Vad är dina största problem med fantasy?

[Sömniga Isaac]

Jag startar inte denna tråd för att jag inte vill stöka ned tråden som lyfter fram vad vi gillar med fantasy. Jag startar den för att jag såg detta:

Det är inte vad som lockar mig med fantasy men det är vad som jag återkommande har problem med i alla fantasyvärldar. Om det finns magi varför används inte det mer kommersiellt? Hur löser de matleveranser och sanitet i Minas Tirith? Om det finns gudar, varför pratar vi då om evolution (t.ex. olika alvraser som "anpassat sig till ett liv i …" och därför fått olika former av egenskaper)? Fungerar djuravel, dvs. finns DNA och därmed evolution? Om det finns magiker som kan styra vädret och skörden, borde inte varende härskare aktivt leta efter barn med magiska egenskaper och sätta dem i lära och sedan få dem att resa land och rike runt och få landet att bokstavligen blomstra? [...]

Denna diskrepans mellan logik och hur världsbygget görs förklaras bort med "det är så, det är fantasy" – och kanske är det här lockelsen ligger? Fantasyvärldar behöver inte förklaras, de behöver inte ha en yttre logik, utan "så är det". Enkelt, lättbegripligt och för en gångs skull kan en förstå världen runt omkring sig och förstå varför Svarte Baronen skall stoppas. Svarte Baronen skall stoppas, Vite Baronen skall hjälpas. Hörs ju lång väg…

Och det fick mig att fundera på en sak som ofta gör fantasy svårt för mig. Jag har uttryckt att jag inte gillar fantasy av olika skäl, men som jag även uttryckt i den andra tråden kan jag även gilla delar av fantasy. En sak som däremot är mitt största problem med fantasy är det som @lupmet sätter fingret på ovan och som jag uppfattar att även hen har problem med.

Jag tycker personligen att det är underbart att olika personer finner en frihet i att slippa förklara den inneboende logiken, men för mig är det här fantasy faller sönder i många fall. Jag fixar verkligen inte att spela i en spelvärld där saker inte förklaras och det hänger nog samman med att jag söker mönster och förklaringar. När förklaringen då blir "det är så för att det är fantasy" så faller hela min lust att spela.

Så för att starta tråden, ett problem jag har med fantasy är att den ibland tar allt för löst på orsak-->verkan och endast viftar lite lätt med handen och säger "magi" eller "för att det är så" utan djupare förklaring. Jag blir lite som ett barn då som får svaret "för att det är så" och surt går därifrån med armarna i kors.

Vad är dina största problem med fantasy?

Och nej, tråden är inte till för att säga att fantasy är sämst. Den är till för att peka på problem som vi möter och upplever i fantasy. För fantasy kan göras både bra och dåligt precis som alla andra genrer.

 

[Genesis]

Jag har inget problem med att världsbygget inte hänger ihop. Om något stör det mig när en logisk värld premieras.

Men det som framförallt håller mig undan fantasy är att jag har svårt att relatera till rollpersonerna. Allting i fantasy är så uppenbart påhittat att jag har svårt att bry mig om vad som händer. Jag har inget problem i fantasy om jag ska spela Drakar och bananer, men ska jag spela något som känns, något där jag blir rörd, då behöver jag hålla mig närmare verkligheten. Det går att åstadkomma detta i fantasy också, men det är svårare. Scifi, framförallt hård scifi, har jag lättare med på den fronten.

 

[Gustav Lorentz]

Fantasy är, när det är bra, fantastiskt. Problemet är att det skrivs alldeles för mycket undermålig fantasy, där det är fyllt av bristande logik i världsbygget (även det av många betraktade som "bra" fantasy, t.ex. Harry Potter, är fulla av detta problem), klichéer (synen på alver, dvärgar t.ex. faller ofta in i detta) och anat som förtar känslan av att detta är på allvar. Det blir istället lättsam underhållning, utan djup och därmed inte angeläget. Bra fantasy har personer du kan känna igen dig i, problem du kan relatera till i något viktigt avseende (inte i detaljerna så klart, men till tematiken). Massproducerad skit sänker tyvärr hela genrens anseende.

