D&D Uppmuntrar DnD ett barnsligt uttryck?

[luddwig]

Jag gillar i allmänhet när spelare/spelledare gör olika röster till rollfigurer/spelledarfigurer. Tycker absolut att sådant tillför spelet något. Därmed inte sagt att det är ett krav. Var och en får göra det hen är bekväm med. Tycker inte själv att jag är bra på röster, och gör dem ibland dåligt, ibland inte alls. Samtidigt finns det fall när röster förstör stämningen, till exempel blir för tramsiga, men det är inget unikt för just röster utan kan lika gärna gälla namn, handlingar och så vidare. Det är inte lätt att hålla alla deltagare på samma väglängd med vad som passar in och inte. Detta är dock något jag tänker filas bort i AP-poddar, så att alla deltagare är åtminstone 98 % samstämmiga. Samtidigt har jag upplevt att AP-poddar håller sig väldigt tydligt i ett av två spår; väldigt skämtsamt eller väldigt dramatiskt. Så relaterat till trådens ämne tänker jag dels att det i en ny/tillfällig spelgrupp är sannolikt att någon spelar tramsigare än vad andra tycker passar, dels att AP uppmuntrar till mer "extremt" rollspelande, "extremt" tramsigt inkluderat. Oavsett spel alltså, inte specifikt relaterat till DnD. Om det förekommer extra mycket trams i DnD vet jag inte, men om det är så gissar jag, likt andra i tråden har gjort före mig, att det är ännu en Mercer-effekt.

 

[Lemur]

Men överskattas inte Mercers inflytande över hur rollspel spelas? Har spelstilen verkligen ändras så mycket sedan Critical Role kom? Jag såg ett par avsnitt och det räckte för mig. Ingen i min spelgrupp kollar på det vad jag vet, inte heller i gruppen med nybörjare som jag spelar med ibland på jobbet. Visst har det hänt att någon har gjort en fånig röst (jag har själv varit skyldig till detta vid tillfälle), helt utan att Matt Mercer har varit inblandad.

 

[Dr_Dängrot]

Jag tycket folk förenklar detta när dom säger att det är en Mercer effekt , Mercer blev stor inom scenen 2015 i samband med critical role .

Detta fenomen upplever jag fanns långt innan Mercer sprang upp ur myllan som en ros eller tistel beroende på vad för syn man har på Mercer.

 

[cogitare]

Det är ju det vi försöker utröna i denna tråden , vad har det med DnD att göra , har det ens med DnD att göra och om så är fallet vad i DnD främjar detta beteende .

Inget, nej, inget. Respektive.

Jag tror/tycker detta ligger mer i betraktarens öga än något annat

Cog.

 

[Dr_Dängrot]

Inget, nej, inget. Respektive.

Jag tror/tycker detta ligger mer i betraktarens öga än något annat

Cog.

Kan vara så

min anekdotiska upplevelse och den är som sagt rent anekdotisk är att detta beteende kommer fram i vissa rollspel där DnD är ett av dom.

DnD och Mua är två spel som jag rent erfarenhetsmässigt upplevt leder till ett omognare beteende kring spelbordet.

Jag har inte sett spelare skapa gnome warlocks med förkärlek för tortyr och pyromani och som vill ha margarin på huvudet eller negativa bögstereotyp alvbarder som bryter på franska i andra fantasypel

Jag har inte heller sett spelare skapa karaktärer som lave mang eller Dr Män Gelé (Mengele) eller bdsm sexbotar som slogs med piska i andra postapokalyptiska rollspel

Vissa spel verkar helt enkelt locka fram ett barnsligare beteende hos spelarna är min erfarenhet.

Vad är det då som gör att spelarna känner att dom kan vela och löjla sig i samband med just dessa spel ?

är det ren ond illvilja ifrån spelarna , är det en avsky mot spelet i fråga som manifesteras på detta sätt eller är det något i spelets estetik , prosa och hur spelet framställer sig själv osv som spelarna känner rättfärdigar detta beteende just i samband med dessa spel där jag upplevt att denna problematik varit påtaglig .

