MOIRA XV
Vinterdis hänger tungt över bergen. De näst intill oåtkomliga dalarna döljer fästningar av trä och hemligheter som viskas i vinden. Något från tidernas begynnelse har vaknat och gjort sig redo att vandra ner över världen. Jag sluter ögonen, för att kunna se.
Drömmarna om en vackrare gryning bär jag med mig, det är det enda dom inte kan stjäla. Allt annat kommer inom den närmaste tiden tas ifrån oss. Rösterna inombords välkomnar mig till mardrömmen. Helvetet på jorden. Arkland.
Arkerna sägs bo någonstans nordväst om Jarngands höga toppar i otillgängliga bergsområden. Den mytomspunna tornroten är en av få saker som växer här i den karga naturen. Arkernas sätt att bygga samhällen på är enkla och de styrs av inbördes stridande krigsherrar. Slavar verkar alltid behövas. Inget är säkert utom det som nyligen sagts. De talar ofta med varandra genom explicita hot. Ett talesätt lyder: Vi får hoppas, annars måste jag döda dig. Det är en brutal kultur, alla i samhället är krigare och ryktet säger att dom äter människor.
Vi har hamnat i Helgaard på Trudvangs jord. Kedjas under fästningen. Dagtid arbetar vi i ett stenbrott med stora hammare. Astand hugger en träl direkt, slukar honom levande. Livet är tufft här. Vi behandlas hårt av våra fångvaktare. Det är knappt att jag klarar av arbetet utan att bryta ihop fysiskt. Dagarna går. Veckorna går. Arkerna försöker få mig att äta av tornroten för att klara av arbetet. Jag gömmer den och försöker arbeta hårdare. Dom övervakar mig. Får en till chans att visa att jag duger som träl. Jag tar den. Torkel förs iväg för att arbeta någon annanstans. Jag är för utmattad för att vara orolig. Han återvänder dock snart och många veckor förflyter. Vi hålls hela tiden åtskilda, kedjade med andra trälar. Rutger verkar göra något fel ty han piskas rejält över ryggen och får svåra ärr. Efter nio veckor har mina tre vänner av en slump kedjats fast i samma arbetslänkar. Dom tar tillfället i akt och försöker fly. Jag ber till Magh, som jag fortfarande är skild ifrån, att dom ska lyckas. Dom infångas dock snart och Lokir karvar ut Vidars hjärta och äter det framför oss. När vi tror att det värsta är över så bränner han även ut Rutgers ena öga med en glödgad kniv. Chocken är svår och vi lider i tysthet. Att göra motstånd känns snudd på omöjligt och vi bidar vår tid, i ensamhet.
Vi är på samma plats men ack så ensamma.
En dag förs jag iväg. Arkerna tar mig över bergen, ner i en dal och över nya berg till en annan fästning. Till en grop. En trälgrop där man strider till döds. Jag känner igen en mittländsk svärdsmästare som verkar träna arkerna i strid. Hans tomma ögon tyder på tornrotsbruk och dom viskar hans namn i hålorna vi hålls i, Vapinir. Förrädare. En efter en faller fienden för mina händer i gropen och jag får många nya ärr. Det djuriska har tagit sitt grepp om mig och jag kan höra att dom kallar mig mördarhunden.
Jag får aldrig möjligheten att döda mittländaren men jag ska aldrig glömma. Hans tid kommer!
När jag återvänder till Grapinir ser jag direkt att Torkel fallit offer för tornroten. Arkerna håller honom inte ens kedjad längre. Han är deras tuggare, den som förbereder skiten åt dom.
Trots att jag känner mig så avtrubbad märker jag att en tår faller ned längs min kind. Kommer vi någonsin ta oss härifrån?
Tid förflyter. Plötsligt står han där utanför fästningen och samtalar med Lokir:
Blodughadda. En stor grupp skogstroll och orkhir följer honom. Han pekar österut och skrattar högljutt. Dom har med sig vagnar med vapen till arkerna. Vi kastas framför honom och kölden från hans fasansfulla hrimkropp biter i huden. Jätten vet vilka vi är och han hånar våra försök att störa drottningens planer i vildars rike. Säger att han krossar alla sina fiender som de maskar dom är. Det ångar ur hans ansikte då han säger att Osthem fallit och att Mittland ligger öppet för orkhir. Sedan uppmanar han Lokir att göra våra resterande dagar till de värsta i det som är spillrorna av våra liv. Han förbannar våra själar till att brinna i evighet i Blotheims hallar. Arken är snabb med att ta upp tråden. Spottar oss i ansiktet och säger att vi hittills levt våra liv här i lyx och överflöd. Minsta felsteg nu kommer innebära att bli flådd levande. Han är döden som flåsar oss i ansiktet. Jätten och hans skaror skrattar och sedan festar de högljutt hela natten.
