Nekromanti Typer av skräck

Pale Imp

Swordsman
Joined
11 Feb 2002
Messages
448
Location
Boden
När jag svarade på Eksems inlägg om att skrämma spelaren genom att skrämma rollpersonen kom jag och tänka på något som jag började undra över.

När jag är spelledare i något skräckrollspel, och lyckas skrämma spelare är det inte för att jag beskriver tarmdragningar, hinkvis med blod och elvispar som medverkar i tveksamma försök till lobotomi.
Nej det är den psykologiska skräcken de blir rädda för (typ skräcken för vad de tror ska hända, vad som lurar bakom dörren, skräcken för de skrapande ljudet mot golvet någonstans bakom dem).

Min fundering är; är det likadant för er?. Biter den psykologiska skräcken bättre eller sämre än griserierna?.
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
När det gäller tarmar och liknande skratt brukar mina spelare oftast bemöta sådant med ett rått skratt (åtminstonde i början av en kampanj, de går inte att chocka igång). För mig är det i så fall en psykologisk skräck som gäller. Fast, som jag tidigare konstaterat, kan man ju kombinera jättehemska monster och psykologisk skräck (typ).

Jag menar att jag i Lovecraftianskt (tack gode gud för svenskan) manér skrämmer mina spelare med saker vars existens övergår allt förstånd (vilket fugerar bäst när spelarna börjat identifiera sig med sia rollpersoner. Med andra ord något att undvika klockan tre på en tisdageftermiddag).
 
G

Guest

Guest
Jag föredrar att blanda vardagligt liv med sjuka händelser av det slag som inte går att lösa för spelarna.
En gång för ganska länge sedan numera avslutades ett äventyr med att en söt flicka i vit klänning dök upp i baksätet på en av RP:nas vänners bil medan han åkte iväg i en mörk stormig natt. RP:na hade genom äventyret kunnat ana ett samband mellan flickan och den ondska som till slut drivit invånarna (i den by äventyret utspelades i) att gå ner i sjön i byns mitt.
- Sen dess har vissa av spelarna fått kalla kårar så flickan nämns.

Monster bör vara hotfulla skuggor, endast konturerna bör ses och deras riktiga utseende bara anas. Det är då monster funkar...

Att driva rollpersonerna till att utföra våldsamheter kan vara bra för äventyrets stämning, t ex i ett äventyr hade fyra av de fem spelare som varit med inte sett skymten av den femte spelarens rollperson under en halvtimmes spel. Äventyret avslutas med att hans rollperson stiger in i den källarkorridor de övriga RP:na befinner sig, sliter upp en av korridorens dörrar och skjuter skallen av den stackare som huserade i rummet bakom dörren.

Tack för mig leverpastej - ja, jag spelleder Kult!!!
 

Wolfmaster

Warrior
Joined
22 Oct 2000
Messages
209
Location
Karlskrona, Blekinge, Sweden
Jag är helt klart för det psykologiska aspekten av skräck. Tycker att det är likadant som med film, klart med scarry att kolla på en psykologisk thriller än en splatter film. /images/icons/smile.gif
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Vilket får mig att inse att det ena inte nödvändigtvis är roligare än det andra. Borde kanske investera i ett ex av splatter?
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Splatter funkar skitbra på småungar (+ en anekdot)

Jag brukar fnysa åt spelledare som gottar sig åt blod och smaskiga detaljbeskrivningar av slemmiga otäckingar (rätt ofta fnyser jag åt dem här på skräckforumet dessutom) men ska man vara ärlig så är det suveräna trix för att skrämma slag på unga spelare.