 

[krank]

Vad är dina största problem med fantasy?

Om man bortser från att jag personligen inte är superförtjust i fantasyestetik så tror jag att mitt största problem är min upplevda brist på… jag vet inte vad man ska kalla det. Plottrighet?

Alltså, när jag bygger äventyr till Kutulu eller More than Human eller Rotsystem så finns ju en oändligt fraktalt detaljerad värld att använda sig av. Jag bygger ju inte mina äventyr utifrån rollpersonerna eller agendor eller så, i allmänhet, utan utifrån spelvärlden och dess grundläggande premisser och sedan dess specifika features. När det gäller fantasy så är världarna ofta antingen typ skissartade (vilket inte funkar för mig) eller så är de plottriga när det gäller saker jag inte känner att jag kan använda mig av. Idealet för mig är ju en spelvärld som är hyfsat nära vår, gärna vår moderna nutid, plus något nytt ballt fantastiskt koncept eller två som twistar till det lite och greppar tag i det existerande. Lite "om en person har läkekrafter hur reagerar samhället / industrin på det".

De fantasyvärldar som funkat bäst för mig har haft:

• Urbana miljöer med semimoderna inslag. Om jag kan återanvända min moderna kunskap om livet i stadsmiljö så har jag stor hjälp av det.
• Konsekventa, tydliga regler och system för hur saker som magi etc funkar, så att man kan systematisera, extrapolera, skapa och lösa problem med den och den inte är så "mystisk".

Sedan vet jag ju att det rent tekniskt sett finns en massa reellt plotter att hämta även i historien, men… jag vet inte, jag har inte lyckats intressera mig för det plottret hittills. Jag är intresserad av historia men mestadels typ idéhistoria och sånt, och det har jag haft svårt att överföra på samma sätt som t.ex. mitt intresse för hur saker funkar irl.

 

[Franz]

Jag har problem med orkerna och deras gelikar. För att få citera mig själv från en annan tråd:

”
När jag var ung och spelade rollspel fungerade mest orker som kanonmat, man tänkte liksom inte på vad de hade för statsskick, hur de behandlade varandra till vardags, hur deras familjekonstellationer såg ut etc. De var helt enkelt fiender som skulle dödas. Sen allteftersom har i alla fall jag uppfattat att många fantasyspel försökt göra orkerna mer komplexa. Där man får reda på mer om hur deras samhällen fungerar, hur deras familjer är uppbyggda och vilka värderingar som finns i deras samhällen. Kort och gott så har orkerna i brist på bättre ord blivit mer “förmänskligade” så till den grad att man rentav skulle kunna ifrågasätta om de alls är onda.

Jag är väldigt kluven till detta. Å ena sidan tycker jag att komplexa förklaringar till elakartade beteenden är mycket mer intressant än att bara säga “De är onda, det bara är så”. Man får mycket mer krokar till att göra intressanta saker med dem i ens kampanjer och äventyr. Men å andra sidan, är det ens tillslut någon mening med att ens ha orker i så fall? Skulle det inte lika gärna kunna röra sig om människor från en kultur som kanske blivit orättvist behandlad eller råkat ut för något som gjort att skadliga värderingar antas.

Orkerna kommer ju från Tolkien från början, men där uppfyllde de en tematik som inte följde med till fantasyrollspelen (vilket inte är så konstigt). De var förtappade, ett exempel på Morgoths absolut värsta brott, resultatet av att försöka skapa något när man är uppfylld av hat, hån och högmod etc. Det där är ju väldigt svårt att få över till rollspel och aktivt använda sig av (framförallt i rollspelens tidiga dagar).

Så frågan är lite vad man egentligen ska göra med orker? Är de bara kanonmat blir de ganska enkelspåriga och tråkiga men om de får en utvecklad kultur och en moralisk gråskala blir de för människolika. Det blir som ett moment 22.”

 

[lupmet]

Så för att starta tråden, ett problem jag har med fantasy är att den ibland tar allt för löst på orsak-->verkan och endast viftar lite lätt med handen och säger "magi" eller "för att det är så" utan djupare förklaring.

