Nekromanti "Uppväxtsystem" i eget rollspel

[krank]

Nu kan man ju vara krass och säga att "spelarna" som skapat dig är dina föräldrar, men nej, det är inte precis någon som har bestämt hur du blev, precis lika lite som jag tycker att spelaren ska få bestämma hur hans rollperson blir från början.

Jag förstår inte varför du nödvändigbtvis vill ha en koppling här. Såvitt vi vet finns vare sig spelledare eller spelare för vår värld, du och jag styrs inte av spelare öht. Betyder det att man bör bygga ett system där det inte finns några spelare/spelledare, utan allt ska ske mekaniskt, inklusive alla beslut?

Hela min tanke med den här idén är att spelaren kommer in i rollpersonens liv tidigare. I ett helt kontrollbaserat system är rollpersonen redan skapad efter spelarens önskemål och spelaren tar kontroll över rollpersonen först i dennes vuxna liv. Som jag ser det.

Mjae, spelaren tar väl kontroll över rollpersonen redan från början, men ur ett metaperspektiv snarare än ett in-characterperspektiv?

Vad jag vill åt här är att man ska kunna rollspela en del av rollpersonens uppväxt.

Det, däremot, är ett intressant och greppbart mål.

Nej, ingen rollperson blir en perfekt person men den blir perfekt för dig, för den blir precis så som du tänkt dig. Den passar din vision och i den bemärkelsen är rollpersonen perfekt. Jag skulle hellre se att man under spelets gång själv får bidra till att rollpersonen går "åt rätt håll".

Så vad du egentligen säger är att spelare inte ska få spela de rollpersoner de vill spela? Som spelare skulle jag nog tröttna ganska fort på ett sådant system. Varför ska det finnas ett egenvärde i att som spelare inte få som man vill?

Skapar man en rollperson i ett kontrollsystem blir man ju otvivelaktigt en sorts "gud"

Nej, man blir en spelare som agerar på metanivå - på samma nivå man agerar när man rullar tärning, frågar varandra om färdighetsvärden, eller ritar ut kartor.

Jag skulle kunna köpa hundraprocentiga kontrollsystem, om spelaren är en gud som ska skapa sig ett fysiskt skal att knalla runt i, i spelvärlden, eller om spelvärlden är en virtuell datorvärld där spelaren har en "persona" som han skapat.

Varför måste det vara så? Är det inte enklare att bara skilja på "under spelmötet" och "före/efter spelmötet"? Jag spenderar inga erf på mig själv, jag rullar inga tärningar, jag snabbspolar inte förbi tråkiga resor för mig själv heller. Det finns som sagt en poäng, tycker jag, i att medan man spelar undvika metanivån, men varför undvika den mellan/före spelmöten?

då kan man ju bestämma att man är högadlig och har hur mycket pengar som helst, osv, osv. Okej, om allting är viktat, så att man faktiskt KAN köpa sig hög status och mycket pengar men att man då får ge avkall på något annat, då kan jag gå med på såna kontrollsystem, men annars icke.

Det säger väl sig i och för sig självt att system bör vara viktade, men i övrigt kan ju också SL gå in och berätta vilken typ av rollpersoner han eller hon tänkt sig - vill man inte ha med några snorrika rollpersoner är det väl bara att säga det till sina spelare?

Dessutom har såna system återigen väldigt lite att göra med hur verkligheten funkar, för du KAN vara en adlig, snuskigt rik atlet som är superintelligent, lika gärna som du kan vara en utfattig bonde utan större chanser till fortsatt överlevnad. Var finns rättvisan där? Precis, det finns ingen rättvisa där. Och det är ju precis så världen ser ut, det finns ingen rättvisa.

Givetvis - vilket simuleras genom att olika personer är byggda för olika många poäng. Det är väl itne konstigare än så?

Poängen med balanssystem är att ingen i spelgruppen ska behöva mot sin vilja spela kassa rollpersoner gång efter gång bara för att man haft otur med tärningarna. Det är helt enkelt en fråga om balans på metanivå - man kan skapa ojämlikheter jättelätt i poängsystem, men där är de ett resultat av val snarare än slump.

Mitt tal om spel som har ett system som styr till 99% var självklart överdrivet, men ändå...säg då att du bara slumpar fram dina egenskaper men du får välja själv var du vill sätta ut värdena. Tärningarna är dock ingen exakt vetenskap som lyssnar på statistikens lagar, så du skulle teoretiskt sett kunna få ett gäng jättelåga värden, och då tror jag inte det finns någon som skulle vilja spela den personen, eftersom han är kass på precis allt.

