TV-serie klubben Q3 2024

[Feuflux]

Är jag först med att se en TV-serie i Q3? Guldmedalj!

Jag har sett första säsongen av Mindhunter där FBI typ lär sig beteendevetenskap för att fånga massmördare. Riktigt bra serie och helt självklart att jag ska fortsätta med säsong två. Hur Holden och Bill samspelar under seriens gång, vad vi får se av deras privatliv, otroligt bra. Jag gillar dem lagom mycket och är hela tiden intresserad av vad de ska göra och vart serien är på väg. Manus och persongalleriet jobbar tillsammans (till skillnad från serier med bra manus men där jag inte bryr mig om personerna, eller personer jag gillar med den inte är någon styrsel på handlingen).

Sen är jag ju ett fan av "analysera fram lösningen på brott" och det får jag ju en del av här förstås.

Men det jag också vill nämna är slutet på avsnitt 9 där en person i gänget tar ett egenmäktigt beslut som kommer påverka övriga och skapa drama och jag tänker "nej, det här vill jag inte ha". Min rollspelsanalys av min reaktion blir då:

• mitt defaultläge är att ha en grupp som samarbetar, där ingen medvetet ställer till det för någon annan
  • vad vi kan åstadkomma tillsammans är spännande att se, mer så än vad en ensam deltagare kan uppnå
• drama är då något externt initierat som är där för att lösa, eller röra sig runt om det är för kostsamt att lösa
• spel som drivs av drama inom gruppen kan fungera för mig om jag ges en pitch om vad det är
  • men då som utfyllnad, inte som huvudspel, och ingen lång kampanj
  • det är kul att pröva spel med nya infallsvinklar

Så, det var kul att få den insikten.

 

[krank]

Jag har nu efter många år sett om Ghost in the Shell: Stand Alone Complex 1st Gig, alltså första säsongen av den utmärkta GitS-tvserien.

Den har en annan estetik än långfilmen och vad jag förstår utspelar den sig inte i samma version av tidslinjen, men det är nog bara bra. Överlag har den åldrats väldigt väl, trots att den använder en del celshadead 3D… Jag tror att det är för att de valt att göra 3D på ett sätt som är ganska lätt att smälta ihop med tecknat, och sedan valt en generellt art style som passar bra ihop med celshadad 3D… Det är helt enkelt väldigt snyggt. Jag gillar också den här anime-estetiken överlag, med lite blekare färger, små ögon och överlag ett ganska realistiskt anslag.

Plotmässigt handlar det såklart om Section 9, organisationen som med extremt lite oversight hanterar diverse extra-speciella hot. Det som slår mig när jag ser serien nu är att det verkligen bara är ledaren Aramaki och de andra medlemmarnas personliga moral som hindrar den här organisationen från att bli Judge Dredd. De har väldigt tunga vapen, de har Batmans "avlyssna alla telefoner i hela staden"-tech och de verkar ha väldigt dåligt med folk att egentligen stå till svars inför.

Nå, säsongens huvudplot kretsar kring "The Laughing Man", en snubbe som för några år sedan kidnappade en VD och lyckades hacka precis alla kameror och all inspelningsutrustning som såg honom, och täckte sitt ansikte med sin logga.

Varje avsnitt i serien har ett huvudfall som de undersöker. Ofta börjar det med lite utredning, inte sällan med lite svårföljd exposition, och sedan blir det antingen action eller smygande följt av action. Formeln funkar, även om jag personligen nog hellre sett mer fokus på utredandet och att ha mindre tung exposition. Det hade om inte annat varit lättare att hänga med i svängarna då…

Nåja, bra serie. Jag köpte båda säsongerna på bluray efter att ha tröttnat på att så lite av den anime jag gillar finns på streamingtjänster, så jag lär väl se S02 också. Har ett par andra serier att klämma först bara…

 

[krank]

Sist av (känns det som) alla har jag nu sett Fallout S01 på Amazon Prime.

