Nekromanti Vad gör en karaktär svår att rollspela?

[Cybot]

Jag föredrar att tänka på mina "onda" karaktärer som individer med alternativa moraliska system.
De lever enligt en moralisk kod som samhället anser som farlig eller förkastlig, men deras egen attityd mot samhållet är precis samma. Enligt dem är samhällets moraliska kod förkastlig, naiv eller så är folk bara så blinda att de inte ser det som är viktigt. Personerna kan ha förkastat samhället pga sina egna val, eller så kan de vara trasiga människor som helt enkelt har haft upplevt något så traumatiskt, så fel, att de vet att samhället är en lögn.

När det gäller övernaturliga spelarkaraktärer så kan de ha inneboende förmågor och drifter (eller en avsaknad av sådana) som helt enkelt gör samhället mer eller mindre oförståeligt.

 

[Xhakhal]

Spänningen när det inte går att se riktigt om forumet FAKTISKT ätit ens inlägg eller om det bara verkar så i några minuter... nåja.*

Jag orkar inte bry mig om en rollperson om den saknar agens i sin egen story. Då klockar jag ut.
Om spelledaren avbryter rollspelade scener med att rätta någon eller komma med fakta klockar jag också ut oavsett rollperson, och händer det fler gånger förpassas den till verktygslådan snarare än till rollpersonslådan.

 

[slanfan]

Det är svårt att spela en rollperson som inte klickar med gruppen och äventyret. När känslan blir "varför skulle min rollperson vara involverad i detta?"

 

[Swedish Chef]

Själv behöver jag känna empati och förståelse för att kunna spela min rollperson. Om jag inte kan uppnå det kan jag inte spela ut och karaktären blir platt.

Precis som Slanfan har även jag mycket svårt när min rollperson är motivationslös för uppdraget eller inte har någon kemi med någon i gruppen.

Jag gillar att ha en rejäl session zero som spelare, jag föredrar att göra rollkaraktärer i grupp och bygga vidare på deras idéer när jag skapar min rollperson, då tycker jag det är lättare att "hitta" min rollperson.

 

[Magnamund]

Det har jag också, men mest för att jag knappt kan föreställa mig hur en "ond" person skulle vara. Jag tror ju inte på ondska liksom, så vad ska jag göra? Jag kan för all del gestalta en platt, kacklande "onding", men det blir ett ganska tråkigt porträtt och inget jag kan känna någon egentlig inlevelse i.

En "ond" karaktär i bemärkelsen elak, superegoistisk, fördomsfull, hatisk, rasistisk cyniker kanske? Kanske en som njuter av att förnedra och trycka ned andra för nöjes skull? En genuint osympatisk karaktär helt enkelt.

Tänk dig Justin LaMotte i Nord & Syd. Han är ond. En sadistisk kvinnomisshandlare, rasistisk slavägare, våldtäktsman och ett äkta ärkesvin som ansåg sig stå över alla andra.

 

[krank]

En "ond" karaktär i bemärkelsen elak, superegoistisk, fördomsfull, hatisk, rasistisk cyniker kanske? Kanske en som njuter av att förnedra andra? En genuint osympatisk karaktär helt enkelt.

Alltså, allt det där tycker jag ändå är rätt begripliga och på olika sätt relaterbara drag. Inte sympatiska kanske, men ganska "naturliga" givet uppväxt, materiella omständigheter, upplevelser och så vidare.

Jag har ju såklart inga problem med att föreställa mig att personer som stämmer in på det du beskriver finns. Jag har bara svårt att se dem som "onda".

Jag skulle nog inte ha supersvårt att spela en karaktär som var allt det där, utom att det känns som att delar av det skulle hindra mig från sånt jag tycker är roligt (rationellt problemlösande och mysterieundersökande).

 

[Magnamund]

Krank: Jag ser iaf honom som en genuint ond karaktär. Elak rakt igenom, sätter sig över fysiskt svagare individer och gör som det behagar honom utan minsta tillstymmelse till omtanke om andra, vänlighet, medkänsla eller förståelse för andras känslor. En genuint dålig människa helt enkelt.