Japp. Och det är problemet med slumpmekanik: Vissa blir ständigt sittande med kassa rollpersoner. Därför är det rimligare att låta relativ inkompetens vara en fråga om ett val ("Jag vill spela en karaktär som är lite sämre än övrigas, så jag skapar den för 20 poäng mindre").

Återigen, vad jag vill åt är att man kliver in och styr rollpersonen i ett tidigare skede.

Och det är för all del en ganska rolig idé, men låtsas inte som om den vore mer "realistisk", för det är den inte.

Likväl, trots att du säger att det inte är slumpen som bestämt vilka vänner du har, så har du ju heller inte skapat dina vänner. Det är det jag vill åt.

Jo, jag förstår det. Jag förstår bara inte varför det skulle betyda mer givande eller mer roligt spel, och menar att det dessutom inte är mer realistiskt.

Spelaren ska inte tillåtas vara en gud som får skapa sin rollperson och dennes bakgrund helt efter eget huvud. Spelvärlden lever ju ett eget liv och då borde spelaren snarare få anpassa sig och göra det bästa möjliga av de förutsättningar han ges.

De förutsättningarna kan i och för sig ges helt utan slump också.

Men jag förstår att vi gillar helt olika system, så vi vinner kanske inte så mycket på denna diskussion.

Jag gillar system som underlättar inlevelse, och därför gillar jag system som kombinerar strävan efter realism med en enkelhet som gör att man kan pilla med systemet utan att det tar plats kring spelbordet.

Jag har inget emot ditt system, utom att jag nog inte skulle vilja skapa karaktärer i det särdeles många gånger innan jag tröttnade på att spela karaktärer jag inte gillade, men jag hävdar helt enkelt att det inte på något sätt är mer realistiskt än ett poängbaserat system.

 

[krank]

Känns som du misstolkar mig med vilje. Du borde förstå vad jag menar. Ingen har bestämt hur du skulle bli, och du kunde inte själv bestämma varken namn, utseende, födelseplats, uppväxtplats eller en hel hög andra saker. Däremot kunde du bestämma vad du skulle göra på fritiden, vad du skulle läsa på gymnasiet, osv.

Fast jag bestämde ju vad jag ville göra på fritiden baserat på mina gener och min uppfostran etc, alla val baserar sig ju i personens historia. Det är alltid 100% chans att man ska välja det man faktiskt väljer, liksom.

 

[krank]

Om spelaren då inte vill skapa några brister? Tänk dig den klassiska koboldspelaren (som ändå inte skulle vilja använda mitt system).

Alltså, varför ska man anpassa system efter såna?

 

[Skuggvarg]

Men då tror jag att du tänker på ett betydligt stelare system än det jag ser framför mig. Jag ser uppväxten uppdelad i små etapper, där varje etapp ger vissa små modifikationer, och i slutänden kan det bli stor skillnad beroende på vilka val man gjorde, men inte inom varje etapp.

Kort sagt: Du bygger en rollperson från grunden, med byggstenar. Lego, någon?

Därmed finns det heller inte utrymme för så pass stora variationer att någon rollperson skulle bli ospelbar, men istället för att i ett kontrollsystem säga "okej, jag är krigare och jag vill ha så mycket styrka det bara går" så kan man i detta system säga "okej, jag kanske inte var så stark i min barndom men jag vill ändå bli en stark krigare" och därmed kan man jobba mot det målet och faktiskt också bli en stark krigare, om än kanske inte den starkaste. Eller så kan man bli det, men man har en längre väg att gå, vilket också är fullt realistiskt.

Om vi båda har som mål att kunna ta 150 kr i bänkpress men jag kan lyfta 80 kr i nuläget och du kan lyfta 100, så har ju jag en längre väg att gå för att uppnå det målet. Kort sagt, våra förutsättningar skiljer sig åt en del och jag tycker att det skulle kunna återspeglas även i en rollspelsvärld.

Men som jag ser det ska alla spelare ändå kunna uppnå sina mål med detta system.

 

[krank]

Så jag tror att ganska mycket av detta resonemang egentligen hänger ihop med hur man ser på sin rollperson. Är rollpersonen ett alternativt jag, i en alternativ värld, eller är rollpersonen mer en sorts färdigt skal som man bara träder in i?

