Nekromanti Trudvansk vildmark

[Andy]

Jag ska börja med att skriva att jag är ett fan av Trudvang och gillar verkligen den stämning som RM har förmedlat i den världen men. . .

. . .rollspel, tycker jag, är ett spel som baseras på interaktion. Mötet mellan personer, så väl rollpersonerna som spelarna. Det som bekymrar mig med Trudvang är vildmarken. I vildmarken finns det inte så mycket folk och alltså inte så mycket interaktion. Jag har spelat mycket Trudvang och som spelledare har jag svårt att få till ett schysst spel när rollpersonerna färdas genom vildmarken. Ofta blir det, "ni går, ni slår läger, ni vaknar, ni går, ni slår läger. . ."

Hur ska man som SL förmedla en bra vildmarkskänsla och lyckas få de där långa vandringarna à la Sagan om Ringen?

Jag har inget bra svar. Jag har misslyckats varje gång (tror jag).

 

[Johan K]

Hur ska man som SL förmedla en bra vildmarkskänsla och lyckas få de där långa vandringarna à la Sagan om Ringen?

Beskriv vildmarken, berätta vad de ser, hör, känner. Måla upp dessa känslor, så tror jag att du lyckas fånga den där känslan. Jorges Bestarium kan vara en bra inspirationskälla trro jag. Att man på nått sätt kan väva in lite vd som finns där.
Åxå kan du ju lägga in lite överigvna bosättningar, borgar & ruiner som gnagts av tidens tand. Sådant tror jag xåå kan höja upp stämmningen lite mer.

 

[Andy]

Ska man då som SL begräns rollpersonernas valfrihet och köra ett "sagoberättande".

Typ: Ni rör er genom Svartlidens mörker. Granarnas kompakta grenverk släpper inte in något ljus och under de närmaste fem dagarna så ser ni inte skymten av civilisation. Allt som passerar er är vildmark och naturens förunderliga väsen.

I exemplet ovan så har man på ett snabbt sätt bränt fem dagar av resa.

Kan det vara något?

 

[Guest]

Ja, så måste man nästa göra eftersom spelarna nästan hela tiden rör sig i samma miljö, så man vill ju inte ta död på den.

Resor är förövrigt det tråkiaste i rollspel, och en SL som tvingar spelarna att uppleva resan genom att varje dag fråga vad dom gör, tvinga dom beskriva när dom slår läger, tvinga fram slag för Överlevnad, Jaga, Slå eld, slå slag för slumpmässiga händelser är en usel SL som jag inte vill spela med...

Givetvis ska det finnas utrymme att stöta på saker under resan men det är en samma sak....

"Efter att färdats under skogens kompakta gröna tak i flera dagar så hör ni plötsligt ett vrål och bakom en stembumlingen till höger om er ser ni plötsligt..."

 

[Andy]

Ska jag vara helt ärlig så har jag varit en sådan där dålig SL som har frågat RP:erna vad de gör, varje dag. Tänk dig då att färdas i 6 månader på det Trudvanska fjället?

Men, nu så vill jag gärna bli den där narrativa SL:en som berättar små resehistorier under spelets gång.

Ock jag har dessutom kommit på att det kan vara kul om rollpersonerna färdas genom områden som är uppodlade och där det finns folk runt omkring dem och ett varmt värdshus står framför dem varje kväll. Men det kanske inte passar Trudvang men Saga, Gemini och Artesia.

 

[Guest]

Variation är viktigt... det är skittrist om skogen bara är tom, livlös och bara grön.

Det som gör Trudvangs skogar spännande och intressanta är just att dom är fyllda av små kräk, bestar och fagra älvor... Mitt i skogen dyker ett mysigt värdshus upp, rollpersonerna stöter på skogshuggar samhällen, tusenåriga ruiner osv, osv... Bara för att det är en enorm vildmark så måste den inte vara tom...

Det är ju trots allt saga och inte verklighet....

 

[Big Marco]

en SL som tvingar spelarna att uppleva resan genom att varje dag fråga vad dom gör, tvinga dom beskriva när dom slår läger, tvinga fram slag för Överlevnad, Jaga, Slå eld, slå slag för slumpmässiga händelser är en usel SL

"Usel" är väl att ta i? Det beror på vad man spelar för typ av spel - jag menar; är det "British SAS: Borneo Survival RPG" så borde ovanstående vara fokus snarare.

