Splatter funkar skitbra på småungar (+ en anekdot)
Jag brukar fnysa åt spelledare som gottar sig åt blod och smaskiga detaljbeskrivningar av slemmiga otäckingar (rätt ofta fnyser jag åt dem här på skräckforumet dessutom) men ska man vara ärlig så är det suveräna trix för att skrämma slag på unga spelare.
Däremot kan man diskutera om det är så klokt av gamla, erfarna rollspelare att vältra sig i blodorgier med unga, oförstörda nybörjare... Jag kommer ihåg en gång i gymnasiet (mitt under den vilda rollspelsdebatten, en fem år sen, ungefär) då vår fina rollspelsklubb Strengnensis (Rest in peace...snyft) skulle visa att rollspel inte alls var farligt utan karaktärsdanande och personlighetsutvecklande och höll öppet hus i våra lokaler. Vi berättade pedagogiskt för oroade föräldrar om hur man genom rollspelen lärde sig att förstå alla sidor av en konflikt och tränade sig att leva sig in i hur andra människor resonerade och hur man bäst skulle kunna nå en överenskommelse. Stolt visade vi upp våra rollformulär och berättade om de fantastiska karaktärer som vi dagligen gestaltade. Det var rullstolsbundna lågstadielärare, muslimska psykologer och lesbiska afroamerikaner osv, inte alls de mordiska köttberg som man sa på teve att ungdomarna levde sig in i. Föräldrarna applåderade och var förvånade. Vi fortsatte och sa att det var intressant att se vänsterradikaler försöka rollspela drakoniska adelsmän, att låta manchauvinister gestalta starka feminister och ge sheriffroller åt anarkister. Alla var överrens om att rollspel var en mycket bra hobby.
Då berättade vi att vi hade skrivit ett litet provrollspelsäventyr också. Om någon ville se hur det fungerade i verkligheten så fick de gärna prova på att spela själva. Föräldrarna tackade artigt nej; de var redan övertygade om rollspelshobbyns suveränitet och behövde inte ytterligare bevis på detta. De lämnade kvar några 12-14-åringar att provspela och sade att de skulle vara tillbaka om några timmar. Det var jag som var spelledaren.
Vi spelade ett hemmagjort rollspel utan krångliga regler och äventyret var en enkel deckargåta med lite pyssel och annan problemlösning på vägen. Ungarna behövde hjälp med varenda gåta och kände sig snart inte så säkra på att det här med rollspel var så kul. Jag ville ju inte förlora några presumtiva medlemmar i vår förening så jag började alltmer frångå mitt äventyr med alla logiska gåtor och tankenötter och ledde istället in handlingen i något som liknande en suggestiv mardröm med övernaturliga inslag. Spelarnas kontaktperson blev skjuten i huvudet under en vild driveby och jag beskrev ingående hur ett urgröpt huvud föll ner i en spelares knä och plötsligt skrek ungarna som galna: "Ta bort det! ÄÄÄÄÄ! Bloood! Jag spriiinger!"
Med blodad tand fortsatte jag att leda intrigen ännu djupare ned i det allra mörkaste inferno, och småungarna satt framlutade runt bordet med uppspärrade ögon helt kritvita i ansiktet. Ibland kom jag av mig, när jag blev tvungen att förklara vad vissa ord betydde eller för att klargöra diverse medicinska begrepp (bajonettfraktur, arkebusera, järnjungfru och dekapitera bl.a) men för varje nytt monster jag släppte lös på spelarna så blev beskrivningarna vidrigare och vidrigare och till slut fann jag mig ståendes och hålla långa galna föredrag i flera minuter om uppsvällda lik med förruttnade hudslamsor ovanpå pulserande organ som läckte var och illaluktande mjölkaktigt sekret längs de knotiga armarna och över deras krampaktigt tuggande käkmandiblar.
Tilll slut närmade vi oss en hejdundrande final och där fanns allt en galen splatterfanatiker kunde önska; demoniska tuttbrudar med cirkelsågar, psykotiska kannibaler med köttyxor, monstroida dödsbringare med hellraiser-kedjor och en euforisk äventyrargrupp bestyckade med chainguns, motorsågar och eldkastare. Ungarna var helt vilda och bara skrek allt vad de orkade. Vi stod och fäktades i luften för att agera ut vad som skedde i spelvärlden och till slut kunde vi alla, fullständigt utmattade och med stora rännilar av svett rinnandes nerför pannorna, konstatera att demonarmén var utdöd och att man äntligen hade hämnats på de infernaliska horder som hade börjat med att mörda en domare i Eskilstuna (Fast den delen av äventyret hade vi vid det här laget redan glömt bort).
DÅ! När äventyrargruppen står triumferande på en likhög av hundratals otäckingar, då överraskar jag dem genom att gorma "NEJ!, Zargoth den Onde lever fortfarande å han kastar sig upp ur kadaveransamlingen, tar tag i din mun med vänsterhanden, SLÅR bort din överkäke med ett välriktat högerslag BWHAAAM biter tag i din tunga som slingrar sig upp ur munhålan och KRAAACK! bryyyter sönder din underkäke med båda armarna! MWA HA HA HAAA!" -och det säger jag i ett enda andetag så högljutt och kraftfullt att deras ansikten duschas av salivdroppar och skummande fradga medans jag bankar knytnävarna i bordet vi suttit runt.
Då kommer föräldrarna tillbaka. Jag hinner precis säga (i lugn och återhållsam stämma) "...men sen krymper han ihop igen, det var hans sista ansträngning i livet. Ni har klarat äventyret och om det här hade varit ett riktigt rollspel så skulle vi delat ut så kallade erfarenhetspoäng som gör att man blir smartare, skickligare och bättre. Ungefär som när man gör bra ifrån sig i skolan, med andra ord", å så skrattar jag lite med föräldrarna som lyckligtvis inte verkar ha hört något annat än det där allra sista. Jag försöker torka svetten från pannan och verka avslappnad samtidigt som jag för ett ögonblick blir extremt religös och ber till gud att inte ungarna ska berätta något om blodiga käkmandiblar, tuttbrudar med cirkelsågar, drivebys eller om något annat som hänt under äventyret. Någonsin. De har skärrade, uppspärrade ögon och följer förstummade på darriga ben efter sina föräldrar hem. Vi berättar om lokalerna där vi håller hus och till min förvåning kommer de dit dagligen efter det. De verkar inte ha sagt något till föräldrarna, och så vitt jag vet blev de inte psykopatiska mördare eller något sånt. De föredrog iaf magic framför rollspel till slut.
Nå, slutpoängen är att det här var ett av mina bästa spelmöten någonsin. Allting jag gjorde som spelledare var skitdåligt, men spelarna var grymma och lät sig imponeras av alla blodhistorier jag berättade för dem. Stämningen var absolut topphög. Därför måste jag ändå rekommendera äckelskräck så länge det görs med humor och publiken tycker sånt är häftigt. Om man har ett ljudisolerat rum är det ett stort plus också...
(Jösses vilken svammelhistoria. Kommer någon ens LÄSA det här?)
//images/icons/oink.gifGrising