Det här är helt riktigt en central fråga. För mig är rollpersonen ett fiktigt alter ego som jag interagerar med på två nivåer: Utanför spel är rollpersonen sedd ur tredje person - det är "han" eller "hon", inte "jag". Utanför spel försöker jag skapa så bra förutsättningar som möjligt för att nå den fullständiga karaktärsimmersionen när jag vär spelar.

När jag sedan spelar, så vill jag eliminera allt metatänkande på regler, tärningar och liknande - i spel sä är jag min rollperson, och allt som "skaver" och tvingar mig att komma ihåg att jag i själva verket sitter kring ett bord och nördar mig, är av ondo.

Därför gillar jag realistiska system i spel, men system med hög kontroll utanför spel.


Rollpersonen är en helt egen person som bebor en helt egen värld - men denna värld är likafullt en fiktion, som jag och övriga spelare plus SL behöver vara bekanta med och som vi också har kontrollen över, framförallt utanför spel.

Vad är argumentet för att man faktiskt SKA få välja allt som rör rollpersonen? Att man som spelare ska bli nöjd med sin rollperson? Men varför då inte se till att man blir nöjd med det man tilldelas istället, om det nu vore mitt system?

Det är tillräckligt svårt att komma på karaktärer jag tycker att det är intressant att spela utan att jag ska behöva göra mental akrobatik för att ta mig in i karaktärer jag inte vill spela, som skapats av ett slumpsystem.

 

[Skuggvarg]

Inte stärka mitt system, men jag tycker jämförelsen är tydligare och bättre. Kontrollsystemet gör att du får en nästintill perfekt Knasen-tidning (rollperson), så som du vill ha den. Men vad jag vill understryka då är att nej, livet är inte så. Det blir lite skit också, och du kan inte styra livet så mycket som du skulle önska.

Nja, fan vet om man ska få välja vilket kön man vill spela, räcker det inte med att spela det kön man har? Det andra könet är så svårt att förstå sig på ändå, så varför krångla till det ännu mer? Jag tror ändå att om jag som kille skulle rollspela en tjej så skulle jag i alla lägen bli utskrattad av en äkta tjej för att jag skulle reagera helt annorlunda än en äkta tjej hade gjort, så hur bra kan det egentligen bli?

Bra jämförelse med DoD Samuraj. Ibland kan det därför löna sig att SL och spelarna gemensamt ser till att fixa ihop storyn så att rollpersonerna har vuxit upp tillsammans och känner varandra, och att de har någon slags koppling till varann.

Det återstår väl att helt enkelt knåpa ihop systemet och låta några stackare speltesta det för att se vad de tycker.

 

[Skuggvarg]

Japp. Kontrollsystemet ger bara fördelar, men hur kul är det med bara bra saker? Om solen alltid skiner, när kan man då säga att det är vackert väder?

Nej, fram för mer negativa saker som spelarna inte fått välja själva, för så är ju livet också.

 

[Skuggvarg]

Och då kommer följdfrågan:

Vad anser du då om simulationistiska (jäkla knepigt ord) tendenser? Är inte spelvärden en simulering? Är det inte bra med simulering då?

 

[krank]

Inte stärka mitt system, men jag tycker jämförelsen är tydligare och bättre. Kontrollsystemet gör att du får en nästintill perfekt Knasen-tidning (rollperson), så som du vill ha den. Men vad jag vill understryka då är att nej, livet är inte så. Det blir lite skit också, och du kan inte styra livet så mycket som du skulle önska.

Det kommer att bli ganska mycket skit ändå när man väl börjar spela, och sen lär ju rollpersonen faktiskt ha råkat ut för en massa skit ändå, även om jag som spelare inte så mycket "råkade ut för" skiten som att jag valde vilken sorts skit det skulel röra sig om.

Nja, fan vet om man ska få välja vilket kön man vill spela, räcker det inte med att spela det kön man har? Det andra könet är så svårt att förstå sig på ändå, så varför krångla till det ännu mer? Jag tror ändå att om jag som kille skulle rollspela en tjej så skulle jag i alla lägen bli utskrattad av en äkta tjej för att jag skulle reagera helt annorlunda än en äkta tjej hade gjort, så hur bra kan det egentligen bli?