 

[Krille]

Hur ska man som SL förmedla en bra vildmarkskänsla och lyckas få de där långa vandringarna à la Sagan om Ringen?

Ska man ta Tolkien som förebild så ger han ofta en beskrivning av naturen som hjältarna swischar förbi. En del av beskrivningen kommer i form av lite interaktion och dialog eller enskilda repliker - "jag undrar vad myggorna äter när inte hobbit står på menyn" eller nåt i den stilen, som rätt bra sätter stämningen av surrande myggträsk.

Men det funkar inget vidare för traditionellt osamberrättat rollspel - det förutsätter att spelarna tar initiativet att hitta på terrängbeskrivningar.

---

Inför Biblioteksvärlden så byggde jag ett resesystem, vars explicita syfte var att göra resor intressanta och biblioteket till en viktig sak i spelvärlden. I grunden så var det en iteration av den gamla uttjatade slumpmötestabellen. Det visade sig vara väldigt lätt att konvertera till DoD.

Systemet fungerade genom en lista med utmaningar. Varje utmaning hade en beskrivning och ett poängvärde. Poängvärdet uppskattades av hur stor del av en dagsmarsch som utmaningen förväntades uppta, där en dagsmarsch är värd 100 poäng. Dessutom fanns en möjlighet att rollpersonerna kände till utmaningen eller huruvida den var hemlig.

Spelledaren tog helt enkelt och uppskattade avståndet i dagsmarscher mellan punkt A och punkt B, gjorde om detta till poäng (dagsmarscher x 100 = poäng), och valde eller slumpade utmaningar tills poängvärdet var uppnått.

En typisk utmaning omfattar oftast något naturligt hinder, snarare än en varelse som hoppar fram och slås ihjäl, och helst ett som kräver lite tankeverksamhet från spelarna. Ett bra exempel är en klyfta som rollpersonerna måste korsa. Utmaningen kunde ha varianter, exempelvis att klyftan har en bro över sig, eller att bron är ranglig och lätt går sönder, eller att det inte finns någon bro alls. Sedan sätter man rollpersonerna på problemet: hur tar de sig över klyftan. Det är "bara" en resa, så äventyret bör inte tillintetgöras om de inte kommer på en lösning.

Lösningarna behöver inte vara komplexa eller ta tid. Poängen är att utmaningen ska engagera spelarna, kittla deras fantasi och göra resan som helhet mer spännande. Vid ett tillfälle kom rollpersonerna till en skogstjärn, som jag beskrev som mörk, sövande och mystisk. Det fanns två figursnidade träpålar nerbankade i marken vid stranden på ena sidan, och det kändes som att det fanns en större närvaro på platsen. Det var en offertjärn, och det insåg spelarna fort. Deras lösning på utmaningen var att kuta vidare snabbt som faen, eftersom de helst inte ville råka ut för de offrades andar. Jag klagade inte - de inbillade sig att det var ett hemskt ställe, så de fick mer än gärna kuta vidare så länge som resan som helhet blev mer inlevelsefull.

I värsta fall får man väl gå runt, och det finns en regel för det också. Man får i så fall ersätta en utmaning med nya (valda eller slumpade utmaningar), värda dubbelt så mycket ihop som den ursprungliga utmaningen. Det vill säga, går rollpersonerna runt klyftan värd 50 poäng, så får man ersätta den med nya utmaningar värda totalt 100 poäng.

Man kunde till och med gå vilse med systemet på samma sätt: så länge man var vilse så ersatte man en utmaning med dubbla poängvärdet nya utmaningar, tills man antingen gav upp och svalt ihjäl eller hittade tillbaka på rätt spår. Den elaka saken med att gå vilse var att den var rekursiv, det vill säga att en ny utmaning kunde ersättas med dubbla poängvärdet nya utmaningar, som kunde ersättas med deras dubbla poängvärde som i sin tur... well, you get the idea.

---

I spel fungerade systemet riktigt bra. Spelarna uppskattade att det faktiskt hände något mer i resorna än "ni går i sex dagar tills ni är framme" eller "plötsligt blir ni påhoppade av en fillifjong", och de upplevde att de färdades genom ett varierat och omväxlande landskap.

