Nekromanti Vad är roligt med tradspel? Varför är trad roligt?
- Thread starter RasmusL
- Start date
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,528
För karaktärsutveckling kommer från rollspelande och inte regler.
För att man som GM kan bygga en setting med interna regler som funkar och som inte bygger på handviftande.
För att min/maxande är kul
För att gå ner i ett hål i marken med stål, eld, magi och tro och sedan försöka överlista GM:en som byggt in de värsta fällorna han kan i det där hålet. Du petar på allt med en pinne, du tvingar tillfånga tagna goblins att gå före dig, du lockar in björnar till att slås med goblinsen med hjälp av honung. Tricket är att inte använda reglerna och det funkar bara i tradspel och mindre bra i indiespel där man vill använda reglerna så mycket som möjligt
För att man som GM kan bygga en setting med interna regler som funkar och som inte bygger på handviftande.
För att min/maxande är kul
För att gå ner i ett hål i marken med stål, eld, magi och tro och sedan försöka överlista GM:en som byggt in de värsta fällorna han kan i det där hålet. Du petar på allt med en pinne, du tvingar tillfånga tagna goblins att gå före dig, du lockar in björnar till att slås med goblinsen med hjälp av honung. Tricket är att inte använda reglerna och det funkar bara i tradspel och mindre bra i indiespel där man vill använda reglerna så mycket som möjligt
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Eftersom en världssimulator som inte i första hand tar hänsyn till dramatik och berättelser ofta skapar intressanta situationer. Det simulationistiska och icke-styrda tradspelandet ligger längre bort från romaner, filmer och tv-serier, och känns ofta som den uttrycksform som är mest unik för rollspelandet.
Ögat
Hero
Det som är roligt med tradspel är att leva sig in och drömma sig bort, och se hur saker och ting börjar på en plats och sakta förändras till en gemensam vision framför ens ögon.
Tradspel är roligt för att man har mycket att förhålla sig till från början, och därför mycket utrymme att låta fantasin flöda. Som alla vet är det svårare att fantisera ihop något bra och roligt, vadsomhelst i hela världen än att fantisera ihop något bra och roligt utifrån tydliga förhållningsorder.
Traspel är roligt för att det kan erbjuda 20 minuter kul på fyra timmar. Många andra sysselsättningar är antingen kul eller inte kul. I tradspel kan du hålla dig i bakgrunden och göra ingenting tills något plötsligt fångar ditt intresse. Det är som en bakisdag med några vänner - man får leverera hur mycket eller lite man vill och tillslut kommer det ändå komma något gott ur det.
Tradspel är roligt eftersom det förvånande ofta känns minst lika äkta (som i en allmänmänsklig eller givande berättelse) med att en by är belägrad av orcher och hur ska det gå, som att en medelålders it-ingenjör förlorar vårdnaden om sina barn och hur ska det gå.
Tradspel är roligt eftersom det inte är inte erbjuder en struktur för starka berättelser utan ett medium för att umgås och berätta.
Tradspel är roligt för att olika människor kan sitta runt samma bord och få med sig olika saker därifrån.
Tradspel är roligt av de anledningar som faraonen sa.
Tradspel är roligt för att man har mycket att förhålla sig till från början, och därför mycket utrymme att låta fantasin flöda. Som alla vet är det svårare att fantisera ihop något bra och roligt, vadsomhelst i hela världen än att fantisera ihop något bra och roligt utifrån tydliga förhållningsorder.
Traspel är roligt för att det kan erbjuda 20 minuter kul på fyra timmar. Många andra sysselsättningar är antingen kul eller inte kul. I tradspel kan du hålla dig i bakgrunden och göra ingenting tills något plötsligt fångar ditt intresse. Det är som en bakisdag med några vänner - man får leverera hur mycket eller lite man vill och tillslut kommer det ändå komma något gott ur det.
Tradspel är roligt eftersom det förvånande ofta känns minst lika äkta (som i en allmänmänsklig eller givande berättelse) med att en by är belägrad av orcher och hur ska det gå, som att en medelålders it-ingenjör förlorar vårdnaden om sina barn och hur ska det gå.
Tradspel är roligt eftersom det inte är inte erbjuder en struktur för starka berättelser utan ett medium för att umgås och berätta.
