Nekromanti Vad är läskigt?
- Thread starter RasmusL
- Start date
Björn den gode
Swashbuckler
Vi hade en spelledare som såg till att regeln efterlevdes (på så sätt att det stoppades så fort det hände) och ja, det går att skratta av nervositet eller rädsla, men då är det ju just en sån där försvarsmekanism som kroppen tar till för att distansera sig, och det är ju just distansera sig vi inte vill göra här, varför det är en bra regel för detta syfte.Magnamund;n189607 said:
Björn den gode
Swashbuckler
För övrigt så var jag på en väldigt bra föreläsning på prolog av w176 som handlade om hur du som spelare (på lajv) kan göra för att bli rädd (eller mer rädd) vilket var särskilt nyttigt för de som har svårt att bli rädda (på lajv) men ändå vill uppleva det.
Björn den gode
Swashbuckler
Tror inte det, inte tillgängligt på nätet iaf.RasmusL;n189641 said:
Spelledde Mörkret mellan stjärnorna för någon månad sedan och där kom vi ganska nära skräck iaf. Jag stod upp, berättade hur en av spelarna skulle ner i sin källare för att se om varelsen fanns där. Förklarade hur han för varje trappsteg kände obehag, hörde små läten, flaxar till mot honom med spindelväv och nattfjärilar, talar väldigt intensivt kring hur han känner sig, hans osäkerhet, belysningens oförmåga att lysa upp det som gömmer sig i skuggorna, gör ljudeffekter etc. Spelaren skrek plötsligt till och hoppade bakåt ut mot balkongen vilket jag tror var ett gott betyg. Tror alltså även chockeffekten kan lyckas om inlevelsen finns där.
Spelade förövrigt in sekvensen för att podcasta när man får tid. Ska bli intressant att höra hur den blev.
Spelade förövrigt in sekvensen för att podcasta när man får tid. Ska bli intressant att höra hur den blev.
Björn den gode
Swashbuckler
Får väl tyvärr återigen säga att jag inte tror det. Tore Olbert arrangerade, kanske går att hitta honom någonstans.RasmusL;n189851 said:
Jag har aldrig upplevt skräck "på riktigt" kring ett spelbord, och då har jag ändå ganska lätt för att leva mig in i rollspelade situationer. Däremot har jag upplevt obehag och osäkerhet, och jag tror detsamma gäller för de som spelat i mina spel.
Om vi kvickt sneglar på andra media så tycker jag att lajv, filmer och datorspel är bättre än rollspel på att förmedla en känsla av skräck. De skapar en högre grad av inlevelse (kanske genom sin mer direkta audio-visuella natur) och kan därför servera skräcken på ett mer effektivt sätt. Strikt berättande medier (som rollspel och böcker) har inte samma anslagskraft. Jag tror vi har en högre grad av distans till en bok eller ett rollspel än till de audio-visuella medierna. Det är nästan som att lajv, filmer och datorspel i högre grad "utsätter" konsumenterna för sitt innehåll.
Sådant som är otäckt i andra media tenderar att också vara otäckt i rollspel, och i grund och botten handlar det om vad vi som människor upplever som obehagligt; okända faktorer, oförklarliga händelser, hot om nära förestående död, o.s.v. Som spelledare har jag skapat som störst obehag när spelarna ställs inför ett okänt annalkande hot.
Jag tror för övrigt att lajv har potentialen att vara det ultimata mediet för att förmedla en stämning av skräck. Jag har själv varit med och arrangerat några små "skräcklajv", och det är nästan så jag känner mig skamsen ibland när jag tänker på vad vi utsatt våra spelargrupper för.
Om vi kvickt sneglar på andra media så tycker jag att lajv, filmer och datorspel är bättre än rollspel på att förmedla en känsla av skräck. De skapar en högre grad av inlevelse (kanske genom sin mer direkta audio-visuella natur) och kan därför servera skräcken på ett mer effektivt sätt. Strikt berättande medier (som rollspel och böcker) har inte samma anslagskraft. Jag tror vi har en högre grad av distans till en bok eller ett rollspel än till de audio-visuella medierna. Det är nästan som att lajv, filmer och datorspel i högre grad "utsätter" konsumenterna för sitt innehåll.
Sådant som är otäckt i andra media tenderar att också vara otäckt i rollspel, och i grund och botten handlar det om vad vi som människor upplever som obehagligt; okända faktorer, oförklarliga händelser, hot om nära förestående död, o.s.v. Som spelledare har jag skapat som störst obehag när spelarna ställs inför ett okänt annalkande hot.
Jag tror för övrigt att lajv har potentialen att vara det ultimata mediet för att förmedla en stämning av skräck. Jag har själv varit med och arrangerat några små "skräcklajv", och det är nästan så jag känner mig skamsen ibland när jag tänker på vad vi utsatt våra spelargrupper för.
Hans E Magnusson
CAPS LOCK
Tror det var intro äventyret till chock, tror vi satt och käkade frukost i någon herrgård typ och plötsligt så säger att jag har ketchup på äggmackan, jag säger "ursäkta jag vill inte ha ketchup på min macka" då inser jag att det är BLOOOD SOM DROPPAR NER FRÅN TAKET
Då blev jag av någon anledning pårikt rädd, hyffsat obegripligt nu men men det var ohyggligt längesedan...
Då blev jag av någon anledning pårikt rädd, hyffsat obegripligt nu men men det var ohyggligt längesedan...