Jag kan förstå att grottkomplex för 50 år sedan (!) var fulla av mantikoror och orcher och fällor och längst in hade en drake som var för stor för att komma ut. Det var rollspelens barndom och det var Häftigt™ men idag har spelen mognat och det krävs helt andra nivåer av världsbygge.

Jag hade tyckt det var riktigt häftigt att spela i en värld som hade både en intern och extern logik.

Problemet är att det är väldigt svårt att skapa en magisk värld utan att kopiera vår. Det jag menar är just evolution: Det finns gudar som skapat varelser och de kan skapas med magi. Betyder det att alla varelser har skapats på detta vis och att evolution inte finns eller kan nya varelser uppstå över tid (särskilt då nära maginoder)? Om evolution inte finns betyder det att DNA inte finns och då uppstår även frågan hur interna organ ser ut. Har Aragorn en blindtarm? Har Frodo och Galadriel? Om varelser är skapade, varför är då förlossningar så fruktansvärt farligt? Var guden inkompetent eller grovt misogynisk?

Jag anser att en världskonstruktör av idag behöver fundera över sådana här saker. Det enda vettiga – utan att fullständigt gå ned sig i ett träsk – är att säga att blindtarmar och DNA finns. Kanske rent av säga att i forntiden fanns det bara en varelse – gudarna själva!? – och dessa modifierades på magisk väg till att bli allt ifrån gråsparvar och drakar till orcher och dvärgar. Släpp loss varelser några tusen år och nya arter/raser/… uppstår och då särskilt nära maginoder av olika former. (Vilket gör det mer intressant med städer som Kandra som bokstavligen byggts ovanpå en sådan plats.)

Jag vill se saker som köpmän som anställer magiker till att lägga besvärjelser som bevarar räkornas fräschhet inför transporten upp i bergen, 800 mil ifrån havet. Jag vill se köpmän som anställer magiker för att kunna kommunicera med affärskontakter på andra sidan Kopparhavet för att få reda på vad marknadspriset är på Blåvin och om det är värt att skeppa lasten till Zorakin när de lika gärna kan gå till Barbia. Jag vill se köpmän som anställer magiker som ser tillbaka i tiden och får ett signalement på tjuven och var denne håller hus nu. Jag vill se härskare som driver magikerakademier för att magiker = makt (observera att även om de säkert gör allt de kan för att tvinga magikerna att jobba för härskaren så fungerar inte tropen med förtryckta magiker).

 

[lupmet]

Orkerna kommer ju från Tolkien från början, men där uppfyllde de en tematik som inte följde med till fantasyrollspelen

Det är kanske det som är en del av problemet med hur världarna byggs: det saknas ett bra "varför?". Vi har återkommit till det i flera inlägg nu och det kanske är dags att fantasyvärldskonstruktörer anammar principen om "fem varför"?

 

[folketsfiende]

Mitt personliga problem med fantasy är också det jag uppfattar som genrens styrka, nämligen klichéerna. De gör att fantasyvärldar blir direkt igenkännbara och begripliga, men också ofta förutsägbara och lite tråkiga. Självklart är det så att alla genrer bygger på klichéer, så kanske reagerar jag lite extra starkt på detta för att jag är mer van vid fantasyrollspel, men jag uppfattar det (förmodligen ogenomtänkt) som att fantasy vilar mer på sina troper än andra genrer. Min husavgud Willy Kyrklund hävdade någon gång att en bra författare följer så många regler och normer att läsaren förstår och känner igen sig, men bryter mot så många att det blir intressant. Jag tänker att detta dels handlar om dramaturgiska klichéer, men också genretypiska. Mitt lackmustest på om ett fantasyrollspel är intressant är tvådelat: 1) bjuder världen på fascinerande små överraskningar? 2) är det regelmekaniskt lätt att skapa karaktärer som avviker från fantasynormer?

Ju mer jag funderar på ovanstående, desto mer känner jag att jag inte egentligen har skrivit något av värde, men det får vara så.

