Nekromanti Vad har du skrivit idag? [regler i trådstarten]

[ÅkeZorkh]

Påbörjat sammansättningen av kampanj-pdf:en/lätt världsbeskrivning som kommer med Zanguina.

 

[God45]

Lite OSR magiska föremål.

3000 ord på en barnbok till Bonnier Carlsens barnbokstävling där man kan vinna 100-tusen kr. Sedan kastade jag de orden i det mörkaste hålet jag kunde hitta för de suger.

Sedan det här till en random Vampire kampanj jag kom på:

Intro
The national park is somewhere in the United States. It contains part of a mountain chain, some lakes and several hundred square miles of dense, old forest. There is something wrong with the forest. It is not a good place. Thing happen here, monsters live here and the rules of reality are more… optional here. People don’t disappear every day and there are plenty of tourists, campers and hikers out there. But the place is weird and bad.

There is a major city nearby, it is far smaller than the national park but to the kindred it is far more important. A problem for the prince of that city is that weird and bad things sometimes come crawling out of the forest. Things that threaten the Masquerade, the herd and even the kindred themselves. Sending kindred inexperienced with the forrest into it is a bad idea. They die final deaths out there among the trees. They die to the sun, they fall before the forrest horrors and they simple disappear. Older and more experienced kindred don’t want the job of dealing with the forrest and have more political clout that they can use to avoid it.

So the prince have created an incentive. He have proclaimed that the entire national park is one domain. Whatever coterie holds it will be responsible for dealing with the weirdness of the forest, but they will also be given a seat and a vote at the council of primogen. They will also be given the right to blood hunt and diablerise any kindred they find in the forest that does not have the express permission of the coterie to be there.

The player character coterie have accepted the deal and are now the poor bastards responsible for the national park. May God have mercy on their souls.

So they will die, right?
Yeah, probably. Look, vampires are not made for the wilderness. Especially not werewolf haunted and demonically tainted wilderness that have as it main export creepypasta stories. Vampires will get caught in the sun, they will get disemboweled by werewolves and they will die in much weirder ways.

To make things easier it is recommended that each character is given 2 dots of the protean discipline to help them survive. They will be

 

[luddwig]

Jag har skrivit klart (nåja) äventyret Dödens dal till Blod & bly för eventuellt spel på Grottröj imorgon, samt gjort en liten regelkorrigering i Världsrymdens vagabonder efter synpunkter från min spelgrupp.

 

[krank]

Igår skrev jag ett par meningar i Ödesväktarnas grundregler som förtydligade att man inte kan ha övernaturliga krafter från flera källor. Det var inte så mycket, men det var den sista "buggen" vi hittat som behövde "patchas".

Idag ska jag försöka få lite skrivet på mitt Rotsystemäventyr igen. Det vore himla najs att få det klart.

 

[entomophobiac]

Skrivit lite mer monsterjaktsgodis till Best. Börjar kännas riktigt fräscht nu. Att fokusera på att göra konfrontationen intressant och inte bara "hit point bashing" är särskilt intressant och största delen av Best börjar ta form som en sorts verktygslåda för monster.

Axplock:

Värdet av förväntningar
I en hemsökt by pratar byborna om “lilla gubben”: den söta Cocker Spaniel-valp som gårdsherren tog hem men som hörts yla förskräckligt om nätterna. “Lilla gubben”. När jägarna möter hunden är det en gigantisk albinobest vars klampande fotsteg dånar genom herrgården där den hålls fången. Dess ögon lyser röda i mörkret och det första den gör är att slita en jägare itu med sina otäckt mänskliga framtassar och väsa otäcka halvmänskliga ord ur sin syradrypande mun.

Förväntningar är väldigt värdefulla. Om spelarna förväntar sig en söt Cocker Spaniel men ställs öga mot öga med ett vidunder så skapar det en otäckare situation än om de redan från första början förstår att det är ett monster de jagar.

Att spelleda ett monsterjägarspel gör ju det hela en smula givet, men även där går det att aktivt motverka förväntningarna genom att fokusera mer på det vardagliga och banala under en jakts gång och att låta återvändsgränder och falska spår blanda upp förväntningarna.

Bygg upp förväntningarna under en längre tid och låt spåren och ledtrådarna tillta, för att sedan bryta ned förväntningarna igen.

Reglerna för att generera spår och ledtrådar ger dig flera användbara verktyg för att uppnå den här uppbyggnaden.

 

[wilper]

Jag översatte några stycken till på Kuf, enbart för att ha något att säga i den här tråden, så jag antar att den fungerar.

