Trudvang - Den svarta solen + Vattnaskymmel

[Råttfångaren]

MOIRA VIII
​

Vägval.

De stora sjoken av moln färdas snabbt över himlen på Edair’maan. Ön är vaken. Vi ber Govanon att berätta mer om platsens historia och det som framkommer är som att få ett hårt slag i ansiktet. Mittländarna kom hit först då de förföljde Kappmästaren till denna ogästvänliga klippö för några hundra år sedan. Frågan är om ostroseden eller tronländarna någonsin haft något större inflytande här? Och jag som är uppväxt i tron att det här är vår ö! På Edair’maan är Gelti urmoder och bulturernas stora hjälte Antorax är född här. Efter Kappmästarens nederlag i Femspjutsslaget sökte han återfinna sin främste general här vid världens ände dit han hade förvisat honom. Han kom försent. Antorax hade redan dött av ett ormbett. Även den störste kan tydligen gå under av små hot. Kryptan byggde Kappmästaren för att hedra hjälten han inte hade litat på. En klen ursäkt. Sedan försvann han Spårlöst här på ön. Hans dotter fick förhandla villkoren för nederlaget. Mittländarna blev kvar. En ny kultur växte fram.

Söker amurerna från fjärran Fjal väcka den gamla härföraren till liv? Den Kraft som hotade förgöra och i slutändan försvagade Mittland enormt. Existerar silverormsorden och vår ätt för att förhindra Kappmästarens återkomst? Det är omvälvande uppgifter. Tankarna virvlar inom mig. Känner mig för det första bottenlöst dum. Samvetet bankar ursinnigt på. Jag har betett mig orättvist mot Gwydion, kanske även mot Brandw. Gaves följare är inte de enda som är skyldiga till att invadera den här platsen. Anfadern Yggbran Rughla ansåg tydligen att Gave kunde skydda ön bättre än flowrorna från mörkrets återkomst då han tog den Ende guden till sig och reste en sten för att hedra den pakten. Jag kommer att behöva genomföra en pilgrimsresa till Whootdalir, Maghs heliga skog i Majnjord. En skog så mörk och tyst att inte ens trollen vågar sig dit. Där måste jag meditera över sakernas tillstånd i världen. Avsäga mig alla materiella ting, allt begär, för att förhoppningsvis nå insikter om varför ostroseden förlorar mark i kampen mot de gavetrogna. Jag vill i framtiden försöka bli en mindre dömande Bruid.

Vi bestämmer oss, mot mina önskemål, för att dela upp oss. Govanon ber oss inte bara att söka efter Lugh med familj utan även om att fråga Brotvid Silda i Wulklama om lindring mot smittan som hon nu märkt drabbat gårdsfolket. Govanon är säker på att örtakvinnan vet mer. Gwydion tar med sig gårdsprästen och beger sig med vår båt mot huvudorten för att finna råd. Sedan ska hon resa mot klostret och undersöka runstenarna. Hrafnir, korpen följer med henne för att snabbt kunna sända bud tillbaka till oss.

Govanon har även talat med Starksons igen som tydligen kan visa oss vilken väg amurerna tog då de rövade bort Lugh-familjen. Vi följer kusten västerut. Första natten träffar vi på Klavis följare. Tre dussin par ögon lyser i natten från oknytt som hackar i berget. De undrar om vi söker ”den Klavi”? Klavi är den fasta elden säger dom, kall och vass, flammor och bett. Någon har stulit den ifrån dom för generationer sedan. Stammen bor i den röde, Eldjair, och vi lovar att söka efter ”den Klavi.” Det låter som att det skulle kunna vara ett skarpt vapen tagen direkt ur sagorna. Hur var det nu med sagorna Gwydrin berättade?

