Nekromanti Vad är roligt med tradspel? Varför är trad roligt?

[RasmusL]

Jag kan himla extra stort med ögonen när indie-förespråkare tycker att indiescenen skulle vara mindre prestationsinriktad eftersom det handlar om ett varmt och dräggligt samarbete runt bord och regler. Men! vill jag utbrista, märker ni inte att Kenta och Stoffe som har högst cred i det här gänget, hela tiden får mest ut av sina samberättar-agendor? Ser ni inte hur mina bidrag skjuts i sank, eller att regeldiskussionerna favoriserar en viss berättelse, eller en viss utveckling av dramat? Ser ni inte hur ni hela tiden ser till att en alldeles särskild berättelse blir till, åstadkommen genom gemensamma värderingar? Inte alltid uttalade, men o så gemensamma och att sådana gemensamma värderingar aldrig får utmanas?

Å andra sidan, är det precis likadant med tradspelen, men med (det högst tveksamma) undantagt att det kanske är lite lättare att "se reglerna". Åtminstone så länge vi alla använder oss av samma regelmassa och så långt det går försöker spela RAW (rules as written), vilket förstås är en omöjlighet, inga regler klarar sig utan tolkningar. Men för mig är det där ändå en avgörande skillnad.

Absolut! Jag skulle till och med vilja påstå att många indiespel är mer extrema i att inte förhindra att fördelningen av spel favoriserar dominanta spelare än tradspel som regel, just för att de är byggda för en samarbetande spelstil med få skyddsnät som hindrar att personer som tenderar att dominera breder ut sig över spelet.

En sak vill jag dock peka ut och det är biten om upplevelsen att få sina idéer nerskjutna. Det här är IMO ekvivalent med att fuska i D&D och något som ska upp till ytan och diskuteras/elimineras så fort det går. Jag upplever och hoppas att det inte är en del av mitt spel och det är sannerligen inte något som är en självklar del i samberättarspel som regel!

Jag tycker att det tangerar resonemanget om att man kan vara med och spela trad med en lite slapp inställning emedan det aktivt förstör de andras upplevelse om man gör det i många samberättarspel.

 

[RasmusL]

Hm. Det här betyder inte att du tröttnat på >Human va? (Det måste väl ändå betraktas som tradspel?)

Aldrig! Jag tycker att det är riktigt kul!

Jag tycker DoD är bra för att jag vet precis var jag har det. Det har att göra med att det var det första spelet jag spelade och nostalgin är förstås också på topp. Det är lätt att husregla. Men kräver också husregler för att inte kännas dåligt.

oWoD är trad. Jag älskar settingen, det mörka lite otäcka. Fast från början spelade vi det som nån form av actionspel. På senare tid har jag insett att det är "fel" sätt att spela det på. Det ska spelas för sin setting och för intrigerna. Världen är extremt rik på material för att spela just den här typen av äventyr. Problemet för mig är att jag tycker det borde vara konfliktresolution, inte handlingsresolution. Jag blir konstant störd på hur stridsminispelet i oWoD fungerar. Jag förstår inte varför man vill dela upp stridsrundan i mindre rundor och kalla dessa för multiple actions.. Men suck, ska sluta klaga nu.

Jag tycker inte att "trad" är roligt, jag fastnar för spel, inte för genren. Precis som jag inte tycker att alla skräckfilmer är bra. Fast det jag kan säga är att ibland är det trevligt att känna att det finns ett system som hanterar mina färdigheter. Det finns en lite lugnande aspekt i den känslan, man kan alltid luta sig mot systemet på nåt vis. I spel som svart av kval t.ex. hamnar allt ansvar på gruppen och enskilda spelare. Om gruppen är bra så blir spelet väldigt bra. Om gruppen inte är det misstänker jag att det kan blir skitkasst... Jag har haft tur med grupper.

Ja, prestationsmomentet gör sig påmint!

 

[RasmusL]

Re: OSR <3 Indie = Sant

Mmm, även om vissa är väldigt sugna på att slå upp barriärer så ser jag också likheter mellan väldigt tidig D&D och OSR-rörelsen och "indie".

Följer man forum på nätet märker man efter ett tag att många i respektive "läger" också följer vad som sker i det andra, på ett helt annat sätt än de följer utvecklingen bland de traditionella spelen.

Och... precis som "indie" är en dålig term är "traditionella rollspel" en urdålig term. Eftersom den används för att beskriva spel som är ur 80 och 90-talens mainstream-kultur, snarare än det ursprungliga D&D.

Ja, även om jag gärna ser att ni bidrar med er egen syn på vad "trad" är så syftade jag själv mer på "0 och 90-talens mainstream-kultur" än Old School D&D. I sense a new thread in the making, God45?

 

[Man Mountainman]

Men Ymir, har inte indiespelen den mest omfattande settingen av alla... din fantasi?

Det här inlägget var ett skämt antar jag?

Njae, det skulle jag inte tro... eller, jo; lite småskojande är det. Tänk dig en vänskaplig armbåge i sidan och ett flin, skulle jag tro. Vill man däremot går 'meta' på det, och det vill man ju, så är det antagligen så att skämtet var till för att ta fram något som alla tänkte, någonstans långt bak i huvudet, och göra det implicita explicit.