Redaktörade en artikel till Hydra #8.

 

[krank]

Idag ska jag försöka få lite skrivet på mitt Rotsystemäventyr igen. Det vore himla najs att få det klart.

Sagt och gjort.

Spoiler

Segment 2-4 och 2-5: Serverhallar. Det går nätt och jämnt att ta sig fram här. Bråte och rasmassor är överallt och genomborras dessutom av tjocka, svarta rötter som tycks komma utifrån. De yttre serverhallarna är helt förstörda. Den enda framkomliga vägen är ut mot segment 2-0. Hela väggen mellan 2-4 och 2-5 är borta, nedriven, och de tre dörrar som leder mot 2-0 är nästan igentäppta med jord. I två av dörröppningarna finns trånga, klaustrofobiska öppningar som nätt och jämnt går att krypa igenom. Ifall större föremål eller personer behöver passera måste rollpersonerna hitta ett sätt att vidga öppningarna.

Den här tråden fortsätter leverera framåt-driv. Inte så förvånande för min del; speltimmen och filmklubben har sedan tidigare visat att det funkar ganska bra för mig att tvinga mig att göra saker regelbundet...

 

[Björn Wärmedal]

Igår glömde jag skriva här, men jag skrev färdigt nästan allt på Jättesnigelns inre liv. Det var längesen jag var så här förberedd inför ett Grottröj-pass ????

 

[entomophobiac]

Fick för mig att skriva med ett tips som jag vill minnas kommer från en gammal Rising-diskussion om skräck och förväntningar. Fortfarande givetvis Best.

Brödrosten
Ropar fåraherden ‘varg’ för många gånger så kommer ingen längre tro på hotet när vargen väl kommer. Det här är ett väldigt bra verktyg i skräckscenarier.

Tänk dig en brödrost. Du har precis tryckt ned två fina bitar långfranska och väntar spänt på frukten av ditt tålamod. Det knastrar när glöden sveddar brödsmulorna som ligger kvar i botten.

Nu kommer mackorna. Nu. Nu. Du trissar upp dina egna förväntningar för varje sekund som går. Hjärtat slår fortare. NU. NU! Det blir nästan olidligt att vänta. NUUU.

När mackorna väl hoppar upp ryggar du nästan tillbaka, för du har spänt dina förväntningar så långt att det mekaniska klicket och det guldbruna brödet i det närmaste ger dig en adrenalinkick.

I monsterjakten är brödet ditt vidunder, som spelarna vet kommer förr eller senare, och dina egna upprepningar av “nu” är fåraherden som ropar varg. Spåren, ledtrådarna, möten med skärrade vittnen.

Jägarna kommer till ett hus som är öde. Dörren står på vid gavel. Maten står ljummen på bordet. Efter att den tryckta stämningen varat i några ögonblick så kommer familjen plötsligt in genom dörren och undrar varför jägarna stör dem mitt i maten. Eller så ligger det sexbenta vidundret och tuggar på husbonns blodiga hudlösa kranium.

Det här är det kanske viktigaste tricket i din repertoar.

 

[olaberg]

Idag har jag (i verkligheten pga jobbresa) vandrat på Filosofernas Väg i Heidelberg och sett lämningar av kelternas fornborgar. Inspirerad av detta skrev jag i Edda-tidslinjen om hur kelterna, romarna och germanerna stridit om detta berg.

 

[Mekanurg]

Idag fick jag ett ryck och började ånyo meka med min regelmotor Expert 2, vilken jag har jobbat på av och till i flera år.

Idag uppgraderade den till v2.2. BRP 1T20 utan blackjackslag. Jag försöker göra Expert 2.2 så lätt jag kan, så jag hyvlar ner stridsreglerna bit för bit. Jag har också minskat antalet grundegenskaper till fyra: Tåga, Spänst, Skärpa och Sisu.

 

[Genesis]

Fick för mig att skriva med ett tips som jag vill minnas kommer från en gammal Rising-diskussion om skräck och förväntningar. Fortfarande givetvis Best.

Det här var så jäkla bra.

 

[Genesis]

Jag skrev inget igår. Jag har goda anledningar, men jag missade mitt mål om att skriva varje dag fram till LinCon. Nåväl, jag var aldrig särskilt målorienterad ändå.