Vid andra dagens slut når vi en väldigt gammal bulturisk gravplats med stora valben som sträcker sig mot den grå himlen. Där finner Brandw ett brutet bronssvärd med förmodade tronländska runor på. Ett gott tecken! Folkvandringarna och utbytet mellan olika kulturer verkar ha pågått allt sedan urminnes tider och nått även hit till de avlägsna klagande vindarnas ö. Vill lära mig mer om sångerna från förr då våra anfäder vandrade ut från världsträdet. På natten väcks vi av att något i mörkret kallar på oss. En dimma omsluter allt och vi överraskas av en rasande kummelgast, en dödlig motståndare. Utan vare sig Árbodas självuppoffrande inställning, Brandws sjungande bågsträng eller Morgus hjälp tror jag faktiskt inte att vi hade överlevt. Förbereder vi oss inte bättre inför nästa strid är vi dömda att gå under…

 

[Råttfångaren]

GWYDION X
​

Jag och Lelek lämnade Vulklama i gryningen och seglade bort. Vädret var gott nog, men när vi närmade oss Gloudurr hade en ogenomtränglig dimma omslutit vår båt. Lelek vågade inte segla närmre de vassa klipporna, och hur man simmar var inget systrarna lärde mig.

Strupen brann av törst och jag drack mängder av vatten.

Vi väntade i timmar på att dimman skulle lätta och samtalade om hur herren prövar oss. Tanken på vår förestående undergång blev till slut för mycket och vi fick segla vidare mot Ylfringahus. Ett kraftigt regn föll och vi kunde fylla våra vattenskinn. Detta innebar tyvärr att vi behövde söka husrum i Ylfringahus, där vi ju stulit denna båt…

Vi togs emot med öppna armar där vi presenterar oss som Falkjar och hans blinda dotter Fenja, krigsflyktingarna. En av de gamla på gården kände jag igen till namnet, den tredje utöver Ilbor och Frigla på näset. Jag talade med honom och han blev lycklig av att tala om min far, bestört när han fick höra att han dött. Det tycks som att vår familj hade ett viktigt syfte här på ön, men precis när jag ska få veta det viktigaste glömmer gubben bort vårt samtal och det är som att vi precis mötts.

I gryningen gav vi oss av, jag lämnade ett guldmynt på familjens bord. Nu väntar en lång vandring till klostret.

 

[Råttfångaren]

BRANDW VII
​

Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Jag har dött och återuppstått. Jag har genomgått en skilsmässa från mitt gamla jag och gift mig med ett nytt jag, och även en kvinna som heter Árboda. Det var efter en ridtur med min då framtida fru som jag bröts ner i bitar. Vi blev överfallna av hemska ulvbestryttare och det kändes som att jag dog ett flertal gånger. Vi överlevde på marginalen och jag ramlade in på gården sönderslagen, både kroppsligt och själsligt. Men då när jag var på min yttersta botten så skapades en ny Brandw. Moira började berätta en storslagen saga om mitt liv som inspirerade mig till att dräpa mitt gamla cyniska gavlianska jag. Hon hjälpte mig även med att omfamna hennes gudar och på det sättet återfå min styrka. I den här vevan så gifte jag mig även och blev 500 guldmynt rikare.

Allt var frid och fröjd förutom att Gwydion inte var nöjd över händelseförloppet. Otroligt missunnsam person det där. Gwydion var på ett sånt dåligt humör så att vi bestämde oss för att dela på sällskapet. Gwydion åkte österut mot Vulklama för att tala med de äldre om lösningen på eldpestens gåta, samtidigt som jag och Moira gav oss ut på en jakt efter den försvunna grannfamiljen.

Räddningsuppdraget ser dock ut att bli ett fiasko. Vi blev ännu en gång attackerade av ryttare och jag råkade skjuta en pil in i mitt eget ben. Fortsättningsvis så har våra sinnen blivit utsatta för en attack av mystiska väsen så som ett ondskefullt sjö-rå och fasansfulla mylingar. Bröderna starksons har tvingats plikta med sina liv, och prövningarna bara fortsätter. Jag hoppas verkligen att Gwydion har haft en större lycka, med sitt uppdrag än vad vi har haft med vårt. Dock så är den nya Brandw en hoppets man, som inte viker ner sig och gör allt för att hjälpa sin medmänniska, så jag kommer kämpa på!

 

[Råttfångaren]

MOIRA IX
​

En hjältes död.