Trots att postapokalyps egentligen inte är min kopp kalops så tyckte jag rätt mycket om den. Jag gillar ju åtminstone i teorin första Falloutspelet, alltså det riktiga – det isometriska första från 1997 alltså. Däremot har ren otur (?) gjort att jag aldrig fått spela klart det – mina sparfiler har alltid antingen korrumperats eller bara försvunnit i hårddiskkrascher varje gång jag försökt. Kanske dags igen snart. Men jag har i varje fall aldrig riktigt kommit överens med 3D-fallouts, mycket för att de är realtids-3D och det är egentligen inte riktigt min grej. Falloutspelen är också generellt för mycket sandlåda för min smak; jag vill ha en smal väg framåt kantad av lite sidequests man kan göra om man vill, inte vad som känns som en hel värld av möjligheter.

Men nog om det. TV-serien fångar det jag gillar med spelen utan att jag behöver spela dem, och lägger dessutom till en masa kul jox. I ett gäng artiklar jag råkat snegla på så har man pratat om hur de tre protagonisterna – ghoulen, Brotherhood-väpnaren och Vault-tjejen – återspeglar tre olika spelstilar folk brukar ha i spelen. Jag tycker att det säkert ligger något i det, men jag är nog i första hand den sortens spelare som återspeglas i den fjärde protagonisten, alltså han som är kvar i Valvet och metodiskt och helt utan action/strid undersöker och utreder de mysterier och hemligheter och konspirationer som finns omkring honom. Det vore ett spel jag skulle vara intresserad av.

Men ja, okej. Bra serie. Snygg, både estetiskt och effektmässigt. Välskådespelad. Välplottad. Gestaltar sina teman väl. Jag ser nu fram emot en S02, mest för att jag hoppas få lite mer svar (Exakt varför ghoulen blev en ghoul till exempel, och huruvida Norm fryste ner sig eller om han använde sin hjärna för att överlista… öh, hjärnan och få den att släppa ut honom).

 

[krank]

Och nu har jag sett Star Wars-serien The Acolyte; sista avsnittet kom ju häromdagen.

Jag har ju gillat alla SW-tvserier hittills, men givetvis i olika grad. Den här placerar jag helt klart i toppen, tillsammans med Andor och Mandalorian S02 och 03. I mitten hamnar Kenobi tror jag, tillsammans med Mando S01, och längst ner Boba Fett. Ahsoka sitter jag och kollar på just nu; hittills känns den som att Boba Fett kommer att få sällskap tyvärr.

Men ja, The Acolyte är rätt fet. Vansinnigt snygg, intressant plot, jag ser fram emot att se mer. Jag gillar att de börjat utforska den här eran nu, den gamla republiken – har för mig att jag läst nånstans att det är där de tänkt karva ut material framöver så vi lär väl isf få se mer av det. Jag gillar att se de hycklande religiösa knäppisarna i Jediorden när de är som mäktigast och maktfullkomligast; det är mycket lättare att inte hejja på dem när de inte är underdogs så att säga.

Så, jag tänker inte gå in så mycket på vad serien handlar om eftersom en så stor del av mitt nöje var att upptäcka det själv, men jag gillade att t.ex. få se en annan grupp som kan använda det jedis och sith kallar Kraften. Jag gillade överlag karaktärerna och storyn och skådespeleriet. Jag håller tummarna för en S02.

 

[Platon]

Jaha, drar en kort sammanfattning av vad jag sett på sistone
'
The Acolyte: Allt är Andors fel. Tack vare den sitter man här och kollar keff Star Wars i serie efter serie och hoppas på en ny flash in a pan. Hemskt dåligt på många sätt, så klart. Men på ett Star Wars vis ändå småmysigt ibland, 5/10
'
Tokyo Vice S2. Sista -och avslutande delen -av denna serie som är inspirerad av verkliga händelser och följer den amerikanska journalisten Adelsteins när han dras in i Jakuzas inre maktstrider i Japan i början av 90-talet. Otroligt bra faktiskt och håller hela vägen. Först shogun och sen denna -japanfetishen är strong. 9/10