Interaktionen fanns där. Det var naturligt för spelarna att diskutera fram en lösning på varje hinder som jag lade fram för dem, så det fanns interaktion mellan spelarna. Utöver det så fanns ju förstås interaktionen mellan spelare och spelledare, när de väl försökte sig på olika lösningar av problemen.

En stor fördel med det var att det gav gängets Aragorn-klon en hel del att göra, så att han kände sig mer nyttig än som gängets matfixare och bågskytt.

Nackdelen är att det är skitjobbigt att komma på saker till den där tabellen. Jag valde i min dumhet att göra den T100-baserad, och är förnärvarande på 65 eller så. Däröver får man slå om. Men när den väl är gjord så är den tokpraktisk.

 

[Guest]

Förvisso överdrev jag lite, men jag hade DoDT i tanken när jag skrev det...

Men jag håller med förövrigt... Jag kommer ihåg när vi lirade wastelands för många herrans år sen och där tvingade jag spelarna att verkligen administrera all mat, beskriva hur dom skötte sin hygien, hur dom byggde sina läger osv, osv... Det gav verkligen en nice känsla.

 

[solvebring]

Re: Trudvansk vildmark [långt]

Det handlar inte om att du är dum, usel etc. Elakt sagt, tycker jag.
Det handlar nog mer om att du aldrig riktigt tänkt på den viktigaste av rollspelets grunder - UPPLEVELSE! Man spelar ju rollspel för att få upplevelsen.
Då går det till följande:

Det som är väsentligt för ditt scenario, alltså möten, platser, upptäckter, syner, fynd etc. som finns med i äventyret - det är det du skall spela minut för minut, dag för dag etc.

Det som är oväsentligt, allt en vandring utan möten på 20 dagar, det snabbspolar du, och tar upp det viktigaste. T.ex. under dag 12 börjar maten tryta och de kanske blir tvungna att jaga, sedan spelar ni jakten, RP får mat... Så snabbspolar du igen till nästa händelse som är värd att spela igenom - som är värd att få upplevelsen av för att få känslan av att nu är vi t.ex. "helt utelämnade i en oändlig vildmark!".

Man måste hela tiden skilja på väsentligt och oväsentligt...
Det är nyckeln till den enkla grunden - sedan finns det tusentals SL som kan det där men som inte har någon känsla och är usla på det viset... Så fråga om kvalitet i detta fallet är helt fel, snarare handlar det om erfarenhet bakom skärmen. Du kanske inte har lirat rollspel så väldigt länge, skulle jag gissa på... Men du kör på, och ni har kul, det är det viktigaste! Keep it up!

Övning ger färdighet... Det vet jag, jag själv var verkligen en usel SL i början. Men ju mer vi spelade destomer lärde jag mig att leverera vad spelarna vill ha, och vad som är något att ha/uppleva. Det jag gjorde var att efter varje spelmöte säga till dem:
"Okej, säg precis vad ni tycker, vad är skit, vad är bra? Vart fullt ärliga, för jag vill veta så jag kan bättra mig."
Det kunde bli svar som, "Dina SLP känns inte ett dugg levande."
"Nehe, varför inte?"
"Nej, dom känns likadana allihop."
"Aha, jag kanske skall börja jobba mig bort från allt stereotypiskt, börja byta röster, ägna mer tid att beskriva dem, klädsel utseende etc. och framlägga deras beteende mer tydligt." Ja så... Och sedan frågar man ständigt tills de inte hittar fler fel, och ju fler fel de upptäcker, destomer kommer man själv upptäcka, och man utvecklas fantasi-relaterat samt spel-relaterat i brakfart kan jag lova.
Ingen blir dock fullständig, många tycker säkert att jag suger idag, men MINA spelare tycker jag är asbra och vill alltid att jag skall spelleda, och de är fullt nöjda - och det är det som räknas.
Inte vad sedan någon i Göteborg skulle tycka om han satt vid mitt bord...
När spelarna inte har något att klaga på, utan istället ger beröm och säger - "Fan, det var den bästa spelkvällen någonsin, fan vad häftigt det var - jag satt fan med hjärtat i halsen hela kvällen!" då känns jävligt bra!

Men... Så kommer stämningen, stämningen är alltid viktig, enligt mig det viktigaste. Men är händelserna eller platser där stämningen finns oväsentlig bör man spola det med, efter att man kan spelat en två dagar under resan och då förmedlat stämningen. Så gör jag... Kanske kommer de gå i en skog i flera veckor innan det händer något - då levererar jag stämningen de första typ två dagarna, eller första dagen i skogen, sedan så spolar jag...