Huruvida han vuxit upp under gräsliga förhållanden själv får vi ju aldrig veta så jag spekulerar inte i det heller utan bedömer honom utifrån hans handlingar såsom kvinnomisshandel, våldtäkt, han psykar hustrun oavbrutet, misshandlar slavar och tycks njuta av det mm. Suveränt gestaltad förstås av Carradine.

 

[Mogger]

Jag har svårt att spela karaktärer som saknar drivkrafter, moraliska tvetydigheter och annat som gör dem mänskliga. Jag vill att situationer i spel ska innebära intressanta val för mig som spelare och betyda något för min karaktär. Annars tappar jag intresset. Jag behöver inte gå igenom en extensiell kris framför varje grotta, men något mer än en ny "bana" behöver jag. Att överlista fällor, lösa pussel och sånt tröttar ut mig.

 

[Svarte Faraonen]

Jag har svårt att spela karaktärer som saknar drivkrafter, moraliska tvetydigheter och annat som gör dem mänskliga. Jag vill att situationer i spel ska innebära intressanta val för mig som spelare och betyda något för min karaktär. Annars tappar jag intresset. Jag behöver inte gå igenom en extensiell kris framför varje grotta, men något mer än en ny "bana" behöver jag. Att överlista fällor, lösa pussel och sånt tröttar ut mig.

Det är intressant det där med vad "drivkraft" kan innebära. Jag tycker ofta att spel som trycker mycket på att man ska sätta ut ett mål för rollpersonen är rätt jobbiga. Jag föredrar om mina rollpersoner är individer som snubblar fram genom världen utan någon drivande vilja (möjligen för att jag själv är sådan), annat än om de upptäcker något under spel som är värdigt att ta som målsättning.

 

[krank]

Krank: Jag ser iaf honom som en genuint ond karaktär.

(Det här är delvis OT, men jag tänker att det delvis förklarar varför jag har så svårt att köpa tanken på "onda" karaktärer och därför också har svårt att spela dem både som spelare och SL.)

Alltså, jag säger inte att Hollywood inte gillar sina tråkiga, platta, kacklande ondingar. Jag säger att jag har väldigt svårt att ta dem på allvar. För mig är "ondska" ett ord med bra mycket starkare associationer och betydelse än "gör saker jag tycker är förskräckliga". "Ondska", för mig, har närmast universella moraliska anspråk. Det finns lite för många sagor som föreställer sig ondska som en "kraft" som finns utanför människor, eller som en drivkraft inom dem, snarare än bara en subjektiv beskrivning (vilket ju i slutänden är vad det är, eller borde vara". "X är ond" betyder ju egentligen bara "jag har invändningar mot X / saker X gör".

Hade vi levt i en kultur där vi haft en överenskommelse om att "ond" bara är ett personligt subjektivt omdöme om en persons handlingar så hade jag också kunnat använda begreppet. Nu har jag svårt att ta det på allvar. Och eftersom det alltid är ett utifrån-omdöme så har jag svårt att se hur en karaktär man själv ska spela skulle kunna vara "ond". Personen lär ju inte se sig själv som ond, liksom.

För mig blir det lite som när folk pratar om Hitler som "monster" eller, för den delen, "ond". Det blir för all del ett tydligt avståndstagande, vilket är bra, men det innebär också ett aktivt hinder när det gäller både analys av hur det kommer sig att nazityskland hände, och för att försöka hindra att det sker igen. Det ser vi ju idag i världen - eftersom nazisterna inte kallar sig nazister, inte har bruna uniformer och inte (ännu) sätter folk i koncentrationsläger så tänker folk att "äh, de är ju inga RIKTIGA nazister. De är bara oroliga medborgare som är invandringskritiska och älskar sitt land". För nazister är ju "monster", och grannen Petterson är inget monster, han gillar ju hundar och barn och hjälper till på ålderdomshemmet. Han kan ju inte vara nazist.

Så jag har skitsvårt för begreppet "ondska"; jag tycker inte att det gör någon nytta utan tvärtom är kontraproduktivt. Och det sätt begreppet används är helt och hållet på tvärs med allt jag tror mig veta om hur världen och människor fungerar.