 

[DanielSchenström]

Det är ju en annan fråga men den kan väl få plats här. Vad får en spelare att spela en viss typ av rollperson? Den största faktorn enligt min erfarenhet är vad spelaren är sugen på att spela för person för tillfället, inspirerat av något för den aktuellt och som verkar fungera i spelet som spelledaren beskriver det. (Från min egen katalog av rollpersoner så finns de som är skapade för att vara så regelmässigt bra som möjligt för vad jag vill att spelet ska handla om, till rollpersoner som mest är i vägen och får lita på de andras välvilja för sin överlevnad, till pastisher på kända fiktiva figurer, eller motreaktioner på restriktioner. Jag vill alltid att den ska passa in i världen så om något är humoristiskt så ska det ha kommit från spelmiljön.)
Och det är spelet som är den näst största faktorn, vad presenterar spelet för koncept/klasser/yrken/roller. Detta i interaktion med de andra spelarna och deras idéer runt spelbordet (vi gör nästan alltid rollpersoner tillsammans) och spelledarens input. Den här sistnämnda dynamiken förändras med vilka spelarna är och det är i allmänhet mer skämtsamt och bejakande till unika rollpersonskoncept. Hur spelledaren är spelar en stor roll likaså då man vet ungefär vilka beståndsdelar ett äventyr från en viss spelledare har.
Illvillja har jag inte stött på, men uppgivenhet däremot om en spelare blivit av med rollpersoner på kort tid.

Vad spelarna tror om ett spel kommer givetvis påverka hur deras rollpersoner är. Men det är ju samma sak som att det jag hör från säg kristna om vad kristendomen är inte visar sig stämma när jag sen läser bibeln och kyrkohistoria. Om man läser spelet så ser man vad spelet säger om hur det är tänkt att spelas (för det mesta). Som spelledare har du ju alltid valet att sätta stopp för koncept och saker som inte passar hur man själv vill spela spelet, och spelarna har valet att följa SL:s råd eller låta bli att spela/bli utsparkad. De här personliga interaktionerna mellan de inblandade människorna är imho viktigare än spel, regelsystem, värld eller nåt annat för hur spelssessionerna blir.

 

[cogitare]

Vad är det då som gör att spelarna känner att dom kan vela och löjla sig i samband med just dessa spel ?

Detta är en fråga jag tycker du skall rikta mot den gruppen (din grupp) där du upplevt detta fenomen. Jag tror det är mer fruktbart än låta påskina att detta ligger kodat i D&D.

är det ren ond illvilja ifrån spelarna , är det en avsky mot spelet i fråga som manifesteras på detta sätt eller är det något i spelets estetik , prosa och hur spelet framställer sig själv osv som spelarna känner rättfärdigar detta beteende just i samband med dessa spel där jag upplevt att denna problematik varit påtaglig .

Se svaret ovan.

Cog.

 

[Dr_Dängrot]

Detta är en fråga jag tycker du skall rikta mot den gruppen (din grupp) där du upplevt detta fenomen. Jag tror det är mer fruktbart än låta påskina att detta ligger kodat i D&D.



Se svaret ovan.

Cog.

Detta är en fråga jag tycker du skall rikta mot den gruppen (din grupp) där du upplevt detta fenomen. Jag tror det är mer fruktbart än låta påskina att detta ligger kodat i D&D.



Se svaret ovan.

Cog.

Hade jag gärna gjort om jag fortfarande spelat med dom spelarna i dag , vilket jag inte gör detta är en om det inte framkommit erfarenhet som jag ackumulerat under snart 30 år i hobbyn.

Jag är en person som tror på ordstävet ingen rök utan eld .

Jag har genom åren spelat med personer som vanligtvis var skötsamma vid spelbordet men när vi spelade DnD så gick dom crazy Coco bananas

Jag var heller inte spelledare i dom grupperna för då skulle jag stävjt beteendet

Men hur som haver , kommer detta beteende fram i samband med DnD så är det lite som med personer som blir våldsamma i samband med att dom dricker men vanligtvis är fromma som lamm , då ligger nog problemet hos katalysatorn vill hobby psykologen i mig påskina.

 

[zo0ok]

kommer detta beteende fram i samband med DnD så är det lite som med personer som blir våldsamma i samband med att dom dricker men vanligtvis är fromma som lamm , då ligger nog problemet hos katalysatorn vill hobby psykologen i mig påskina.

