Det är skithäftigt, jö!
"är ni inte som jag väldigt trött på allt strunt man hör om rollspel?"
Nej, jag älskar det. Det är som när man var ung och lyssnade på westcoast-hip hop och det kritiserades för att romantisera kriminalitet och kvinnoförnedring. Man ba' "whateva" och kände sig skitball för att man hajjade någonting som en massa dumskallar inte kunde förstå sig på. Eller när man började zonka runt på rave och det hamnade under allas kritiskt granskande ögon. Sån't där älskar jag. Jag älskar när allmänheten framstår som ett gäng hispiga fårskallar. Då känner ju jag mig smart. Alltså streetsmart, på det där världsvana sköna, avslappnade sättet.
Det är det främsta beviset på att en kultur fyller en viktig funktion.
De riktiga problemen börjar när en kultur börjar kramas ihjäl av etablissemanget. Om jag vore hippie idag skulle jag gråta mig tårögd om kvällarna för att mitt formspråk skulle skändas av äckliga Mac Donald's reklamfilmer. Vi ska vara djäkligt glada över att inga försöker profitera på rollspelen och utmåla det som en "charmig och komisk" kultur. Nej, vi är farliga. Vi är nördar, kufar och wierdos. Vi äter spädbarn och hugger huvuden av varandra så fort som tillfälle ges. Jäpp. Å vi sköljer ner det med Dr. Pepper.
Kom igen, det är ju skitlattjo att en massa puckon går omkring och tror att rollspel är farligt, eller hur?
Låt dem tro det. Vi vet bättre -för att vi är bättre-.
Det, mina vänner, det är hela poängen med att vara ung och hängiven en subkultur. Låt oss ha det nöjet.
/Rising