TV-serie klubben Q2 2024

Joined
15 Nov 2004
Messages
3,789
Location
Maastricht
Jag har fortsatt med For All Mankind säsong 2. Säsong ett här.

Det är 1983. Ronald Reagan är president även i den här alternativhistorien. Både USA och Sovjetunionen har månbaser. Kalla kriget rasar, och rymden håller på att militariseras. Supermakternas standoff kring Panama hotar att sprida sig till väpnad konflikt på månen, som riskerar att utvecklas till kärnvapenkrig.

Till skillnad från förra - och för all del även nästa - säsong, utspelar det här sig bara under ett antal månader, inte ett antal år (säsong ett är 1969-1974). Skådespelarna är närmast sin riktiga ålder (de är ungsminkade i första säsongen och gammelsminkade senare).

Rent allmänt men särskilt i den här säsongen är For All Mankind extremt välskrivet, och ett motexempel på min tes att tv-författare inte kan skriva plott och sociologisk storytelling. Ingenting känns forcerat, och allt leder helt logiskt upp till säsongens klimax.

Nu finns det en risk för recency bias, men den förlängda säsongsavslutningen till säsong två kan vara det bästa jag någonsin har sett på tv. De tre parallella trådarna löper helt naturligt ur resten av säsongen, och kombinerar benhård logik (som ännu en gång visar att det här är riktig SF och inte bara Space Opera), tragedi, och feel-good. Jag blev lika blown away igen nu när jag ser om den fast jag visste vad som skulle hända. Kan inte rekommenderas nog för alla som inte aktivt hatar rymden. Det är fullständigt orimligt bra, och man gör sig själv illa om man inte ser serien.

5+/5, och sista avsnittet får 6/5. TV blir inte bättre än så här. Nästan inget blir bättre än så här. Någon behöver skriva en blank check till Ron Moore och låta honom göra vad han vill resten av sitt kreativa liv.
Nu kan jag ju inte se serien. Den kan omöjligtvis leva upp till de förväntningar du bygger upp här?
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,591
Nu kan jag ju inte se serien. Den kan omöjligtvis leva upp till de förväntningar du bygger upp här?
Definitivt en risk - det finns få saker som hjälper så mycket som lågt ställda förväntningar. OK, det räddade inte Rings of Power, men…

Säsong 2 har i alla fall 100% på Rotten Tomatoes också, så det är inte bara jag.
 
Last edited:

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Jag har sett Cyberpunk: Edgerunners på Netflix. En serie på 10 avsnitt, och en genre som jag i princip saknar relation till.

1 introavsnitt, sedan är avsnitt 2-5 riktigt bra och hade jag skrivit recensionen då hade det nog varit 4+. Jag bryr mig om hur det går för personer i serien! Och det är tyvärr rätt ovanligt att jag gör nu för tiden känner jag. Ser jag karaktärerna som manusförfattarnas spelpjäser för att berätta en histora, utan att jag bryr mig om hur det går för dem så är maxbetyget 4, oavsett hur bra det är. I alla fall. Det är lagom nivå av over the top med cyberimplantat och megakorporationer.

Avsnitt 6-10 så spårar det ut (för mig då, det kanske är så här det alltid är i cyberpunk). Allting skruvas upp. Det skjuts miljarder kulor och sprängs saker värda samtliga länders stadsbudgetar och jag är allmänt oberörd. Det här halvan av serien får en 2'a i betyg (vilket för mig brukar betyda att det är helt ok om du gillar genren, men att det annars inte är en rekommendation).

Så det var synd.
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,591
Avsnitt 6-10 så spårar det ut (för mig då, det kanske är så här det alltid är i cyberpunk).
Mer att det alltid är så i anime, skulle jag säga. En tiondel så mycket animetroper, så hade serien varit betydligt bättre.

Om jag aldrig ser den sturige tonårspojken som automatiskt är bäst igen, är det för snart.
 
Last edited:

verec

Warrior
Joined
12 Jun 2021
Messages
208
Location
Göteborg
Jag blev just klar med animen Ergo Proxy från 2006. Det här är väldigt mycket en anime som är gjord efter att grejer som Matrix slagit, Blame! spridits, och Neon Genesis Evangelion och såna serier varit stora. Det är alltså typ… grisig och dovmörk cyberpunkdystopisk framtid, plot med en massa hemligheter som gradvis avslöjas, mer eller mindre subtil filosofi och överlag en ganska stark prettokänsla. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt; för mig kändes det mest som nostalgi, tillbaka till den person jag var typ kring 2000 eller så. Jag hade verkligen älskat den här serien då.