Tradspel är roligt för att olika människor kan sitta runt samma bord och få med sig olika saker därifrån.
Tradspel är roligt av de anledningar som faraonen sa.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Ja, plus i bästa fall regler som ger intressant output. Icke-rälsat tradspelande är väldigt lätt att deraila, vilket jag ser som en feature.Elmrig said:
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
För att det är enkelt. Det kräver så lite av alla inblandade för att det faktiskt ska funka. Ta drakar och demoner: allt som krävs är egentligen att alla slår fram rollpersonerna (slumpa allt, kör hårt) och SL ritar en snabb karta över ett grottsystem och väljer ut en monstersort från monsterboken.
Go, go, go!
Tradspel kräver egentligen inte så mycket engagemang, samtidigt som det tillåter massor av engagemang. Det anpassar sig efter ens humör och ens ork. Man måste inte vara en aktiv deltagare att för att spelet ska löpa på (så länge någon annan spelare orkar vara aktiv, eller SL kan driva på handlingen).
Go, go, go!
Tradspel kräver egentligen inte så mycket engagemang, samtidigt som det tillåter massor av engagemang. Det anpassar sig efter ens humör och ens ork. Man måste inte vara en aktiv deltagare att för att spelet ska löpa på (så länge någon annan spelare orkar vara aktiv, eller SL kan driva på handlingen).
Bassejr
Hero
Har bara spelat trad spel i mitt liv, eftersom det ännu inte är ett år av mitt liv som gått åt till hobbyn, men jag kan väl säga såhär:
Som spelare: Trad-spel ger en mer trygghet som spelare, vilket är viktigt för många som börjar spela. Men det eliminerar inte nödvändigtvis friheten på samma gång, iumed att spelledaren är en person, och inte en dator, och därför kan acceptera saker som "Jag vill starta en ny millitant kommunistisk fraktion i Gränsrymden", eller "Men om jag tar och binder den här orken framför mig, och tvingar honom att gå med mitt svärd i ryggen, då borde ju Han ramla ner i fälla, och på så vis vet vi var den är"
Som Spelledare: Man har lite mer makt över vart storyn ska gå, och om ens spelare respekterar ens kreativitet, kan man skriva riktigt intressanta historier på det här viset. Jag som spelledare har, om än så bara för spelmötet, full kontroll över världen jag skapat.
Och för att kompletera tråden, Skulle någon kunna ge exempel på spel som är motsatsen till traddiga, och varför dessa är bra? Jag har som sagt inte så bra koll på icke-trad spel.
Som spelare: Trad-spel ger en mer trygghet som spelare, vilket är viktigt för många som börjar spela. Men det eliminerar inte nödvändigtvis friheten på samma gång, iumed att spelledaren är en person, och inte en dator, och därför kan acceptera saker som "Jag vill starta en ny millitant kommunistisk fraktion i Gränsrymden", eller "Men om jag tar och binder den här orken framför mig, och tvingar honom att gå med mitt svärd i ryggen, då borde ju Han ramla ner i fälla, och på så vis vet vi var den är"
Som Spelledare: Man har lite mer makt över vart storyn ska gå, och om ens spelare respekterar ens kreativitet, kan man skriva riktigt intressanta historier på det här viset. Jag som spelledare har, om än så bara för spelmötet, full kontroll över världen jag skapat.
Och för att kompletera tråden, Skulle någon kunna ge exempel på spel som är motsatsen till traddiga, och varför dessa är bra? Jag har som sagt inte så bra koll på icke-trad spel.
Därför är tradspel roligt givande för mig:
Som SL:
- Jag får utlopp för min lust att skapa historier, mysterier, berättelser.
- Jag får pyssla och förbereda.
- Jag får det stora nöjet att presentera något jag skapat för spelarna, och (förhoppningsvis) uppleva deras uppskattning.
Överhuvudtaget gillar jag det här med att göra saker andra gillar; jag har regisserat teater och kortfilm, gjort kollagekonst etc. Men rollspel som interaktivt medium är det jag trivs bäst med. Jag gillar att förbereda och sedan presentera, även om det alltid finns ett mått av prestationsångest och så.