Outer Range S1. Yellowstone möter scifi-mystik. Lika coolt som det låter i teorin och i början men man tröttnar, den trampar lite vatten och i slutet av dagen bryr jag mig inte riktigt hur det går. Finns en säsong 2 men den orkar jag inte med. 6/10

From S1. Lost -I en ny tappning. Välgjort, mystiskt och enormt hög "bara ett avsnitt till!" känsla. Även säsong 2 som jag sett hälften av håller.m Kan mycket väl bli som Lost till slut -att allt bara går i cirklar och man fattar ingenting. Men än så länge så håller jag hoppet uppe om att dom har en tydlig plan den här gången. 8/10

Fallout. Jag tycker den var ok. Snygg. Men inte alls så bra som "nätet" verkar tycka. Men så har jag inte heller spelat spelen 7/10

Shogun. Litre som ovan, även fast denna är ÄNNU snyggare och bättre. Det händer lite väl lite om jag skall vara kritisk, mot slutet börjar man tröttna på att höra japanska gubbar väsa korta fraser till varandra. Lite rörelse, action, vad fan som helst, hade muntrat upp. Fantastiskt välspelad. 8/10

Ashoka. Se Acolyte ovan. Börjar väldigt bra, men sista 2-3 avsnitten är hemska. 6/10

Constellation. Mystik som är en kul idé men det blir alltför långdraget och segt och meningslöst. Kämpade mig igenom sista 2 avsnitten. Rekommenderas ej 5/10

Beef. Kul idé men jag tröttnade, 5/10

 

[Feuflux]

Är jag först med att se en TV-serie i Q3? Guldmedalj!

Jag har sett första säsongen av Mindhunter där FBI typ lär sig beteendevetenskap för att fånga massmördare. Riktigt bra serie och helt självklart att jag ska fortsätta med säsong två. Hur Holden och Bill samspelar under seriens gång, vad vi får se av deras privatliv, otroligt bra. Jag gillar dem lagom mycket och är hela tiden intresserad av vad de ska göra och vart serien är på väg. Manus och persongalleriet jobbar tillsammans (till skillnad från serier med bra manus men där jag inte bryr mig om personerna, eller personer jag gillar med den inte är någon styrsel på handlingen).

Sen är jag ju ett fan av "analysera fram lösningen på brott" och det får jag ju en del av här förstås.

Men det jag också vill nämna är slutet på avsnitt 9 där en person i gänget tar ett egenmäktigt beslut som kommer påverka övriga och skapa drama och jag tänker "nej, det här vill jag inte ha". Min rollspelsanalys av min reaktion blir då:

• mitt defaultläge är att ha en grupp som samarbetar, där ingen medvetet ställer till det för någon annan
  • vad vi kan åstadkomma tillsammans är spännande att se, mer så än vad en ensam deltagare kan uppnå
• drama är då något externt initierat som är där för att lösa, eller röra sig runt om det är för kostsamt att lösa
• spel som drivs av drama inom gruppen kan fungera för mig om jag ges en pitch om vad det är
  • men då som utfyllnad, inte som huvudspel, och ingen lång kampanj
  • det är kul att pröva spel med nya infallsvinklar

Så, det var kul att få den insikten.

Säsong 2 av Mindhunter var en besvikelse och det var föga förvånande att det inte kom en säsong 3. Synd. Jag gillade Holden, Bill och Wendy i deras professionella kontext.

 

[Franz]

Säsong 2 av Mindhunter var en besvikelse och det var föga förvånande att det inte kom en säsong 3. Synd. Jag gillade Holden, Bill och Wendy i deras professionella kontext.

Vad var det du inte gillade med säsong 2? Minns att jag blev besviken på att huvudpersonens ångestattacker glömdes bort, men annars vill jag minnas att jag tyckte om den.

 

[Feuflux]

Vad var det du inte gillade med säsong 2? Minns att jag blev besviken på att huvudpersonens ångestattacker glömdes bort, men annars vill jag minnas att jag tyckte om den.