Däremot kan man diskutera om det är så klokt av gamla, erfarna rollspelare att vältra sig i blodorgier med unga, oförstörda nybörjare... Jag kommer ihåg en gång i gymnasiet (mitt under den vilda rollspelsdebatten, en fem år sen, ungefär) då vår fina rollspelsklubb Strengnensis (Rest in peace...snyft) skulle visa att rollspel inte alls var farligt utan karaktärsdanande och personlighetsutvecklande och höll öppet hus i våra lokaler. Vi berättade pedagogiskt för oroade föräldrar om hur man genom rollspelen lärde sig att förstå alla sidor av en konflikt och tränade sig att leva sig in i hur andra människor resonerade och hur man bäst skulle kunna nå en överenskommelse. Stolt visade vi upp våra rollformulär och berättade om de fantastiska karaktärer som vi dagligen gestaltade. Det var rullstolsbundna lågstadielärare, muslimska psykologer och lesbiska afroamerikaner osv, inte alls de mordiska köttberg som man sa på teve att ungdomarna levde sig in i. Föräldrarna applåderade och var förvånade. Vi fortsatte och sa att det var intressant att se vänsterradikaler försöka rollspela drakoniska adelsmän, att låta manchauvinister gestalta starka feminister och ge sheriffroller åt anarkister. Alla var överrens om att rollspel var en mycket bra hobby.

Då berättade vi att vi hade skrivit ett litet provrollspelsäventyr också. Om någon ville se hur det fungerade i verkligheten så fick de gärna prova på att spela själva. Föräldrarna tackade artigt nej; de var redan övertygade om rollspelshobbyns suveränitet och behövde inte ytterligare bevis på detta. De lämnade kvar några 12-14-åringar att provspela och sade att de skulle vara tillbaka om några timmar. Det var jag som var spelledaren.

Vi spelade ett hemmagjort rollspel utan krångliga regler och äventyret var en enkel deckargåta med lite pyssel och annan problemlösning på vägen. Ungarna behövde hjälp med varenda gåta och kände sig snart inte så säkra på att det här med rollspel var så kul. Jag ville ju inte förlora några presumtiva medlemmar i vår förening så jag började alltmer frångå mitt äventyr med alla logiska gåtor och tankenötter och ledde istället in handlingen i något som liknande en suggestiv mardröm med övernaturliga inslag. Spelarnas kontaktperson blev skjuten i huvudet under en vild driveby och jag beskrev ingående hur ett urgröpt huvud föll ner i en spelares knä och plötsligt skrek ungarna som galna: "Ta bort det! ÄÄÄÄÄ! Bloood! Jag spriiinger!"

Med blodad tand fortsatte jag att leda intrigen ännu djupare ned i det allra mörkaste inferno, och småungarna satt framlutade runt bordet med uppspärrade ögon helt kritvita i ansiktet. Ibland kom jag av mig, när jag blev tvungen att förklara vad vissa ord betydde eller för att klargöra diverse medicinska begrepp (bajonettfraktur, arkebusera, järnjungfru och dekapitera bl.a) men för varje nytt monster jag släppte lös på spelarna så blev beskrivningarna vidrigare och vidrigare och till slut fann jag mig ståendes och hålla långa galna föredrag i flera minuter om uppsvällda lik med förruttnade hudslamsor ovanpå pulserande organ som läckte var och illaluktande mjölkaktigt sekret längs de knotiga armarna och över deras krampaktigt tuggande käkmandiblar.

Tilll slut närmade vi oss en hejdundrande final och där fanns allt en galen splatterfanatiker kunde önska; demoniska tuttbrudar med cirkelsågar, psykotiska kannibaler med köttyxor, monstroida dödsbringare med hellraiser-kedjor och en euforisk äventyrargrupp bestyckade med chainguns, motorsågar och eldkastare. Ungarna var helt vilda och bara skrek allt vad de orkade. Vi stod och fäktades i luften för att agera ut vad som skedde i spelvärlden och till slut kunde vi alla, fullständigt utmattade och med stora rännilar av svett rinnandes nerför pannorna, konstatera att demonarmén var utdöd och att man äntligen hade hämnats på de infernaliska horder som hade börjat med att mörda en domare i Eskilstuna (Fast den delen av äventyret hade vi vid det här laget redan glömt bort).