Fynnheim har alltså krossats, städerna smulats till grus.
Vår olycka är nu total. Med sig hade jätten en besegrad fiende som nu slängs blodig till oss trälar. Han verkar dock vara av hårt virke. Grum Druvik berättar att han är svuren att dräpa Blodughadda och föra hans huvud tillbaka till dvärgarnas rike under jorden. Säger att han jagat honom länge. Jätten var en gång fången hos dvärgarna och orsakade stor skada vid sin flykt. Arkerna är enligt Grum i besittning av en mithrakagruva här vilket är en hädelse för hans folk. Buratjadvärgarna hjälper dom och måste straffas! Låter som ljuv musik i våra öron. Trots vårt armod så är Grums ankomst en ljuspunkt i ett kompakt mörker och snart anländer ytterligare ett litet, litet hopp. En blek, ljushudad, vacker varelse med korpsvart hår förs blodig och skadad in i grottorna under fästningen. En alf. Trots att han är medtagen så har han en kunglig hållning och stolt blick, inte helt olik Linns. Hans namn är Jukhalla och han säger att vi inte är glömda. Han har nyss lett ett försök att frita oss, utsänd av just Linn. Hans fränder stupade men alla uppoffringar kan vara mödan värd om vi kan ta oss härifrån.
Alfen vet en väg ut ur Arkland, in i Svartliden. Tiden i fångenskapen fortsätter att gå, utan att flykttillfällen ges. Tung snö faller. Vi tvingas skotta istället för vårt vanliga arbete. Det är dock tydligt att Lokirs arker rustar sig för krig. Det anländer även andra arker till Grapinir, bland andra Umbanek med sina tornödlor, en av blodyxorna som vi mötte i Ysetur.
Vi ser att fjälldåd ges till honom och för första gången på länge noterar vi en strimma av liv i Torkels blick, i form av hat. Även Tuva Soti, Lokirs ökända syster, Mittlands skräck, kommer med femtusen krigsberedda arker. Veckan därpå drar en snöstorm in och en fyrtio veckor lång tid i bergen går mot sitt slut. Tiotusen arker lämnar Grapinir samtidigt som en snöstorm drar in. Ett snöskred i stenbrottet gör att vi kan överrumpla en fångvaktare och fly relativt lätt tillsammans med alfen och Grum. Plötsligt känns det som att ödet ler mot oss. I ovädret finner vi sedan ett litet läger med krigare. Stormen dånar och vi kan överrumpla Lokir och Umbanek utan att resten vaknar.
De dör alltför snabbt för våra tunga trälhammare. Hämnden är ljuv trots att vi inte hinner njuta av den särskilt länge. Att svepa in sig i deras mastomantpälsar är en fröjd nästan lika stor som att återta Koraljon, Fjälldåd och även Kvalers drakring. Jukhalla undviker sedan sökande tornödlor och leder oss in i Svartlidens skyddande mörker. En miljö han verkar hemma i. Efter några dagar kommer vi till en glänta, dimmig av ånga från en varm källa. Vid den sitter någon och badar sina fötter.
Ett välbekant ansikte stirrar häpet och frågande på oss. Fader Varg!
Helgaardh
Han verkar först inte känna igen våra slitna, utmärglade ansikten och kroppar, men efter bara ett ögonblick skiftar hans ansiktsuttryck och vi faller alla i hans trygga famn. Varg är överväldigad över att se oss och vi gråter en stund tillsammans innan vi fylkar oss och pratar kort om vad som hänt. Han berättar om Fynnheims fall. Säger dock att det finns hopp om att rädda Stormländerna från ett totalt nederlag genom att angripa mörkrets hjärta direkt.
Det vi behöver göra nu är att följa Norna den visas profetia och hämta tillbaka Mirja från dödsriket! Hon verkar vara av yttersta vikt för att finna den kraft som alferna kallar Snösaga. Jag har svårt att greppa vad allt detta betyder men förstår tillräckligt för att veta vad vi bör göra, även fast jag inte kan begripa hur. Många är de sagor som berättar om hur illa det går för de som besöker dimriken utan gudomligt tillstånd. Fader Varg tar fram ett enkelt smycke som han burit runt halsen. Säger att han förberett en stig med hjälp av denna artefakt. Den har ett namn:
Dödens pendel. Den kan skicka oss över Lifslocke till ett utav dimmornas riken, Helgaardh. Varg berättar även andra saker om den delen av dödsriket dit vi ska. Saker han fått reda på genom att studera runstavar och profetior. Kunskap som förhoppningsvis kommer att hjälpa oss att överleva och återvända tillbaka med Ödets dotter.