Jag menar, kolla på det här introt.

Men ja, plotten följer Re-L Meier, polis och barnbarn till den dystopiska kupolstaden Romdeaus härskare. I staden finns robotar ("autoreivs") som infekteras av "cogito" som ger den själar, alla i kupolen intalas att de kommer dö om de rör sig utanför staden. osv osv.

Överlag tycker jag att serien funkar helt OK. Den lyckas inte riktigt med allt den föresätter sig, plotten är bitvis spretig och pacingen väldigt ojämn. Jag gillar karaktärerna, framför allt den assöta lilla infekterade autoreijven Pino, som har formen av en typ nästan konstant entusiastisk och glad… sjuåring, kanske? Jag gillar att Re-L inte är så himla sympatisk och inte har så himla rätt hela tiden. Hennes kompass är inte perfekt, och hon växer och förändras genom serien. Ofta är hon dryg, överlägsen, otrevlig – och inte på ett coolt sätt, utan på ett mänskligt helt normalt otrevligt sätt.

Det finns några genomgående teman som jag tycker hanteras helt OK, om än lite klumpigt ibland. Viktigast kanske är "det är viktiggt med sanning, men att få veta sanningen gör dig inte nödvändigtvis lyckligare"?

Visuellt är serien som sagt dov och mörk. En del hyfsat tidig 3d-animation används, men inte på ett sätt som stör. Re-L känns bitvis nästan rotoskoperad eller som nåt plockad från den gamla Heavy metal-filmen; jag är osäker på vad som ger mig det intrycket egentligen. Kanske att hon verkar mycket mer detaljerat och hantverksmässigt mer animerad än andra i serien? Någon har ansträngt sig för att få hennes ögon att se hyfsat korrekt ut i olika vinklar, ögonskugga och allt. I dunno. Det är inte dåligt, men det tog mig några avsnitt att slappna av och acceptera det.

Så… Ja, jag kan nog rekommendera den här serien. Framför allt till alla som gick runt med läderrock och kanske kajal där kring 2000, med Manson i lurarna och med Matrix i färskt minne… =)
Såg denna då den kom. Hjälper kanske inte att Cowboy Bebop och Samurai Shamploo är/var (länge sedan nu…) mina favoriteanime. Älskade denna då, skulle troligen även gilla den nu! Men de tidigare nämnda är självklara favoriter över denna.
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,591
For All Mankind s03

(Säsong 1, Säsong 2)

Det är nittiotal, och alternativvärlden är på de flesta sätt bättre än vår. Den annalkande växthuseffekten har snöpts av genombrott kring fusion med Helium-3 från månbaserna. Ellen Wilson - "The Girl Who Caught The Tank" - är en osannolikt moderat republikansk president (det är inte enda gången serien hänger sig åt liberala fantasier kring presidentskapet - tänk The West Wing). Sovjetunionen har tyvärr överlevt på grund av att rymdekonomin håller dem gående, men med Gorbatjev fortfarande som president hade saker kunnat vara värre (serien gör ett utmärkt jobb kring att även om det finns gott om idealistiska ryssar, är det groteska systemet deformerande på alla nivåer i samhället). Det märks dock att teknologin hamnar efter för Sovjetunionen - man kan helt enkelt inte hålla takten. Tre Mars-expeditioner kommer att tävla om att vara först till den röda planeten - NASA, Sovjetunionen, och Helios, bolaget som sitter på det amerikanska helium-3-monopolet.

Som vanligt riffar man på historien - sexskandal i Vita Huset, Don't Ask Don't Tell, inhemsk terrorism, och så vidare. I den här säsongen bakåtprojiceras samtiden också mer än förr - Dev Ayesha, VD för Helios, är en uppenbar space-bro-referens, pro-fossilbränsleaktivisterna är tydligt MAGA, opiatmissbruk är uppe, och så vidare. Det är inte så att det är ett problem eller stör, men det märks, och det är kanske inte helt idealt. Det innebär också att serien tydligt daterar sig.

På det hela taget lyckas man med det utmanande jobbet att sminka skådespelarna till sin ålder, särskilt lurigt när någon gått från 16 till 41 under seriens gång. Fast Karen Baldwin funkar inte riktigt.