DÅ! När äventyrargruppen står triumferande på en likhög av hundratals otäckingar, då överraskar jag dem genom att gorma "NEJ!, Zargoth den Onde lever fortfarande å han kastar sig upp ur kadaveransamlingen, tar tag i din mun med vänsterhanden, SLÅR bort din överkäke med ett välriktat högerslag BWHAAAM biter tag i din tunga som slingrar sig upp ur munhålan och KRAAACK! bryyyter sönder din underkäke med båda armarna! MWA HA HA HAAA!" -och det säger jag i ett enda andetag så högljutt och kraftfullt att deras ansikten duschas av salivdroppar och skummande fradga medans jag bankar knytnävarna i bordet vi suttit runt.

Då kommer föräldrarna tillbaka. Jag hinner precis säga (i lugn och återhållsam stämma) "...men sen krymper han ihop igen, det var hans sista ansträngning i livet. Ni har klarat äventyret och om det här hade varit ett riktigt rollspel så skulle vi delat ut så kallade erfarenhetspoäng som gör att man blir smartare, skickligare och bättre. Ungefär som när man gör bra ifrån sig i skolan, med andra ord", å så skrattar jag lite med föräldrarna som lyckligtvis inte verkar ha hört något annat än det där allra sista. Jag försöker torka svetten från pannan och verka avslappnad samtidigt som jag för ett ögonblick blir extremt religös och ber till gud att inte ungarna ska berätta något om blodiga käkmandiblar, tuttbrudar med cirkelsågar, drivebys eller om något annat som hänt under äventyret. Någonsin. De har skärrade, uppspärrade ögon och följer förstummade på darriga ben efter sina föräldrar hem. Vi berättar om lokalerna där vi håller hus och till min förvåning kommer de dit dagligen efter det. De verkar inte ha sagt något till föräldrarna, och så vitt jag vet blev de inte psykopatiska mördare eller något sånt. De föredrog iaf magic framför rollspel till slut.

Nå, slutpoängen är att det här var ett av mina bästa spelmöten någonsin. Allting jag gjorde som spelledare var skitdåligt, men spelarna var grymma och lät sig imponeras av alla blodhistorier jag berättade för dem. Stämningen var absolut topphög. Därför måste jag ändå rekommendera äckelskräck så länge det görs med humor och publiken tycker sånt är häftigt. Om man har ett ljudisolerat rum är det ett stort plus också...

(Jösses vilken svammelhistoria. Kommer någon ens LÄSA det här?)

//images/icons/oink.gifGrising
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Rollspelet Splatter...

...det är inte så mycket splatter som man kanske kunde tro. Jag vet inte ännu om det är bra eller dåligt, (har inte ens läst igenom det ännu) men min preleminära åsikt är att rollspelet Splatter nog klarar betydligt mer nagelbitarorienterade skräckscenarier än man kunde ledas till att tro enbart av namnet att döma. I grunden är regelsystemet allmängiltigt och okomplicerat (jag tror det är meningen att Alltid Attack skall bli någon sorts standard och kunna användas i rollspel som är väldigt olika Splatter till sin karaktär) och eftersom det inte finns någon regelmekanism som styr spelet till att mynna ut i galen splatteraction, så blir det nog ändå ganska vanliga skräckäventyr ändå. (med "vanliga" menar jag förresten inte Kult-vanliga eller CoC-vanliga utan Chock-vanliga. Eftersom inte många här lirar Chock så ofta kommer kanske spelupplevelsen att verka mer exotisk för er)