 

[Gustav Lorentz]

Mitt personliga problem med fantasy är också det jag uppfattar som genrens styrka, nämligen klichéerna. De gör att fantasyvärldar blir direkt igenkännbara och begripliga, men också ofta förutsägbara och lite tråkiga. Självklart är det så att alla genrer bygger på klichéer, så kanske reagerar jag lite extra starkt på detta för att jag är mer van vid fantasyrollspel, men jag uppfattar det (förmodligen ogenomtänkt) som att fantasy vilar mer på sina troper än andra genrer. Min husavgud Willy Kyrklund hävdade någon gång att en bra författare följer så många regler och normer att läsaren förstår och känner igen sig, men bryter mot så många att det blir intressant. Jag tänker att detta dels handlar om dramaturgiska klichéer, men också genretypiska. Mitt lackmustest på om ett fantasyrollspel är intressant är tvådelat: 1) bjuder världen på fascinerande små överraskningar? 2) är det regelmekaniskt lätt att skapa karaktärer som avviket från fantasynormer?

Ju mer jag funderar på ovanstående, desto mer känner jag att jag inte egentligen har skrivit något av värde, men det får vara så.

Willy Kyrklund är bäst!

 

[lupmet]

Mitt personliga problem med fantasy är också det jag uppfattar som genrens styrka, nämligen klichéerna.

Väl sammanfattat! Klichéer är klichéer för att de fungerar.

 

[krank]

Ett annat problem jag har är det andra också berört: en hel del av fantasyns klassiska troper och klichéer är… eh, en smula problematiska. Och då snackar jag inte bara om trams som prinsessor som ska räddas eller klassiskt restriktiva könsroller, utan t.ex. det kolonialistiska arvet, att se vissa raser som "onda" och så. Eller inte bara onda förresten, jag tycker att det är rätt problematiskt med "alla X är Y" överlag. Guldgalna dvärgar etc. Men hela "ont-gott"-dikotomin tycker jag är ganska kass, och jag upplever att den oftare återfinns i fantasyn än i t.ex. scifin. I mycket fantasy finns ju också absurda blodsmystik-idéer, knäppa grejer som "rättmätiga" konungar och så vidare. När fantasyn är som mest kliché-ig är den helt enkelt gansja konservativ och status quo-bevarande.

Så det krävs att man gör något för att bryta med det där, för att jag ska köpa det. I Ödesväktarna finns inga klassiska fantasyraser. Ett annat sätt att hantera den grejen är ju att helt enkelt nyansera bilden en massa. Eller gå på tvärs med den.

Problemet är väl där att åtminstone action-fantasy kräver att det finns "monster" som det är okej att döda för exp. Jag köper ju inte det här med "ondska" alls, så för mig blir det rätt knepigt framför allt när man har "monster" som helt uppenbart har ett tanke- och själsliv och så vidare. Jag hajar att det är fantasi och en verklighetsflykt, men för mig funkar det inte. Det här kan såklart enkelt lösas genom att man spelar andra sorters äventyr än action, och att man inte går ner i så många grottor fyllda av okej-att-slå-ihjäl-monster. Så äventyren behöver handla om något annat än klassiskt äventyrande. Vilket i och för sig mina äventyr i andra spel också gör…

 

[Rickard]

En sak jag är rätt trött på är fantasyraserna och hur de mest är begränsade människor. Spelar hellre fantasy med bara människor än en hob, en mörkeralv och en halvdemon som går runt och är hjältemodiga. Kanske därför nische protection är så viktigt i rollspel, för att det kommer ur fantasyn och hur karaktärer har specialiteter inom grupper?

 

[luddwig]

Vad är dina största problem med fantasy?

Fantasy inspirerat mig sällan lika mycket som science fiction och postapokalyps. Science fiction ger mig silverglänsande rymdskepp, robotar i olika former, märkliga rymdvarelser och hela stjärnsystem att utforska. Postapokalyps ger mig förvridna lämningar av nutid och framtid, mutanter samt utrymme för allsköns galenskap. För mig känns fantasy med sina trollkonstnärer och drakar inte alls lika färggrant eller fantasieggande.