Det känns som en rätt absurd slutsats.

Tidigare i tråden antydde jag att det har funnits fördomar mot DnD som skulle kunna spela in.
Nu börjar jag tro att du sprider fördomar.

 

[Dr_Dängrot]

Det känns som en rätt absurd slutsats.

Tidigare i tråden antydde jag att det har funnits fördomar mot DnD som skulle kunna spela in.
Nu börjar jag tro att du sprider fördomar.

Du får tro vad du vill , min upplevelse är min upplevelse oavsett vad du känner inför den .

Jag tror på ockhams rakkniv, den mest uppenbara lösningen är oftast den korrekta.

Låt oss fantisera om följande scenario.

Jag spelar med sl Kalle och spelarna Lisa och Pelle och vi spelar DnD och Dängrot skapar en vanlig human ranger medans Lisa skapar en paladin som tror på guden Eros vars edict är att paladinen måste knulla 10 ggr per dag och vars favorit vapen är en rosa jelly dildo i John Holmes proportioner och Pelle skapar en homosexuell manlig trans Gnome bard som identifierar som kvinnlig orch och velandets tid har nu tagit sin början

Dängrot reflekterar efter kampanjen vad kan detta bero på... Är det dom övriga spelarna , är det spelet

Efter vi är klara med DnD så spelar vi CoC med Lisa som sl uppstår samma velande då , nej det gör det inte

Dängrot reflekterar kan det bero på att DnD är fantasy

Nu så är dängrot sl och vi spelar ist svärdets sång uppstår velandet där , nej det gör det inte.

Dängrot testar att vara sl en gång till och vi kör kopparhavets hjältar , velar spelarns nu nä dom gör ju inte det .


Sedan är det Kalles tur att vara sl igen och vi kör DnD som är Kalles favorit spel och vad sker samma velande igen .

Då applicerar dängrot ockhams rakkniv på situationen och kommer fram till att DnD är boven i dramat .

 

[Oldtimer]

Då applicerar dängrot ockhams rakkniv på situationen och kommer fram till att DnD är boven i dramat .

Och jag har spelat D&D i över fyrtiosju år med tusentals människor och aldrig upplevt något liknande.
Så Occam får nog odla helskägg.

 

[cogitare]

Men hur som haver , kommer detta beteende fram i samband med DnD så är det lite som med personer som blir våldsamma i samband med att dom dricker men vanligtvis är fromma som lamm , då ligger nog problemet hos katalysatorn vill hobby psykologen i mig påskina.

Jag tror (läs: vet) att du och jag inte har mer att säga i den här diskussionen. Tack för pratstunden.

Cog.

 

[Dr_Dängrot]

Jag tror (läs: vet) att du och jag inte har mer att säga i den här diskussionen. Tack för pratstunden.

Cog.

Jag tror (läs: vet) att det är en korrekt analys.
Tack själv
Ha en fortsatt bra afton.

 

[runequester]

Amerikaner har ju ingen historia.

När man snackar gamla saker med amerikaner tänker de 1800-tal, medan kyrkan där jag bor är från vikingatiden (även om den fick sitt nuvarande utseende på 1600-talet).

Européer har myter och sagor att plocka ifrån, medan amerikanerna har bara sin fantasylitteratur, som Conan, att plocka ifrån.

There's a reason D&D feels inspired far more by wild west stories than it ever did history or mythology.

 

[Rymdhamster]

Tja! Jag har när jag testat DnD upplevt att karaktärsrösterna har varit betydligt barnsligare i ord och tonläge än i andra rollspel. Att folk väljer att prata som Obelix, Gargamel eller mössen i Askungen ganska ofta. Kanske kunde bero på att de anser att fantasy låter lite larvigt på deras eget språk (jag har främst spelat på engelska), så amrisarna har gjort en kultur av att göra det extra barnsligt.

Vad tycker ni, upplevt liknande? Vad om så kan det bero på? Om inte, vadan skillnaden i upplevelse?

Jag tror den störa skillnaden i upplevelse är att jag inte tycker att något av det där låter särskilt barnsligt.