Vi närmar oss Pilklippan vid den sydvästligaste delen av ön. Starksons säger att vi är nära. En tät dimma omsluter oss. Spår i marken avslöjar garm och plötsligt är de över oss. Två härdade ulvbestryttare från Fjal. Vi tränger ihop oss för att undvika deras förbiridningsattacker. Striden går dåligt och vi tvingas gömma oss i dimman efter att ha lockat garmarna att festa på en häst istället för oss. Starksons är inte lika lyckosamma. De dör en högljudd och ovärdig död. Är vi i stånd att rädda några andra än oss själva? Har vi en rimlig chans att frita Lugh och hans familj? Återigen ställs vi inför valet att kasta bort våra liv för att rädda skyddslösa eller tänka bortom det ärofulla i en sådan handling och tänka på vad vi då riskerar. Om vi inte stoppar smittan och Kaans försök att väcka Kappmästaren så kan hela riken falla. Löftet till Govanon gör att vi ändå fortsätter. Skulle inte kunna se henne i ögonen om vi vände om nu. En sak är säker. Jag kommer aldrig mer kalla mig för hjälte igen.

Vi återsamlar oss i en undangömd grotta nere vid havet. Jag knackar ur pipan och stoppar den på nytt. Eldsmärket är i total blomning och sträcker sig upp över magen. Vi dricker kopiösa mängder vatten. Dagen efter beger vi oss återigen ut mot den yttersta stranden. Stora raukar inhägnar udden. Stinkande vassa alger täcker marken och dyningar slår in med öronbedövande kraft. En grottöppning visar sig. Innanför står en dubbelport på glänt. Någon har brutalt slitit ut mitrakkabultar för att öppna den. Ett mörker svartare än natten breder ut sig in i stenen. En grottlabyrint gräver sig kors och tvärs. Det är en ond plats. En plats man önskar sig bort ifrån likt Vildhiertas gastkramande mörker, Yseturs vansinne, Arkland, Helgaardh, Isvidda. Nu Edair’maan.


Bland det första som händer är att Sjöråets klagan lockar trollskt på mig. Med Arbodas hjälp kan jag slita mig ifrån förhäxningen. Brandw dras ned under vattenytan av något som skulle kunna vara en moster till mig. Jag spjutar den och drar upp honom. Ack mor, min mor varför har du övergivit mig? Hur kan du tillåta dina systrar att försöka sänka vårt uppdrag? Har du inte insett allvaret i det vi försöker göra? Kan vi inte räkna med ditt stöd? Giv mig ett tecken mor eller bliv för evigt tyst. Det är svårt att orientera sig i gångarna. Fällor, björnsaxar, livsfarligt tidvatten är våra minsta problem. Väsen som förvrider tankarna det värsta. Mylingar ansätter oss och önskar veta våra namn innan de anfaller och försöker dra ner oss i vattnet. Borde kanske ha gett dom mina? Känner mig i detta nu snarare utkastad än utvald av gudarna! Och Unnr, hur ska jag någonsin kunna bära det namnet igen? Hade sett fram emot att träffa min moder Sjörået. Nu undrar jag om inte hon också hamnat under Kaans mörka inflytande?

Vi har problem att hitta i grottsystemet. Hade det inte varit för vildmarkstecken inristade i berget tror jag aldrig att vi kommit vidare. En trappa leder bort från labyrinten och vi kan höra amurer tala vildvrok på håll. De verkar missnöjda med att bli kvarlämnade här. De verkar även tycka att bortförandet av Lughfamiljen inte är ärofullt. Sedan hoppas de även att garmtrollen skall misslyckas med sitt värv, oklart vad. Slutligen får vi reda på att Kaan söker efter ett vapen på ön. Är det ”den Klavi?”

 

[Råttfångaren]

GWYDION XI
​

Syster och bror.

Efter en lång och prövande resa har jag nu äntligen nått Gloudurr och tagit mig in i klostret. En transkribering av alferrunan präntar jag ned här nedan.

Jag har tänkt mycket på hur vi skiljdes åt och jag ångrar hur jag handlade. Jag har bestämt mig för att förlåta er båda och längtar efter vår återförening. Moira, jag vill gärna höra om din gamla visdom, så som jag ville när vi först sågs och vi inte börjat gräla än.

Och med dig Brandw vill jag samtala om det inre, och om styrka och svaghet. Och om vår far!