Spoiler

För Holden så skippade manusförfattarna helt privatlivsbiten ja. För Wendy blev det mer en halvhjärtad bartendersidequest än mindhuntande. Hela Atlanta-utredningen kändes som ett enormt antiklimax. Vad hände med att lära sig mer om hur seriemördare tänker?
Jag vet inte riktigt, det kändes som någon uppifrån sa "ni måste skriva säsong 2 nu" snarare än att manusförfattarna sa "vi har en bra idé till säsong två".

Gnäll gnäll.

 

[Franz]

Spoiler

För Holden så skippade manusförfattarna helt privatlivsbiten ja. För Wendy blev det mer en halvhjärtad bartendersidequest än mindhuntande. Hela Atlanta-utredningen kändes som ett enormt antiklimax. Vad hände med att lära sig mer om hur seriemördare tänker?
Jag vet inte riktigt, det kändes som någon uppifrån sa "ni måste skriva säsong 2 nu" snarare än att manusförfattarna sa "vi har en bra idé till säsong två".

Gnäll gnäll.

Intressant! Det var flera år sen jag såg säsong 2, det kan mycket väl tänkas att jag skulle tycka mindre om den om jag såg den idag.

 

[krank]

Nu har jag sett Ahsoka också.

Bitvis i Mandalorierns senare säsonger så kände jag att jag missade en del grejer. Karaktärer och sånt som jag helt saknade relation till för att jag inte kollat på en ganska fult 3D-animerad barntvserie som många tydligen sett och gillat.

Den känslan var mycket starkare här. Där kunde jag ändå snappa upp vad jag tyckte kändes som de viktigaste bitarna även utan att sätta mig och pressa 200+ avsnitt Clone Wars + Rebels. Här… Well.

Jag har nog egentligen två större problem, så jag tar dem först så kan jag prata om vad jag gillade sen.

• Huvudkaraktärerna är ointressanta och osympatiska. Är det tänkt att man ska gilla Sabine Wren? Är det tänkt att man ska tycka att hon är en cool rebell? Det känns så, i hur hon ramas in i början. Det jag ser är snarare än empatistörd, egocentrisk liten skit som låter andra betala för hennes "rebelliskhet". Kanske är det för att offentlig bortgjordhet är min stora ångestpunkt, men den där grejern hon gör i början där hon rebelliskt åker iväg på rymdmotorcykel istället för att hålla tal, så att andra får täcka upp? Den skiten flyger inte hos mig.

Ahsoka är, å sin sida, ganska platt och trist. Hera spelas av en skådespelerska jag ändå gillar, men stelt och onaturligt på ett sätt som inte funkar alls.​

• Manuset känns bitvis krystat och barnsligt. Jag har ju vant mig vid det här laget vid att se Star Wars-serier där folk har någorlunda begripliga motivationer, där politiker även när de är korrupta ändå beter sig som vuxna människor. Det får jag inte här; här får jag hyfsat gott om karaktärer som verkligen bara känns som tvådimensionella kulisser och som bara verkar agera som de gör för att det ska bli strul för huvudpersonerna. Senatorerna till exempel – de som är negativa till Hera har liksom inga riktiga argument, de bara strular för strulandet. Värst var nog sista senat-scenen där idiot-senatorn just lagt fram ett gäng riktiga dumheter som det fanns alldeles utmärkta motargument mot, men där hela skiten istället löstes med ett deus ex machina-inhopp av C3PO. Överlag är det ganska få svårigheter som faktiskt löses på något intressant sätt, känner jag. Saker bara händer. Serien känns som att skaparna haft ett gäng enskilda hyfsat balla scener/klipp i huvudet och sedan inte orkat bygga pågot rktigt klister mellan dem.

