Ur spelarperspektiv:
* Att få tillfälle att spela ut min karaktärs person. Alltså, djupimmersionism - att verkligen kunna sjunka in i karaktären och vara glad och ledsen och ha ångest och vara kåt tillsammans med den. Det den känner, känner jag. Det är fantastiskt. Tyvärr händer det alltmer sällan...
* Att få uppleva en riktigt ball berättelse (eller "plot" mer korrekt, jag snackar inte om dramatisk struktur utan om att uppleva hur saker och ting hänger ihop - att hitta balla konspirationer eller intriger, etc). Rälsad eller ej, jag bryr mig inte alls - att få vara "delaktig i formandet av berättelsen" är inte min grej. Det får gärna finnas räls, så länge det finns stationer där man kan kliva av, sträcka på benen och ta en rök. Eller ja, alltså, storyn får gärna vara rälsad så länge jag får möjlighet att spela ut min karaktär.
* Planerande och strategi. Att inför en händelse faktiskt kunna göra ordentlig planering - rita kartor utifrån observationer, genom spioneri få reda på hemliga lösenord, spana och hitta folks rutiner... Eller bara det lilla att prata ihop sig ordentligt inför mötet med en höjdare man behöver lura. Planering är bland det roligaste som finns. Det är också kul med rent strategiska, speliga utmaningar, som D&D4e's strider t.ex. inte det minsta realistiska, men det är kul att fundera över drag och motdrag.
...öh... Lyckades jag just pricka in alla tre hörnen på nåns favvotriangel? =)
Ur spelledarperspektiv:
* Att se spelarna sitta på framkanten av stolarna.
* När spelarna skriver och gör och tänker saker om rollspelet mellan spelmötena.
* När spelarna aktivt säger att de vill spela min kampanj och ser fram emot fortsättningen.
* Engagerade spelare överhuvudtaget.