Nekromanti "Uppväxtsystem" i eget rollspel

[Skuggvarg]

Wööö på dig med, din gamle kartoffel.

Jo, det vore ju rätt kul om spelarna kunde få bli rejält delaktiga i rollpersonsskapandet och jag ska försöka ta en ordentlig titt på uppväxtsystemen i spelen som Han nämnde, vid tillfälle. Förhoppningsvis kan jag göra något dylikt system som funkar bra. Eller också får jag avstå från tanken.

Nä, total slump blir det nog aldrig och det är inte heller något att eftersträva, men många detaljer är ganska tröttsamma att ständigt behöva arbeta fram själv, så någon typ av namngenerator ska jag nog försöka åstadkomma. Jag drabbas alldeles för ofta av att spelare vill tala med "mannen på gatan" och då blir det alltid väldigt toffliga namn på såna personer. Förvisso kommer det att bli toffliga namn även med en slumpgenerator, men då slipper jag åtminstone själv rådbråka min hjärna med att komma på dessa toffelnamn. Dessutom finns det gott om toffliga namn även i vår allmänt tråkiga verklighet, även i vår vardag har folk fåniga, töntiga och skrattframkallande namn, så varför inte även i en påhittad värld? Nu kan jag inte låta bli att tänka på alla finska medborgare som heter "Jukka" i förnamn...vilket alltid framkallar diverse fniss i vårt svenska språk. Min kompis döpte en spelledarperson till "Tvar", helt omedveten om att vi därefter alltid skulle referera till nämnda spelledarperson som "orienterardöden". Mycket fröjd och gamman blev det av detta olycksaliga namnval.

Men angående namngenerator så blir det snarare bokstäver och stavelser än hela namn, så får man plottra ihop något lämpligt namn av det.

Ah, tack...äntligen lite förståelse. Men kritik är också bra och jag har fått höra mycket tänkvärt här, även om jag inte håller med om allt.

Då jag faktiskt är konsolspelare och ett stort fan av konsolrollspel så har du faktiskt rätt i att jag gärna vill göra ett "speligt" spel. Det blir nog rätt mycket Fable av det till slut.

 

[krank]

För mig är inte realism liktydigt med "noggrannt, detaljerat och långsamt", jag tycker det går bra att uppnå en tillräckligt hög nivå av realism även med enkla regler.

Absolut. Grad av realism och grad av abstraktion är helt olika saker; och upplevelse av realism (det jag brukar kalla trovärdighet) är inte alls samma sak som faktisk realism.

Exempelvis finns det en hel del missuppfattningar om hur slagsmål och svärdsfajt går till, där rollspelares uppfattningar om "hur det egentligen går till" baserar sig på t.ex DoD '91's föga realistiska regler. Reglerna upplevs dock som realistiska av målgruppen, dvs rent subjektivt är de alltså trovärdiga.

Det där är såna tankar kring simulationism/realism som jag skulle vilja diskutera mer och utveckla, för jag tror att det är grejer som det finns en stor poäng i att ha i huvudet när man konstruerar sådana regelsystem. Man kan bygga ett väldigt abstrakt och helt realistiskt system som inte upplevs som trovärdigt, ett väldigt detaljerat system som inte är det minsta realistiskt men upplevs som trovärdigt (se Neogames tidigare alster), och så vidare. Det är intressanta variabler, där man t.ex kan inse att detaljism inte betyder tyrovärdighet per automatik eller ens realism, och att målgruppen faktiskt är viktig (eftersom det är målgruppen som avgör om något är trovärdigt eller ej)...

 

[krank]

Jag drabbas alldeles för ofta av att spelare vill tala med "mannen på gatan" och då blir det alltid väldigt toffliga namn på såna personer.

Jag skrev ihop http://nomino.omegarpg.net och brukar slumpa fram ett par A4 med namn av lämpliga namnkulturer innan jag spelleder, just för att kunna dra namn "ur hatten". Funkar bra för "vår värld"; om du samlar ihop en hög manliga och kvinliga förnamn samt en hoper efternamn och skickar dem till mig kan jag stoppa in dem lätt som en plätt, om du t.ex vill ha namn till något fantasyspel eller så.

Borde lära mig lite AJAX så namnlistorna kan struktureras lite mer också, men det får bli en annan gång...

 

[Skuggvarg]

Jag gillar faktiskt mellanvägen.

Total kontroll blir lite för perfekt för min smak, men total slump kan lätt bli så avigt att man tappar all vilja att rollspela det aviga åbäke till rollpersonshelvete som slumpen framavlade, därför skulle jag vilja påstå att en blandning av dessa två system ger en lagom dos kontroll samtidigt som vissa delar lämnas åt slumpen och skapar lite utmaning, så i de spel där så är tillämpligt, tycker jag att det bästa alternativet är att man slår fram de värden som ska slås, och sedan får man placera ut värdena efter eget önskemål. En viss slump men ändå en viss kontroll, som gör att man rollpersonen går "åt rätt håll".