 

[Swedish Chef]

Att beskriva någon som ond är för mig en förenkling av en människas komplexitet. Vad bedömer vi ondska på är det handlingar eller räcker det med tankar eller behöver det vara både och.

Thanos i nya Avengersfilmen har fått för sig att om man utrotar hälften av alla universums invånare så kommer de andra att kunna leva bättre. Det är en vanföreställning å det grövsta, men det som grund så erövrar han planeter och utrotar halva befolkningen. Är Thanos ond, eller är bara galen?

 

[krank]

Thanos i nya Avengersfilmen har fått för sig att om man utrotar hälften av alla universums invånare så kommer de andra att kunna leva bättre. Det är en vanföreställning å det grövsta, men det som grund så erövrar han planeter och utrotar halva befolkningen. Är Thanos ond, eller är bara galen?

Jag tycker att Marvel överlag har väldigt bra skurkar i det att många av dem har begripliga motivationer. Det är mycket få av dem jag skulle kunna tänka mig att kalla onda. Obediah Stane, Loki, Aldrich Killian, Thanos, Killmonger, Yellowjacket, Vulture, Abomination, Hela... De är alla karaktärer med tydliga, begripliga motivationer. De gör alla saker jag har invändningar mot, men jag förstår deras motivationer och jag förstår hur de är good guys i sina egna berättelser. Det finns undantag - Dormammu till exempel, och Malekith - som är mer tvådimensionella kacklande ondingar, men de är också mycket riktigt tråkigare och svårare att ta på allvar riktigt.

De flesta Marvelskurkar kan jag egentligen inte kalla onda av den anledningen. Jag tycker inte att de har eller gör rätt, men det är ju inte utifrån något slags universellt moraliskt perspektiv. De är personer, som jag inte håller med.

Thanos, skulle jag säga, är i mina ögon varken galen eller ond. Han har fel - han utgår från felaktiga premisser och har inte riktigt tänkt igenom det hela - och jag håller inte med om hans prioriteringar, och konsekvenserna av att han har fel och av hans prioriteringar gör att han måste stoppas, men "ond"? nja. "Galen"? Tjae... Jag har nog lite svårt för det ordet också, eftersom det antyder psykisk funktionsnedsättning/sjukdom, och jag som lekman ska inte ställa diagnos...

 

[Swedish Chef]

Jag tycker att Marvel överlag har väldigt bra skurkar i det att många av dem har begripliga motivationer. Det är mycket få av dem jag skulle kunna tänka mig att kalla onda. Obediah Stane, Loki, Aldrich Killian, Thanos, Killmonger, Yellowjacket, Vulture, Abomination, Hela... De är alla karaktärer med tydliga, begripliga motivationer. De gör alla saker jag har invändningar mot, men jag förstår deras motivationer och jag förstår hur de är good guys i sina egna berättelser. Det finns undantag - Dormammu till exempel, och Malekith - som är mer tvådimensionella kacklande ondingar, men de är också mycket riktigt tråkigare och svårare att ta på allvar riktigt.

De flesta Marvelskurkar kan jag egentligen inte kalla onda av den anledningen. Jag tycker inte att de har eller gör rätt, men det är ju inte utifrån något slags universellt moraliskt perspektiv. De är personer, som jag inte håller med.

Thanos, skulle jag säga, är i mina ögon varken galen eller ond. Han har fel - han utgår från felaktiga premisser och har inte riktigt tänkt igenom det hela - och jag håller inte med om hans prioriteringar, och konsekvenserna av att han har fel och av hans prioriteringar gör att han måste stoppas, men "ond"? nja. "Galen"? Tjae... Jag har nog lite svårt för det ordet också, eftersom det antyder psykisk funktionsnedsättning/sjukdom, och jag som lekman ska inte ställa diagnos...

Nja jag som då inte är lekman (snart i alla fall) kan nog säga att Thanos lätt faller in under minst ett par diagnoser ,men galen är väl kanske mest reserverat för folk med mer tydliga psykoser än Thanos. Han har total brist på Empati, nästan ingen som helst ånger (förutom för en sak men ingen spoiler), han har en tydlig anti -social personlighets störning. Vanföreställningar är en definitivt en psykisk åkomma, framförallt om de får en göra folkmord och menar att man gör det för en god sak.