 

[Quadrante]

Är mest irriterad över att man säger Orker istället för det mer korrekta: Orcher ... nej skojar. Funderar inte så mycket om fantasy, alltså irriterar mig inte så mycket, även om flera saker som nämnts ovan är sådant som skulle kunna skapa friktion. Men, tycker att fantasy passar bättre för upptäckande av det okända mer än det passar för att vara och kunna allt om detta. Passar bättre som berättelse än som värld.

 

[folketsfiende]

utan t.ex. det kolonialistiska arvet, att se vissa raser som "onda" och så. Eller inte bara onda förresten, jag tyc ker att det är rätt problematiskt med "alla X är Y" överlag. Guldgalna dvärgar etc. Men hela "ont-gott"-dikotomin tycker jag är ganska kass, och jag upplever att den oftare återfinns i fantasyn än i t.ex. scifin. I mycket fantasy finns ju också absurda blodsmystik-idéer, knäppa grejer som "rättmätiga" konungar och så vidare. När fantasyn är som mest kliché-ig är den helt enkelt gansja konservativ och status quo-bevarande.

Så det krävs att man gör något för att bryta med det där, för att jag ska köpa det. I Ödesväktarna finns inga klassiska fantasyraser. Ett annat sätt att hantera den grejen är ju att helt enkelt nyansera bilden en massa. Eller gå på tvärs med den.

Det här stör mig också. Spelleder just nu en portning till FATE av konfluxkampanjen, och satt mycket och funderade över hur jag kunde hantera raser som idé. De är en del av grunden i DoD-bygget, men det blir så uppenbart när de ska nyskapas i ett annat system att människor är normen och saknar speciella egenskaper, och X/alver/dvärgar/mfl är De Andra, och definieras genom hur alla X avviker på sättet Y. Det här grundläggande problemet lägger sig alltid i vägen när jag börjar tänka fantasyvärld, och så tar mitt rollspelsbyggande stopp. För konfluxkampanjen löste vi det genom att ha en lika stel syn på människor som alla hade vissa kvaliteter för att de är essentiellt mänskliga. Känns sådär, men det får lösas genom att inte tänka på't.

 

[erikt]

Fascinerande hur många av de problem folk har med fantasy egentligen inte har ett dugg med fantasy som sådant att göra.
De flesta nämnda problem kan närmast beskrivas som dåligt världsbygge, och även om de kanske råkar vara vanliga inom fantasyverk så kan de lika gärna förekomma inom nästan vilken annan genre som helst.

 

[zonk]

[Insert långt rambling inlägg där jag pratar om vad som är bra med fantasy i fel tråd]

... Vadå?

 

[folketsfiende]

Fascinerande hur många av de problem folk har med fantasy egentligen inte har ett dugg med fantasy som sådant att göra.
De flesta nämnda problem kan närmast beskrivas som dåligt världsbygge, och även om de kanske råkar vara vanliga inom fantasyverk så kan de lika gärna förekomma inom nästan vilken annan genre som helst.

Precis, typ. Så frågan är om det bara är inbillning att det är vanligare inom fantasy med bristande världsbygge, eller, om det nu verkligen stämmer, varför det är vanligare?

 

[Professor T]

En av de största problemen med fantasy är väl förekomsten av "dussinfantasy" - både inom spel och litteratur, jämförbart med den deckarexplosion som drabbade Sverige för ett par år sedan. Lite det här med folks övertro på sin egen förmåga hitta på ngt "ballt" och att det faktiskt verkar finnas en publik...

 

[lupmet]

Jag tror det är vanligare än i många andra genrer eftersom de flesta andra utspelas i det här universat med de här naturlagarna. Även om vi klistrar på magi – likt Harry Potter – och flyttar det i tiden – slikt Shadowrun – är det i grund och botten vår värld med en viss inneboende logik. En fantasyvärld är skapad ifrån grunden och ofta explicit gjort för att vara annorlunda. Då blir världsbygget mycket mer komplext och omfattande och det blir mycket lättare att skapa logiska hål och motsägelser.

Men för att spinna vidare på min tanketråd ovan om blindtarmar och DNA: vill vi å andra sidan få det förklarat – inklusive bilder och kemiska formler – hur drakar kan spruta eld?