Jag har mött Kaan Tydrik. Han stirrade på mig i natten när han och hans amurer red förbi. Han tog inte någon notis om mig annat än att han hånlog mot mig innan han red vidare. Hans ögon är kolsvarta.

I Gloudurr har man avrättat Sorkvallan och ställer klosterbröderna inför rätta. De kommer säkerligen avrättas.

När jag skriver detta har jag precis återkommit från klostret. Här följer alferrunans visdom.



”...regnet efter.

Där den första utstrålningen misslyckas Skall en ny ta plats.

Bortförd av mörka vinda...

... och ... tillbaka som ...

Mörka krafter väcks till liv Eld och sot skall spridas

I dessa oskyldiga kroppar Som ett gift ... etter ... och dö ...

En vision skall de få

Två val skall han ge dem

Av den som skyddar de tre

Vid stjärnornas brunn

På ön som är fruktad och hatad

... inget är rätt ... ... inget är fel ...”



Jag tänker bege mig till Frigla på näset. Kanske kan jag inkvarteras där och vi kan mötas.

Gadb vare med er, vare sig ni vill det eller inte.

 

[Råttfångaren]

MOIRA X
​

Den vid detta hav av mörker.

När det vilda riket falla, tronländerna skaka, och landet av silver slukas,
av ondska från kargt land resa sig en ny inkarnation.

-Norna den visa.



Vi smyger förbi amurerna trots att allt i mig säger att vi borde vända om. Jag är orolig och rädd men stålsätter mig, främst för att Brandw är så säker på sin sak. Han bär på något nu som jag tappat. En tro. Där mitt mod vissnat har han nu blommat fullt ut. Vi rör oss in i ett fängelse med avancerad mekanik. Gallergrindar med sluss-system. Det enda jag ser är dock alla ben och skallar vi vandrar fram över, minimala celler och massmord. Kappmästarens styrkor verkar ha slagits till siste man och kvinna. Det har skett fruktansvärda saker här. Folk har försökt klösa sig ut ur berget. Vår fackla flämtar lågt. Stenväggarna fullkomligt dricker ljuset. Längre in fängelset står någon böjd över benresterna, skrapar på dom. Den bär en röd kappa med en orange sol. När jag talar till den vänder den sitt sönderbända ansikte emot mig och inom kort är jag förstenad. Brandw är oförsiktig och blir förstenad även han. Tack och lov att vi har Arboda som dräper det som verkar ha varit en kvinna en gång. Faktum är att hon återfår sina drag då hon dör. Vackra kvinnliga drag framträder. Som att en förtrollning gjort henne bränd. Symbolen hon bär liknar det som våra vänner riddarna (Meldor, Rurik, Sallak) från väst bar. Från landet av silver. En förrädare av sitt eget folk!?

En sprängd järnport leder vidare in och nedåt. Mörkret känns nu nästan medvetet. Det är blött å fuktigt. En översvämmad grottsal möter oss i djupet. De sista trappstegen är under vatten. Droppande ljud skär igenom tystnaden. Uppsvällda lik flyter i vattnet. Ett av dom ger plötsligt ifrån sig en djup suck. Skräcken fullkomligt paralyserar mig. Tar fler steg uppåt i trappan igen, vill inte vara här. Kan inte vara här. Brandw övertalar mig återigen att det är här vi måste vara. Lugnar ner mig efter en stund. Sedan tar vi oss runt i grottorna. Det är fällor överallt. Sönderslitna gallergrindar döljer grottsalar av lik och skelett. Stanken är obeskrivlig. Sedan finner vi ett stenras som Brandw absolut ska in igenom. Hans hängivenhet är imponerande förutom att han fastnar och vi överraskas av Garmtroll. Det är en mardröm som bara fortsätter. Efter striden insisterar Brandw på att vi ska ta oss igenom stenmassorna. Och eftersom jag är mindre kryper jag igenom där han satt fast. Tittar in i ett rum som vi inte borde ha stört. En plats så ond att jag flyr tillbaka direkt. Tre skelett satt där i en ring. Det var såhär jag trodde att Helgaardh skulle vara innan jag besökte det!


