Re: Flaggskräck [OT]
ett skräckscenario baserat på flag framing. Jag sa åt honom att lägga upp en tråd om det, för det lät intressant - Vore inte det ett bra sätt att göra upplevelsen personlig och starkare, att identifiera det som är viktigt för spelaren och sedan använda det?
Jag tycker inte att spänningsgenrer fungerar på det sättet.
Det där känns mycket mer som drama i mina ögon; "min rollperson är trött på att betraktas som ett våp och som en dum blondin. Hon vill visa att hon är mer än så, och respekteras för sina inre kvaliteter". Sådana där saker kräver att vissa typer av händelser
inträffar i scenerna för att de skall få utrymme.
Men i spänningsgenrer är det snarare antingen "Ååh nej! Zombierna har redan tagit sig över stängslet, och nu kommer de! Få fart på bilen någon gång nu, för i helvete!" (= alltså ett grundläggande mål i stil med överlevnad, som delas av
alla rollpersoner) eller "hmm... vad konstigt. Ännu ett telefonsamtal där personen i andra änden inte säger ett ord efter att jag har svarat. Vem är det som ringer hit och beter sig på det där viset?" (= alltså en fråga/gåta/mysterium av något slag som betraktarna ger egna tolkningar. Om din rollperson är svartsjuk så kommer du kanske att tolka det som att din fru/make har en älskare som ringer till er telefon, och att det är därför denne bara lägger på när det är du som svarar. En annan rollperson kan tro sig vara förföljd eller bevakad och börja bli paranoid.)
Alltså; i spänningsgenren ser jag att scener oftare handlar om fullständigt allmänmänskliga drifter såsom vår överlevnadsinstinkt eller vår nyfikenhet, eller att de snarare bygger upp förväntningar och oro i vår fantasi och föreställningsförmåga.
Alltså; det här med att släppa bomber på spelarnas flaggor - det är utmärkande för en
dålig spelledare i spänningsgenrer. Att låta en vårdande moder få se sitt barn gömma sig bland zombier, varpå hon kan fråga sig om hon skall riskera att undsätta sitt barn eller istället tänka på sin egen säkerhet - det vore lam spelledarteknik i en spänningsgenre. Som att låta varje möjlighet till ett bakhåll resultera i ett sådant.
Spänningsgenrer handlar om att
oroa sig för vad som kan hända och vad som har hänt. Alltså borde man snarare använda en spelledarteknik i stil med: "Berätta vad ni har för flaggor. Jag kommer låta bli att bomba dem direkt, och jag kommer låta bli att frejma scener direkt anknutna till dem, just så att ni ska kunna fortsätta att
inbilla er de saker som ni tycker är viktigast, under så lång speltid som möjligt."
Tänk exempelvis på den lilla flickan i Sjätte Sinnet, som kontaktar pojken. Det jag tycker fungerade så bra med de scenerna var att min föreställningsförmåga gick fullkomligen
haywire när jag försökte gissa vad som skulle komma att hända framöver med pojken. Jag inbillade mig alla möjliga sorters scenarier. Det är inte mycket till hotfullt klimax som sker i filmen, utan det läskiga utspelar sig till största delen i våra huvuden.
Därför tycker jag inte att scener skall frejmas i spänningsgenrer. De skall snarare
hinta till saker, och erbjuda många tolkningar, gissningar och farhågor.