Min andra spaning är att DnD helt enkelt drar till sig så sjukt många olika människor att typ alla personlighetstyper finns där. Jag har sett några av de "fånigaste" karaktärsskapelserna och gestaltningarna i DnD, och några av de coolaste och mest seriösa (inte nödvändigtvis samma sak) som jag någonsin sett i rollspel.

Lustigt nog har det jag tycker är fånigt väldigt sällan något med "roliga röster" att göra =D

Och tredje är att roliga röster gör sig bättre i actual play-podcasts (in my not at all humble opinion). Det som snabbast får mig att trycka bort en podcast är när ljudkvaliten är dålig. Därefter är det när jag inte kan skilja de olika deltagarna åt XD

Sen en massa andra anledningar också så klart:

DnD ger ganska mycket "gratis" när det kommer till karaktärerna via val av folkslag och klass och bakgrund som man kan hämta från. Jag tänker att det gör det lättare att bygga upp en karaktär som är så långt ifrån sig själv att man känner att en annan röst är passande. Behöver man göra allt själv från scratch tänker jag att det är lättare att man lägger in mycket av sig själv i karaktären, och "behovet" av en egen röst för karaktären försvinner.

Det här i kombination med att folk generellt har rätt få "andra röster" än sin egen så de tenderar att gå åt just Obelix eller mus-hållet.

Ytterligare en anledning är att det verkar vara många komiker (eller folk åt komikerhållet) som gett sig in i DnD-podcastande och dylikt, och bygger detta på sin komik, och alltså kanske också då gärna lutar åt mer komiska röster. Där har det egentligen inget med DND att göra, utan med spelarna. Att de sen valt DND torde snarare vara att så väldigt många fler har spelat det än något annat så chansen är stor att just de spelat det för, aktivit spelar det ändå, eller väljer det för att det kommer tilltala flest personer i en potentiell publik.

 

[nano]

Okej, tack för alla svaren!

Verkar som att vi kan enas om att DnD är barnsligt och att folk borde sluta med DnD helt och hållet.

 

[Lukas]

Okej, tack för alla svaren!

Verkar som att vi kan enas om att DnD är barnsligt och att folk borde sluta med DnD helt och hållet.

Nu rycker jag folk ska sluta spela DnD, men inte för att det är barnsligt, utan trots det.

Bansliga saker är underskattade, allt behöver inte vara så jävla seriöst

 

[Dr_Dängrot]

Okej, tack för alla svaren!

Verkar som att vi kan enas om att DnD är barnsligt och att folk borde sluta med DnD helt och hållet.

Har vi för första gången sen jag blev medlem här nått en (iaf för mig ) tillfredsställande konsensus.

Hallelujah moment

Nu måste vi bara enas om huruvida DnD är rollspel över huvud taget

 

[anth]

Men överskattas inte Mercers inflytande över hur rollspel spelas? Har spelstilen verkligen ändras så mycket sedan Critical Role kom? Jag såg ett par avsnitt och det räckte för mig. Ingen i min spelgrupp kollar på det vad jag vet, inte heller i gruppen med nybörjare som jag spelar med ibland på jobbet. Visst har det hänt att någon har gjort en fånig röst (jag har själv varit skyldig till detta vid tillfälle), helt utan att Matt Mercer har varit inblandad.

90 % av alla som spelar rollspel idag spelar DnD5.
(98 % av alla rollspelsprodukter som säljs är DnD5, så 90 % är antagligen lågt räknat)

De flesta rollspelare spelar några år i tonåren för att sedan sluta och göra något annat.
Vi som spelardecennium efter decennium är en liten liten minoritet.
Låt oss säga att 90 % av alla som någonsin börjat spela rollspel slutar inom 6 år.
(det är siffra dragen ur röven, men den låter inte helt osannolik)

DnD5 har funnits sedan 2014, vilket är mer än 6 år.
så 09*09 = 80 % av dagens rollspelare har bara spelat DnD5.

Majoriteten av alla nya DnD5-spelare har, om inte böra spela, iallafall inspirerats av Critical Role. Säg 80 %.
Så 0,8*0,8 = 64 % av alla som spelar rollspel idag har inspirerats Matt Mercer.
Och jag tror att 64 % lågt räknat.

 

[luddwig]

Finns det någon nu aktiv spelledare som skulle kunna vara mer inflytelserik än Mercer?