Vad jag försöker säga är alltså att för en gång skull tycker jag faktiskt att problemet är bad writing. Jag hoppas mest att jag bygt upp tillräckligt med cred för att folk inte ska tro att jag (som ju oftast är fallet) använder det som något slags cover för kvinnohat eller så. Jag har inget större emot någon av seriens skådespelare, jag lovar.​

Det som funkade var framför allt det visuella: Miljöerna, effekterna, designen av allting var riktigt nice. Soundtracket var bra. En del enskilda scener var snygga och hade bra impact.

Men överlag så är nog det här en av de SW-serier jag tyckt minst om.

 

[DeBracy]

Jag har sett Active Raid (2016) på Crunchyroll. En inte så värst minnesvärd anime som ändå har några sköna punkter. Det handlar om en specialstyrka (Unit 8) med någon slags högteknologisk power armor – ”willwears”.

Specialstyrkan behövs för olika varianter av willwears finns tillgängliga kommersiellt också, och vanlig polis är helt enkelt inte utrustad för att möta brottslighet där buset har tillgång till sånt. Specialstyrkan är dock byråkratiskt isolerad - de får bara agera på direkta begäranden om insatser, och de har inte mandat att undersöka saker på egen hand formellt sett. Det gör att det tar en massa extra tid innan de lyckas pussla ihop att det finns en koppling mellan flera incidenter de kommer i kontakt med.

Under seriens gång öppnas det upp för att ta hjälp från civila aktörer som uppfyller de krav som polis och myndigheter ställer, vilket gör att Unit 8 kan spela lite mer under bordet utan att åka dit. Serien är ju inte ny, men på något vis tyckte jag det här kändes det som ett aktuellt och relevant motiv att utforska i nutiden. Godhjärtade poliser som spelar lite löst med reglerna har vi ju sett massor av i film och tv-serier, men att det plockas upp på en politisk nivå kändes liksom mer verklighetsnära.

Det finns också lite världsbygge i bakgrunden som ibland kommer fram mer. Tydligen har flera områden i Japan helt enkelt typ sjunkit och övergetts av myndigheterna, och de har då blivit hem för flyktingar, till exempel från en fiktiv sydostasiatisk stat där det skett någon kupp ganska nyligt. Minns inte riktigt men det kanske var tal om klimatflyktingar också.

Nå, det var inte den mechaserie jag hade önskat, men jag fick alltså med mig lite annat i alla fall.

 

[JohanL]

Ahsoka

Jag tycker att man känner problemet av att serien utgår från två animerade barn-tv-serier.

 

[Mogger]

BLOODLINE S1

Jäklar vilken serie! Ett lågmält familjedrama, som både är trovärdigt och omgärdat av mystik. Som den klassiska löken skalas ett lager åt gången av. Riktigt bra! Finns på Netflix.

Det bästa är att jag var rädd att serien skulle vara en klassisk "bra 1 säsong" men slutet på första säsongen ger tittaren massor och bäddar för att säsong 2 kommer bli rätt bra!

 

[Feuflux]

Drakprinsen har fått en 6:e säsong, och wow, efter 5:e säsongens uselhet sa nån åt manusförfattarna att för helvete skärpa sig! Så då gjorde dom det.

Spoiler

Att Callum och Rayla ska säga "jag älskar dig" har det ju dragits ut på sen starten av säsong 4 på ett sätt som säkert passar målgruppen "yngre tonåring" så det var skönt att den puckeln har passerats.

Föräldra/barn-relation-aspekten drogs upp flera hack, och som förälder satt jag nästan med tårar i ögonen vid ett par tillfällen. Något helt annat än prutthumor och värdelösa side-quests från förra säsongen.

Jag hade väntat mig ett annat slut faktiskt. Någon slags avrundning på hela serien, men det är cliffhanger-slut så frågan blir ju istället hur lång tid det tar innan s7 kommer.

Det är ju inte lika bra som det var i inledande 2,5 säsongerna (eller så är det det, vågar inte kolla om och se) och av och till undrar jag om producenterna tänkt sig att 40+are skulle titta, men jag kommer ju titta vidare antar jag. Vill ju veta hur det ska gå...

