Typerna av äventyrsgrupper rankade från sämst till bäst

Skarpskytten

Ödestyngd världsvandrare
Joined
18 May 2007
Messages
6,192
Location
Omfalos
Hård takedown av 95% av hela DnD 5e kulturen där. Brutalt.
Ja, detta. Jag har spelat en grupp som delvis var så här. Det är fascinerande att se, detta inåtvända grupprollspel som aldrig leder till något intressant. Det förenas dessutom med ett stort ointresse för spelvärlden och dess invånare.

Jag har en hypotes om varför det lätt blir så här i 5e och - gissar jag - andra traddspel. Det handlar om att SL har makten över berättelsen och spelarna vet att deras främsta jobb är att följa den snitslade banan. Eftersom de är maktlösa att påverka denna (annat än att sabotera, dvs vara rövhattar) så skapar de ett eget utrymme de har makt över: rollspel inom gruppen, som dock måste krympas till just det, så att det inte sabbar SLs plan. Den snitslade banan skapar också ett massivt ointresse gentemot världen, eftersom den bara är en kuliss. Att prata opromtat med SLPs är ju t ex meningslöst, eftersom SLPs kommer att söka upp gruppen när berättelsen kräver det, bärandes en skylt som pekar ut vart grupp förväntas gå härnäst.
 
Last edited:

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
7,064
Hälften episka äventyrare, hälften comic relief - förenade av en gemensam mentor/plirig gubbe. Värsta gruppen.
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,278
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
Kan uppskatta när alla personer har en tydlig relation (släkt, ingift, arbetsgivare/anställd, samma klan, by) ... men att de ändå sen i slutänden agerar efter sina egna mål. Lite som livet i stort. Men så verkar många tänka att man ska spela ett (pådyvlat) äventyr och inte rollpersonernas liv ...
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,637
Location
En mälarö
Typerna av äventyrsgrupper rankade från sämst till bäst:

Inte en grupp - Karaktärerna är inte en äventyrsgrupp, de bara är karaktärer i samma spel. De samarbetar inte. Det är inget fel med det och många spel är bäst när man spelar så här. Men det är en väldigt dålig grupp måste jag erkänna.

Found family - Värst, hatar det, brinn för alltid i helvetet. Det här är när alla karaktärerna är älskvärda skummisar som funnit varandra och är ute på helylle äventyr medan de bryr sig om varandra. Karaktärer dejtar inom gruppen. Alla pilar pekar egentligen inåt på gruppdynamiken.

The Defenders/Det var vad folk dök upp med - Ingen har koordinerar något och det finns inte ett grupp koncept. Så saker går inte egentligen ihop och karaktärerna samarbetar bara för att på en metanivå spelar vi rollspel. Ibland uppstår dynamiker som fungerar… Men ofta inte.

Förda samman av ödet - Karaktärerna råkade alla bli indragna i samma kris var på samma båt som sjönk eller liknande. De är fast med varandra av yttre tryck mer än något annat.

Freak show - Gruppen enas bara av hur jävla konstiga varenda medlem av gruppen är. Har du en getman med två huvuden, en kille av eld och en ängel är det den här gruppen. Eller om alla spelar olika typer av monster.

Mordluffare - Gruppen är enad endast av deras absoluta psykopati och vilja till makt.

En gemensam identitet - Alla i gruppen är en krigare, eller onda, eller dvärgar. De har en sak gemensamt. Är den saken intressant är detta oftast riktigt bra.

Gemensamt intresse - Alla i gruppen jobbar för samma organisation, mot sanna specifika mål eller liknande. Men de delar inte nödvändigtvis en identitet. Kanske är alla kopplade till samma politiska sak eller så är de ute efter att hitta samma förlorade civilisation.

Proffs - Gruppen är ett företag, kollektiv eller liknande. Äventyrande är ett jobb. Alla beter sig professionellt och som kollegor.
Av de ovan tycker jag sämst om mordluffarna. Och det inte för att de vare sig är luffare eller mördare utan för att inte har någon anledning att samarbeta. Egentligen borde de skära halsarna av varandra när de sover för att stjäla de andras skosnören. Men ändå ger de sig glatt ut för att äventyra tillsammans. Om man inte kombinerar det med någon av de andra kategorierna så blir det oerhört krystat.

