Nekromanti Vad är det mest oinspirerande du kan tänka dig i ett rollspelsäventyr?

[Per]

Vad är det mest oinspirerande, storymässigt, du kan tänka dig i ett fantasybaserat rollspelsäventyr? Svår fråga att svara på inser jag och det är även en väldigt subjektiv fråga. Har spelat rollspel sedan 1986 och personligen har jag med åren kommit att avsky allt som handlar om grottkräl. Kan inte tänka mig något mer ointressant än att gå genom en dungeon, slåss mot några monster, undvika en och annan fälla och slutligen hitta lite magiska vapen och skatter. Sedan många år är allt vad grottkräl heter bannlyst från min spelgrupp. Istället älskar vi karaktärsdrivet rollspel, intriger, undersökningar och framförallt komplexa historier med djup och möjlighet till mycket rollspelande utan strider.

 

[Feuflux]

Det går väl i vågor kan jag tänka mig. Det som just nu är mest oinspirerande för mig är "Här är ett problem. Det ENDA sättet att lösa problemet är att slå ihjäl fienderna med vapenkraft."

 

[Mogger]

Medhåll. Grottkräl.

 

[krank]

Med få undantag har jag i princip inte grottkrälat... alls. Så det är jag inte så trött på.

Däremot blir jag ENORMT trött på pussel. Jag gillar problemlösning, men inte när det blir Myst eller rubiks kub-liknande. Såna pussel som i princip kan ta timmar att lösa. Det som stör mig mest vad gäller sådana är att det ofta inte finns något man aktivt kan göra för att ta sig närmare en lösning, utom att sitta och tänka. Och att sitta och tänka funkar inte jättebra i rollspel. Bättre då med t.ex. mordmysterier, där det alltid finns vittnen och brottsplatser att gå tillbaks till, etc.

Strid är också enormt oinspirerande. Det värsta jag vet i äventyrsdesign är när det ska slängas in strider mest för att det förutsätts att man som rollspelare ska gilla sånt och för att äventyrsskaparen inte kunde komma på något intressantare sätt att få rollpersonernas lösande av äventyret att ta lite längre tid.

Värst är såna där linjära äventyr som bara är "strid-exposition-strid-exposition"...

 

[God45]

Då har ni spelat med dåliga spelledare (eller är dåliga spelledare) och har inte spelat bra grottkräl. Beskrivningen du ger är av ett mycket, mycket dåligt dungeon crawl. Det är som att säga: "Jag hatar kyckling och vill aldrig äta det" efter att ha tryckt i sig McNuggets på en McDonalds parkering. Spela bättre grejer med bättre spelare om ni vill få ut något av det.

 

[Gurgeh]

Det mest oinspirerande i rollspelsäventyr är dussinstrider -- alltså strider som bara är där för att fylla ut tid, och sker mot ointressanta motståndare i en ointressant miljö och inte har någon betydelse för äventyret.

 

[Vimes]

Ost. Alltså äventyr och så där twisten har med ost att göra. "Den onde trollkarlens torn är byggt av ost", "Drakens skatt består av dyrbara dessertostar, lagrade i århundraden", "uppdragsgivaren är egentligen en västerbottenost", "i kloakerna bor mutersde mögelostar", ostmonster, ostskatter och så vidare. WTF is up with that liksom? Sjukt tjatigt.

 

[Jocke]

En fantasyvärld fri från fantastik är nog det mest oinspirerande jag kan tänka mig. Eller egentligen att presentera storslagna spännande saker om vanliga och tråkiga. Jag förknippar det här väldigt mycket med mina fördomar om ad&d 2:d ed som jag alltid upplevt som extremt ickefantastiskt - fast spektakulära saker EGENTLIGEN händer i parti och minut. Likväl sitter man där och muttrar "när jag blir level fem och lär mig frostspark och djurkontroll, DÅ ska ni se ur mycket skada min build levererar".