 

[Platon]

Sett klart ytterligare 2 serier sedan sist:

From , säsong 2. Gav säsong 1 8/10. Säsong 2 är något sämre, men fortsatt underhållande. Elefanten i rummet - att serien bara skall gå runt, runt i cirklar utan att ge tillfredställande svar - förblir elefanten i rummet. Egentligen -om man skall vara krass -så förs ju inte handlingen framåt speciellt mycket, utan i slutet på säsong 1 introduceras en HELT ny aspekt av mysteriet, som sedan hela denna säsong handskas med. Tillbaka på ruta 1. Det som räddar upp känslan är att slutminuten på sista avsnittet var ett tydligt steg framåt kring huvudplotten. Den minuten allena skänker hopp om tydlig riktning. 7/10

The Bear, säsong 3. Jag tycker säsong 1-2 av the Bear, tillsammans med Slow Horses, är det bästa som gjorts på tv senaste 2-3 åren. Förväntningarna var skyhöga således. Dom uppfylls inte helt. Serien har alltid haft höga pretentioner, men säsong 3 känner man första gången att det slår över en smula. Vissa avsnitt, vissa scener, många dialoger är fortfarande helt fantastiska. Jag får fortfarande gåshud flera gånger. Men samtlidigt är det så tydligt att dom tycker att dom är så jävla smarta och avantgarde nu. Det viktigaste är liksom MUSIKEN. Känslan. Montagen. Att något avsnitt är drömt och helt saknar plott är coolt om det är ett UNDANTAG. Det är mindre coolt om avsnitten med blott börjar bli undantagen. Det är fortfarande fantastiskt sevärt, men viss bävan inför säsong 4. 8/10

 

[PAX]

Nautilus på SVT Play är en riktigt bra serie. Jag trodde detta skulle vara en serie för barn men det var helt fel.

Manusförfattarna har skruvat en del på världsomseglingen under havet och det ligger nära Star Trek i sitt genomförande.

Helt klart värt att se för rollspelare som söker inspiration till pulpiga äventyr med en del steampunk anda.

 

[Rangertheman]

Vi har kollat på En duktig flickas handbok i mord på Netflix de senaste dagarna. Det är en brittisk miniserie med Emma Myers (som spelade Enid i Wednesday) i huvudrollen. Meyers spelar tonåringen Pippa som bestämmer sig för att som skolarbete försöka utreda ett försvinnande som skedde i byn för 5 år sedan. Jag gillar den här typen av deckargåtor med en och annan twist. De flesta rollerna var mycket välspelade och karaktärerna kändes som riktiga människor. Det enda jag retade mig på var att Pippa var väl övermodig, rent av dumdristig, stundtals.

En stark 4:a av 5.

 

[Mundo]

Jag har sett säsong 2 av Interview with the vampire.

Jag skrev om säsong 1 tidigare här på wrnu och gav den då en stark 4 av 5.

Jag har nu kommit till slutsatsen att det helt enkelt inte finns något bättre material, film eller TV-serie eller rollspel, på denna jord för att njuta av vampyr-stories än Interview with the vampire-serien. Det här är en extremt smart, välskriven, spännande serie som inte bara kör på med allt som är vampyrigt, den fortsätter precis som säsong 1 med hur extremt jobbiga relationer är för odödliga varelser av våldsam natur.

Skådespelet är fenomenalt och tv-serien landar tillsammans med typ Memento i hur bra de använder sig av funktionen Unrealiable narrator.

Jag kan inte prisa denna serie högt nog och det sorgliga är att typ ingen verkar prata om den eller ha sett den. 5/5.

Säsong 3 är runt hörnet.

 

[Platon]

Men…den går inte att se någonstans i Sverige va?

 

[Mundo]

Men…den går inte att se någonstans i Sverige va?

Nej. Det enda sättet att se den utan VPN + Utländsk betaltjänst eller torrents är att beställa hem DvDs/Bluerays av säsong 1 och 2.