Det finns ingen tid för samkväm och gamla minnen nu. Vi genomgår istället renande ritualer. Gräver gropar medan Varg sjunger en mörk sång.
Vi har grävt våra egna gravar som vi nu ombeds att lägga oss i. Dödens pendel tickar fram och tillbaka. Varg ler vemodigt och efter en stund känns det som om vi blir omslutna av varmt vatten och vi hör Jukhallas röst om att fokusera på pendeln när vi vill ta oss tillbaka. Vi vaknar upp i ett dimmigt landskap. Allt är stilla. Vi bär förutom våra vapen endast vita linnesärkar. En enorm port leder oss vidare till en olycksbådande bro av sten som korsar en bottenlös avgrund.
På andra sidan står han. Högreste Mogunda, Helgaardhs ögon, Draugarnas draug och nycklarnas väktare. Bärare av svärdet Nagelbite och den som enligt sagan är ödesbestämd att döda Jorn själv i den sista striden. Han säger kallt att han kan släppa in oss i dödsriket om en av oss pliktar med sin själ. Ett halvt liv nu, den andra halvan då vi lämnar Helgaard.
Jag säger mig vara beredd att offra mig men Rutger knuffar mig åt sidan och låter väktaren lägga svärdet av naglar på sin axel. Vår vägvisare rycker till och vi kan se att han är påverkad av avtalet som slutits. Jag oroar mig för vad som komma skall. Hoppas att vi kan smita undan Mogundas ödeskätting med hjälp av pendeln!
Han tar oss till en tom hall kallad nycklarum. Eller ja tom är den inte då det ligger naglar i drivor längs med golvet och taket är format av vajande hår. Ett svagt gulaktigt sken lyser upp rummet. Väggarna är gjorda av skallar och vissa är formade till lås. Rutger ges en nyckelknippa med nio nycklar. Vi frågar om var vi kan finna Mirja och nycklarnas väktare säger med ett skratt att det vi söker kan finnas i Draupihall. Vi prövar en nyckel som öppnar upp ett runt rum samtidigt som dörren bakom oss stängs. Hallen har tio svarta troner varav fyra är tomma. Resterande högsäten besitts av döda krigare med groteska rustningar och vapen. Vi hör Vargs varnande ord om dödsgastarnas hall. Ta ingenting här! Torkel finner en nyckel bakom en tron och vi tar oss snabbt ut från denna gastkramande plats. Nästa dörr leder till en trappa ner i golvet. Det droppar samtidigt som vi hör ett avlägset gråtande. I ett litet, litet rum finns en enkel brunn. Fyra bleka väsen sitter och tittar på den. Takhöjden är enorm och väggarna sträcker sig stolt helt klädda i järn. De bleka varelserna verkar tittar mot ett hål i brunnen. Plötsligt rullar en ring ut ur hålet och stannar mitt emellan oss och dom. Torkel tar den. Dom anfaller. Striden är kort men blodig. Trots att vi vill undvika strid härnere känns det som att vi funnit något unikt. Ringen är inte från vår värld. Måtte den skydda sin bärare. Även nästa låst skalle från nycklahall leder ner i marken och vidare till en lång och stenig strand. Oändligt mörkt och kallt vilar havet stilla. Brända, strandade skepp ligger utspridda längs med kusten. Torkel berättar historien om dödsgudinnan Hlivas karl. En dödlig man som tröttnat på att vara hennes älskare och försökte ta sig bort ifrån Narstränderna för att komma till Stormvaka. Han sägs ha fastnat vid en pråm i en sjö någonstans i Trudvang och försöker ständigt övertala andra om att lätta hans börda. Fast som han är, att i evighet staka fram sin gamla flotte.
Vi rör oss vidare längs med vattnet. Efter ett tag ser vi en gestalt som samlar snäckor vid strandkanten. Hon bemöter oss väl, ser att vi inte är döda, undrar vad vi gör här? Efter en stund säger hon att någon önskar tala med mig och jag hör nu min adoptivmors röst från hennes läppar.
Eowna den fagra säger att hon dött till havs för bulturernas händer och ber mig att ta mig hemåt till de klagande vindarnas Ö. En stor fara hotar. Jag måste söka min bror
Brandw som antas vara på fastlandet någonstans i det krigshärjade Dranvelte.
Det är brådskande och släktens överlevnad hänger på det. Jag känner hur jag slits itu inombords. Så fort vi kan, måste vi ta oss till Mittland, hoppas att mina stormländska fränder är villiga att bistå mig. Annars kommer jag behöva bryta ödesbandet till Torkel. Mor avslutar med att ge mig en blodröd sten hon kallar för själabrunn. Den kan när som helst svara på vilken fråga som helst men bara en gång. Det är med stort vemod som jag skiljs åt från henne. Vidriga bulturer, sänkte henne i havet. Vi lämnar Narstränderna i vemod.
