Bara två kommentarer åt sidan, som jag associerade när jag läste detta inlägg från Rickard, och Sapients ovan, båda i relation till när jag pratar tyska.
1.
Vi har ju också ordet "man". Samma användning, samma betydelse som det svenska "man", som kan ersättas med "en". På tyska är det (enligt min åsikt, tyska feminister skulle säkert inte hålla med) fullt neutralt. För ordet "Mann" (för en man) stavas annorlunda och dessutom börjar med stort M. När jag läser "man" associerar jag alltid neutralt och aldrig manligt.
Det skulle eventuellt tillåta slutsatser om ursprunget av det svenska neutrala "man", men det är meningslös spekulation så länge jag är för lat att läsa upp bakgrunden, och det är jag.
Jag förstår att en kan störa sig vid ordet om en läser det som ett ord som utesluter kvinnor - men jag förstår helt enkelt inte varför en skulle läsa det så, särskilt när det är uppenbart att det var menat neutralt.
Men det är ju bara jag och en fråga av personlig smak.
2.
Tyskan har ju manliga och kvinnliga artiklar för allt möjligt. Exempel: "der Hund" och "die Katze". Det leder till att, när jag inte vet vilket kön hunden eller katten i fråga har, jag rent automatiskt kallar hunden för "han" och katten för "hon". Bara för att det är, typ, själva ordets "kön". Det betyder inte att jag uttalar mig om att jag tror att hunden är en hane och katten en hona (eller vad det heter på svenska). Om jag känner hunden och det är en hon, kallar jag den så klart för hon. Men innan jag vet det, är mitt "hon" ett neutralt sådant.
Jag undrar om det är därför att jag har lätt att läsa ordet "han" som allmänt neutralt menat när det är det, och inte förstår det som uteslutande.
Men igen - tyska feminister skulle inte hålla med, så det är nog bara en personlighetsfråga.