Ett större problem är att den tidigare benhårt logiska plottingen tappar litet grand här - vi är beroende av att två halvtunga biroller (Stevens-bröderna) är riktiga skitskallar som gör korkade saker. Det är inte idiot-plotting - de har rejäla personlighetsproblem av fullt rimliga skäl - men det gör att plotten ibland kan kännas något mer forcerad och ansträngd och att saker händer för att de måste. Ett annat ansträngt moment är att det känns orimligt att NASA inte skulle kräva preventivmedel på en tvåårig expedition, men det hade ju torpederat plotten om de gjort.

Men bara ibland - det mesta av kriserna på Mars handlar om att man tar högre risker för att det är en kapplöpning på gång, vilket bara är sunt, och att ryssarna är både teknologiskt efter och ideologiskt skadade. Och vid säsongsavslutningen visar man ännu en gång att man är tekniskt bättre på sådant här än någonsin The Martian.

Det hela är aningen svagare än de tidigare säsongerna på grund av vad som nämnts här, men det är små till måttliga problem med en helt fantastisk serie, och absolut inte ägnat att avskräcka. Det är också helt galet imponerande hur väl sammanhållen serien är - hela serien måste ha blivit plottad redan från början, och man inser plötsligt varför det är viktigt att Ed Baldwin blev nedskjuten över Korea långt innan serien ens började. Den interna återkopplingarna inom alternativhistorien, som att Devs far jobbade för företaget som var ansvariga för Apollo 26-explosionen, är absolut strålande.

5/5
 
Last edited:

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag har nu sett animeserien Silent Möbius a' 26 avsnitt.

Den utspelar sig i en mörk och regnig dystopisk cyberpunkframtid. För ett anta, år sedan förstördes stora delar av Tokyo i en mystisk katastrof, och nu har man återuppbyggt men allt är lite mer sådär kapitalismdåligt – t.ex. är poliskåren helt privatiserad. Allt är artificiellt och stelt; det finns bara ett område kvar där folk är lite mer levande, och det är en slum dit få vågar sig.

Katastrofen orsakades när en portal öppnades mellan en helvetesdimension och jorden. Än idag bråkar demoner – extradimensionella varelser kallade Lucifer Hawks – med Tokyo, och de som kämpar emot är en hemlig organisation kallad AMP (Attacked Mystification Police… Så, öh, japaner som tycker engelska är coolt men är inte alltid så bra på idiomatiken). Organisationen består uteslutandfe av kvinnor och använder en kombination av cyborgkropps-styrka, psykiska krafter och magiska ritualer där de åkallar jupiter, änglar och Cthulhu för att skjuta stpra färgade strålar mot monstren. När serien börjar får AMP en ny medlem, Katsumi – vars pappa Gigelf Liqueur (jo han heter så) verkar ha varit inblandad i katastrofen.

Så. Cyberpunk inkl dystopi och cybernetik, plus ockultism och demondimensioner. Låter det här som en setting och ett koncept du skulle vara intresserad av att se en serie utforska?

Synd. Det här är nämligen inte en serie som är speciellt intresserad av sin premiss. Hela det ovanstående är nämligen huvudsakligen bakgrund och ibland plotfodder till seriens egentliga fokus: melodrama. Kärlek, relationer, mörka familjehemligheter, personliga konflikter. Det är inte en slump att mycket av musiken spelas på orgel; det här känns överlag väldigt Dramatiskt med stort D. Många avsnitt ägnas åt att utforska enskilda karaktärers personliga backstory och anledning att slåss och vilka neuroser de har, eller deras spirande relation med andra karaktärer. Vi lägger t.ex. mycket mer tid på Katsumis relation till Robert Device (jo han heter så, även om det bitvis stavas "De Vice") eller Kiddys relation till Ralph Bomber (jo, han heter så), än vi spenderar på Katsumis pappa och vad som egentligen hände där vid katastrofen.

Ett namn till: Gruppens datasnille heter Lebia Maverick. Lebia. Det är helt omöjligt för mig att inte läsa/höra det som "Labia". Sorry, men så är det.

En annan sak man nog inte ska förvänta sig är – liten spoilervarning – ett slut. I slutet är det visserligen ett slut på mycket av melodramat, men hotet från Lucifer Hawks äe inte ens löst litegrann. Det här handlar tydligen om att de tänkt sig ren andra säsong som inte blev av.

Så, öh… Jag såg ju tydligen klart alla 26 avsnitten så nånting hade den väl, men jag kan nog bara rekommendera serien till den som är beredd på att serien alltså INTE är en ball cyberpunkserie med frän metaplot och coola fantastik-koncept som utforskas utan en ganska ren melodrama med lite fantastik-jox som fond.
 