Du får ursäkta, men det där köret går jag inte med på. Det finns ingen universell skillnad mellan kvinnor och män, och det går alldeles utmärkt att spela motsatt kön om man gått förbi högstadienivån i mental mognad. Innan dess blir det väl lät "höhö, jag har bröst, höhö" men vafan... vi är väl ändå hyfsat vuxna människor?

Du pratar som om alla killar vore likadana och alla tjejer vore likadana - vilket är ren bullshit. Det finns ingen tjej som kan påstå att "sådär skulle ingen tjej göra", och den tjej som försökte påstå det skulle jag personligen garva åt, högt skadeglatt och länge.

Bra jämförelse med DoD Samuraj. Ibland kan det därför löna sig att SL och spelarna gemensamt ser till att fixa ihop storyn så att rollpersonerna har vuxit upp tillsammans och känner varandra, och att de har någon slags koppling till varann.

Men varför det? Det är väl inte som att rollpersonerna snackat ihop sig om sina uppväxter etc? Om vi nu ska ha din sorts "realism" så skapar vi väl helt enkelt rollpersoner, slumpar fram vart de bor och huruvida de känenr varandra. Ojdå, en kines, en amerikan och en indier, som börjar på varsin kontinent? Well tough luck, de fick knappast välja att de skulle börja nära varandra eller känna till varandra...

 

[Skuggvarg]

Hmm, det där var också ett för mig väldigt annorlunda synsätt...att ni kommit överens om att spela en viss story.

Om jag som SL i min spelgrupp hade spelare med rollpersonerna Mor i Skutan, brukspatron Revär och Fläskepelle (jäkla extrema personer du valde nu, men okej då) så skulle naturligtvis äventyren bli därefter också.

Det känns som stilen du beskriver snarare utgår från ett scenario och sedan ska personerna passa in i det scenariot, snarare än att man har ett gäng personer och sedan får man skapa lämpliga scenarion kring dem istället. Jag föredrar då det senare alternativet.

I ert alternativ använder man sig självklart inte alls av ett sånt här uppväxtsystem, men ert sätt att spela skulle absolut inte passa mig, precis som mitt sätt att spela inte skulle passa er. Som du sa, var och en blir salig på sitt.

Men jag får en känsla nu av att vi pratar om radikalt olika uppväxtsystem. Med det system jag har i åtanke blir det bara så att man inte skapar en färdig person och får full kontroll på hur denne blir, utan istället bygger man upp rollpersonen bit för bit, och den blir ungefär som man tänkt sig. Jag gillar det, men uppenbarligen inte så många andra.

 

[Ram]

Händelsekedjan i ditt liv fram till nu må vara kausal, men det hade andra händelsekedjor också varit.

Självklart, men vad har det med saken att göra? Jag hade inte kunnat bli en annan person än den jag är just nu utan att allting från Big Bang och framåt hade behövt göras på ett annat vis.

Det har att göra med hur många faktorer man kan väga in i en ekvation och fortfarande hänvda att den skall kunna vara deterministisk. Antag att du är produkten av ett one night stand efter en dansbandsspelning i norrland. Hela din existens är baserad på sådana coola faktorer som att pappa inte hade åkt om det hade regnat, att mamma hade tillfrisknat efter influensan, att de hade såpass mycket alkohol i blodet att de vågade stöta på varandra och att de förbisåg deras respektive avsaknad av någon form av snygghet. Och det är bara skapandet. Sedan tillkommer faktorer som vilka som flyttade in och ut i området baserat på nuvarande arbeten, intressen etc, vilka lärare du fick, din flick/pojkväns "ledighet/tillgänglighet" vid lämplig tidpunkt, att du en gång smurfade in på rollspel.nu och alla andra omvälvande och karaktärsdanande händelser i ditt liv.

Det är säkert kausalt (eller rent av fatalistiskt) för den som tror på det, men jag sällar mig inte till skaran.

 

[krank]

Är inte spelvärden en simulering?

Inte alltid, och inte för alla. Finns gott om spel där spelvärlden inte är det minsta simulerad.

Är det inte bra med simulering då?

Fast det beror ju lite på vart man sätter gränsen för vad systemet ska simulera. Det går säkert att bygga ett helt autonomt simulerande system som alldeles självt skapar rollpersoner och flyttar runt dem i världe, låter dem uppleva allehanda äventyr - helt utan att spelarna interagerar alls. Det vore i sanning en simulation, och med lite jobb skulle den kunna bli ganska realistisk.