Som spelare:
- Jag får förutsättningarna för att leva mig in i en annan människas existens. Inlevelse, alltså. Jag gillar när den är stor, när jag som spelare slipper befinna mig på en metanivå utan tänker vad rollpersonen tänker och vet det den vet.
- Jag får utforska mysterier jag vet har svar som finns utanför mig; som motsats till svar som skapas allt eftersom.
- Fördelen framför t.ex. film- eller seriemedierna är att även om det kan vara rälsat så måste det inte vara knutet till en dramatisk struktur, vilket gör att det känns mer nära, mer som "real life".
Det jag inte tycker är så roligt är generellt strid. Strid kan jag köra i D&D, men i tradspel av den typ du räknar upp tycker jag inte strid tillför så mycket. Tvärtom förstör strid ofta min inlevelse, eftersom jag avkrävs ett metaperspektiv där beslut ska tas om handlingar, tärningar ska rullas och matte ska räknas på ett sätt min rollperson inte gör.
Det roligaste jag vet som spelare, just nu, är deckarmysterier. Antingen a' CSI som i Mutant City Blues eller något mer Agatha Christieliknande.
Som spelledare tycker jag tyvärr inte så mycket är roligt alls just för tillfället, men det är mest för att jag varit för stressad för att kunna njuta av förberedelser ordentligt på sistone. Jag ser fram emot att få fortsätta bygga på min >Humankampanj och se den växa, och att få testa på att spelleda Vampire (vilket är första kampanjen på år och dag där jag inte har en lång kampanj i tankarna utan bara det mest omedelbara).
EDIT: Egentligen gillar jag "neotrad" mer än egentlig trad. Neotrad är alltså tradspel som är mer fokuserade än klassiska "spela vad du vill"-tradspel a' DoD. Ofta inspirerade av tankarna som finns i "indierörelsen", till exempel att system och värld och typ av berättelse ska hänga ihop (bästa exemplet jag vet: Mutant City Blues).
Som SL:
- Jag får utlopp för min lust att skapa historier, mysterier, berättelser.
- Jag får pyssla och förbereda.
- Jag får det stora nöjet att presentera något jag skapat för spelarna, och (förhoppningsvis) uppleva deras uppskattning.
Överhuvudtaget gillar jag det här med att göra saker andra gillar; jag har regisserat teater och kortfilm, gjort kollagekonst etc. Men rollspel som interaktivt medium är det jag trivs bäst med. Jag gillar att förbereda och sedan presentera, även om det alltid finns ett mått av prestationsångest och så.
Som spelare:
- Jag får förutsättningarna för att leva mig in i en annan människas existens. Inlevelse, alltså. Jag gillar när den är stor, när jag som spelare slipper befinna mig på en metanivå utan tänker vad rollpersonen tänker och vet det den vet.
- Jag får utforska mysterier jag vet har svar som finns utanför mig; som motsats till svar som skapas allt eftersom.
- Fördelen framför t.ex. film- eller seriemedierna är att även om det kan vara rälsat så måste det inte vara knutet till en dramatisk struktur, vilket gör att det känns mer nära, mer som "real life".
Det jag inte tycker är så roligt är generellt strid. Strid kan jag köra i D&D, men i tradspel av den typ du räknar upp tycker jag inte strid tillför så mycket. Tvärtom förstör strid ofta min inlevelse, eftersom jag avkrävs ett metaperspektiv där beslut ska tas om handlingar, tärningar ska rullas och matte ska räknas på ett sätt min rollperson inte gör.
Det roligaste jag vet som spelare, just nu, är deckarmysterier. Antingen a' CSI som i Mutant City Blues eller något mer Agatha Christieliknande.
Som spelledare tycker jag tyvärr inte så mycket är roligt alls just för tillfället, men det är mest för att jag varit för stressad för att kunna njuta av förberedelser ordentligt på sistone. Jag ser fram emot att få fortsätta bygga på min >Humankampanj och se den växa, och att få testa på att spelleda Vampire (vilket är första kampanjen på år och dag där jag inte har en lång kampanj i tankarna utan bara det mest omedelbara).