Exempel
Först kommer RP in i den otäcka skogen:
Ni kommer fram till skogen, som ser ut att vara oändlig med sina höga majestätiska trädstammar som reser sig högt mot himlen. Ni går in i den, mossan är mjuk och fuktig under era fötter, träden knotiga och gigantiska av sin uråldriga levnadsålder, det är alldeles knäpptyst och skogen är så mörk och tät att ni bara ser någon meter framför er. Den sluter sig tätt omkring er, luften blir tung och snart ser ni inte längre solens ljus, och ni vet inte längre vart ifrån ni gick in.
Då är de i skogen, men först innan alla händelser vill jag plåga dem genom att tömma deras matförråd och styrka... Så de får vandra i t.ex. tre veckor innan vi kommer igång... Nu snabbspolar jag!
Men under snabbspolningen så skjuter jag inte lite:
Ja ni vandrar på... Skogen blir allt mörkare och ni börjar bli allt mer trötta för var dag som går. Luften är tung och ni dricker ofta för att lätta era strupar från den instängda luften. Erat vatten börjar ta slut, samt de 18 dagsransoner ni hade att dela på. Ni har inte sett någon bäck eller flod - och ni vet inte vart ni skall gå, inte heller hur ni kan hitta ut.

Då har jag byggt upp en stämning som är eländig och mellankolisk, om detta var stämningen jag ville leverera. Sedan kan, då mötena börjar komma även de leverera stämningen - man måste hela tiden leverera stämning, det är ju den som är upplevelsen. Ett utav mötena kanske är en stor elak rovfågel som har spanat in dem och vill få sig lite människokött... Då kan man låta dem höra ljudet av den i två-tre dagar, så att de blir riktigt nervösa. Sedan kanske de kommer fram till, som Kannesten sade, en ruin... Ja, då låter jag den vara lika mörk, mystisk och skrämmande som resten utav skogen.... Och där, då de är riktigt nervösa och försiktiga, kan jag låta rovfåglarna anfalla dem.

SOM SAGT, det handlar ständigt om upplevelse, väsentligt och oväsentligt, och det måste man ständigt bygga sitt spelledande efter. Få det du VILL ha sagt sagt... Resten, ja, snabbspola det...

Lycka till!

 

[Andy]

Re: Trudvansk vildmark [långt]

Jag måste väl säga att det tragiska är att jag spelat och spellett rollspel i 20 år, så jag är nog en dålig SL.

Men jag är helt med på ditt inlägg. Jag tror att jag som SL måste våga ta sakerna i egna händer och inte hela tiden stödja mig på reglerna (kan bli farligt). Men jag känner mig ofta begränsad av reglerna (även om det ofta står att de ska vara som ett stöd) och flera av spelarna har lärt sig att utnyttja detta och hänvisar ofta till reglernas tabeller, initiativ, fem handlingar och extra skador. Jag anser väl i och för sig att det ska vara rättvist och reglerna ska vara tydliga och alla ska känna till vad som gäller när man spelar. Reglerna ska dessutom gälla för alla, även SLP:s anser jag. Men nu kanske jag blir begränsad igen?

Hur hårt använder ni reglerna och känner du som SL att spelarna utnyttjar reglerna och vänder detta imot dig som SL?

Jag kanske ska bli lite mer narrativ i allt. Det handlar ju i slutänden om att få en upplevelse.

Exempel. En av rollpersonerna öppnar dörren till den lilla stugan och kikar in. Det svartnar för hans ögon på grund av ett hårt slag mot huvudet. Du svimmar.

Är det okej att göra så som SL eller ska man slå för SLP:s färdighetsvärde på Närstrid, slå på träfftabell och sedan vilken skadan blir. Tänk om rollpersonen inte svimmar som jag hade tänkt?

 

[solvebring]

Re: Trudvansk vildmark [långt]

Jag ser vad allt ditt spellande handlar om... Ditt stora problem:
OSÄKERHET!!!

SLs ORD ÄR LAG!!! Det bara är så, du bestämmer över spelet, du leder det för böveln.

(Jag använder stora bokstäver för att stenhårt undertrycka mina ord, inte för att vara otrevligt.)

