Det postskolära samhället
Härom veckan var jag på en föreläsning arrangerad av institutionen för nordiska språk vid Uppsala Universitet, där Horace Engdahl och dansken Jørn Lund diskuterade nordisk språkpolitik. Det var en intressant upplevelse att befinna sig i en stor föreläsningssal fylld av till övervägande del äldre människor som alla var rörande överens om att något stod mycket illa till med det svenska språket och det utbildningväsen som hade som uppgift att förmedla detta språk till de stackars kulturlösa ungdomarna av idag.
Den som bidrog med ett mått av besinning var faktiskt Horace själv. Han påpekade att medan hans generation hade spenderat större delen av sin ungdom och lärt sig i stort allt de kunde i skolan, så inhämtar dagens barn information från en mångfald av källor. Vi har lämnat det skolära samhället, där skolan stod som en ensam monolit när det gäller att inympa kunskap i barnens huvuden, och inträtt i det postskolära samhället. Det finns inte längre en kanon av kunskap, en uppsättning färdigheter som alla människor ska besitta, utan var och en är fri att söka sig till det som själv intresserar honom.
Det är inte längre rimligt att tro, att skolan ska kunna hålla barnens uppmärksamhet i någon större mån, eftersom så mycket annat konkurrerar om deras uppmärksamhet. När äldre människor drömmer sig tillbaka till forna tiders disciplinära storhetsdagar, så glömmer de, att på den tiden var ungdomar barn fram tills de blev vuxna. Det fanns ingen ungdomskultur, det fanns inte film, teve och Internet, det fanns inte korvmojen på fredagskvällen och sladda med moppen. Det fanns inte så mycket annat för barnen att göra än att gå i skolan.
Det här var bara tangentiellt relaterat till trådstarten, men kanske är det ändå någon som finner det intressant och värt att spinna vidare på.
/Kalle