Min personliga favorit är nog Förda samman av ödet. Det för att det både ger full frihet att skapa vilken typ av rollperson som helst som att samt att det även ger en anledning för rollpersonerna, oavsett deras inbördes olikheter, att samarbeta med varandra. Med detta följer även chanser för drama och rollspelande, som t ex när personer från folkslag som av hävd hatar varandra är tvungna att stå rygg mot rygg för att överleva.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,739
Location
Helsingborg
Av de ovan tycker jag sämst om mordluffarna. Och det inte för att de vare sig är luffare eller mördare utan för att inte har någon anledning att samarbeta. Egentligen borde de skära halsarna av varandra när de sover för att stjäla de andras skosnören. Men ändå ger de sig glatt ut för att äventyra tillsammans. Om man inte kombinerar det med någon av de andra kategorierna så blir det oerhört krystat.
Det finns bra grupper av mordluffare. En idealisk grupp av mordluffare vet att de behöver varandra för att överleva, och när det väl hade varit säkert nog att backstabba varandra (på vägen ut) så har de vanligtvis allihopa tillräckligt med rikedomar att det inte är värt det (att riskera allt när man redan har mycket). Helt normalt för mordluffarna som är mer som legosoldater, dvs någonstans mellan galna mördare och professionella problemlösare.
 
Joined
20 Oct 2023
Messages
492
Det känns som att detta blivit mycket vanligare med 5ed, eller hur? Jag har sett det i tidigare editions, men inte alls lika ofta.
Det är både spelet som är designat specifikt för det, det marknadsförs enormt mycket genom kanaler som lyfter fram just de aspekterna, jättestor del av den nyvunna publikens mediakonsumtion berättar den typen av historier, och en inte oansenlig del av spelarbasen har egna erfarenheter som de relaterar till den typen av historier.

Då blir det så.
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,637
Location
En mälarö
I det konceptet ingår ju också att alla karaktärer kommer med minst 40-sidor detaljerad backstory (även om de är level 1), och det vägrar gå ut på äventyr om inte ens DM har läst igenom alltihop och väver in backstoryelement från samtliga karaktärer i alla äventyr.
Ja jävlarns vad jag ogillar det! Framförallt när backstoryn innehåller hemligheter som RPn inte vill ska komma ut. Vad många inte inser att hemligheter måste komma ut, eller åtminstone påverka handlingen på något vis, annars är de helt meningslösa. Att när kampanjen är avslutat säga saker i stil med "Jag var hela tiden baronens försvunna barnbarn men det visste ingen förutom jag och jag kunde inte säga något på grund av en häxas förbannelse och det gick heller inte att luska ut!" borde belönas med en örfil.
 
Joined
20 Oct 2023
Messages
492
Jag har en hypotes om varför det lätt blir så här i 5e och - gissar jag - andra traddspel. Det handlar om att SL har makten över berättelsen och spelarna vet att deras främsta jobb är att följa den snitslade banan.
Dåligt spelledande och dåligt konstruerade scenarion är säkert en bidragande orsak, men jag vet inte om det blivit mer (eller mindre) av det iom DnD 5e än vad det var tidigare.

Äventyr som färdigskrivna berättelser och SL som berättare har ju förpestat rollspelsmediet sedan iaf 80-talet, och blev ju väldigt framträdande under 90-talet.
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,637
Location
En mälarö
Det finns bra grupper av mordluffare. En idealisk grupp av mordluffare vet att de behöver varandra för att överleva, och när det väl hade varit säkert nog att backstabba varandra (på vägen ut) så har de vanligtvis allihopa tillräckligt med rikedomar att det inte är värt det (att riskera allt när man redan har mycket). Helt normalt för mordluffarna som är mer som legosoldater, dvs någonstans mellan galna mördare och professionella problemlösare.
Det du skriver tycker jag bara bekräftar mitt påstående att mordluffare bara funkar när det kombineras med någon annan kategori. På egen hand borde en grupp mordluffare lösas upp på tjugo sekunder.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Found family - Värst, hatar det, brinn för alltid i helvetet. Det här är när alla karaktärerna är älskvärda skummisar som funnit varandra och är ute på helylle äventyr medan de bryr sig om varandra. Karaktärer dejtar inom gruppen. Alla pilar pekar egentligen inåt på gruppdynamiken.
Jag har länge närt en stark skepsis till tropen Found Family. Konventsäventyret Dolt Under Ytan till Kult: DL är helt byggt på att bryta den tropen. Egenvald familj kan vara precis lika toxisk och destruktiv som din genetiska familj.
 
Last edited:

Skarpskytten

Ödestyngd världsvandrare
Joined
18 May 2007
Messages
6,192
Location
Omfalos
Dåligt spelledande och dåligt konstruerade scenarion är säkert en bidragande orsak, men jag vet inte om det blivit mer (eller mindre) av det iom DnD 5e än vad det var tidigare.

Äventyr som färdigskrivna berättelser och SL som berättare har ju förpestat rollspelsmediet sedan iaf 80-talet, och blev ju väldigt framträdande under 90-talet.
Nej, jag tror inte alls att det är något nytt, och den här spelkulturen/gruppkonceptet växte säkerligen fram rätt snart efter att förskriven berättelse blev en grej c 1984.

De konkreta personer jag själv har sett spela på detta sätt hade sina formativa rollspelsår på 90-talet.