Mina spelare försökte i början att köra: "Men så är det inte i regelboken!" Svar: "Det spelar ingen roll, för jag är SL"... så blev det tyst. Eller så log jag bara elakt och fortsatte slå mina tärningar eller vad jag nu gjorde, då blev de tysta och nervösa...
Vad kan de göra, jo fortsätta spela... Regler skall användas när de behövs, inte annars. Är en regel dålig, finns det en regel för något helt oväsentligt - ja, ändra den efter eget huvud så att den fungerar som du vill, eller skit i den, ta bort den.

För att vara ärlig, dina spelare är regelkåta idioter - jag blir så arg på sådana som skall utnyttja regler!!!

Du använder regler när du vill, och du använder precis vilka regler du vill, du kan skippa halva regelboken om du inte vill använda dig av det. Du är SL, alltså får de spela din version eller spelleda själva. Man kan inte följa en regelbok till punkt och pricka, det kan ju fan paja hur mycket som helst.

SLs ORD ÄR LAG - du står över allt, ja regelböcker också , du väljer hur spelet skall styras. Glöm inte bort det. Blir de sura får de vara det då, de förstör ju seriöst erat rollspelande.

Du hade ju spelledat riktigt länge. har du då inte sett i början på typ alla regelböcker, styckena som handlar om "Väsentligt och Oväsentligt", "SLs ord är lag", "Vad är rollspel" etc.
Där har du det mesta du är osäker på: SLs ord är lag och huruvida man spelar detaljerat eller snabbspolar. Detta står t.ex. i början av regelböckerna på varje äldre DoD-version. (nästan varje iaf).

Är det okej att göra så som SL eller ska man slå för SLP:s färdighetsvärde på Närstrid, slå på träfftabell och sedan vilken skadan blir. Tänk om rollpersonen inte svimmar som jag hade tänkt?

Något som jag funderade över de första kvällarna jag var SL.
Svaret är självklart JA!. Vill du att han SKALL svimma så GÖR han det. Behöver inte slå ett skit... Vill du att en SLP skall ljuga obemärkt, ja du slår ju inte hans värde direkt, du bara ljuger på för tusan.
Ser du, du använder regler när du vill det.
Slår du bara generellt om han kanske svimmar, ja slå då, men SKA han svimma enligt dig som är SL då gör han det.
Och har du gnällspikar vid bordet så slå då bakom din skärm på låtsas, som om du slog på riktigt, och säg att han svimmar... Då kommer de ju tro att han svimmade utav tärningsutslag, inte av din ringa vilja. Själv slår jag alltid fejkslag när det är något jag bestämt mig för skall hända. För om man inte slår förstår spelarna att det är något skumt på G - de förstår kanske att den handlingen var väldigt väsentlig och kan kanske lista ut mer om t.ex. varför han var tvungen att svimma där. Det kan förstöra, så slå fejkslag när du har bestämt dig för att "SÅ SKALL DET VARA", det blir bäst så.

Var deras spelledare, inte deras Regelboks-kalle...

Jag menar, hur många gånger har man inte fejkat DERAS tärningslag och utfall mot dem, spelarna, så att inte de skall dö för att man vill vara snäll, då kan man allt göra det motsatta också.

Har du inte sett i äventyr, då det skall börja, eller händelser som bara måste hända för att handlingen ens skall existera... Då kan du inte slå rättvisa slag, för svimmar t.ex. inte RP där han måste för att det och det skall hända, då har du ju inget äventyr. Du måste göra det som står för att det skall fungera.

Den SL vi har för Viking, han gjorde detta mot mig.
En SLP skall slita av mig min släktring och slänga den i havet - för att äventyret skall kunna utspela sig... Ja då gjorde han bara det, SL beskrev det hela detaljerat och jag försökte stammande få fram att jag VILLE JU GÖRA MOTSTÅND, men han lät aldrig min röst bli hörd, ringen åkte i vattnet fast jag var en stor stark viking, och SLPn en liten sprätt... Prefekt exempel, för jag själv kommer inte ihåg något specefikt exempel från då jag själv SLat, då lägger man inte sådant på minnet, det är ju vardagsmat.
Efter händelsen sade jag förvånad:
"Men jag ville ju göra motsånd." Dumt att jag inte tänkte på att han gjorde ju precis som vilken SL som helst...
Den killen gjorde precis som jag själv... Han gjorde nog så för att han själv blivit behandlad lika dant av mig så många gånger. HAHA!
Han flinade illmarigt och sade, "Lugn nu." Så var det med det.