Sen är ju allt tråkitgt och oinspirerat tråkigt och oinspirerat. Som att spela med en oinspirerad spelledare eller en grupp där gruppens idéer om kul och spelledarens ide om kul går isär och ingen av sidorna väljer att backa.

Det är klart att det är tråkigt att grottkräla i en tråkig grotta - men att ge sig in i death frost doom med en sl som har nån slags ide om hur det ska bli kul är en fest för hela familjen.
Precis som att kammarspel, ränksmidare, utredande, hexkrälande, friform och så vidare kan vara kul eller trist.

 

[Lupus Maximus]

Folk har olika smak helt enkelt. För min del bör det finnas en anledning till varför något finns eller händer (dvs inte bara "rule of cool"). Så ett grottkräl i en dungeon som ingen skulle få för sig att bygga, fylld med monster som borde svultit ihjäl eller själva utlöst och dött i fällorna... inte min grej. Men passar stället in så funkar det för mig.

Själv är jag extremt trött på svart vitt (eller mörkgrått mot ljusgrått) där landet/världen/universum är hotat och äventyrargrupp skall besegra ondingarna och rädda situationen, för de är de enda som fattar att det faktiskt finns ett hot (jag är trött på alla tre var för sig också).

 

[Evil Peter]

Det som är mest oinspirerande för mig är nog helt enkelt situationer där ens val inte har någon betydelse. Friheten att bestämma sin egen väg är en viktig sak inom rollspel i mitt tycke och bland de mest betydande skillnaderna mot andra underhållningsmedier. Att rälsas på mot hinder som mestadels bara har en typ av lösning nyttjar mediet dåligt.

Det betyder såklart inte att allt ska vara öppet. Allt har sina ramar och det är inga fel på väldigt nischade spel och äventyr heller, men valen bör finnas inom deras kontext. Krottkräl har jag absolut inget emot. Det var inte så länge sedan jag upptäckte ett nytt sätt att spela det klassiska grottkrälet på med Torchbearer, och det var väldigt roligt. Det som beskrivs i trådstartarens inlägg tycker jag mer beskriver dåligt grottkräl snarare än fenomenet i sig.

Kontentan blir nog så banal att dåligt rollspel är oinspirerande. Jag tror det mesta kan göras bra.

 

[Cybot]

Avsaknaden av narrativ.

Så snart jag tänker på någonting som jag avskyr i rollspel så slutade det upp med att det jag egentligen ställer är frågan "Varför fan gjorde vi det här?".

Grottkräl kan vara kul, så länge de sätts i ett bra sammanhang. Man bör inte heller börja med ett grottkräl, utan det bör vara en konsekvens.

 

[Per]

Tycker det är intressant att några av er berättar att ett grottkräl faktiskt kan vara inspirerande. Beskriv gärna hur. Eftersom jag personligen aldrig stött på ett inspirerande och intressant grottkräl är jag väldigt öppen för idéer om vad som kan göra det intressant. Behöver helt klart tips och inspiration. Det mest intressanta grottkräl jag stött på, som jag ändå i ärlighetens namn fann väldigt oinspirerande, är Castle Wittgenstein i Death on the Reik (WFRP1). Det jag inte gillar med grottkräl generellt sett är att det slutar med att storyn drivs fram av stridsscen efter stridsscen. Finns det exempelvis något grottkräl som inte alls bygger på strid utan endast mysterielösande och social interaktion?

 

[konami_code]

Om det första som händer när man börjar spela är att man "får ett uppdrag". Det är bara skit. Betaluppdrag är det tristaste och kan bara bli roligt som en bakgrund för något annat. Andra typer av uppdrag kan bli roliga om man får spela lite först, t.ex. för skapa en relation med en arbetsgivare eller en vän som ber om något, men inte heller dessa fungerar att introducera i början av en kampanj/session eller vilka tidsenheter man nu arbetar med.
(En fotnot är att det fungerar bättre om man börjar in medias res om man tvunget skall ha uppdragsbaserade incitament till spelarna.)