Men nu får det väl vara nog med offtopic.

 

[Mogger]

Det är intressant det där med vad "drivkraft" kan innebära. Jag tycker ofta att spel som trycker mycket på att man ska sätta ut ett mål för rollpersonen är rätt jobbiga. Jag föredrar om mina rollpersoner är individer som snubblar fram genom världen utan någon drivande vilja (möjligen för att jag själv är sådan), annat än om de upptäcker något under spel som är värdigt att ta som målsättning.

Nu handlade det inte uteslutande om drivkrafter utan själva poängen var att karaktärens ska av mig uppfattas som mänsklig, och inte bara en bunt siffror som jag ska använda för att överkomma fiktiva hinder.

Att snubbla runt utan drivande vilja uppfattar jag som djupt mänskligt

Grejen är ju att om det är hela spelgruppens inställning så blir det svårt att spela.

"Vad gör ni?"
"Öh, typ inget. Orka liksom..."

 

[Svarte Faraonen]

Nu handlade det inte uteslutande om drivkrafter utan själva poängen var att karaktärens ska av mig uppfattas som mänsklig, och inte bara en bunt siffror som jag ska använda för att överkomma fiktiva hinder.

Att snubbla runt utan drivande vilja uppfattar jag som djupt mänskligt

Grejen är ju att om det är hela spelgruppens inställning så blir det svårt att spela.

"Vad gör ni?"
"Öh, typ inget. Orka liksom..."

Ja, jag förstår vad du menar. Jag har själv svårt att spela karaktärer som enbart spelpjäser, även om jag älskar vissa former av problemlösning (så länge de inte är avhängiga systembemästrande, det är astråkigt). Min observation rör detta att spel som vill att man ska skriva ut explicita drivkrafter/mål för rollpersonen sällan lockar mig, eftersom jag föredrar att låta sådant växa fram organiskt under spelets gång. Burning Wheel är ett exempel så gott som något på den sortens karaktärsskapande som inte lockar mig. Det är väldigt sällan jag börjar spelet med en särskilt utmejslad personlighet, och det är än mer sällan som en inte har utkristalliserat sig inom ett par spelmöten.

 

[Mogger]

Ja, jag förstår vad du menar. Jag har själv svårt att spela karaktärer som enbart spelpjäser, även om jag älskar vissa former av problemlösning (så länge de inte är avhängiga systembemästrande, det är astråkigt). Min observation rör detta att spel som vill att man ska skriva ut explicita drivkrafter/mål för rollpersonen sällan lockar mig, eftersom jag föredrar att låta sådant växa fram organiskt under spelets gång. Burning Wheel är ett exempel så gott som något på den sortens karaktärsskapande som inte lockar mig. Det är väldigt sällan jag börjar spelet med en särskilt utmejslad personlighet, och det är än mer sällan som en inte har utkristalliserat sig inom ett par spelmöten.

Jag håller med. BW har de svåraste och knepigaste drivkrafts teknikerna jag har stött på*. Visst, om alla är helt med på hur/varför de ser ut (som de gör) så funkar det, men det blir lite svårt när storyn börjar svänga hit och dit (som den alltid gör) och så står man där med belifs som spelat ut sin roll trots att hela kraktären är byggd runt dem.

Men, det går ju alldeles utmärkt att inte ha alls så styrda drivkrafter. Man kan ju vara "lojal mot kungen", "trött på livet" eller vad som helst som mer ger en allmän riktning.

*För er som inte är bekanta med dem så är de som ett slags makro, "jag ska göra X, genom att göra Y för att jag vill Z".

 

[Svarte Faraonen]

Grejen är att Burning Wheels sätt att skriva drivkrafter funkar jättebra för SLP, eftersom de då mycket tydligare går att koppla till en viss roll i spelvärlden. Vakten som har "jag ska beskydda mitt heliga fosterland genom att vakta slottet" kommer bete sig annorlunda än den som har "jag ska försörja min familj genom att vakta slottet", och det faktum att dessa drivkrafter enbart är relevanta i en smal situation är inte ett problem. För rollpersoner gillar jag det inte alls.