Det verkligt annorlunda med Splatter är att det INTE utspelar sig i en värld som verkar vanlig men med urålderlig ondska som ruvar i skuggorna eller liknande. Nej, Splatter utspelas i en paralellvärld till vår egen där man faktiskt för en gångs skull har dokumenterat att zombiehorder och annat äckligt existerar på riktigt. Det låter kanske inte som en revolutionerande nyhet, men tänk igen: Det betyder att om spelargruppen kryper blodiga in på polisstationen och ber polischefen att hjälpa dem försegla Demongrottan (för att den kryllar av monster) så kan han (till skillnad från polischefer i andra skräckrollspel) faktiskt för en gångs skull lyssna och göra som rollpersonerna säger. Herr Hedengren menar iofs att Splatters värld inte är särskilt olik vår egen, men jag tror att rollspelet tjänar på att man leker med tanken på hur en sådan här värld kan se ut och vad som kan hända i den. Att man blir beskjuten av gamla gubbar som tror att man är en zombie för att man går så stelt och krampaktigt kan till exempel bli ganska komiskt medans man försöker förklara att man går stelt och krampaktigt på grund av ens nödtorftigt konstruerade benproteser...

Nå, spelmekanismen andas inte komiskt röj (som till exempel Hôl) men ett och annat skratt tror jag minsann att det finns utrymme för. (Även om rena flabb brukar vara ohälsosamma för skräckkänslan. Se upp så det inte blir för mycket)

En anledning till att Splatter kanske ändå främst är ett "splatter-rollspel" när allt kommer kring är för att spelets monstergalleri är så utpräglat zombiedominerat. I regelboken finns det visserligen ett par andra läskisar också (som lyckligtvis är lite mer intressanta än vanliga standardmonster) men det här är helt klart ett zombiespel, och zombieäventyr brukar förr eller senare mynna ut i bofferinferno i slutändan. Dock tror jag att alla monster i min gamla "Nattens Fasor" till Chock går utmärkt att köra till Splatter också.

Men (jag har glömt vad jag ville med det här inlägget) frågar du mig så är inte Splatter ett renodlat splatterspel utan ett actionspel med skräckmoment och en ny vinkling på skräckvärldstemat. Jag tänker behandla det på samma sätt som Alan Moore behandlar sin parallella värld (där han frågar sig hur världen skulle sett ut om det fanns superhjältar istället för zombies) i serien Watchmen. Hur väl Splatter står sig mot "All flesh must be eaten" vet jag inte.

/Rising
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Re: Rollspelet Splatter...

Fast jag har redan ett nagelbitarrollspel. Så det är i så fall knappast vad jag är ute efter.
 

Sereg_UBBT

Swashbuckler
Joined
17 May 2000
Messages
2,486
Location
Sektor 242, Norra hemisfären
Re: Splatter funkar skitbra på småungar (+ en anekdot)

"Jösses vilken svammelhistoria. Kommer någon ens LÄSA det här?"

Självklart. En applåd till Rising för ett roande inlägg. <img src="/images/icons/devil.gif" border=0 width=15 height=15>
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Re: Splatter funkar skitbra på småungar (+ en anekdot)

"Allting jag gjorde som spelledare var skitdåligt, men spelarna var grymma och lät sig imponeras av alla blodhistorier jag berättade för dem. Stämningen var absolut topphög. "

AHA! Du är en rollspelselitist! Det ger helt nya dimensioner till vår diskussion om "påtvingade känslor" nedan.

Hur kan det vara skitdåligt om spelarna hade kul? Det förstår jag inte.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag anklagas ofta för att vara elitist...

...så det stämmer säkert. I det här fallet handlar det däremot snarare om falsk ödmjukhet. Jag ville ju inte skriva "jag var helt gudomlig som spelledare. Hade ni sett mig så hade ni insett hur beklämmande ynkliga era egna spelledarförmågor var jämfört med min triumferande överlägsenhet. Som en starkt lysande stjärna stod jag på spelledarhimlen och spred mitt sken..." eller något i den stilen. ;^)

Jag suktade bara efter beröm, alltså.

Men jo, jag kan nog påstå att min insats den kvällen inte var av direkt världsklass. Spelarna var så tända att vilken idiot som helst skulle kunna ha fått till en oförglömlig spelsession med dem runt spelbordet. Vilket mycket riktigt var precis som skedde...