Last edited:

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,910
Har sett klart tv-serien Fallout. Allt som allt en riktigt bra serie, två tummar upp! Blandar action med humor och politisk satir på ett riktigt bra sätt!

Serien följer flera parallella storys samtidigt och alla storys flyter på bra! Tyckte Maximus’ story var lite jobbig ett tag, men den tog sig!

Det är en serie rätt mycket byggd på mysterier. En del grejer var rätt lätta att räkna ut, men andra var rätt kluriga. Jag undrar dock hur kommande säsonger kommer göra med detta upplägg då de flesta mysterier verkar lösta. Visst, några finns kvar men ändå.

En särskild eloge ska gå till seriens karaktärer och skådisarna som gestaltar dessa. Alla är verkligen färgstarka och man får empati för de karaktärer det är tänkt att man ska bry sig om.

Jag har hört att serien bryter en del mot den lore som etablerats i spelen, framförallt i de tidiga. Som jag skrivit i Rings of Power-tråden är detta en tendens inom adaptioner som jag inte bryr mig om, tycker att en adaption ska vara sin egen. Men det kan ändå vara bra med en heads up, om du inte gillar Rings of Power för att serien bryter mot etablerad lore kommer du med största sannolikhet inte gilla Fallout. För egen del är serien det mest underhållande jag sett på ett tag! 🙂
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Jag har sett alla tre säsonger av Locke & Key, baserat på förlagan skriven av Joe Hill och tecknad av Gabriel Rodriguez


Förlagan är en av de bästa skräckserier jag läst, och det var inte direkt små förväntningar jag hade på den här serien. Det jobbiga är att många av dem infriades i första säsongen. Definitivt inte därefter.

Vad händer?
Serien handlar om familjen Locke, som efter en familjetragedi flyttar från västkust till östkust i Amerikat. De hamnar i den menlösa staden Matheson i pappans familjehem, det gigantiska huset Keyhouse. Huset är flera hundra år gammalt, och dess historia är en del av vad serien handlar om. För i huset börjar de tre ungarna hitta magiska nycklar som kan göra otroliga saker, beroende på vilka lås du använder dem i. En nyckel som släpper in dig i en mardrömslik spegeldimension om du använder den på en spegel. En nyckel som låter dig gå in i någons huvud. En nyckel som gör dig ohyggligt stark. En nyckel som framkallar eld. Många, många fler finns och upptäcks steg för steg i serien. Tillsammans med en mystisk person som är på jakt efter nycklarna själv byggs ett snyggt mysterium upp kring vilka nycklarna är och var de kommer ifrån. Och förstås hur allt är kopplat till familjens pappas barndom.

Samtidigt hanterar familjen tragedin, försöker navigera en ny miljö och stad, skaffar nya vänner och är allmänt trasiga så som man är efter en brutal och oväntad tragedi. Steg för steg tar nycklarna över, och kopplas in i familjedramat. Och det är här serien verkligen är som bäst.

Skådisar och sånt
Första säsongen har en perfekt balans mellan mystisk magisk skräck och familjedrama. Särskilt de båda storasyskonen är vansinnigt bra, och jag tror inte jag sett någon så bra syskonrelation på film på typ hur länge som helst. Mamman är fantastisk hon också, särskilt när hon får återfall ner i alkoholism som del av sitt sätt att hantera all skit som hänt.

Men det som gör allt så bra i första säsongen är två saker - hur de sätter karaktärerna främst, och hur de ställer sig till förlagan.

När det gäller karaktärerna är det alltid, alltid karaktärerna i centrum. Magin och mystiken filtreras genom hur det påverkar huvudrollerna, och sätts inte i centrum i sig om det låter vettigt. Det coola är inte den här nyckeln som låter mig få andra att lyda mina order, det är hur huvudrollerna använder den och hur det påverkar dem och deras relationer. Riktigt välgjort.

Förhållandet till förlagan är precis så jag vill ha det. Många scener och stårrylajns är direkt plockade från förlagan, men flyttade lite på och trimmade för att passa formatet. Andra bitar är klara förbättringar - i princip allt som gäller ungarnas kompisar är rakt av bättre än förlagan till exempel. Kinseys polare är skumma för att vara skumma i förlagan, här är de glada skräckfilmsnördar som spelar in sin egen nollbudgetskräckis för skojs skull. Myyyyycket bättre. De nya bitar som introduceras är fullt logiska i storyn, och vävs in snyggt på det där sättet som visar de som har koll på förlagan att man inte kan förvänta sig att det är likadant, men samtidigt att de fattat vad förlagan har för grund, och att de är trogna känslan av den. Om än på en budget.


