i den svarta solens tecken med förmodligen större syfte än att gifta sig med högättade bulturer. Hans mål kan mycket väl vara att förgöra världen som den ser ut idag!


Den andra dottern Árboda rider in på gården efter att ha jagat. Hon ser tuff ut och skulle säkert passa Brandw bättre än nunnan. Ett liv tillsammans på ön eller annorstädes dit ödet tar dom. I framtiden kan dom kanske öppna en svärdshall här, inspirerad av anfädernas väg. Ett liv vigt åt den mystiska silverormsorden (bara vi kan avtäcka dess betydelse), åt jakt och åt den mittländska stridens vackra konst.



Govanon samlar sin familj, tänder facklor och tar oss på vandring bland kullarna mot Antorax krypta. Kullarna reser sig till klippor. En bäck leder vidare in bland bergen till ett vattendrag med ett vattenfall. En liten stig leder upp till en grotta. Govanon upprepar något hon sagt tidigare, att vi aldrig får gå hit utan en från familjen. Det verkar ligga en förbannelse över de som objudna tar sig friheter här. En trappa ner visar upp vakande skelett i rustningar innan vi träder in i kryptan. Govanon lägger ängsblommor på en enkel kista och håller en ceremoni om anfäders makt som tilltalar mig mycket. Tänk att ha släkt som vördar en så här vackert i generationer efter sin bortgång! Govanon upprepar vad jag tror är en FJÄRDE gång att vi aldrig får gå ner hit utan en ur familjen vilket får mig att känna att det verkligen finns något viktigt här. Men skulle man våga trotsa en så pass mäktig fördömelse?


Brandw ger sig morgon efter iväg för att spåra, jaga och spendera tid med Árboda. Dom har giftastycke och han har nu nått sitt ögonblick om han vill förändra sitt liv. Ödets timma är här. Nu gäller det bara för honom att lyckas skapa ett band till den tilltänkta bruden. Hon är sin mor upp i dagen och jag skulle inget hellre vilja än att viga dom i Maghs tecken!



Jag och Gwydion söker upp drängarna Brut och Slagg Starkson i ruinen som dom huserar i. De avslöjar efter att Gwydions väna stämma lossat deras tunghäfta att häxan Fiana hjälpt Kaan att döda och föra bort Lugh med familj. Då jag berättar om det för Govanon stegar hon efter att ha hört drängarna själv, mot den branta kustklippan där vindarna viner och Fiana ofta befinner sig. Häxan erkänner utan omsvep och Govanon knuffar ner henne för den höga klinten, ner i havet bland klippor och bränningar. De enda som skriker är fiskmåsarna. Så här ska inte en häxa lämna Trudvang. Olyckan är över oss!
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
GWYDION VIII
404126501_606393881555224_355442219447044893_n.jpg

Min herre prövar mig. Meningen med mitt varande här på ön är höljd i dunkel.

Snart har tjugo dagar gått och knappast något har vi fått lära. Pesten som sprider sig över våra skinn rider mig i form av dödsångest och skuldkänslor. Govanons dotter Marin har märket, jag såg henne när hon försökte tvätta det från sin handflata, den dumma jäntan. Vid det här laget har troligen alla på gården smittats av oss. Vi måste stoppa detta, för samvetets skull.

Moira menar att smittan ändå nått familjen och deras folk förr eller senare, men jag kan inte skaka av känslan att det var vi som tog den hit. Och till vilken nytta?

Vi har slösat tid, den enda som kanske kunde ha upplyst oss blev knuffad ner för en klippa av sin egen dotter.



Moira utnyttjade vår brors svagaste ögonblick, när han var bruten efter sin drabbning med Kaan Tydriks män som nästan hade ihjäl honom och hans numera hustru Ārboda när de var ute på jakt.

Hon viskade vilseledande till honom om hjältedåd och flowrornas makt och vände honom därmed från Gadb. I tillståndet han var i kunde han kanske lärt sig något om medlidande och ödmjukhet, men detta sveptes bort lika snabbt som det kom över honom.

Jag borde stått upp för min bror och för vår herre, men Brandw ville inte höra på det örat, nu när hans kraft lovats honom tillbaka av Moiras andar.

Att han sålde sig så billigt gjorde ont. Men vad kunde jag göra? Han har inte saknat vägledning. Han gör som han själv vill, som han väl också bör, men det tog hårt på mig ändå.


Sedan gifte sig Brandw med Ārboda, tack och lov vigdes de av gavlianen som hann komma till gården i precis rättan tid.

Redan dagen efter fortsatte paraden av misslyckanden, då de nya makarna steg ned i Antoraks krypta i hopp att få tala med anden. Inget svar kom.

Tiden rinner ur våra händer.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
92
MOIRA VII
55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

Bröllop.

Brandw och Árboda hamnade i strid med amurerna när de var ute och jagade. Kraftigt blödande rider dom in på gården. Brandw är knäckt av nederlaget, talar om att kasta sig ut för klipporna eller försvinna med första bästa skepp. Jag känner desperationen riva i mitt bröst. Allt kan gå åt Helgaard här! Jag påbörjar kvädet om krigshjälten Brandw. Står i dörröppningen och stirrar ut i dimman. Mumlar och röker pipa. Måste försöka med den smått omöjliga uppgiften att inte bara hjälpa Brandw att hitta sig själv igen fortare än kvickt. Dessutom måste Árboda och familjen övertygas om att ett giftermål är det bästa för våra släkter just nu. Helst av allt vill jag även hinna viga dom i Maghs tecken innan nidendomsprästen kommer tillbaka. Eldslågorna slickar vedklabbarna och skickar lekfulla skuggor mot allrummets väggar. Alla fångas av sången om Brandws livsgärning och framtid, även han själv. Andäktigt lyssnar dom då jag väver berättelsens trådar. Avslutar sjungandes i hög ton och rummet drar efter andan. Lyckan är total. Storögda, Leende, skrattande och nickande bifaller dom. Jag föreslår att Árboda och Brandw förenar sig i det här livet och nästa!

Govanons son och gårdsprästen ramlar in precis då Brandw bett om Árbodas hand. Det är tydligen hans öde att gifta sig i Gaves namn. Allvangvattn håller bröllop och för en kväll får vi glömma alla orosmoln och istället sjunga och dricka! Denna framgång ger oss plötsligt nya möjligheter att låta Brandw och hans nyblivna fru undersöka och kanske be Antorax ande om stöd. Men trots att paret nedstiger i kryptans innersta rum och ser hans rustning och yxa skimra så får dom inte kontakt med den gamle hjälten. Besvikna tar vi oss tillbaka till gården för att planera vårt nästa steg. Spåra amurerna som rövat bort en hel familj…
 
Top