 

[Mogger]

Då har ni spelat med dåliga spelledare (eller är dåliga spelledare) och har inte spelat bra grottkräl. Beskrivningen du ger är av ett mycket, mycket dåligt dungeon crawl. Det är som att säga: "Jag hatar kyckling och vill aldrig äta det" efter att ha tryckt i sig McNuggets på en McDonalds parkering. Spela bättre grejer med bättre spelare om ni vill få ut något av det.

Eller är det som att äta bajs med jordnötssås, bajstacos, råbajs med gåslever, bajssuffle, råstekt bajs med kantareller etc allt lagat av olika kockar och till slut konstatera att:

Nej, jag gillar helt enkelt inte bajs. Nu tänker jag inte äta det mer!

Edit: byt ut bajs mot lakrits eller annan neutral smak om ni vill

 

[slanfan]

Allt som inte är Grimdark kan dra åt helvete!

 

[Mogger]

Det som verkligen får mig riktigt oinspirerad är när det saknas incitament för min RP att göra x men när äventyret ändå förväntar sig att jag ska göra just x. Det här är extra vanligt i spel där du "kan spela vad som helst" men där alla scenarion ändå utgår ifrån att jag spelar "äventyrare" eller vad det nu kan vara.

 

[Ape of Wrath]

Rules mastery.

För övrigt har jag inga hangups per definition. ALLT kan bli tråkigt med fel SL, fel människor vid bordet osv.

Men människor som ska utnyttja systemet för att göra sin gubbe så bra som möjligt är ALLTID en extrem turnoff för mig. Då kan man lika gärna ställa sig upp och rätt ut säga "Jag har inget som helst intressant koncept för min karaktär".

Och jag har nog alltid sysslat med rollspel för att just spela en roll.

Fria val eller inte stör mig inte. Det som spelar roll är om storyn är bra. Det kan vara hur hårt rälsat som helst, bara storyn är bra. Det kan vara hur fritt som helst, bara storyn är bra. Det kan vara SL eller inte SL eller gemensamt SL-ansvar, bara storyn är bra.

 

[Harry S]

En ska som jag tycker är oinspirerande är när rollpersoner dör i en situation som saknar djupare mening för äventyret. Spelledaren kan enkelt undvika detta så klart men alla spelledare gör inte det. En spelledare som aktivt försöker ha ihjäl rollpersonerna är också sjukt oinspirerande.

 

[slanfan]

En ska som jag tycker är oinspirerande är när rollpersoner dör i en situation som saknar djupare mening för äventyret. Spelledaren kan enkelt undvika detta så klart men alla spelledare gör inte det. En spelledare som aktivt försöker ha ihjäl rollpersonerna är också sjukt oinspirerande.

Att vara säker på sin överlevnad förutom i slutstrider och liknande leder till väldigt tråkiga fällor och strider. Men i ett spel utan fällor och strider (samt annan fysisk action) så håller jag med till punkt och pricka. Att få höra att min rollperson drabbas av en blodpropp i hjärnan och dör under pågående social story vore ju sanslöst bittert.

 

[Rickard]

× Avsaknad av att kunna påverka när spelledaren ger sken av att man kan göra det. (Jag har inget emot att bli rälsad men ska då veta om det.)
× Strider. I alla traditionella rollspel. De utger sig antingen för att vara taktiska utan att ha taktik, valmöjlighet utan att ha vettiga val eller vara spännande när det bara är att rulla en plastbit om vart annat.
× Mutor från spelledare eller spelare, typ om man rollgestaltat bra eller hittat på en kul grej och så får man XP eller bonus för det. Det är en bitch slap i ansiktet på mig och stämningsdödare.
× Noll interaktion mellan spelarna/rollpersonerna. Det enda man förväntas göra är att uppfylla rollpersonernas mål givet av spelledaren.
× Inget man gör får vettiga konsekvenser; spelledaren sänker alltid ens planer.