EDIT: Egentligen gillar jag "neotrad" mer än egentlig trad. Neotrad är alltså tradspel som är mer fokuserade än klassiska "spela vad du vill"-tradspel a' DoD. Ofta inspirerade av tankarna som finns i "indierörelsen", till exempel att system och värld och typ av berättelse ska hänga ihop (bästa exemplet jag vet: Mutant City Blues).
Ymir
Liten kantbaron
Jag tror man borde börja i andra änden, dvs fråga sig varför indiespel är roliga. Det är trots allt indiespelens uppgift att hävda sig mot tradspelen, och innan vi vänder på steken bör vi söka förstå hur de gör det. Ett exempel:
Om indiespels styrkor tex är att de har fokuserade, nischade koncept, slimmade regelsystem designade för att framhäva just detta koncept, nytänk angående konfliktresolution, och en slags improvisations-doktrin.
Borde tradspelens styrka ligga i raka motsatsen, dvs vara det bästa för folk som inte gillar dessa gejer.
Personligen gillar jag tex tradspel därför att de ofta har stora, omfattande spelvärldar som man kan göra till sina egna i kampanj efter kampanj, pyssla med och engagera sig i. Komplexa världsbyggen är helt tradspelens domän, anmärkningsvärt nog, och saker som WoD eller min spelgrupps skitkoola Eonkosmos hade aldrig existerat på indiescenen.
Jag har fortfarande nån slags sympati till övers för traddiga regelsystem därför att de representerar folk som individer (i.e; simulerar) bättre än tokabstrakta regelsystem gör. Med detta menar jag tex, i WoD och Eon är det roligt att sitta och bygga slp:er, i Solar system är det bara meningslöst och i Apocalypse Wörld går det inte. Detaljrikedomen i karaktärernas stats gör att bara tradspel håller för riktigt superlånga kampanjer, vilket också bidrar till världsimmersionen ovan. I indiespel blir man bra för fort; spelen är helt enkelt designade för mer avgränsade kampanjer.
Also, många tradspel har en budget och därför överlägset mycket bättre layout och illustrationer än indiespelen.
Notera att jag skulle definiera Artesia och Burning Wheel som tradspel dock, just därför att de dras med mer avancerade, tunga regelsystem och färdigskrivna, komplexa settingar.
Om indiespels styrkor tex är att de har fokuserade, nischade koncept, slimmade regelsystem designade för att framhäva just detta koncept, nytänk angående konfliktresolution, och en slags improvisations-doktrin.
Borde tradspelens styrka ligga i raka motsatsen, dvs vara det bästa för folk som inte gillar dessa gejer.
Personligen gillar jag tex tradspel därför att de ofta har stora, omfattande spelvärldar som man kan göra till sina egna i kampanj efter kampanj, pyssla med och engagera sig i. Komplexa världsbyggen är helt tradspelens domän, anmärkningsvärt nog, och saker som WoD eller min spelgrupps skitkoola Eonkosmos hade aldrig existerat på indiescenen.
Jag har fortfarande nån slags sympati till övers för traddiga regelsystem därför att de representerar folk som individer (i.e; simulerar) bättre än tokabstrakta regelsystem gör. Med detta menar jag tex, i WoD och Eon är det roligt att sitta och bygga slp:er, i Solar system är det bara meningslöst och i Apocalypse Wörld går det inte. Detaljrikedomen i karaktärernas stats gör att bara tradspel håller för riktigt superlånga kampanjer, vilket också bidrar till världsimmersionen ovan. I indiespel blir man bra för fort; spelen är helt enkelt designade för mer avgränsade kampanjer.
Also, många tradspel har en budget och därför överlägset mycket bättre layout och illustrationer än indiespelen.
Notera att jag skulle definiera Artesia och Burning Wheel som tradspel dock, just därför att de dras med mer avancerade, tunga regelsystem och färdigskrivna, komplexa settingar.
Man Mountainman
Storsvagåret
Men Ymir, har inte indiespelen den mest omfattande settingen av alla... din fantasi?
Själv tänker jag på (de flesta) systemens relativa mångsidighet - man ska kunna "göra allt" med tradspel. Detta är också dess svaghet, men å andra sidan kan man i många tradspel hoppa mellan dungeon delving, handelsresande och politiska intriger utan att systemet förändras nämnvärt.