Hänger du med?

 

[Andy]

Re: Trudvansk vildmark (OT)

Jo, jag är helt med på vad du säger.

Men, vad finns alla stats på SLP:s i äventyr för? Varför lägger rollspelsmakarna ner så mycket sidutrymme och tid på att skriva alla SLP:s olika värde. Är det inte meningen att det ska finnas en slump även hos SLP:s (ute i vildmarken för att knyta an till trådens egentliga ämne). Kan man inte vara en hård SL som låter alla slag vara sanna och om resultatet av SLP:nas färdighetsslag skadar rollpersonernas så är det så, rakt igenom.

I annat fall så skulle det tjäna mer om rollspelsmakarna skriver längre och enbart SLP:nas personlighetsbeskrivning och syftet med SLP:n och struntar i alla värden.

Allt handlar kanske om spelledarstil och jag kommer helt klart att ta med mig delar av det som du har påpekat i dina inlägg.

 

[solvebring]

Re: Trudvansk vildmark [långt]

Det fungerar ju så här:

Du fejkslår ju bara, eller skiter i att slå, när du bestämt att detta måste hända - då spelar det ingen roll vem det är. Du kan skita i att slå pilbåge för någon som bara måste skjuta ned denne och äventyret skall börja, för det handlar om det mordet etc. Du kan skita i att slå när RP slår någon av samma själ, eller då en SLP slår någon som MÅSTE svimma t.ex.

SLP stats finns ju sedan för allt annat. Dessa situationer med "måste hända" är ju väldigt få. Så annars gör du ju precis som vanligt, därför skriver man alla SLP's. Om RP hamnar i strid mot SLPs måste du ju ha dennes stats för att slå vem som vinner striden genom de olika förloppen. Om RP jagar en SLP måste du ju veta hans förflyttning etc.

Du måste alltså ha allt över en SLP ifall det händer något så du måste slå för denna, vilket just är alla situationer där inte du redan bestämt utgången.

 

[Andy]

Re: Trudvansk vildmark [(OT)

Jag känner mig som en novis, en nybörjare.

Men jag tror absolut att jag kommer att bli en bättre SL nu.

Tack för hjälpen Adus. (Jag menar det).

 

[solvebring]

Re: Trudvansk vildmark [(OT)

Okej, vad trevligt.
Glad att jag kan hjälpa någon, annars brukar det vara jag som är novisen här på forumet.

Nåväl, jag hoppas du förstod det sista inlägget - att du spelar ju helt som vanligt förutom i de situationer där du måste annat.
Alltså, jag spelar inte utan värden och bara hittar på slutet på allt, knappast, är ett tärningsfreak... Alltså spelar jag också som vanligt förutom då jag måste annat.
Det handlar hela tiden om skillnaden mellan det väsentliga och det oväsentliga...
Även där måste man göra det valet, "Skall jag vara tvungen att bestämma utgången här för att resten skall hänga ihop, eller kan jag spela som vanligt och slå bara?"

Well, lycka till, och jag hoppas att det kommer gå bra för dig i fortsättningen, och var inte uppbunden av regler, var istället uppbunden av stämning och skådespel - att förmedla en udnerbar upplevelse och en rolig spelkväll.

Tänk Pirates Of The Caribbean:
"The code is more like guidelines, miss Turner, than actual rules."

Reglerna är dina hjälpmedel, inte egentliga regler/lagar som måste följas.

 

[Guest]

Re: Trudvansk vildmark [långt]

dina spelare är regelkåta idioter - jag blir så arg på sådana som skall utnyttja regler!!!

Vad är det för fel med det? Om man som grupp spelare bestämmt sig för att använda en viss regelmotor och samtliga vet om det så ser jag inga problem med att man utnyttjar reglerna till sin fördel, snarare tvärtom. Om man inte byr sig om reglerna eller missar saker medvetet eller omedvetet så förlorar men en del utav upplevelsen. För rollspel är inte bara en upplevelse där man använder sin fantasi och gestaltande och annat karktärsinriktat, rollspel kan också vara förståelse av reglerna, skickligheten i att använda dessa, strategiskt tänkande och bra reglemässigt beslutstaganden...