Nästa lås i nyckelsalen finner vi i taket och den döljer en stege av ben. Vi klättrar upp och in och möts snart av ett brus som blir till ett oljud, stål mot stål. En enorm sal utan slut öppnar upp sig höljd i dimma som från en skogsbrand. Skrik och skrän. Ett härslag stundar. Gestalter strider mot varandra på något som bara måste vara den eviga stridens slagfält. Torkel kan röra sig obesudlad genom striden medans jag och Rutger ansätts av gamla döda fiender.
Höngil Alegast söker upp Rutger och deras strid från Vargaafjard utspelas här igen. Med samma utgång. Själv attackeras jag av den vansinniga, brinnande gaveprästen från templet i Eiglasta. Sårade men opåverkade av trötthet tar vi oss igenom. Dödsriket är fullt av överraskningar. På en pelare med uthackade trappor sitter en man och dinglar med benen. Hans namn är
Skogla. Säger sig vara
den främste krigaren som någonsin gått på Trudvangs jord. Han berättar att en av alla de stridande här väljs ut av gudarna för att återvända till jordelivet och att det är därför de strider så furiöst. Han berättar vidare att han såg Fynnheim falla, att han stod ibland de stridande och att han kan vandra mellan dödens rike och Trudvang. Erbjuder sig att träna någon av oss. Någon som kan följa honom som lärling men att valet måste ske här och nu. Vi tackar ödmjukast nej även fast det är väldigt lockande. Skulle det kunna vara en väg runt Mogundas tvingande ödeskätting? Det kommer vi aldrig få reda på, ty vi kan inte lämna vår väg genom dödens rike. Nästa rum vi träder in i är en enkel kammare med maskätna plankor och gulnade naglar till golv. En liten fontän porlar stillsamt i ett hörn. Under en säng lika gammal som tiden själv finner vi en kista. I den finns något som liknar Mogundas svärd fast mindre.
En obehaglig dolk av naglar som verkar vara hård som sten. Känns passande att låna den i en livstid eller två. Jag fyller ett vattenskinn med vätskan från fontänen innan vi beger oss vidare.
Sjätte nyckeln öppnar även den ett lås i golvet som leder vidare ner för en lång och smal trappa in i ett totalt mörker. Efter en stund öppnar sig en stor sal fylld med högar av ben och skallar. Väggarna vajar fram och tillbaka gjorda som de är av bleknat hår. Golvet täcks av blod. En enorm varelse rör sig mot ljuset.
Det är en blek vandöd drake som synar oss intresserat. Nifelfang. Den ser Unghorvins blod på min hand, säger att det var hans syster. Jag blir stum av skräck. Vi är verkligen inte beredda att ta en strid med en drake nu. Nifelfang verkar dock inte hysa agg utan säger tvärtom att den kan hjälpa oss i vårt värv även fast priset är högt. Den vill ha både stenflöjten och dödens pendel samt ett löfte från någon av oss att utföra dennes vilja någon gång i framtiden
. Beowolks stenflöjt är magisk och det krävs tusen års studier för att kunna använda den. Vi har inte mycket val och går med på Nifelfangs krav. På hans uppmaning utför vi sedan en blodritual där han mässande upprepar samma ord om och om igen. Det börjar röra sig runt omkring oss. Hundratals skelett tar sig fram ur högarna, samlas runt blodpölen. Smärtfyllda skrin hörs. Det hela är mycket obehagligt. Ett av skeletten tränger sig in i vår cirkel. Skriker ett avgrundsvrål gentemot oss och det känns som att vi har gjort något fel. De andra odöda kollapsar i orörliga benhögar igen medan det ensamma skelettet sitter hukandes i sorg och gråter en torr gråt. Plötsligt hörs en ton från stenflöjten som sedan börjar röra sig i luften. Ljuva toner flödar ifrån den samtidigt som sena efter sena, muskel för muskel likt maskar kryper tillbaka på skelettet.
Bit för bit byggs Mirja fram. Hon kastar sig i Torkels famn. Jag tittar menande på Rutger som har plockat fram pendeln och sakta låter den vaja fram och tillbaka. Kommer vi kunna lura döden och Helgaards ögon? Dimma omsveper oss. En storväxt gudinneliknande varelse uttalar en vision innan allt mörknar:
Den som väljer kärlek väljer förintelse! Vaknar av att vi grävs upp ur våra gravar av Varg och Jukhalla som vänder sig mot varandra och alfen utbrister: Så profetian är alltså sann. Med det menar han att vi fört med oss Mirja.
Rutger vår älskade är inte med oss tillbaka.