Vi söker vidare och den förste fånge vi finner är en kedjad Eljas från Väst, Silvtrunder. Han blev tillfångatagen av amurerna och berättar om den kraftfulla vitnerväverskan Brea Eldstunga som omger sig med de brända, ett systerskap som ger henne makt. Hon verka ha en ohelig allians med Kaan. Det finns mer att avtäcka här. Ger Eljas av livets vatten. Vattnet från Mogundas brunn. Känns som han hade dött annars. Fler garmtroll anfaller och vi är överrumplade och hårt ansatta. Både jag och Brandw bits i ansiktet av de vidriga bestarna men värst är det för Árboda vars skalle krossas av ett stridsgissel. Hon dör men går inte vidare utan vaknar igen med en djup suck. Galenskapen följer i dödens spår. Hon är utanför sig själv, i dubbel bemärkelse. Vi lindar ihop skallen så gott det går, drar henne vidare. Sedan finner vi fler fängslade, Lugh och hans fru är dock döda men Vrange, Alrik, Sanni och Brielle lever. Alla bär de spår av eldpesten som den kallas. Är det härifrån den sprids? Brandw manar deras tomma blickar till hämnd och någonting väcks i dom igen. Vi finner även anfallsplaner mot landet Silvtrunder från landet Fjal. Jag leder ut fångarna medans Brandw förgiftar amurernas dryck med den dödliga svarta blomman. Må de ruttna i Helgaardh! Brandw hinner avkoda några gamla inristningar innan han möter upp oss. Runor som beskriver Amsvartnir, den vid detta hav av mörker. -Idag lever jag på gränsen till Blotheim, hoppas pesten stannar här, pelarna är dess fundament. Förmodligen är det pelarna vid ingången som kan förstöra denna plats. Kanske måste vi återvända hit för att göra det?


Havet stryker in över min kind. Jag är så oerhört lättad över att vara ute igen. Jag är inte så stark i sinnet som jag skulle behöva vara. Men jag känner anfädernas och de ur blommorna sprungnas (Flowrorna) närhet som om de vandrade bredvid mig. -Tänk efter före, manar de mig i mitt sinne. Du kan bygga din inre styrka innan du kliver in i mörkret igen. Allt är som det ska vara. Du är på rätt plats. Var som den stilla tjärnen. Jag blir trygg och full av tillförsikt. De visar mig återigen vägen. Ostroseden är stark. Jag måste våga lita mer på ödet om jag ska kunna tjäna Magh och de andra med värdighet. Våga riskera livet i de situationer som kräver det och låta det som skall hända, hända!


Väl tillbaka på Govanons gård lägger vi Árboda att vila. Frågan är om hon kommer kunna leva vidare på det här sättet? Brandw verkar ha accepterat hennes öde och gått vidare. Med Arboda i åtanke sluter vi en blodspakt om att vi inte ska vila förrän Kaan Tydrik är död. Sedan följer jag min bror till vattenfallet vid Antorax krypta. När han stiger ut igen ser jag tydligt det mitt sinne redan tidigare förstått, vi har skapat en sann Mittländsk hjälte i tronländsk anda. Iförd sin släkts helrustning i rokjärn, hjälm med Morgus förvridna skelettmask över ansiktet, mastomantmantel och den jättelika bulturiska tvåhandsyxan i rokjärn och mitrakka, Antagor i händerna ser han ut som ödets härförare!


Nemans vind tar oss snabbt till Ylfingrahus och nära inpå klostret på jakt efter Gwydion och informationen om den gamla stenen. Hrafnir landar kraxande på min axel med budskap. Alferstenarna eller den som fanns kvar som Gwydion funnit avslöjar att Norna den visa uttalat mer än en profetia. Om inte fader Varg vet om det här redan så måste han bli varse det. Djur verkar opåverkade av eldpesten men jag måste vara helt säker på det innan jag sänder Hrafnir till Gjafvaldershall. Vår väg är tydligt utstakad. Vi ska till en liten ö norr om Edair’maan, Garfarkalla, eller väktarnas djupa skog som den heter på alfiska. På natten drömmer jag att jag tar mig ett dopp och förvandlas till en präktig fisk med glimrande fjäll. Känner även av de nio starkt. Silfhte, Majne, Vort, Hvild, Thoorka, Vist, Videl, Jaarld och Arki, de första konungarna.