Och jag såg inte det där med 40-sidiga bakgrunder och förvänta att SL ska väva in det - men det är spot on för de som är inne i det här tänket kring rollspel. Jag ser även det som en slags motståndshandling - SL kan ha sin förskrivna berättelse, men SL får i alla fall anstränga sig för att skriva in rollfigurerna i den så att det blir personligt för dem.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,739
Location
Helsingborg
Det du skriver tycker jag bara bekräftar mitt påstående att mordluffare bara funkar när det kombineras med någon annan kategori. På egen hand borde en grupp mordluffare lösas upp på tjugo sekunder.
Jag tror du läser mordluffare som mer sociopatiska än vad de flesta gör. Mordluffare är äventyrarvarianten av banditgänget, piraterna, legosoldaterna osv. Historien är full av dem, och medans det definitivt är en historia där opportunistisk backstabbing figurerar så är intern lojalitet en grej även om de begår alla andra sorters moraliskt förkastliga gärningar..
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,637
Location
En mälarö
Jag tror du läser mordluffare som mer sociopatiska än vad de flesta gör.
Jag använde mig av definitionen i originalposten. "Gruppen är enad endast av deras absoluta psykopati och vilja till makt."
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Dagisbarnen - ihopskuffade pga anledningar, alla från högst brokiga bakgrunden, rävjägargrevar, bilmekaniker, bibliotekarier, alkoholiserade konstnärer, cirkusartister och medium,
Det är något med den där listan som får mig att tänka ”Fan vilket sjukt coolt rollspel! Ska jag glra ett medium eller en rävjägargreve?! Hm…! Öh, just det, vad handlar spelet om?”

Hursomhelst, jag är på! När spelar vi?
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,536
Jag använde mig av definitionen i originalposten. "Gruppen är enad endast av deras absoluta psykopati och vilja till makt."
Jag känner att ”enade” ändå är en viktig del av definitionen här. Gänget mördare i typ Blood Meridian eller 8-bit theater är båda exempel på tropen (med väldigt olika ton :p).
 

The Airborne Toxic Event

Durazac 15. Makes Prozac seem like a decaf latté.
Joined
12 Jun 2024
Messages
155
Enda jag kan komma på som inte nämnts är bäst i test. En eller två spelare i gruppen har lustläst varenda bok och har mycket bestämda uppfattningar om vad de och andra skall spela. Så deras karaktärer har ingen historia utan är bara en schweizisk armekniv av allt bra som finns. Resten av gruppen är en brokig skara som inte duger till något enligt bäst i test.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Det är något med den där listan som får mig att tänka ”Fan vilket sjukt coolt rollspel! Ska jag glra ett medium eller en rävjägargreve?! Hm…! Öh, just det, vad handlar spelet om?”

Hursomhelst, jag är på! När spelar vi?
Jag tänker ju på ett specifikt rollspel här och lite skojfriskt ger det en spark för precis/lite grann av det här...
 

Anthrox

Tunnelseende bybo av oanade proportioner.
Joined
8 Jun 2017
Messages
4,365
Det är något med den där listan som får mig att tänka ”Fan vilket sjukt coolt rollspel! Ska jag glra ett medium eller en rävjägargreve?! Hm…! Öh, just det, vad handlar spelet om?”

Hursomhelst, jag är på! När spelar vi?
Låter väl som Chock -åfg, Väsen, eller typ vilket skräckrollspel som helst egentligen?

Den här tråden är en liten påminnelse om varför Session zero är en bra grej.

Själv föredrar jag grupper som är "Oj, vi hamnade visst här tillsammans. Vad gör vi nu?", så att gruppen träffas organiskt under äventyret och faktiskt har en anledning att existera i samma rum. Och att hela gruppdynamiken, relationer, världsuppfattning diskuterats i S0 för att åtminstone mejka lite sense.
Värst är nog "ingen av våra viljor stämmer överens och vi är helt frånkopplade från äventyret", där karaktärerna bara hänger ihop för att det är spelarna som spelar tillsammans.
 
Joined
20 Oct 2023
Messages
492
Jag ser även det som en slags motståndshandling
Det är ju till stor del på grund av det som att koncept som "don't prep plot" och "story only happens in retrospect" blivit så viktiga.
I mångt och mycket är ju förberedd handling som skall utspelas på ett visst sätt (det jag/vissa kallar för "rälsning", men som visat sig vara ett rörigt begrepp) inte bara "ett sätt att spela på" utan i väldigt många sammanhang (vanligt jävla rollspel) rent av mediets antites. Om man strukturerar sitt spelande på ett sätt att spelgruppen upplever att de behöver göra uppror för att tvinga fram rollspelandet ur vad det nu är gruppen försöker göra, då är det något som är fundamentalt trasigt.
 
Top