Med total realism, om jag utgår från den sorts "realism" du snackar om, så skulle ju spelarna inte kunna agera alls - det är väl helt orealistiskt att det finns nåtslags metavarelser som rullar tärning och pillrar med siffror?

 

[Skuggvarg]

Jag tycker iaf det känns mer bekvämt att slumpa fram brister och nackdelar, än att behöva sitta och hitta på allt själv.

Det bästa är dock om det finns ett system för nackdelar, så att man kan köpa sig fler poäng genom att roffa åt sig dåliga saker. Sånt gillar jag skarpt. Funkade så t.ex. i Gurps. Blir fortfarande mycket kontroll, dock.

 

[Ram]

Inte stärka mitt system, men jag tycker jämförelsen är tydligare och bättre. Kontrollsystemet gör att du får en nästintill perfekt Knasen-tidning (rollperson), så som du vill ha den. Men vad jag vill understryka då är att nej, livet är inte så. Det blir lite skit också, och du kan inte styra livet så mycket som du skulle önska.

Jo, fast det kan du endera ta med i din egen bakgrund (för att du vill spela det), påtvingas av spelledaren i din bakgrund (av dennes vilja eller efter tabeller) eller utsättas för efter att rollpersonen skapats. Man behöver inte slumpa allt för det.

Jag tror ändå att om jag som kille skulle rollspela en tjej så skulle jag i alla lägen bli utskrattad av en äkta tjej för att jag skulle reagera helt annorlunda än en äkta tjej hade gjort, så hur bra kan det egentligen bli?

Holy shit, en "äkta tjej"! Kan vara lite av en generalisering kanske? Jag kan inte mycket om kvinnor, men de har en tendens att reagera ganska olika på olika saker och ha olika åsikter om både det ena och det andra även om de råkar vara tjejer...

Det återstår väl att helt enkelt knåpa ihop systemet och låta några stackare speltesta det för att se vad de tycker.

Låter som en plan, rapportera hur det gick.

 

[krank]

Det bästa är dock om det finns ett system för nackdelar, så att man kan köpa sig fler poäng genom att roffa åt sig dåliga saker. Sånt gillar jag skarpt. Funkade så t.ex. i Gurps. Blir fortfarande mycket kontroll, dock.

Tja, det är exakt såna poängbaserade system jag gillar. Utom GURPS då, där en inavlad clown tycks ha satt kostnaderna... GURPS kunde ha varit ett skitbra system om det vore en smula enklare och dessutom balanserat.

 

[Svarte Faraonen]

Förvisso, om man istället kör förklaringen att varje spelare istället är sin egen manusförfattare så långt det gäller den person han tänker delta med i spelet, då är det en rimlig förklaring. Men då borde spelaren också få bestämma betydligt mer än vad som ofta är tillåtet, till exempel vilka egenskapsnivåer och färdighetsnivåer hans rollperson har.

Vilka egenskaper och färdighetsnivåer rollpersonen har brukar ju ändå vara ganska artificiellt -- de flesta spel är ju gjorda för att skapa rollpersoner som ligger på ungefär samma nivå. Däremot är ju inte spelaren ensam författare -- det sitter ju en handfull andra människor runt bordet han måste kompromissa med. Därför bör det finnas en mekanik som ser till att en rollperson inte helt och hållet överskuggar en annan, till exempel genom att göra allt denne kan mycket bättre -- inte för att det skulle vara mer eller mindre realistiskt, utan för att alla runt bordet ska ha kul.

Däremot tycker jag helt klart att det ska vara möjligt att spela på olika maktnivåer. Även om det skulle vara enormt ovanligt i spelvärlden att vara så bra som rollpersonerna så kan ju hela kampanjkonceptet bygga på att rollpersonerna på något vis är exceptionella individer -- kungarikets främsta hjältar, säkerhetstjänstens toppagenter, eller något i den stilen.

 

[Svarte Faraonen]

Nja, fan vet om man ska få välja vilket kön man vill spela, räcker det inte med att spela det kön man har? Det andra könet är så svårt att förstå sig på ändå, så varför krångla till det ännu mer? Jag tror ändå att om jag som kille skulle rollspela en tjej så skulle jag i alla lägen bli utskrattad av en äkta tjej för att jag skulle reagera helt annorlunda än en äkta tjej hade gjort, så hur bra kan det egentligen bli?