Du har fel och Chrull har rätt.

Men bra jobbat med att spinna vidare på mitt fjanteri till ett riktigt resonemang.

 

[Krille]

Jag har lite lust att dela in rollspel i två sorter: de som bygger på John Wicks paradigm, och de som inte gör det.

John Wicks paradigm är uppkallad efter hans lakoniska kommentar om hur lite rollspel hade utvecklats under trettio år eller så, och går ungefär: "rollspelsregler behandlar fortfarande hur man slår ihjäl goblins och hur man dyrkar dörrar". En del vill göra tillägget "plus lite administration".

Trad har en tendens att hålla sig till den första kategorin, och indie har en tendens att hålla sig till den andra kategorin.

---

För min del så är en stor del av det roliga i rollspel att slå ihjäl goblins och dyrka dörrar. Visst, det finns en massa annat också - de fantasieggande världarna, de långa kampanjerna, möjligheten att faktiskt ändra spelvärlden et cetera, men det går helt enkelt inte förneka att en stor del av det roliga faktiskt är att kötta goblins och dyrka dörrar. Eller motsvarande varelser och hinder. Och därför tycker jag om trad.

 

[God45]

Re: OSR <3 Indie = Sant

Ae, aye captain. En ny tråd är skapad!

 

[Erik_N]

I den mån jag får ut något av trad rollspel så är det ungefär samma sak som jag får ut av att spela Final Fantasy. Det är en progressiv serie utmaningar där du får se din karaktär gradvis växa, både i allmän kompetens men också i faktisk betydelse. I början får du vara glad om någon vill betala dig för att odla grisar, i slutet avgör du nationers eller gudars uppgång och fall.

Karaktären blir lite som en klippdocka, man sitter och passar ihop olika uppsättningar färdigheter och förmågor och ser hur de passar ihop, planerar karaktärens utveckling osv. Det kan vara rätt så terapeutiskt...

För den här typen av ändamål gillar jag Exalted, WoD, D&D och säkert ett tjog andra system som ger en mängd utvecklingsmöjligheter för karaktären.

Fast mest gillar jag rätt så otraddiga system...

 

[God45]

Jag måste bara påpeka hur många i den här tråden som dömer genom tvetydiga komplimanger . Trad spel är bra om man inte riktigt bryr sig. Trad spel är bra om man inte klarar av att inte ha en fast setting. Och så vidare...

 

[RasmusL]

Jag måste bara påpeka hur många i den här tråden som dömer genom tvetydiga komplimanger . Trad spel är bra om man inte riktigt bryr sig. Trad spel är bra om man inte klarar av att inte ha en fast setting. Och så vidare...

True, om jag på något sätt vinklar mina kommentarer så är det inte meningen och jag vill verkligen påpeka att jag tycker att det är ett stort plus med spel som kan spelas även den gången man inte är superdundertaggad och på hugget, det är ingen förtäckt pik (särskilt som att det fungerar bra och ger tillfredställelse även när man är superdundertaggad).

 

[krank]

Jag har lite lust att dela in rollspel i två sorter: de som bygger på John Wicks paradigm, och de som inte gör det.

John Wicks paradigm är uppkallad efter hans lakoniska kommentar om hur lite rollspel hade utvecklats under trettio år eller så, och går ungefär: "rollspelsregler behandlar fortfarande hur man slår ihjäl goblins och hur man dyrkar dörrar". En del vill göra tillägget "plus lite administration".

Trad har en tendens att hålla sig till den första kategorin, och indie har en tendens att hålla sig till den andra kategorin.

Det här är lite intressant, för jag håller också med om den beskrivningen av tradspel.

Men för mig handlar det om att slå goblins och dyrka dörrar är de delar jag tycker är tråkiga, och som då får lite extra spänning/värde i och med införandet av system.

Det jag tycker är roligt i rollspel vill jag ju inte ha system för, det fixar sig ändå =)

 

[Zimith_UBBT]

För att det är det man från början blev invand på, antar jag.

 

[RasmusL]

Jättemycket bra svar, jag har fått en hel del tankeställare och tror att jag växt någon centimeter eller två, tack alla!

Lite tankebanor jag har gått i men inte riktigt avslutat:

Är det att så mycket är förbestämt och definierat som är tradspelens storhet? Jag tänker på extensiva och detaljerade settings, väldefinierade karaktärer (mekaniskt) och över lag tydliga ramar innanför vilka både setting och karaktärer existerar. Tänker jag galet?

Immersion i setting och taktiska strider har båda tagits upp som glädjemoment men ofta av olika personer, är det så att dessa är oförenliga (jag tror det)?

 

[Sodivra]

Jag har gillat att få plocka upp en tjock settingbok att utforska.

Jag har noterat att tradspelare ofta beskriver sina spel utifrån genre/setting, medans indiespelare ofta beskriver sina spel utifrån koncept/tillvägagångssätt.
Så det tycker jag också en grej, i trad kan man spela genre. Right to dream, vettu.

