krank said:
* Att få tillfälle att spela ut min karaktärs person. Alltså, djupimmersionism - att verkligen kunna sjunka in i karaktären och vara glad och ledsen och ha ångest och vara kåt tillsammans med den. Det den känner, känner jag. Det är fantastiskt. Tyvärr händer det alltmer sällan...
„Det är fantastiskt“ – Krank, nu har du väckt alla möjliga bilder av stor lidande eller stor glädje eller lättnad, eller...
Av allt som har sagts är det här nog det som ligger närmast till vad som får mig att vilja rollspela.
Känslor, det är det som är viktigt, om det är stora sådana än bättre. Och att de – hmm – att man delar de med andra människor, att man känner att det rör dem på något sätt, och att man får detsamma tillbaka. An man skakas lite i sitt vardagskoma.
Men var händer det? Bara i “oäkta“ realiteter? Jag tror att det nästan är så. Varför är det så? Vad gör vi med livet? Så mycket tid bortslöst.. Största delen av livet verkar i alla fall bara praktiskt och oinspirerad.
Det andra är bonding, det är inte något som händer mycket i livet nuförtiden, åtminstone i det trygga området vi har här. Förstås är det något bra, ingen skulle välja att frukta för sitt liv bara för att kunna uppleva djupa mänskliga „bond“. Jag förstår inte verkligen varför man måste förlorar det bara för att världen är trygg (fast det är den ju inte ens. Eller tror man bara att det var annorlunda förr i tiden? För att man inte lever förr i tiden, men mest läser om det? och såklart är mycket man läser fylld med sådana „stora känsla“-passager, skriven för att vara intressant?).
Men ändå saknas det ofta någonting. Man kan få bonding genom rollspelpersonen istället. De upplevar fara, de räddar (eller hotar?) varandras liv, och sådan bonding är också mindre farlig än i det verkliga livet, för om det går fel, om det visar sig att rollpersonen var för förtroende, nåja, då var det i alla fall bara en rollperson. Men ibland, ibland händer det, att lite av den där bonding mellan rollpersonerna färgar av sig på spelarna, och då är det – för att citera krank igen – fantastiskt.
Är det något bra? Det måste det väl, om det känns fantastiskt.. Eller är allt detta bara realitetsflykt?
(Jag erkänner att jag är en stor realitetsflykting)
Varför tittar folk på stor drama eller skräck eller i mitt fall läser fantasyböcker? För att man känner djupare. Det gör att man själv blir mer verklig. Verkligheten har ofta inte mycket „verkligt“, ingen bryr sig *verkligen* om de andra – man gör sitt jobb (men vad betyder det, gör de världen bättre? Jaja, kanske har jag fel jobb – men vad kan jag göra åt det nu? Jag måste ju leva. Och vad skulle jag då göra för jobb istället?), man sköter sina finanser, man tar hand om sin physisk hälsa, kanske till och med lever man miljömedvetet och försöker vara en god människa, respektera andra och föröka det goda i universet. Kan rollspel öka det goda i universet? Kan det ge lite skakning i universet om man få några människor att känna någonting och att bry sig?
Åh hjälp, det här inlägget kommer att låta hur töntigt som helst, men det är ju också en dålig ide att skriva om sådant. Man måste sitta tillsammans och prata, sedant på natten, när man har blivit så trött (och kanske har man också tagit en liten whisky) att verkligheten börjar bli lite otydligt och tankarna flyger fritt.
(Men skit, varför går jag inte på Gothcon då?)
Och jag vet, det låter som existenskris, jag blir äldre och äldre, tiden rinner bort, jag har inte räddat världen än, jag har inte det minsta ide hur jag skulle anställa det i alla fall... (men Krank, det är ju ditt fel egentligen!)
Nu har jag helt kommit bort från det ursprungliga ämnet
. Så för att anknyta i det med bonding och att röra på andra människors – umm – själar om man så vill: Ofta är rollspel roligt. Eller till och med stimulerande. Det är bra, jag tycker om att ha roligt. Men det är inte det som upphöjar rollspelandet över andra aktiviteter. Jag kan ha roligt när jag gå ut med vänner, när jag går på Friskis, jag kan till och med ha roligt på jobbet, men när man spelar rollspel, och man har tur och det händer att det blev stort, djupt och meningsfullt, då är det bättre än andra „spel“.
Musik kan ha en sådan effekt. Ibland. Men även där är upplevelsen större när den är delad, som kanske när man går på konsert. Eller när man tillverkar någonting med egna händer och det har blivit vackert och man ger bort det till någon annan.
Så. Och nu går jag och bakar sockerkringlor. Om någon vill titta in och smaka är ni välkomna att anmäla er