/Rising
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Re: Jag anklagas ofta för att vara elitist... (OT)

Jag anklagas ofta för att vara dryg och något av en besserwisser, men sådant fäster jag mig inte vid =)
 

Quan'talis

Swashbuckler
Joined
14 Jun 2001
Messages
2,235
Location
Utlandet
Re: Jag anklagas ofta för att vara elitist... (OT)

Och jag anklagas ofta för att inte ta hänsyn till andras åsikter, men det bryr jag mig inte om /images/icons/wink.gif

Kunde inte låta bli. Ska sluta spamma nu. För idag, åtminstone

/JPS
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Puuuuuh..

Det var en SKITSPÄNNANDE historia! Inte för att det var så mycket demonslakt, men för vad FÖRÄLDRARNA SKULLE SÄGA! GAAAAH! Jag trodde det skulle sluta i total katastrof så fort jag läste att Rising började frångå plotten till förmån för en suggestiv mardrömshistoria.. /images/icons/shocked.gif

Förresten.. Har du släkt i Nödinge, Rising?
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Re: Jag anklagas ofta för att vara elitist... (OT)

"Kunde inte låta bli. Ska sluta spamma nu. För idag, åtminstone"

Hur ska man annars bli en druid på det här jäkla forumet?
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Jag hörde det där, unge riddare! [NT]

Humph, harrumph.. Vett.. mummel.. hyfs och uppfostran.. grumf, hummel..
 

Quan'talis

Swashbuckler
Joined
14 Jun 2001
Messages
2,235
Location
Utlandet
Re: Puuuuuh..

Jag påstod att jag inte skulle spamma mer i dag, men what the heck (dessutom bor jag i Finland, och här är klockan snart ett, så det så. Det är i morgon i dag, med andra ord)

Jag var säker på att föräldrarna skulle komma tillbaka medan Rising stod upp och bankade i bordet. Vanliga människor har inte sån tur, helt enkelt.

/JPS
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Nödinge

"Förresten.. Har du släkt i Nödinge, Rising?"

Eh, den Risinska släkten är rätt utbredd och jag kan mycket väl tänka mig att någon avlägsen släkting kan återfinnas i Nödinge. Sökte lite på nätet och hittade en Rolf Rising i Nödinge. Han känner jag dock inte igen, så det är i vart fall ingen nära släkting.

Kul att du gillade historien förresten. Jag överdrev förstås i vanlig ordning rätt rejält, men det var ganska läbbigt i verkligheten också...

/Racing
 

Gabri L

Warrior
Joined
7 Jun 2001
Messages
384
Location
Sättra, Sverige
Re: Splatter funkar skitbra på småungar (+ en anekdot)

*skrattar hysteriskt*

Rising, I SALUTE YOU!! Det är ett nöje att höra vilka insatser du gör för hobbyn!!!!/images/icons/laugh.gif
 

Nalle med AK4

Swordsman
Joined
20 Jan 2001
Messages
421
Location
Hemma
Re: Åfan!

Gör det? Nuförtiden är ungdomen mer avtrubbad (fråga mej-jag är det!) på grund av våldsamma dataspel och filmer. Jag komemr ihåg att jag i trean ivrigt berättade för mina kompisar hur en kille hade blivit påkörd av ett flygplan i Indiana Jones 1 och hur man sett att blodet skvätte på flygplansvingen (man får dock inte se killen slitas sönder).
Jag älskade actionfilmer och så redan på lågstadiet, jag spelade Doom och Duke Nukem en massa, så jag tvivlar att jag skulle reagera som dina 12-14-åringar gjorde. Men men, det verkar ju varit kul för dem. Fast kanske inte som inledning till rollspel :-/
Nalle
PS. Fre'sten, min 6-åriga lillasyrra berättade en gång att hennes idol var Marilyn Manson...men då visste hon inte vem det var, det var bara jag som hade sagt att han var bra/images/icons/laugh.gif
 
Top