 

[Recca]

Är det att så mycket är förbestämt och definierat som är tradspelens storhet? Jag tänker på extensiva och detaljerade settings, väldefinierade karaktärer (mekaniskt) och över lag tydliga ramar innanför vilka både setting och karaktärer existerar. Tänker jag galet?

Det är oftare lättare att förstå vilka insatserna är och känna och uppleva insatserna i trad. Man kanske går in med en karaktärs livbesparingar eller nåt och då är det ju faktiska besparingar på rollformuläret som försvinner. Eller hitpoints, utrustning, stats osv.
I strukturerad friform finns inte de här värdena till exempel.

Sen saknar jag att utveckla ett "bond" med min karaktär. Fast det skulle vara väldigt lätt att råda bot på om jag spelade färre one-shots och fler "kampanjer". ^^

/Recca, som tänker utifrån en spelares synvinkel.

 

[Recca]

Immersion i setting och taktiska strider har båda tagits upp som glädjemoment men ofta av olika personer, är det så att dessa är oförenliga (jag tror det)?

Immersion är väl ändå en fördel med indierollspel? Eller tänker jag på kampanjer nu igen. Jag tror att iaf min "jämförelseanalys" försvåras av att jag aldrig spelat svart av kval i kampanjform.

Edit: *wink wink*

 

[Basenanji]

En sak vill jag dock peka ut och det är biten om upplevelsen att få sina idéer nerskjutna. Det här är IMO ekvivalent med att fuska i D&D och något som ska upp till ytan och diskuteras/elimineras så fort det går. Jag upplever och hoppas att det inte är en del av mitt spel och det är sannerligen inte något som är en självklar del i samberättarspel som regel!

(min kursivering)

Jag spelar inte med dig Elm, men jag är rätt övertygad om att du inte gör så.

Men min poäng är lite mer jobbig än så:

Det jag menar är att vi (för det gäller mig med) när vi spelar indiespel ofta TROR att vi inte skjuter ner varandras idéer. I de sammanhang där jag har spelat har folk varit vänliga, förstående och samarbetsvänliga (hö hö). Men vi har ändå bestämt massa saker, iblnd medvetet ibland omedvetet: spelet ska behandla en viss epok/tid/idé, konflikter ska/ska inte hanteras på det här sättet, dramat måste bestå av huvudpersoner och sekundära personer, etc.

Problemet är bara att vi då drivs av en (inte sällan osynlig) norm kring spelets idéer och vad som går att göra och inte. Vi är som fiskar i vatten – vi ser inte alla de gemensamma regler, normer, värderingar och åsikter vi har tillsammans för att de är så självklara för oss.

Är det ett problem då?

Nej, kanske inte, men det är viktigt att förstå det här, eftersom i många indiekoncept är en ambition att låta "vad som helst hända!". Därför är tradspelen problematiska, eftersom man måste förhålla sig till olika typer av regler/setting. Ändå gör man samma sak, det ända som skiljer sig är själva formatet för reglerna.

 

[Arfert]

Immersion i setting och taktiska strider har båda tagits upp som glädjemoment men ofta av olika personer, är det så att dessa är oförenliga (jag tror det)?

Nej, varför skulle det vara det? Det finns väl ingen motsättning där? Eller?

 

[Arfert]

Immersion är väl ändå en fördel med indierollspel? Eller tänker jag på kampanjer nu igen.

Nu hänger jag inte med. Varför skulle indiespel vara bättre på immersion? Det argumentet har jag aldrig hört förr.

 

[Übereil]

Immersion i setting och taktiska strider har båda tagits upp som glädjemoment men ofta av olika personer, är det så att dessa är oförenliga (jag tror det)?

Nej, varför skulle det vara det? Det finns väl ingen motsättning där? Eller?

Inte per automatik, men jag tror taktiska strider är något som lätt kan få (notera att det inte blir så per automatik) en att ta ett steg tillbaks mentalt vilket då gör att man avimensionerar sig, eller vad man ska säga. Man slutar vara karaktären och blir istället någon slags gudom som styr karaktären från ovan.

Sen var det iof immersion i settingen snarare än karaktären det talades om, där är jag mer tveksam. Att gå in i settingen gör nog de flesta å andra sidan via karaktären.

Übereil

 

[krank]

Immersion i setting och taktiska strider har båda tagits upp som glädjemoment men ofta av olika personer, är det så att dessa är oförenliga (jag tror det)?

Absolut inte.

Jag vill dock varna för att blanda ihop olika sorters inlevelse här. Inlevelse i berättelsen och inlevelse i rollpersonen och inlevelse i settingen och inlevelse i regelmekaniken etc är olika saker.

För mig är det framför allt rollpersonsinlevelsen som lider av taktiska strider eller pilliga regelsystem öht. Jag har svårt att känna att "rollpersonen=jag" när det uppenbart är jag som spelare som fattar beslut som saknar motsvarighet för rollpersonen, när jag rullar tärning och utför den förhatliga matematik som oundvikligen följer.