Men sen då?
Jo, i säsong två är det ett klart tapp i kvalitet. Både i specialeffektsbudget och i allmän kvalitet. Ungefär mitt i säsongen avslöjas skurkens stora onda plan, och sen är det bara skräp en lång stund. Problemet är att alla scener som fortfarande handlar om relationer och karaktärer är riktigt bra skrivna. Nya karaktärer introduceras, som tillför mycket bra. Men istället för att nästan varje val i adaptionen är rakt av bra som i första säsongen, är det nu som bäst 50/50.

Efter att skurkens plan är avslöjad blir allt som hör huvudstoryn till totalt blaj ett tag. Jag vet att många slutade titta då och jag förstår det verkligen. Det var knappt värt att fortsätta, men det var någon sorts sunk cost fallacy för min del antar jag.

Efter en okej säsongsavslutning på tvåan är trean genuint skräp. Det är ytterst lite i säsongen som är värt att prata om, utöver det näst sista avsnittet som Joe Hill varit med och skrivit själv. Det har en grym grundpremiss, och lyckas med något nytt som samtidigt känns som en fullt rimlig utökning av grundkonceptet.

Men på det stora hela? Nä. Många av de bästa karaktärerna är knappt med, den nya skurken är SKRATTRETANDE dålig både i vad han har för dialog att jobba med och hur fruktansvärt ful hans peruk är. Det tappar massor, men återtar lite i näst sista avsnittet, för att sedan tappa igen i sista.

Blä.


TLDR
Den här serien är mer frustrerande än många andra dåliga serier, eftersom den börjar riktigt bra och i princip gör allt rätt i hur man ska göra när man överför en läseserie till TV-serie. Hade allt bara varit dåligt från start hade jag kunnat lägga ner direkt. Men nu? Blä.

Den första säsongens höga kvalitet kan inte rädda totalbetyget från att bli mer än 1,5 / 5

Undvik. Tyvärr. Kolla första säsongen om du verkligen gillar förlagan, men var medveten om att det aldrig når de höjderna igen.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,322
Location
Helsingborg
Fallout är bland annat regisserad av Christopher Nolans bror, som skrivit många av Christophers projekt (Batman, exempelvis). Vad jag gillar med serien är hur de lyckats med estetiken och fått in en känsla av hur vault-borna tänker. Jag älskar alla sidokaraktärer som bara skriker "sidouppdrag" och "färg". Det känns väldigt Fallout, med "Taika Waititi-humor" och en doft av serietidningskänsla, även om det känns som om alla karaktärer tagit perken "bloody mess".

Alla skådespelare gör ett toppjobb med vad de har att leka med, där Walton Goggins än en gång levererar. Jag vet inte, det är någonting med den mannen som bara skriker "karisma" i allt han varit med i. Synd att han inte fått vara huvudperson i något projekt. Själv upptäckte jag honom som "Boyd" i den prominenta tvserien Justified.

Serien är rätt slö till en början men sedan mynnar den ut i en fisktank med många fraktioner och agendor med ett underliggande mysterium. Jag älskar hur de verkligen visar upp all del av världen i dålig dager. Serieskaparna tar ett steg i en oväntad riktning som får mig att ifrågasätta de två första spelen i genren. Jag gillar verkligen den känslan.

Serien är "bra". Den är "sevärd". Det är dock något som saknas för att den ska vara "fenomenal".
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Argh! Jag tyckte jättemycket om första säsongen, och det har bara inte blivit av att se mer. Bättre att inte förstöra för sig själv, alltså?
Det mest frustrerande är att de då och då kastar in en scen eller tre som är lika lysande som den första säsongen med riktigt bra karaktärer och skådespeleri. Men det är verkligen bara max en till tre gånger per avsnitt, resten har degenererat ner i skräp och blaj.

Så se den om du verkligen gillar karaktärerna, men jag rekommenderar det inte. Du kommer bli besviken. Kanske till och med arg.
 