Idag har jag skrivit ned lite idéer till Att resa sig upp, som nu bytt arbetsnamn till När världen rasade samman. Får se om det byter namn igen, men för tillfället gillar jag det. Varje rollperson har något hen förlorade när världen rasade samman, något hen vann, och något som stod fast. Jag tror att detta kan bli riktigt fett.

 

[God45]

Skrivit lite på uppföljaren till Mörkerbländad (min vampyr kortroman som snart är självpubliserad i e-format). Jag överväger att byta namnet på den men kommer inte på något bra. Namnen skulle ju vara Mörkerbländad, Vindbiten och Solskadad. Men mitt i ångesten över att de är för grova och otrevliga för publikation (även för mig!) har jag börjat oroa mig över namnen.

Också skrivit på Bad forest, mitt vampire scenario.

 

[Mekanurg]

Nu jar jag skrivit klart alfaversion 2.2a av Expert 2. Imorgon ska jag återvända till svenska Runequest.

 

[Tsianphiel]

Igår skrev jag klart recensioner för Ödesväktarna, Smutsig svart sommar, Odd Soot, Kuf, Sweet Sabotage, Barkhäxan, World of the Lost, Random Esoteric Creature Generator och QuestCore.

Well. QuestCore skrev jag imorse. Min hjärna rinner ut ur mina öron.

Jag har också börjat skriva en analys på OiNK-faktorn i mina rollspel. OiNK står för OmotIverat Nakna Kvinnor och uppstod som det mesta gör nuförtiden när jag läste en Lamentations-modul. Det är nog rollspelet med flest OiNK i hela min samling.

 

[luddwig]

Igår var det Grottröj. Då spelledde jag Blod & bly vilket var roligt. Samtidigt upptäckte jag en del konstigheter och fick en del synpunkter så idag har jag pillat med reglerna och uppdaterat rollformuläret. Jag törs påstå att det sakta men säkert blir bättre.

 

[Jocke]

Igår skrev jag klart recensioner för Ödesväktarna, Smutsig svart sommar, Odd Soot, Kuf, Sweet Sabotage, Barkhäxan, World of the Lost, Random Esoteric Creature Generator och QuestCore.

Vad tyckte du om Barkhäxan? Det är nog det spel jag läst på senaste som jag har gått igång mest på.

 

[Jarl]

Suttit och pillat med utrustningslistan till mitt fantasyspel. Den ska främst innehålla de viktigaste för äventyrare. Är det något speciellt jag missat att ha med? Listan är allmän utrustning och ljuskällor, inte vapen/rustningar/ammunition.

 

[ÅkeZorkh]

Ska spela in en spelare som inte var med vid första spelmötet, så eftersom nätverket krånglade på kneget ägnade jag några minuter till att slänga ihop en introduktion till honom:

Du (Fangdar) befinner dig för tillfället i Viktos utmarker. Anledningen till detta är följande:

För mellan två och tre år sedan fick du i uppdrag av en överordnad att tillsammans med ett dussin legoknektar under dig färdas från Ibstariac (där du lever och verkar) till Vikto, för att anförda av två riddare ”bryta ny mark” i vildmarken nordost om Armahnac Sai. Riddarna var Ar Lothisa; alltså ”heliga krigare” svurna till Livgivaren & Moderlivet och underställda Pohn Aros Breynert d’Unthac, och färdades på hans uppdrag. De hette Khiril och Pinkhel.

Ni reste från Ibstariac till Armahnac Sai med ett litet skepp som framfördes av Dorkise Barthion, och färdades ett par, tre dagar över sundet till Vikto. I Armahnac Sai blev du och dina soldenärer inkvarterade på ett bättre värdshus medan riddarna gästade Iacise Grebille d’Armahnac Sai i hans slott. Dagen därpå gick ni ombord på en liten flodbåt och färdades uppströms i ett par dagar tills ni kom till en liten by som heter Ana Cerinats. I båten låg utrustning till riddarna, dig och dina soldenärer. Ni hade fått veta väldigt lite om vart ni var på väg, men utrustningen talade för en resa i vildmarken.