 

[Genesis]

Känns som att den här tråden inte längre handlar så mycket om "Vad är svårt" utan mer om "Vad är tråkigt", och då har jag såklart åsikter!

Även jag tycker att det är tråkigt att spela rollpersoner som är spelpjäser. Jag vill ha folk med känslor och åsikter. I ett kampanjspel (eller ja, i enkvällare också, men det är både lättare och viktigare att få till i kampanjer) vill jag också ha ett tema. Jag vill att rollpersonens berättelse handlar om något, utforskar en tematik. En rollperson kanske kretsar kring temat "frihet", en annans kring temat "maktbegär". Ibland är det inte helt lätt att sätta ett ord på temat, men jag kan ändå känna att det finns där, att det finns en konsekvens i de saker som händer i rollpersonens berättelse.

Det värsta jag vet är när spel försöker att "få världen att verka verklig" eller "visa att det händer saker som inte handlar om rollpersonerna". Sån't tråkar snabbt ut mig. Om jag får spetsa till det lite i ett försök att låta kontroversiell så vill jag att spelvärlden och birollerna ska vara verktyg som används för att sätta fokus på rollpersonernas berättelser. Birollerna agerar som de gör, inte för att de är människor med egna drivkrafter som lever sina liv och råkar korsa sina vägar med rollpersonernas, utan för att de genom att agera som de gör lyfter fram, undersöker, sätter press på eller utmanar rollpersonernas teman. Sedan ska detta såklart kläs i en realistisk skrud, så att det inte känns helt inkonsekvent, men människor är såpass komplexa och det finns så mycket odefinierat att detta sällan brukar orsaka problem. Rollpersonerna är svaret på alla frågor om varför.

Nu har jag nog drivit ännu mer off topic än tråden redan var. Men det kanske inte gör så mycket?

 

[Khan]

För att återgå till ursprungsfrågan: När något oväntat händer utanför mitt karaktärskoncept.

Min nuvarande RP i Eon, Långe Igor, är hårt baserad på Cornelis Vreeswijk i manér, alkoholism och allmän problematik i största allmänhet. Det gör det enkelt att hantera de problem jag tror kommer uppstå i vår ordinarie kampanj - lite barslagsmål, förolämpa andra gycklare, skriva musik och vinna festivalen. Enkelt, smidigt och RP:n utveckals över tid till att bli något annat än en enkel pastisch på en kändis.

Men när jag hamnar i en situation jag inte alls är förberedd på blir jag bara ställd. Jag hade ingen aning om hur Igor skulle reagera när han såg en vandöd första gången i sitt liv. Jag känner att jag blir ställd, lite oavsett vilken sorts RP jag spelar så fort jag ställs inför något jag inte räknat med. Det bryter immersionen att behöva fundera på vad min RP skulle göra när jag innan dess har haft ett nästan automatiskt svar på alla sådana frågor. Typ.

 

[Ram]

Det värsta jag vet är när spel försöker att "få världen att verka verklig" eller "visa att det händer saker som inte handlar om rollpersonerna". Sån't tråkar snabbt ut mig. Om jag får spetsa till det lite i ett försök att låta kontroversiell så vill jag att spelvärlden och birollerna ska vara verktyg som används för att sätta fokus på rollpersonernas berättelser. Birollerna agerar som de gör, inte för att de är människor med egna drivkrafter som lever sina liv och råkar korsa sina vägar med rollpersonernas, utan för att de genom att agera som de gör lyfter fram, undersöker, sätter press på eller utmanar rollpersonernas teman. Sedan ska detta såklart kläs i en realistisk skrud, så att det inte känns helt inkonsekvent, men människor är såpass komplexa och det finns så mycket odefinierat att detta sällan brukar orsaka problem. Rollpersonerna är svaret på alla frågor om varför.

Det här är jätteintressant, speciellt det som jag highlightat ovan. Jag vet att detta är världens svåraste och knepigaste fråga, men varför känner du så? Hur gör man på ett bra sätt så att det inte blir forcerat att interagera med birollerna?