Jocke

Man med skägg
Joined
19 May 2000
Messages
4,122
Location
Sthlm
Jag har börjat kolla på Atlanta för andra gången och tror att jag kommit exakt lika långt som förra gången jag försökte mig på serien. Det handlar om Earn, som är svart, fattig, ganska dålig farsa och har hoppat av en utbildning som hade kunnat dra upp honom på den ekonomiska skalan. Han börjar hänga med sin kusin som håller på att slå igenom som rappare och dennes kufiga bästa polare. Tillsammans drar de typ runt. Det är småputtrigt, lite roligt, lite allvarligt och på det settet påminner den om min favorit serie från de senaste 10-nånting åren Better Things. Det finns något lätt surrealistiskt över det hela, men det är ändå som att det är verkliga personer och inte sitcom-figurer vi följer. Ska försöka kolla vidare för det här är rätt så bra alltså.
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,536
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
Nu kan jag ju inte se serien. Den kan omöjligtvis leva upp till de förväntningar du bygger upp här?
For All Mankind, alla säsonger är så oerhört bra. En serie man bara måste se och som varje säsong slutar på ett sätt att man blir överlycklig när nästa säsong börjar. Serien är trovärdig alternativhistoria/framtid och alltid oerhört snygg och alla skådespelare är precis där de skall vara.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,669
Ska försöka kolla vidare för det här är rätt så bra alltså.
Jag tycker verkligen det var en serie som blev bättre ju längre den gick. Kanske inte varenda avsnitt men som helhet i takt med att de hittade karaktärerna.
 

Platon

Swordsman
Joined
18 Mar 2016
Messages
452
Okej, jag hade hört att Slow Horses var bra, men varför var det ingen som sa att det var såhär bra? Jag skaffade Apple TV+ för 16 timmar sedan, och nu har jag sett klart säsong 1.
Det är en av de bästa serierna som släppts senaste decenniet, och en av ytterst få jag betygsatt 10/10.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,910
Jag har sett Baby Reindeer på Netflix. Från början var det mest min fru som ville kolla på serien då det var en riktig snackis på sociala medier. Jag är dock glad att hon övertalade mig att titta med henne, för detta var riktigt sevärt!

Såvitt jag förstod innan jag började kolla så handlade denna serie om en man som blev stalkad av en kvinna. Då jag typ blev stalkad för en herrans massa år sedan tänkte jag att det kunde vara en serie med en del igenkänning. Så blev det inte. Men vad vad såg var dock väldigt intressant och gripande.

Den övergripande historien handlar om en misslyckad komiker som extrajobbar som bartender. En dag kommer en kvinna in på baren som är väldigt ledsen. Huvudpersonen bjuder kvinnan på något att dricka och kort därefter är hon närmast besatt av honom.

Det finns två saker med den här serien som jag verkligen verkligen gillar! För det görs hade det ju varit lätt att måla upp stalkern som 100% ond och huvudpersonen som 100% oskyldig. Men karaktärerna i serien är väl nyanserade (och välspelade) vilket gör att huvudpersonen inte på något sätt gör allt rätt i denna situation, långt därifrån. Och vi känner dessutom sympati för den stalkande kvinnan.

Och det leder mig till sak nummer två som jag verkligen tycker om med serien. Och det är att den faktiskt absolut inte handlar om en person som blir stalkad av en galen kvinna. Visst, rent ytligt är det handlingen, men i själva verket handlar serien om trauma och vad det kan göra med en person. Det är ett tungt tema som verkligen behandlas med det allvar och den nyans som det kräver. Serien utforskar vad som kan hända om en person blir utsatt för hemska saker, vilka konsekvenser det får. Och historien ger oss dessutom inga svar, för det finns inga lätta svar på sådana frågor. Vi måste själva fundera över vilka svar som eventuellt kan finnas och slutet, som är ett av de bästa jag sett i någon tv-serie någonsin, öppnar verkligen upp för detta!

Allt som allt är detta en fantastisk serie som jag varmt rekommenderar. Den innehåller dock mycket obehag så den är inte för alla.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,322
Location
Helsingborg
För det görs hade det ju varit lätt att måla upp stalkern som 100% ond och huvudpersonen som 100% oskyldig. Men karaktärerna i serien är väl nyanserade (och välspelade) vilket gör att huvudpersonen inte på något sätt gör allt rätt i denna situation, långt därifrån. Och vi känner dessutom sympati för den stalkande kvinnan.
Det som är intressant är att kvinnan nu gått ut och sagt att det är hon och stämmer Netflix på 170 miljoner dollar för att de smutskastar henne - ett beteende jag förstår nu efter att ha sett serien.
 
Top