I Ana Cerinats stannade ni en natt innan ni begav er av mot de djupa skogarna. Pinkhel och Khiril verkade vara säkra på vilken väg ni skulle färdas, och ni gick såvitt du vet i östlig riktning. Färden var inte alltför besvärlig, men det tog sin tid att ta sig fram tack vare kraftigt kuperad skogsterräng. När ni färdats i fyra dagar drabbades du av feber och frossbrytningar, och dina mannar och riddarna bestämde sig för att försöka hitta någon som kunde hjälpa dig. Det verkade vara en vanvettig ide eftersom ni befann är minst fyra dagar från vad som med lite god vilja skulle kunna kallas civilisation, men Khiril och Pinkhel verkade vara säkra på att det fanns hjälp att få i närheten. De byggde ett vindskydd åt dig, och lämnade din närmsta man Daghion vid din sida att vaka över dig, medan de färdades vidare. Du vet inte hur länge du låg där, men du vaknade ur feberdrömmar av att Daghion kämpade mot en styggelse som mest såg ut som ett vandrande vattenlik. Daghion uppmanade dig att fly för ditt liv, vilket du gjorde. På måfå sprang du för allt vad dina feberdomnade ben var värda. Du vet inte hur lång tid du spenderade i skogen, men du gick vilse och hamnade i vattensjuka sumpmarker där blodsugande insekter gick hårt åt din tärda kropp. När du mirakulöst tillfrisknade från febersjukdomen var du i ett bedrövligt skick, och när du äntligen hittade ut ur skogen träffade du faktiskt på en person. Det var en vänlig, äldre kvinna som bodde med sina höns och getter i en liten stuga, och hon tog hand om dig och såg till att du fick mat, dryck och helande örter tills du var redo att ge dig av. Hon visade dig vägen till flodstranden och uppmanade dig att följa den söderut. Efter sju dagars färd till fots kom du till Armahnac Sai.

Du visste inte hur länge du varit borta från din trupp och riddarna, och du hade i princip bara kläderna på kroppen med dig. Du lyckades tjata dig till en plats på en porthotast som seglade till Ibstariac, där du avrapporterade till dina överordnade. Dina män var borta, och du drabbades av en känsla av hopplöshet och meningslöshet som varade i månader. Din far dog dessutom, och du var tvungen att ombesörja hans begravning och en massa annat stök. När du var redo att göra comeback på hyrsvärdscenen upptäckte du att tiden sprungit förbi dig, och att det för tillfället inte var en lukrativ marknad då andra kompanier (främst från Anzirela) tog de bästa och största jobben på Syntimbriska halvön.

I samband med din fars begravning började du regelbundet besöka ett omnamar i Ibstariac, och där fick du höra rykten om att arosen i Ayvard mördats eller avsatts, och att en viss Pohn Aros Breynert från omnamaret i Unthac tillsatts i hans ställe. Du började höra dig för om Breynert, och en dag när du drack på en av hamnkrogarna där legoknektar på väg att stiga på något av skeppen mot Vikto brukade hänga, hörde du att en ”bögig aros” i Ayvard hade velat hyra ett dussin män för en expedition till Vikto, för att ”bryta mark”. Du tänkte att detta kunde vara en chans att få reda på vad som hänt med ditt förlorade kompani, och dessutom hade du länge tänkt att du på något vis skulle återgälda kvinnan som hjälpt dig den där gången för ett par år sedan. Så du packade din väska, hyrde ut huset och reste iväg. Drygt två år efter dina äventyr i Vikto stod du åter på Armahnac Sais kaj. Du visste inte när eller om Breynert de facto skickat någon på en ny expedition, men du tänkte att de, om de var på väg, helt säkert skulle passera Ana Cerinats på vägen och tänkte att du kunde vänta i byn. Du hade ändå inget bättre för dig.

Du visste att det enklaste sättet att hitta kvinnans stuga var att helt enkelt följa flodens strand norrut. Du färdades till fots och nådde till slut platsen hon bodde på. Dessvärre var stugan utbränd, och rester av kvinnan och ett par avlidna benrangel till tjudrade getter vittnade om att det förmodligen var ett tag sedan det hela hade hänt. Med lätt sorg i hjärtat började du gå i sydostlig riktning, mot byn Ana Cerinats som du skymtat på vägen mot din gamla välgörares stuga.

Du ser det gröna ljuset från eldar bakom fönsterluckorna på de timrade, vasstäckta husen. Det är tidigt i gryningen och fortfarande skumt ute, men det verkar som om det råder viss aktivitet utanför ett långsträckt hus i byns mitt. Där utanför ser du tre personer, varav en – en påfallande vacker kvinna – är klädd i en tabard liknande de Khiril och Pinkhel brukade bära. Kvinnan och de två männen som är i hennes sällskap verkar vara redo för avfärd. En brun hund springer kring deras fötter och flåsar oaptitligt. Den tycks känna lukten av dig, där du kommer vandrande mellan träden och ger skall, samtidigt som den springer fram mot dig med ett fånigt leende och en viftande svans…