Det märkliga med det här är inte själva argumentet -- det finns faktiskt någon poäng i det. Det märkliga är att varje gång det dras upp tycks det enbart användas om kön. Jag är övertygad om att jag på något vis inte gör verkligheten rättvisa när jag spelar folk med ett annat yrke, en annan ålder, en annan nationalitet, en annan socioekonomisk klass eller en annan sexuell läggning, för att inte tala om folk som kommer från en annan tid eller rent utav en annan värld! Om man accepterar att man kan spela en person i en medeltidsteknologisk miljö där magi fungerar, monster lever i vildmarken och "äventyrare" är ett giltigt yrkesval torde det väl i jämförelse med detta vara en skitsak huruvida personen i fråga är man eller kvinna? Allt det tidigare gör mycket större skillnad än den lilla detaljen.

 

[Krille]

Om jag som SL i min spelgrupp hade spelare med rollpersonerna Mor i Skutan, brukspatron Revär och Fläskepelle (jäkla extrema personer du valde nu, men okej då) så skulle naturligtvis äventyren bli därefter också.

Det blir lätt så i slumpstyrda uppväxtsystem. I och med att man inte har kontroll över dem så drar de i praktiken iväg åt alla möjliga håll så fort man har mer än en rollperson.

Det känns som stilen du beskriver snarare utgår från ett scenario och sedan ska personerna passa in i det scenariot, snarare än att man har ett gäng personer och sedan får man skapa lämpliga scenarion kring dem istället. Jag föredrar då det senare alternativet.

Inte nödvändigtvis ett specifikt scenario, men i alla fall en stil, premiss eller genre. Det är inte heller så lätt att peka ut orsak och verkan: det kan vara så att en bunt spelarkompisar kommer överens om att vi vill spela ett riktigt gammalt hederligt tunnelkräl, sedan gör vi rollpersoner för den premissen, och först därefter tittar spelledaren på våra tunnelkrälarrollpersoner och gör lämpliga scenarier efter rollpersonernas expertområden.

Hade spelledaren gjort det i andra ordningen så hade han kunnat planera en typisk dungeonfälla. Om vi spelare inte hade gjort en tjuv så hade ju äventyret gått i stöpen, för då hade vi inte kommit förbi fällan.

 

[Skuggvarg]

Fast jag önskar ju då att spelaren tar kontroll över rollpersonen ur just ett in-character-perspektiv, snarare än ett metaperspektiv.

Jag ser ändå inte poängen med att spelarna får total kontroll över sina rollpersoners skapande.

Apropå min jämförelse med den rike, intelligente adlige atleten kontra bonnlurksstackarn, så skulle jag i ett poängbaserat kontrollsystem aldrig någonsin acceptera att få mer eller mindre poäng att bygga "gubbe" för än någon annan spelare. En sådan orättvisa skulle jag direkt göra uppror mot.

Jo, jag tycker faktiskt det är mer realistiskt att styra upp rollpersonen tidigare, för det är verkligen inte realistiskt att skapa sin rollperson helt efter eget tycke och själv skapa ett eventuellt motstånd och eventuella hinder denne person har haft. Det blir ju ändå skräddarsytt och jag vänder mig emot detta övermått av kontroll. Spelarna är inte medmanusförfattare.

Jag gillar också system som underlättare inlevelse och jag gillar både realism och enkelhet, men jag tror att vi tänker på olika sorters system, eller snarare att du tror att mitt system skulle vara mer styrt än det faktiskt skulle vara.

Återigen, mycket handlar också om hur man ser på rollpersonen, och vissa vill att rollpersonen ska vara något man själv har kunnat styra upp till 100% men jag vill alltså ha lite mer in character-spelande. Kanske för att jag själv upplevt det, med positiva erfarenheter. Och ärligt talat...hur mycket orkar man egentligen bry sig om vilken ögonfärg och hårfärg ens rollperson har? Det är det enda synliga på rollpersonen man aldrig skulle kunna påverka i mitt system, och namnet då. Det, å andra sidan, vill man förstås påverka själv, men det är ju bara att kalla sig något annat. På hemorten kommer man ändå att vara känd som "Nisse med kniven".

 

[Skuggvarg]

Jo, kan väl hålla med om att kostnaderna i Gurps är lite vrickade både här och där. Sen gillar jag inte Gurps som spelsystem heller, men jag gillar idén om att kunna köpa dåliga saker för att få fler bra saker.