 

[Skuggvarg]

Jag gillar inte heller när slumpen får styra för mycket och skapar väldigt stora skillnader mellan rollpersonerna. Det kan bara bli på ett sätt: fel.

Men jag gillar ändå inslaget av slump, bara det är i en lagom dos. Om du i ett kontrollsystem skulle säga att du ville ha t.ex. 18 i Styrka (återigen DoD-komplexet) så skulle jag vilja slå 1T3 och låta dig få 17-19 i Styrka. En viss variation från det du tänkt dig men din rollperson blir ändå väldigt stark. Skulle det uppröra dig som spelare att hamna i ett 17-19-intervall, istället för att få exakt 18?

Återigen, jag TYCKER inte att det känns ett dugg realistiskt att sitta och plocka ut poäng på sin rollperson så att man får exakt de värden man vill ha. Slumpen ger enligt mig en större realism, men för att få ännu större realism skulle man behöva göra avancerade system för hur rollpersonens fäder och förfäder var "konstruerade". Sådana omfattande system skulle dock inte tillföra något vettigt alls.

Jag kan inte förstå hur du kan mena att slumpen är orealistisk. Förvisso har du ett arv från dina föräldrar men det är ingen som kunnat bestämma hur stark eller smidig du blivit, allra minst du själv, däremot har du senare i livet kunnat påverka dessa faktorer genom de val du har gjort. Jag vill att spelarna ska kunna göra samma sak med sina rollpersoner, de tilldelas en rollperson med en viss uppsättning egenskaper men sedan kan de genom aktiva val i rollpersonens skapande påverka vilken väg rollpersonen ska gå och hur den ska utformas. Här tänker jag mig ett visst mått av rollspel i rollpersonens ungdom. För mig känns det som att detta skulle ge lite mer "kött på benen" istället för en bakgrundshistoria enbart bestående av en massa text på ett papper. Kort sagt, man börjar rollspelet några steg tidigare än i de fall där man har skapat rollpersonen och startar med en färdig rollperson.

Hur menar du att rollpersonen ska kunna fatta egna beslut baserat på en tidigare process? Rollpersonen styr ju inte sig själv, det är ju spelaren som ska styra rollpersonen, eftersom spelaren ska låtsas vara rollpersonen.

Jag förstår att du inte gillar slumpen i karaktärsskapandet, men jag vill understryka att vi talar om slump i väldigt olika grad här. Du ser ett system som tilldelar dig en rollperson med Styrka 3, när du helst av allt ville spela en jättestark krigare (bara ett exempel). Nej, det är inte så jag tänker mig det hela, men det känns som om du ganska stenhårt biter dig kvar vid den idén.

Jag förstår att du inte gillar mitt koncept men jag begär inte att du ska köpa det, du får ha din åsikt ifred. Däremot hoppas jag du kan förstå att jag inte vill ha ett system som är så otroligt slumpmässigt som verkar inbilla dig.

Av vad du skriver förstår jag också att vi är väldigt olika som spelare, för jag ser fortfarande rollspelet som ett spel, med tärningar och formulär, där jag ska spela en roll. Men spelet och reglerna är en del av nöjet, medan du hellre verkar vilja spela friform, helt utan regler. Du lägger större vikt på gestaltandet och för dig är reglerna och spelet inte viktigt. Korrekt uppfattat av mig eller har jag missförstått? Om det är så, så vet jag att vi aldrig kommer att komma överens om någonting, för friform är något jag verkligen avskyr, då har vi kommit så nära teater att man lika gärna kan sluta kalla det rollspel och kalla det teater istället. En gång i tiden var jag nyfiken på teater, jag gick en teaterkurs och sedan dess kommer jag aldrig mer att vilja befatta mig med teater. Rollspel däremot är helt okej.

Jo, du får visst bestämma vad din rollperson ska kalla sig, men rollpersonens namn fick han av sina föräldrar. Du som gillar bakgrund och sånt så mycket, borde det inte vara en extra charm att rollpersonen är välkänd/ökänd i sina hemtrakter, under ett helt annat namn?

Nej, jag är inte ute efter en helt autonom rollspelsmaskin, men jag vill ha ett SPEL, där man spelar en roll. Jag vill inte bara ha en massa roller, där spelet har försvunnit.

 

[Skuggvarg]

Haha, ascool slumpgenerator! Ska nog bokmärka den, om inte annat kan man få inspiration därifrån.

Har dock ingen klar stil över hur namnen i min spelvärld ska vara, dels pga att jag aldrig kom så långt i uppbyggnaden av världen och dels för att den nu legat på is så länge att man glömt de flesta detaljerna. Jag får helt enkelt starta upp projektet igen och börja bygga om det från grunden, annars blir jag aldrig nöjd med världen.

 

[Skuggvarg]

Ja, onekligen är det ju lättast att rollspela i vår egen värld, men då gärna med inslag som inte finns i vår värld...för annars kan man ju lika gärna kliva ut genom dörren och lajvrollspela att man är någon annan istället.