Men det är klart... Allt handlar lite om hur mycket friformare man är och alla grupper är olika. Vissa gillar säkert att SL bestämmer allt... Jag gillar det inte, om inte jag får uppleva något spelarinflytande som spelare så spyr jag och drar hem och runkar av mig framför datorn istället...

 

[Guest]

Re: Trudvansk vildmark [långt]

Men då återkommer vi igen till det jag skrev tidigare. Om man skiter i reglerna så kan man lika gära skita i att ens ha med regler utan bara friforma...

Tro mig, jag har gått genom alla dessa delar av rollspelande. Till slut upptcäker jag att ingen dör, ingen misslyckas med slagen, allt blir slentrian.

Nu är det annorlunda, jag slår alla slag, alla slag gäller och jag slår dom till och med öppet. Tro mig, det blir en rejäl nagelbitare när jag rullar iväg en crit chans [nu spelar jag mest D20-spel] när tokbarbaren med inoljade muskler och läderkalingar svingar sitt greatsword mot spelaren....

 

[solvebring]

Re: Trudvansk vildmark [långt]

Jag har inget emot regler, jag har inget emot användandet av dem.
Men att hela tiden försöka komma undan med saker som t.ex. ens karaktär kan få lida lite av bara för att man vill vara Hulken goes Legolas och hoppa på sin SL så fort något blir främmande och då
köra regelboken på overheaden (överdriver en smula ) det är bara fegt, korkat, tråkigt och väldigt löjligt.

Ta t.ex. att man bestämmer att spelarna just blir väldigt trötta för tillfället efter en lång skogsvandring för att skogen är inte som den skall riktigt (muahahaha) och man försöker leverera det stämningsmässigt istället för att säga det rakt ut: "Ja ni blir ovanligt trötta för att denna skog är ett övernaturligt väsen"... pajar stämningen om man säger så.
Man vill då försöka göra det hela bättre:
"Ni känner er ovanligt trötta och ni orkar inte mycket mer, och skogens mörker sluter sig allt tätare omkring er likt en dimmas tjocka..."
Varpå spelarna avbryter gastande att de INTE ALLS är trötta enligt förflyttningenmodulen sida 302.
Det är inte så skoj, bara ett onödigt löjligt påpekande som en idiot bara måste spy ur sig för att få rätt och samtidigt bevisa att denne minsann kan hela regelbokens register i skallen.

Det går att ta hundra exempel på detta, men jag tror ett skall räcka för att du skall förstå min synvinkel, det jag syftade på.
Och självklart skall inte SL styra ALLT, då blir det ju rälsat till tusen och då spelar det ju ingen roll vad spelarna gör, för de får inga valmöjligheter och man kan lika gärna sluta spela rollspel...

Det jag menar är att så fort SL behöver göra något enligt sin hemliga håg för att få till det han söker så SKALL han göra det också, och inga löjliga invändningar skall höras om att modul 4 på sida 181 strider mot detta. Det SL säger händer, och så är det bara.
Dock kan man diskutera en regel om en spelare anser att man tolkat den felaktigt, det är en helt annan sak.

 

[solvebring]

Re: Trudvansk vildmark [långt]

Men då återkommer vi igen till det jag skrev tidigare. Om man skiter i reglerna så kan man lika gära skita i att ens ha med regler utan bara friforma...

Tro mig, jag har gått genom alla dessa delar av rollspelande. Till slut upptcäker jag att ingen dör, ingen misslyckas med slagen, allt blir slentrian.

Nu är det annorlunda, jag slår alla slag, alla slag gäller och jag slår dom till och med öppet. Tro mig, det blir en rejäl nagelbitare när jag rullar iväg en crit chans [nu spelar jag mest D20-spel] när tokbarbaren med inoljade muskler och läderkalingar svingar sitt greatsword mot spelaren....

Jag har redan klargjort detta för Andy. Man tar bort regler man inte behöver eller helt enkelt avskyr, de man tycker är lite dumma kan man faktiskt ta sig friheten att ändra lite. Mina spel har alltid bestått till iaf 10-20 % husregler. Man skall använda regler som hjälpmedel tycker jag, inte som rena lagarna. Man bör behålla vikten av originalet - självklart, annars kan man ju lika gärna göra ett helt eget rollspel istället för att köpa ett, men att få lägga om lite individuellt för att ens spelgrupp skall trivas - ja, det tycker jag, inget fel i det.

Tycker jag... som slår typ 2 av 10.000 slag öppet...