Nej, har aldrig upplevt detta "på riktigt" vid spelbordet. Som tur är.RasmusL;n189346 said:
Däremot har jag blivit lite lätt svettig vin några speltillfällen när man lirat CoC. Stämmningen byggdes upp av en mycket bra SL & vi som lirade var inte sena på at hänga på..
Anarchclown
Swashbuckler
Obehag är inte så svårt att få sina spelare att känna. Faktisk rädsla är jävligt svårt beroende på vem det är. Jag har bekanta som är rädda för monster, eller lemlästning eller andra saker som förekommer i rollspel. Dessa är det ju inte så svårt att skrämma, oftast inte ens med flit. Men att faktiskt åstadkomma mer än så är otroligt.
Det finns två sorters situationer som är lätta att skapa obehag med i enligt min erfarenhet. Den ena är ett scenario som går sämre och sämre och där man finner sig mer och mer bunden till ett scenario som är på väg åt helvete, oavsett vad man gör så känns det som att det blir värre. Detta skapar dock lätt paralyserade spelare om man försöker spela en hel kampanj med den känslan. Det är också viktigt att spelarna är fria att göra vad som helst men att deras egna val alltid gör det sämre för dem.
Den andra situationen har med det okända att göra. Anth pratade om att den egna fantasin skapar immersion snarare än att spelledarens beskrivningar gör det. Rising skrev någon gång för länge sedan om någon som bankade i rören i hans skräckmansion. Någon som RP aldrig hittade, och det var tydligen det som skrämde dem absolut mest, det okända var det som blev minnesvärt. Rymhamster påpekar att skräcken av att man vet att något hemskt skall ha hänt när man väl kommer till lösningen är värre än att faktiskt komma dit. Jag påstår att skräcken bibehålls längre om man inte faktiskt får någon förklaring överhuvudtaget. DVS om man kommer fram till att rädda personen ifråga och allt som finns kvar är lite svårtydda spår så är det förmodligen mycket läskigare än ett monster som håller på att äta upp sagda person.
Personligen har jag känt alla möjliga känslor när jag spelat rollspel, skräck är inte en av dem. Jag blir å andra sidan inte rädd under skräckfilmer heller. Utom av jump scares. Jump scares är meh. Det är klart man reagerar, men det är en fysisk reaktion, inte faktiskt obehag.
Det finns två sorters situationer som är lätta att skapa obehag med i enligt min erfarenhet. Den ena är ett scenario som går sämre och sämre och där man finner sig mer och mer bunden till ett scenario som är på väg åt helvete, oavsett vad man gör så känns det som att det blir värre. Detta skapar dock lätt paralyserade spelare om man försöker spela en hel kampanj med den känslan. Det är också viktigt att spelarna är fria att göra vad som helst men att deras egna val alltid gör det sämre för dem.
Den andra situationen har med det okända att göra. Anth pratade om att den egna fantasin skapar immersion snarare än att spelledarens beskrivningar gör det. Rising skrev någon gång för länge sedan om någon som bankade i rören i hans skräckmansion. Någon som RP aldrig hittade, och det var tydligen det som skrämde dem absolut mest, det okända var det som blev minnesvärt. Rymhamster påpekar att skräcken av att man vet att något hemskt skall ha hänt när man väl kommer till lösningen är värre än att faktiskt komma dit. Jag påstår att skräcken bibehålls längre om man inte faktiskt får någon förklaring överhuvudtaget. DVS om man kommer fram till att rädda personen ifråga och allt som finns kvar är lite svårtydda spår så är det förmodligen mycket läskigare än ett monster som håller på att äta upp sagda person.
Personligen har jag känt alla möjliga känslor när jag spelat rollspel, skräck är inte en av dem. Jag blir å andra sidan inte rädd under skräckfilmer heller. Utom av jump scares. Jump scares är meh. Det är klart man reagerar, men det är en fysisk reaktion, inte faktiskt obehag.
Rangertheman
Myrmidon
- Joined
- 15 Dec 2015
- Messages
- 3,585
Jag har aldrig blivit rädd i rollspelssammanhang och har heller aldrig strävat efter att skrämma mina spelare, inte ens när vi spelade Chock eller Call of Cthulhu. Äcklade har de däremot blivit, nu senast när vi spelade Vilddjurets märke till Symbaroum. Men det är inte samma sak. Den typen av obehag är lätt att skapa. Även om jag har mycket fantasi, har jag aldrig kunnat leva mig in så mycket i spelet att det ger den krypande rädsla, som några få filmer lyckats ge mig, den där känslan som gör att jag knappt vågar gå ensam på toaletten efteråt. Stämningsmusik hjälper till, men jag tror jag behöver det visuella också.
För mig ingår det i konceptet rollspel att jag flyttar ut merparten av känslorna till en tredje part, till min rollperson. Det är hen som ska bli rädd, inte jag. Det en bra SL kan göra, är att skapa förutsättningar så att jag i min tur kan skapa en känsla av rädsla, utan att själv vara/bli rädd. Är övriga spelare också inne på samma linje, kan vi tillsammans skapa en inlevelsefull och trovärdig berättelse som skrämmer sk**en ur rollpersonerna.
För mig ingår det i konceptet rollspel att jag flyttar ut merparten av känslorna till en tredje part, till min rollperson. Det är hen som ska bli rädd, inte jag. Det en bra SL kan göra, är att skapa förutsättningar så att jag i min tur kan skapa en känsla av rädsla, utan att själv vara/bli rädd. Är övriga spelare också inne på samma linje, kan vi tillsammans skapa en inlevelsefull och trovärdig berättelse som skrämmer sk**en ur rollpersonerna.