Vår verklighet känns ofta så grå och tråkig, så jag vill helst inte se mer än nödvändigt av den. Att då sätta sig och rollspela i en spelvärld som är exakt likadan som vår, utan några som helst inslag av saker som inte finns i vår vardag, skulle verkligen kännas som ett stort slöseri med tid.

 

[Skuggvarg]

Just strider är hopplöst svåra att få realistiska på ett bra sätt. Den metod jag nu hade tänkt använda mig av blir ren storytellling, och sedan får tärningsslag mot personernas färdighetsvärden avgöra hur bra det gick. Stridsrundor har aldrig funkat bra ("jaha, så det tar alltså fem sekunder för mig att svinga mitt svärd en gång?") och egentligen inga andra system heller, för den delen. Och hit points/kroppspoäng är också totalt vansinnigt, varför i hela friden ska ett muskelberg tåla mer stryk än en spinkig trollkarl? En kniv i magen är en kniv i magen, liksom. Däremot tål muskelknutten säkert mer "trubbigt" stryk (slag och sparkar) än spinkisen, men ändå saknas det väldigt mycket realism i stridssystemen.

Men som sagt, en lagom dos av trovärdighet (och förhoppningsvis realism) ska kunna uppnås med ganska enkla medel.

 

[krank]

Men jag gillar ändå inslaget av slump, bara det är i en lagom dos. Om du i ett kontrollsystem skulle säga att du ville ha t.ex. 18 i Styrka (återigen DoD-komplexet) så skulle jag vilja slå 1T3 och låta dig få 17-19 i Styrka. En viss variation från det du tänkt dig men din rollperson blir ändå väldigt stark. Skulle det uppröra dig som spelare att hamna i ett 17-19-intervall, istället för att få exakt 18?

Jag skulle inte förstå syftet med sådan liten slump, eftersom mycket få system gör reell skillnad i såpass små intervall. 17 -19? Det gör liksom varken från eller till i mina ögon, det tillför ganska exakt ingenting till spelet.

Jag kan inte förstå hur du kan mena att slumpen är orealistisk. Förvisso har du ett arv från dina föräldrar men det är ingen som kunnat bestämma hur stark eller smidig du blivit, allra minst du själv, däremot har du senare i livet kunnat påverka dessa faktorer genom de val du har gjort.

Jag menar helt enkelt att visst, jag har inte påverkat dem - men det har inte slumpen heller, för jag tror inte på slump. Jag tror på kausalitet.

För mig känns det som att detta skulle ge lite mer "kött på benen" istället för en bakgrundshistoria enbart bestående av en massa text på ett papper.

Som sagt, jag har inget alls emot uppväxtsystem som sådana, men på samma sätt som jag är skeptisk till att slumpa fram hur mycket exp man får så är jag skeptisk till att slumpen verkligen skulle ha något konkret att tillföra. Jag gillar uppväxtsystem, men för att de ska kännas trovärdiga för mig måste de bygga på kausala samband snarare än slumpen - och det betyder antingen att man får lita till en högre intelligens för systemen (dvs spelare eller spelledare) eller så får man bygga helt sinnessjukt komplexa system som fixar kausaliteten.

Hur menar du att rollpersonen ska kunna fatta egna beslut baserat på en tidigare process? Rollpersonen styr ju inte sig själv, det är ju spelaren som ska styra rollpersonen, eftersom spelaren ska låtsas vara rollpersonen.

Och detta betyder att det blir helt "orealistiskt", eftersom varje beslut rollpersonen fattar ju lär vara, precis som alla beslut jag fattar, helt beroende på gener+upplevelser.

Av vad du skriver förstår jag också att vi är väldigt olika som spelare, för jag ser fortfarande rollspelet som ett spel, med tärningar och formulär, där jag ska spela en roll. Men spelet och reglerna är en del av nöjet, medan du hellre verkar vilja spela friform, helt utan regler.

Som spelare vill jag inte ha med reglerna att göra, men spelledaren får gärna använda reglerna som krycka för att skapa trovärdiga resultat, om han gör det dolt så jag slipper se dem. Det bästa av två världar.

Jo, du får visst bestämma vad din rollperson ska kalla sig, men rollpersonens namn fick han av sina föräldrar. Du som gillar bakgrund och sånt så mycket, borde det inte vara en extra charm att rollpersonen är välkänd/ökänd i sina hemtrakter, under ett helt annat namn?

Visst, men inte automatiskt, inte utifrån systemet.

Nej, jag är inte ute efter en helt autonom rollspelsmaskin, men jag vill ha ett SPEL, där man spelar en roll. Jag vill inte bara ha en massa roller, där spelet har försvunnit.

I mina ögon blir den typ av system du beskriver väldigt6 mycket brädspel och flytta-runt-figurer, och väldigt svårt att leva sig in i det minsta.

 

[Ögat]

Olika = inte lika. Alla enäggstvilligar jag träffat har kunnat särskiljas, både på utseende och som individer.

Tesen gener/anlag bestämmer vem du är, förs fram med kraft i andra inlägg i denna tråd. Alltså finns den.