Mitt största problem med fantasy, åtminstone i rollspelssammanhang, är att oavsett hur vidunderliga varelserna är, hur mystisk magin ter sig och hur outforskad omvärlden än må framstå, så kollapsar den stämningen vid första kontakt med äventyrargruppen, som likt ett kringresande cirkussällskap består av en skäggig, kortväxt krigare, en eldklotskastande glaskanon med spetsiga öron och en uråldrig halvdemon som farit till helvetets sjunde cirkel och tillbaka.
Det är, med andra ord, svårt att förmedla den där känslan av fantastik, när alla redan från början ska vara... Fantastiska. Ungefär.